Maja Nilsson Lindelöf
Kategori

Tankar om livet

Kategori
God kväll på er.

God kväll på er. Åh jag har längtat efter att få skriva här inne idag och nu, när TL har nattats och sushi är påväg hem till den här gräsänkan så har jag äntligen tiden.

Den här veckan känns livet så mycket härligare. Jag känner mig glad igen och trots sömnbrist och behov av närhet från Victor så är jag inte längre lika svag utan tvärtom, jag känner mig så stark. Någonting som jag har lärt mig med mina toppar och dalar är just det att allting är bara för stunden, vilket verkligen har blivit en tröst för mig när jag känner mig låg. Det är bara för stunden. För sen kommer en ny vecka och allting liksom glittrar igen.

Jag har fått många frågor om hur jag hittade min psykolog och framförallt hur jag hittade någon som vill ha möten över skype. Jag googlade och bokade en tid hemma i Västerås först och tanken var nog att jag skulle träffa henne dom gångerna jag var hemma men jag kände redan efter första mötet att jag verkligen behövde träffa henne kontinuerligt så jag frågade om hon var intresserad. Om jag förstod det rätt så är det ingenting hon brukar göra men kanske kände hon att vi liksom klickade eller att den här unga damen verkligen behövde hennes hjälp (hehe) så hon gick med på att testa ett skype-möte och efter det har vi bara fortsatt. Så ett tips är att googla upp någon som bor i samma stad som dig (bor ni också utomlands så boka in ett möte när ni är hemma nästa gång) och med lite tur så kör psykologen även över skype. Jag får också många frågor om hur man överhuvudtaget hittar en psykolog och jag hade förstått sen innan att det kan ta tid att hitta någon man gillar så därför googlade jag väldigt snabbt och tog nästan första bästa som jag såg med utgångsläget att jag kanske fick testa en annan gången efter. Nu hade jag tur att det funkade direkt. Så mitt tips är att googla eller att fråga runt, vet att jag fick flera nummer av min svärmor men att alla var fullbokade när jag ringde.

Sen har jag även fått frågor om hur det fungerar att gå till en psykolog och att det känns lite läskigt. Jag förstår det helt och hållet. Jag har aldrig skämts över att jag går till psykolog och nu ett år senare så skulle jag rekommendera alla att göra det. Jag tycker att det är så häftigt hur man växer som människa och jag tror att alla skulle må bra av att prata med någon som får en att verkligen förstå sig själv och ens beteenden. Hon har haft så rätt med så många grejer som jag själv aldrig hade reflekterat över. Och jag känner hur jag växer som människa tack vare henne. Efter varje möte springer jag ut till Victor och berättar allt hon har sagt och både han och jag får aha-upplevelser. Som att vi både ser allting klarare.

Hur som, jag hade ingen aning om vad som väntade när jag gick dit och jag visste knappt vad jag ville prata om. Eller jo, jag vill prata om min svåra ångest jag hade och jag ville bli kvitt den. Så jag bara grät den timmen och förstod att jag inte riktigt hade bearbetat saker och ting. Så som att min bror fick psykos eller komplicerade relationer i min familj. Att min ångest var sorg och ilska.

Men jag hade ju också gått till en underbar livscoach innan där vi hade pratat om livet och där jag fick med mig knep om hur jag skulle hantera vardagen. Bli snällare mot mig själv. Göra tacksamhetsövningar. Andningsövningar, allt det där. Jag älskade att prata med henne (även då över skype) men efter ett tag kände jag att jag behövde grotta ner mig i det som gjorde att jag aldrig blev kvitt ångesten.

Idag när jag bokar mötena så har jag oftast någonting jag vill prata om. Jag kan skriva ner anteckningar i mobilen, typ som ”varför blir jag stressad och skjuter upp att svara på viktiga mail”. Eller om en relation som inte fungerar eller en jobbig känsla i kroppen. Ofta leder det ena in på det andra och vips så har en timme gått. Men ibland har jag inte ”haft någonting att prata om” och då har ju hon fört anteckningar som hon kan ta upp från ett tidigare möte och sen sitter man där igen och gråter och pratar. Det häftiga med just psykologer är ju det att dom läser av en och plockar upp grejer man kanske säger i förbi farten som man inte har någon aning om betyder någonting. Så vill man gå till en psykolog så var inte rädd för att du inte vet hur det går till, dom är så proffsiga att det kommer flyta på ändå.

Livet handlar om så mycket saker men för mig har det senaste året verkligen varit att växa i mig själv. Förstå mig på mig själv, ha en självinsikt. Och framförallt vara trygg i mig själv och mina val. Att jag är den viktigaste personen i mitt liv. Det är en härlig känsla att förstå det.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. J

    Hej Maja. Så fint att du delar med dig och ger dina tips om att gå till en psykolog, tror just det första steget är som svårast för många, iallafall är det så för mig. Det var jag som lämnade en kommentar om detta igår, jag bor i Västerås och måste ta tag i det nu. Vill du säga vem din psykolog är? Googlat runt och vet inte vem jag ska börja att testa med, tänkte att du kanske hade tips till mig. För som du skriver är det så svårt och veta vem man ska vända sig till först när man inte vet något om någon. Har ingen i min närhet som gått till någon här. Kram <3

  2. Catrine

    Jag vill tipsa om kurator på ungdomsmottagningen, där jag bor är det gratis tills man fyller 25 år och träffa dom. Det var toppen för mig!

  3. Mia

    Just precis, du är den viktigaste personen i ditt liv så är det bara. Alla andra är människor som kommer in i ens liv och endel försvinner ur ens liv. Det är stor rikedom att kunna vara i sitt eget sällskap och känna harmoni och göra det som känns sant för en själv säga nej när andra vill att man ska säga ja. Kan man vara ens egen bästa vän i alla lägen då är det fantastiskt.

  4. Linda

    Hej Maja! Förstår självklart att dina pyskologbesök är privata, men har du lärt dig något generellt från dina möten som du kan tipsa oss andra om? Typ vad man kan göra när man känner sig stressad, eller hur man kan hantera vissa känslor etc?

Visa alla 6 kommentarer
Tisdag och jag ligger i sängen och har precis haft ett fint och långt samtal med Malin borta i LA.

Tisdag och jag ligger i sängen och har precis haft ett fint och långt samtal med Malin borta i LA. Distans med vänner är svårt men med Malin har det alltid varit enkelt och det är fint. Oavsett var vi båda har bott. Är det rätt så är det lätt som man säger. Med lite tur åker hon till London om några veckor och då tänkte jag tajma in halva dagen med barnvakt och att Victor får vara med TL så jag får en heldag med tjejmys. Jag var alltid så rädd innan jag fick barn att jag skulle förlora relationer eller att det skulle vara svårt att hitta en balans men det har verkligen gått över förväntan med alla mina vänner som inte har egna barn. Dom älskar mitt barn och respekterar att jag är en mamma lika mycket som jag respekterar att dom nödvändigtvis kanske inte bryr sig om vilken färg det var på TLs bajs imorse. Hur som, efter att jag har pratat med Malin så blir jag alltid så inspirerad till i princip allting i livet och det gjorde att jag kikade runt lite på pinterest och tänkte dela med mig lite av det här innan jag ska skriva inlägget från Köpenhamn som kommer upp imorgon och skicka in materialet till en ny vlogg. Sen blir det en serie i säng och lite choklad. Det var väldigt mysigt att vara i Stockholm den här gången och ångesten jag kände sist över att vara ensam finns inte där nu, väldigt skönt.

Kärlek, Majsan

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Så börjar semestern lida mot sitt slut, eller kanske inte, den behöver ju inte det om jag inte vill.

Så börjar semestern lida mot sitt slut, eller kanske inte, den behöver ju inte det om jag inte vill. Men jag vill börja skriva lite till er igen, jag har saknat det. Saknat er. Saknat att skriva. Första dagarna var det så skönt, all måsten som togs bort från mina axlar och jag hade tid att bara vara Maja. Vara fru och mamma. Vän och dotter.

Jag har slagits av några grejer nu när jag har varit offline och nummer ett är nog att omringa sig och i mitt fall framförallt, jobba med människor som förstår dig. Jonna, min projektledare, det var hennes förslag att jag skulle ta ledigt så hon fick ringa alla jobbiga samtal (och alla var så förstående, vi är trots allt bara människor) och allting sköts upp. Utan Jonna hade min stress varit så stor men nu bara försvann den.

En annan sak är att jag har älskat att vara offline. Jag har insett att jag har ett sånt magiskt liv, jag har sån tur med så otroligt mycket, att det vore slöseri att inte skapa mig en vardag där jag kan leva utan stress. Jag har levt mitt liv dessa veckor utan att känna ett behov att visa upp det för någon. Ingen stress att en bild måste upp eller att man kan ha missat någonting i flödet. Jag har levt mitt liv, som pågår precis just nu. Det jag tar med mig från det är att inte vara så mycket online längre. Jag kollar mitt flöde när jag vill, ibland varje dag, ibland inte på flera dagar. Jag ska hålla det så. Posta själv, när jag verkligen vill, inte för att jag måste, och kika efter inspiration själv, när jag verkligen vill, inte för att jag måste. Första dagarna funderade jag på om jag ens skulle fortsätta jobba med det här, att mitt liv passerar i revy framför mina ögon. Att jag missar min chans att leva ett magiskt liv.

Men sen nu, efter ett tag, så insåg jag att jag har saknat det, att jobba. Att ha en tillhörighet. Att jag älskar det här, allt jag har på gång nu. Så jag kan inte ta ledigt i ett år, eller, jag vill inte. Jag vill fortsätta på det här tåget. För det är jag. Idag hade jag en heldag planerad med Jonna och massa jobb väntade, jag var så otaggad igår, för jag är så trött efter dag två ensam med Teddan men imorse vaknade jag upp med ett pirr i magen. Jag behövde gå upp i tid och duscha för jag skulle göra någonting viktigt för mig själv. Det var härligt. Och jag behövde nog en semester för att förstå det. Att jag vill ha mindre tid online, men jobba som jag gör (med begränsade timmar som jag har gjort senaste halvåret), för kan jag hitta den balansen, så hittar jag min lycka. Jag vill ägna hela min tid jag har med Ted Louie och fokusera på honom och min familj, för att sedan kunna lämna iväg honom några timmar, och skissa på storslagna planer. Jag vill ha kombon. Jag kan ta semester hela livet om jag vill, jag hade ”semester” i tre år när jag bodde i Lissabon, men det passade inte mig och jag hade glömt bort det lite. Lyxen att ha en tillhörighet. Lyxen att göra någonting man brinner för.

Foto: @capturedbymiray

Så jag ska börja skriva lite här igen, då och då närmsta veckorna innan jag är tillbaka i England och min semester är slut och min älskade vardag börjar igen. Men om ni inte är där än, om ni är inne på sista veckan jobb innan fyra veckors semester, eller om ni ska jobba hela jäkla sommaren men behöver en break från sociala kanaler så gör det. Kika in här i augusti igen istället. Slösa inte tid på att läsa någonting om det inte ger dig något. Och skit i att skrolla på instagram. I lördags hade jag en dagsfest för Victor som blir 25 år snart och jag la inte upp en enda story eller bild. Jag tänkte bara på Victor, mina vänner och öl. Och det för jäkla fint. Det var livet.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Caroline

    Wow Maja. Ditt inlägg gick rakt in i hjärtat. Du skriver så bra att man inte kan bli annat än berörd. Fortsätt gör det du gör, o gör det för dig. Du är en sån otrolig inspirationskälla så du anar inte. Magisk ❤️

  2. Isabella

    Tänk om fler vore som dig, tack för att du gör det du gör ❤️ Får alltid en ny energi av dina inlägg här eller storys på instagram. Åter igen tack ❤️

  3. Therese

    Alltså jag låg här i sängen och strökollade insta när du kom upp i instastory att du uppdaterat bloggen, jag skrek JAA rakt ut så min sambo blev livrädd. Men ja så glad blev jag att du fick lust att skriva ett blogginlägg! Du är en stor inspiratör för mig och ja jag håller med dig om att ta paus från sociala medier gör en mycket gott! Hoppas du får en fortsatt fin sommar!❤️

Visa alla 40 kommentarer
Maja, vet du vad som precis slog mig angående ditt inlägg om att också få vara ledig på sommaren.

Maja, vet du vad som precis slog mig angående ditt inlägg om att också få vara ledig på sommaren. TÄNK OM alla influensers hade tagit varsin månad ledigt som de flesta andra får om man jobbar året om. Tänk va skönt för oss ”läsare” och också få helt ledigt från sociala medier. Även om jag älskar att gå in på din blogg och se dig uppdatera instagram eller youtube såklart!!! Men tänk om vi också hade fått hel semester från detta, ingen mening att ens checka telefonen för det finns inget att checka. Utan verkligen njuta av att vara ledig. Fasen va nice de hade varit! Oavsett, så tycker jag att du ska ta precis så mycket ledigt som du vill. Jag kan lova dig att vartenda kotte som är här inne eller följer dig på instagram förstår dig till 110%, och vi kommer att finnas kvar när du kommer tillbaka från semestern även om du inte uppdaterar alls. Så snälla, jag ber dig. Ta fritt. Fritt från allt, säg/skriv att vi höra i augusti igen. För nu ska du jäkla ha semester, precis som alla andra. Semester och tid med familjen och nära och kära. Det är vartenda människa värd. Så hörs vi efter sommaren. Du är fucking bäst!

Dagarna har rullat på och det är med anden i halsen jag har checkat av grej efter grej, har kikat in här med ångest och bara sett alla fina kommentarer och blev så rörd när jag såg denna. Det är så sant. Allting. Så därför tar jag nu semester. Jag behöver det. Victor behöver det. TL behöver det. Maja behöver det. Jag behöver några veckor av att checka ut på riktigt, samla ny kraft och få tillbaka både min energi och även min motivation. Det är läskigt för jag har aldrig varit helt ledig från bloggen sedan jag startade den för fyra år sedan men nu är det dags. Att vara ledig. Att vara mammaledig.

Jag kommer nog uppdatera lite på instagram men bara för att jag vill inte för att jag måste. Och så hörs vi här inne efter semestern, jag vet inte när det blir, när det känns rätt för mig. Jag säger till på instagram när det är dags. Saknar er redan faktiskt, men behöver det här nu.

Jag önskar er underbara sommarveckor utan sociala medier, utan kanske en bok i handen, vänner och ett glas bubbel.

All min kärlek. Maja

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Ann-Sofie

    Det gör du helt rätt i. Ha en riktigt härlig semester och njut av dina nära och kära ❤. Det ska jag göra 😊

  2. Elin

    NJUT av semester med familjen! Det är precis vad ni behöver, och vi alla andra här inne också 🙂

    Hoppas ni får härliga veckor tillsammans <3

Visa alla 64 kommentarer
Någonting jag verkligen har tampats med senaste veckorna är det dåliga samvetet som mamma.

Någonting jag verkligen har tampats med senaste veckorna är det dåliga samvetet som mamma. Det är någonting man har hört om innan men för mig har det varit otroligt jobbigt. Jag kan nästan känna sorg.

Jag lovade mig själv innan jag blev mamma att verkligen försöka fortsätta vara Maja också, och inte bara en mamma. Men med det kommer ett pris och jag förstår varför det är så svårt att få ihop båda delarna. För när jag jobbar, eller gör någonting roligt utan TL så mår jag väldigt bra. Som mig själv, fast uppenbarligen så känner jag även att en stor del av mig saknas. Att någonting fattas, och det är ju så fint. Det är så det är att vara mamma.

Men allt det jag väljer att göra utan TL ger mig även väldigt dåligt samvete. Nästan ohanterbart. Jag känner hur min ångest kommer tillbaka och jag får som tunnelseende. Ska jag göra någonting om några dagar kan jag tänka på det redan nu och bli ledsen. Som att jag räknar timmarna med honom, som om att jag förlorar dyrbar tid. En tid som aldrig kommer tillbaka. Och jag vet, att man ska njuta, för alla säger det åt mig konstant. Och det gör jag. Jag njuter så mycket. Varenda sekund. Mer än vad jag trodde man kunde göra. Men det är som om att jag tror att man bara njuter om jag hade varit inlåst med honom i huset i Manchester, ensamma, bara vi tre. Men det är ju inte att leva. Utan livet är nu och det är sommar. Och då måste det få vara okej att njuta som småbarnsmamma och ha ett liv som inte bara består av bajsblöjor hemma i huset. Utan bajsblöjor även ute på restauranger.

Det är nästan lättare för mig med jobbet och det dåliga samvetet. För jag har aldrig jobbat så lite som jag gör nu men fått så mycket gjort. Jag gör det jag måste och allt det där slöandet på instagram eller värdelösa saker har fallit bort, jag är effektiv och jobbar. Och hade jag inte jobbat nu, utan tagit mammaledigt, så hade jag ju inte haft ett jobb att gå tillbaka till sen. Att jobba med det jag gör kräver uppdatering för att vara intressant och så är det bara. Och jag vill ju jobba. Och vill att TL ska växa upp med en mamma som kämpar och jobbar hårt för sina drömmar, för att det är sån hon är, så därför känns just jobbdelen helt okej. Att ta en förmiddag här och där för att fota och jobba, det måste vara okej. Jag menar Victor tränar ju varje dag och det är okej.

Och egentligen vet jag inte vart jag vill komma med det här inlägget. Kanske vill jag hitta tröst hos er. Höra att det är okej. Att ta barnvakt av TLs farmor och gå på Mumford and Sons med ens bästa vänner. Och att jag fortfarande njuter av min son och min tid med honom. Att jag inte är en kass morsa för det. Kanske är det just de som gör mig till den bästa mamman för honom, för att jag fortsätter livet fast med en till livskamrat jämte mig. Jag grät på flyget till Nice för att jag hade så dåligt samvete. Jag grät på flygplatsen i Frankfurt för samma anledning. Och så grät jag häromdagen i sängen för att han har haft en lång dag med vänner och familj runt sig och hade lite svårt att få ro på kvällen. Och jag vill inte gråta. För jag är ju så lycklig. Och inte en enda sekund med honom känns jobbig, och det är nog för att vi lever vårt liv såhär, för att tiden inte blir för långtråkig eller trälig. Utan för att vi lever vårt liv. Om det betyder att han fick hänga med till Nice några dagar och sova på ett hotellrum så är det så, eller vara med sin farbror några timmar när vi firar bröllopsdag. Med det sagt förstår jag såklart att barn behöver lugn och ro, och vi har bestämt oss för att resten av sommaren ska bli lugn. Men ändå, hade vi inte bestämt oss för det hade jag inte behövt haft dåligt samvete för det.

Nu får det räcka med tårar, jag är den bästa mamman för honom, det hoppas jag verkligen iallafall. Och jag hoppas att han är glad att han kom till oss, och finner lugn och kärlek trots det livet vi lever på vift.
För jag kan inte göra någonting åt vårt liv och nu är han här hos oss och han förtjänar det bästa i livet. Åh nu gråter jag igen, för det dåliga samvetet. Min lilla älskling, om jag kunde skulle jag ge honom allt i hela världen. Och om jag kunde skulle jag bara vilja ge honom ett hem med alla hans nära och kära runt omkring, utan massa resväskor som då och då packas för att åka till nästa.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Anna

    Tänk att TL ju hade missat massor av tid med farmor,
    Farbröder, pappa osv om du varit med honom HELA tiden. Det är ju tid de aldrig får igen!

  2. Frida

    Maja, oavsett var ni reser så är han ju med er! Ni är hans bästa föräldrar och ni ger honom tillgång till ett liv som är fantastiskt. Barn vet inte hur alternativen ser ut, dom finns i stunden. Ni gör det bästa för honom och det är allt som krävs, oavsett land eller resväskor <3

  3. Anna Löf Oscarson

    Åh förstår precis hur du menar. Känslorna är så tudelade och det dåliga samvetet kan äta upp en. Jag kämpade mest med att lita på mig själv som mamma och luta mig mot att mina beslut var det rätta. Men kände precis som dig. Du är en super mamma. Tack för att du skrev om dina tankar och känslor.

  4. Malin

    Åh maja du kommer snart känna dig säkrare och lugnare, i takt med att ni lär känna varandra! Och tänk på att för TL är hemma där ni är, oavsett om det är i England, på flyget eller på äventyr i Sverige ❤️

Visa alla 79 kommentarer