Jag hade en helt magisk dag i måndags med Malin i London. Vi såg absolut ingenting av London förutom tapasrestaurangen vi åt lunch och drack bubbel på i sex timmar. Vi hade så djupa fina samtal, som vi alltid har tillsammans, och det fick mig att vilja dela med mig av det med er. Jag tror att en av anledningarna till att vi är väldigt nära vänner är att vi ser på livet väldigt lika. Vi har samma värderingar, lika stora drömmar och lika nära till känslor. Samtidigt som vi är väldigt starka i oss själva och vilka vi är. En sak vi har gemensamt som vi pratade mycket om är magkänslan. Den där magkänslan.

Jag är ju helt övertygad om att det är en del av ett sjätte sinne, många i min släkt är mediala och jag vet att kvinnor i vår släkt förr i tiden brändes på bål för att dom betraktades som häxor så självklart måste ju det även finnas i mig. Jag fick inte den mediala biten (tack gode gud med tanke på hur otroligt rätt jag är för spöken) men däremot ser jag min magkänsla som en superkraft. Samtidigt som det kan vara min värsta fiende. Victor säger att min magkänsla är så sann den kan bli och ofta kan vi prata om situationer som har uppkommit som jag redan har haft en stark känsla för och berättat om för Victor. Grejer som att ett par är påväg att göra slut, någon är otrogen, någon mår inte bra, någon är elak eller någon är sjuk. Och ofta är det negativa saker jag känner av och inte positiva. Det är som att någonting varnar mig. Ett företag som jag hade tänkt jobba med exempelvis, bra betalt och ett bra jobb, tillochmed en grej jag har drömt om hela mitt liv, men någonting fick mig att skjuta upp att skriva på kontraktet och några månader senare visade det sig att saker och ting inte stämde överhuvudtaget och hade jag hoppat på det tåget hade det varit superjobbigt för mig.

Och nu låter väl det här så flummigt men jag tycker att det är någonting viktigt. I den här världen vi lever idag, med instagram, stora kompisgäng, jobb, middagar och nya bekantskaper. Att lära sig läsa av sin magkänsla, lita på den och framförallt våga tro på energierna man fångar upp och därefter göra aktiva val. För sin egna skull.

Jag kan på en sekund känna av en energi som får mig att antingen tycka om någon väldigt mycket, eller aktivt välja att inte komma för nära. Missförstå mig rätt, jag är socialt kompetent och kan bete mig men jag skulle inte sänka min gard för den personen eller låta hen komma för nära med sin energi. Men även om jag ofta är duktig på det så kan det ibland bli förvirrande. För man hamnar ju ofta i situationer där en person kan säga en sak, men man känner av någonting annat. Och då och då tvivlar jag då på min magkänsla och liksom intalar mig själv att jag bara får för mig. Att det är mina hjärnspöken. Men nu. Idag. Har jag verkligen hittat tryggheten i att lyssna på min magkänsla. Att lyssna på energierna jag får. Och när jag har gjort mig av med det, mår jag så mycket bättre. Den här ångesten jag så länge har pratat om finns alltid nära, men den är aldrig så påtaglig som när jag har en negativ energi runtomkring mig som jag plockar upp utan att identifiera. Jag går runt och suckar och tar djupa andetag för att bli kvitt trycket över bröstet när jag nu har insett att det har handlat om en energi. Någon eller något som egentligen inte vill mig väl. Eller en situation som inte egentligen gör mig gott.

Det här försöker jag att ta med mig överallt i livet. I mina relationer, i mitt jobb och i min miljö. Att lyssna på magkänslan. I allt. Jag läste en text för ett tag sen där det stod det att ens magkänsla är ens skyddsänglar. Och så är det ju. Magkänslan varnar för någonting ens hjärna inte har hunnit snappa upp än. Och jag tror att så många av oss har den där magkänslan, men man lyssnar så sällan på den. Så mitt lilla tips, hur banalt det än kan låta, är att börja lyssna. För man har rätt till ett så härligt och bra liv man bara kan ha. Men det går bara om man går sin egna väg, med sin magkänsla som riktlinje och med rätt energier kring sig. Har insett att lyckan inte kan infinna sig, om det är någonting annat där, en annan energi som inte strävar mot samma lycka.

På tåget mot London och om en kvart är det avstigning. Solen lyser utanför och en dag med Malin väntar. Planerna är inte många, hitta en restaurang, beställa in en flaska vitt vin och prata prata prata. Jag fick tips av en av er här i bloggen att lyssna på Sigrids Home To You och den har gått på repeat halva resan. Ska bli skönt efter några veckor av ensamhet och ett tungt hjärta att få sitta ner med en av sina äldsta vänner och bara få vara. Så häftigt hur livet blir också. Från en liten 3-butik i Solna Centrum ska vi nu ses i London. Fint.

Här skulle man ta en fin bild på sin faktiskt fina sallad man gjorde till middag men istället ser det ut som lite salladsblad med fågelbajs över. Jaja. Victor åkte imorse igen och efter en tuff och tidig morgon med Ted Louie kändes det sådär. Man känner sig lite ensam och svältfödd på kärlek när ens partner är borta såhär mycket men som tur är kom Sandra som en ängel från ovan och vi tog en kaffe och hade en fin stund i köket. Vi har haft lyxen att ha henne hemma här varje dag nu i två veckor och hon har underlättat så mycket för mig dessa dagar. Vi har hittat ett myr-bo i hallen som vi har förintat, organiserat förråden och så har hon tagit Teddan en timme eller två. Hon jobbade för en annan spelare i United i mer än tio år så hon är så duktig på att liksom hjälpa till hemma fast på ett naturligt sätt. Jag tyckte att det var jobbigt att ha hjälp hemma hos en förut (som den svensk man är) men med Sandra blir det naturligt. Man känner sig inte i vägen eller obekväm, utan det blir nästan som att ens extra-mamma är här. Väldigt glad över henne och tror att vi kommer ha en relation väldigt länge, trots att det skiljer mer än 30 år emellan oss.

Efter en stund med henne väntade gymmet och sen åkte jag iväg och handlade. Jag tänkte att istället för att deppa ihop TOTALT över min ofrivilliga ensamhet så kan jag ju köpa hem gott till kvällen, så snart ska jag göra mig min egna charkbricka och tända ljus. Till middag åt jag inte fågelbajs utan rödbets- och chèvresallad. Kände mig lite ensam men sen pratade jag med min fina kusin en lång stund och blev liksom påmind om att man inte är ensam. Utanför hör man fyrverkerier och regnet slår mot taket. Nu ska jag njuta av min egna kväll. Imorgon är äntligen Victor hemma för några dagar, och nästa helg väntar Sverige.