Kategori

Tankar om livet

Kategori
Alltså wow!

Alltså wow! Följer ni mig på instagram så vet ni redan vad jag pratar om. Jag har inte orkat skriva här på bloggen om min status senaste veckorna just för att jag har känt att man kanske dels inte förstår hur tufft det är i en lockdown och om man gör det så är man oavsett trött på att läsa om det. Jag har haft en riktig jobb period och gråtit, ibland hysteriskt. Och helt klart trott att det har berott enbart på situationen här just nu.

Livet har känts tungt, ensamt och ledsamt. Jag har inte haft motivation till någonting (allt jobb har känts så tråkigt, att städa har känts omöjligt och att ens sätta på mig smink har känts onödigt), känt mig arg, sorgsen och bara inte alls som mig själv. Jag har känt mig dränerad. Och rädd över mitt mående. Har tänkt att jag är påväg åt helt fel håll igen och att min ångest var tillbaka.

Men idag vaknade jag upp och andades ny luft igen efter att ha gråtit konstant i två timmar igår (överdriver ej). Jag delade med mig av mina tankar på instagram och fick en otrolig respons. Tydligen, så har det varit en förändring i energin de senaste två veckorna, vilket i sin tur påverkar många människor. Lite som när det är fullmåne antar jag. Jag själv kan inte så mycket om sånt här men är väldigt mottaglig för det vilket gör mig intresserad såklart. Det här är någonting jag verkligen vill djupdyka i och utbilda mig inom.

Hur som helst, under eftermiddagen har så har jag fått så otroligt många dms om människor som känner igen sig i mitt mående de senaste veckorna. Någon beskrev det som en obeskrivlig tyngd. Och exakt så har jag känt. Igår grät jag så mycket att jag faktiskt funderade på vad som i helsike det var som pågick egentligen. Det var tårar på ett nytt sätt.

”Det har varit ett otroligt skifte i energin i veckan med toppen igår, så det är inte konstigt att du känner som du gör och du är inte ensam.”

Är inte det här otroligt häftigt? Många av er mina följare är så kunniga inom just energier, astrologi och meditation och det är så ballt!

Hela detta gjorde mig väldigt lugn igen. Jag vaknade upp med ny energi idag och jag kände att det var någonting nytt i luften men att det har varit såhär för så många av oss tycker jag verkligen är ett kvitto på hur starkt allt detta är och att det inte är någonting vi ska vifta bort eller inte ta på allvar. För några veckor sedan när det var fullmåne så hade jag missat det. Jag sov inte på flera nätter och en natt gick jag upp för att öppna balkongdörren och där var den, den största månen jag någonsin hade sett. Och så slog det mig, att ahhhhh det är fullmåne, nu förstår jag varför jag har mått som jag har mått senaste dagarna.

Har ni tips på vart man kan lära sig mer så skriv gärna! Jag blev även sugen på att göra en live med någon kunnig inom ämnet och prata mer, vore inte det superroligt?

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Caroline

    Hej! Jag känner så igen mig! Tack för att du delar med dig. För mig var det extra tungt i höstas och jag bara grät och kände mig så ur balans. Jag sökte runt och fick sån fin hjälp av Andrea på Clou hälsa. Hon hjälpte mig att balansera mina energier och jag fick också råd kring kristaller som kunde hjälpa och alltså wow. Önskar typ att alla kunde få den hjälpen, vi ”träffades” digitalt vilket ju också var så smidigt. Kan inte nog rekommendera!

  2. Anna

    Holy crap podcast! Det bästa vi har! Där lär man sig allt som är värt att veta inom spiritualitet, astrologi och självutveckling. Mina favoritavsnitt: Doctor Diamantis, Josefin Dahlberg, Jenny Koos och Evelina & Emmy Hammelfelt!

  3. Hanna

    Alltså detta är så intressant!! Jag har alltid trott på spöken och allt som har med det att göra men tanken att energier på detta sätt påvekar oss har aldrig slagit mig. Konstigt nog.. Jag vill jättegärna lära mig mer! 🙂 Så roligt att göra det tillsammans med dig också Maja 😀

  4. Josefine

    Heeej! Tänkte bara dela med mig av ytterligare en förklaring som jag själv fick introducerat för mig bara häromdan då mitt mående också svängt något extremt de senaste veckorna: Merkurius Retrograd! Jag trodde min vän skämtade om fenomenet men om man söker vidare på begreppet så finns det hur mycket som helst att hämta på internet om det. Sååå häftigt! Tydligen så ska det vara över såsom på måndag, så det kan vi ju hålla tummarna för. Kramkraaam <3

En bra men lite tuff helg mentalt måste jag säga.

En bra men lite tuff helg mentalt måste jag säga. Jag har inte orkat skriva riktigt hur jag mår här mest för att jag vet att så många har det värre än vad jag har och jag vill inte trampa någon på tårna. Dock så har jag märkt när jag har pratat med er på instagram att alla börjar med ”många har det värre men jag börjar må riktigt dåligt nu”. Och det måste få vara okej att även om man har jobb och tak över huvudet så måste man även ha rätten att känna känslor kring allt detta, kring situationen runt omkring i världen. Det här är ju min blogg och alla ni som är i lockdown här i England (eller något annat land) och har levt här senaste året förstår precis vad jag menar.

Igår grät jag länge framför Victor om den här situationen. Det här börjar verkligen att tära på mig och helgerna som nyss var så mysiga har blivit jobbiga. Jag och Ted Louie har aldrig varit såhär nära varandra men på lördagar, klockan 13.26 när Victor är i en annan stad, regnet öser ner utanför och sekunderna är lika långa som timmar så känns livet tufft. Ensamt. Väldigt ensamt. Jag har varit ledsen över hur mycket jag saknar alla, ledsen över hur mycket jag saknar att ha våra nära och kära här i vårt hus. Saknar att få se TL träffa sin familj. Saknar allting. Saknar ihjäl mig. Saknar att få leva. Saknar att inte vara ensam här.

Jag blir tokig när jag ser människor resa runt som vanligt, träffar vänner eller åker på skidsemester. Blir tokig för att det känns så orättvist. Blir så arg för att jag så gärna vill att min mamma bara ska kunna ta ett flyg hit och sitta i karantän i mitt hus med mig. Men det går inte. Ingenting går, och det börjar göra mig riktigt arg faktiskt. Arg över att ingenting verkar gå framåt, arg över att man inte får någon information här i England och arg över att man inte ens får flyga in i landet. Jag förstår att det inte fungerar så, men jag hade så gärna bara velat att mamma kom hit och bara var hos mig. Blir frustrerad att det inte är okej medan man ser så många andra människor trängas i köer på restauranger i affärer eller på fester. Min mamma får inte sitta i ett hus ensam med mig och träffa sitt barnbarn medan andra får leva som dom vill. Jag får inte heller träffa vänner. Jag vet inte riktigt om man förstår nivån här och jag kan tänka mig att det är svårt att förstå de faktiskt reglerna här men man har inte fått träffat flera vänner inomhus på snart ett år. Man får träffa EN kompis utomhus. Att inte få bjuda hem vänner eller få den dagliga fysiska kontakten påverkar mig väldigt mycket. Jag har tillochmed tänkt på hur mycket jag bara vill kramas med människor. Känna kontakt. Känna andras dofter, energier och fysiska närhet.

Jag blir även frustrerad just för att vi verkligen har skött oss. Jag tror nog att det är de som provocerar mig mest. Innan jul levde London på som vanligt. ALLTING var öppet och folk levde life. Medan vi här i Manchester fortfarande hade strikta restriktioner i hopp om en normal jul. Men sen, tre dagar innan jul stängs hela landet ner just för att smittan i London och längre ner i landat SÅKLART hade eskalerat. Blir nog så irriterad för att det inte har funnits någon plan överhuvudtaget och vi har åkt på den. Vi som har skött oss. Vi som faktiskt har suttit inne hela jävla hösten blir påverkade av att reglerna i andra städer har varit så annorlunda.

Victor får ju lämna huset och träffa sina kollegor (varav alla även är hans vänner), byta miljö och se andra väggar än vårt hus. Och när vi pratade igår sa han just det att tillochmed han tycker att det här är jobbigt, hur jobbigt är det då för mig och för oss som inte kan lämna huset.

Jag känner mig ensam ledsen och sorgsen. Trött och arg på allting. Riktigt arg. Och jag undrar när en lockdown gör mer skada än nytta för människors hälsa. Nu vill jag gråta igen och jag vet att jag tycker synd om mig själv nu. Men idag behöver jag det. Herregud jag har i princip varit i det här huset sedan augusti. Inlåst känns det som. Det vore snarare fel på mig om jag inte började bli påverkad nu.

Som jag har förstått det så sägs det att lockdown är över i slutet på mars men det betyder ju inte att livet blir som vanligt här. Även om lockdown trädde i kraft i början av januari så känner jag inte riktigt någon skillnad sedan innan, vi var ju i tier 4 vilket betydde att allting var stängt förutom mataffärer och apotek så den enda skillnaden med en lockdown blev att man inte fick gå ut. Och det skrämmer mig att jag förbereder sig mentalt på att lockdownen snart är över men i verkligheten blir det nog inte en så stor skillnad, utan att vi istället hamnar i tier 4 igen bara.

Jag läste att restauranger kanske kanske öppnar i slutet av maj och att saker och ting kanske börjar bli lite mer normalt till hösten.

Förlåt för opeppigt måndagsinlägg men jag behövde bara få spy ut mig och gråta lite hos er. Jag känner mig bara så himla ensam och ledsen just nu.

Februari 2019, höggravid och ute på restaurang i solen <3

Nu ska jag ut och springa, och sen vända den här dagen. Solen lyser iallafall och det känns fint.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Ebba

    Jag känner så med dig Maja! Här i Nederländerna blev våran curfew kvällstid precis förlängd och även om vi får ha en gäst per dag blir det i praktiken väldigt svårt att få till. Jag tycker att det är helt okej att ha dagar där man bara gråter åt saken, det gör jag med. Jag hoppas verkligen alla kan hjälpas åt så vi blir av med denna skiten och få krama våra familjer igen. Kämpa på!!

    1. Elsa

      En till i Nederländerna 🙋‍♀️ Känner precis likadant. Håller tummarna att saker och ting får öppna så smått i Mars

  2. Ida

    Maja, fina fina fina Maja! ❤️ Jag förstår dig precis!! Jag sitter i en helt annan stad, långt bort från min familj och släkt (inte som att bo i ett annat land men ändå…) och bara längtar till den dagen jag äntligen törs åka och träffa dom. Tills man får krama om dom ordentligt!! Jag får åka men det känns så fel att göra det på något sätt när alla andra inte får… MEN det som provocerar mig mest, det är att se alla andra som reser som om livet fortgår som innan, är på fester, lever livet som de gjorde innan. Det stör mig något enormt. Att folk inte inser allvaret och på det viset ändå tar sig rätten att leva som innan medan den största delen av alla människor ska försöka ta sitt ansvar och inte kan eller får göra det mesta som man vill!!
    Du är grym Maja, man får bryta ihop och vara arg på hela situationen, jag hoppas att vi snart kan få leva någorlunda normalt, träffa familj och vänner osv ❤️

  3. E

    Nu gråter jag också. Du sätter ord på de känslor som jag känner. Bor också i England sedan 2017 och det senaste året har varit så brutalt jobbigt för mig. Var hemma i Sverige i mars förra året men sedan dess har jag inte träffat min familj. Vissa dagar är enklare än andra, men andra dagar gråter jag stup i kvarten. Alla där hemma i Sverige säger i princip varje gång vi rings, att ”det är bara att hålla ut”. Enkelt för dem att säga, och de menar såklart inget illa, men de kommer aldrig förstå vilken oerhört jobbig situation vi i UK är i. Som du nämner ovan är det värsta att inte få kontinuerlig information och uppdateringar av regeringen. Jag lider med dig, och skickat en virtuell kram. Jag vet EXAKT vad du går igenom och det är mer än mänskligt att känna såhär. Massor av kärlek från mig <3

  4. Hanna Marshall

    Jag bor i Nederländerna och situationen är väldigt påfrestande här med… vi tar igenom det tillsammans… det gör vi <3

  5. Ida

    Maja! Känner verkligen så mycket med dig! Jag har pratat med min kille och mina kompisar flera gånger senaste månaderna om hur mycket jag imponeras av dig och hur du – vad det verkar utifrån – lyckas göra det så himla mysigt för dig och din lilla familj trots omständigheterna! Hur du hela tiden inspirerar oss andra som tar vårt ansvar och stannar hemma till att göra det bästa av situationen. Med det sagt har du all rätt att vara ledsen och frustrerad. Tänker på dig och skickar massa varma kramar! Det kommer en tid efter den här tiden, då ni sitter i erat otroliga hus i Västerås med era familjer runtomkring er <3

Visa alla 37 kommentarer
Mitt mående sista tiden, eller ett bra tag nu har varit väldigt bra.

Mitt mående sista tiden, eller ett bra tag nu har varit väldigt bra. Jag har, och mår väldigt bra. Känner den där känslan av lycka ofta. Det där pirret i magen över att man är glad över någonting. Jag vet inte vad det är riktigt men jag pratade med en av er på min instagram som även hon bor i England och kanske har liksom situationen här gjort att ens tankesätt har förändrats och att man är mer tacksam över det lilla. Man har hunnit stanna upp och se det fina i sakerna i vardagen som man tidigare kanske bara sprang förbi.

Däremot måste jag erkänna att det börjar kännas lite tufft just nu. Det börjar kännas som om att det inte riktigt finns något ljus i tunnneln. Man har ingenting att se framemot, ingenting att längta efter, för just nu känns det inte alls omöjligt att denna lockdownen håller i sig i ett halvår till (som det ser ut nu är det slutet av Mars). Och att längta efter någonting känns väldigt mänskligt? Någonting vi människor behöver för att ta oss fram i vardagen? Så som en enkel middag med vänner en fredagkväll, få planera ett påskfirande med kusinerna eller planera lite semester för sommaren som kommer. Jag har pratat med flera vänner och bekanta och man märker hur alla börjar bli riktigt påverkade nu. Rent mentalt. Det är inte mänskligt att inte få träffa andra människor. Att inte få vistas ute bland andra eller att ha nära kontakt.

Jag är tacksam över att det enda kämpiga i mitt liv just nu verkligen bara är situationen, att jag saknar ihjäl mig efter familj och vänner och återigen sorgen över att Ted Louie inte får träffa sin familj kontinuerligt. Jag har vänner som går igenom så mycket jobbiga saker just nu och plussar man på situationen här så förstår jag knappt hur man klarar av det. Att hantera sorg, stress plus bristen av kontakt med andra människor är ju fruktansvärt.

Det skrämmer mig vad konsekvenserna av den här pandemin kommer att bli. Jag har all respekt för situationen just nu och jag vet att läkarvården så väl här som i Sverige går på knäna. Men mitt hjärta går även itu när jag tänker på den psykiska ohälsan som kommer nu, hur våld i nära relation har ökat markant och hur många barn som far illa hemma just nu. Jag tänker på alla som inte klarar av det här ekonomiskt, hur många som har förlorat sina jobb. Efterskalvet av allt detta. Jag har åkt och lämnat flera flera flera stora påsar kläder, skor och nödvändigheter till olika organisationer, dricksar alltid en stor procent när vi köper hämtmat (både restaurangen och chauffören) och vi skänker pengar till olika organisationer varje månad.

Överallt läser man om människor som dör av viruset vilket är fruktansvärt. Men jag funderar verkligen på mörkertalet med allt det andra som sker samtidigt pågrund av omständigheterna som man inte får läsa om. Det gör mig så otroligt bekymrad och rädd. Jag personligen vet fyra personer som mår riktigt dåligt just nu. Och det får mig att fundera på hur många exakt det är som mår så efter allt detta. Och jag undrar hur länge det blir hållbart att förbjuda människor att få träffa andra människor.

Jag tänker att det bara är naturligt att det börjar bli lite jobbigt att vara inlåst nu och att det får vara okej att känna så. Och att våren kanske snart är här iallafall, och så hoppas jag så innerligt att jag kan åka hem i mars när Victor är på landslagssamling och träffa närmsta familjen.

Hur mår ni? Hur går det för? <3

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Filippa

    Skit verkligen.
    Min kille bor i England, jag är i Sverige och jag har inte sett honom sen slutet av Oktober. Var meningen att jag skulle flytta till England för att vara med honom nu men det blir nog inte av då det finns inga flyg ens till England!
    Hoppas verkligen detta ta slut snart för tror inte man orka mycket mer!

  2. Ellinor

    Den här veckan har med handen på hjärtat varit pissig. Det känns som att jag är i ett corona-mörker och som du skriver längtar man så mycket att se fram mot saker.
    Jag längtar så mycket till att resa. Att bara ta en öl på en hotellbalkong utomlands. Jag saknar att umgås med folk på riktigt och inte stå ute och frysa ihjäl vid en korvgrillning. Jag tycker också det är jobbigt att relationerna sinar då många verkar ha delade meningar om vaccin, Sveriges restriktioner, Kina och allt vad det är. Jag är trött på att bli irriterad – och att ständigt vara rädd för att ”göra fel”.
    Någonting som dock hjälper mig just nu är att just få drömma, göra mood-boards, snegla på resemål, diverse hotell att besöka och kanske göra små bucket-lists på vad man vill göra efter denna märkliga tid.
    Och äta bra och röra på sig. Ta vara på promenader och ändå försöka tänka att ”this too shall past”. Det kommer bli bättre <3
    P.s jag förlorade mitt drömjobb i somras pga corona och blev även sjuk därefter, allt blev svart. jag tänker på alla er som blivit varslade, ni är inte ensamma! KRAM

  3. Emma

    Hej Maja, jag vill säga att jag älskar din blogg och att få gå in här och läsa gör mig alltid lite extra glad. Jag har följt dig nu ett par år och inser mer och mer vilken förebild du är. Du är min förebild. Dina sociala kanaler är alltid så välkomnande och jag blir alltid glad när jag sett att du lagt ut något nytt. Sen så dina videos på Youtube är som en fristad. Så fortsätt med det du gör så länge som du känner att du vill och orkar. Du inspirerar mig och troligen många fler i vardagen. Du är så stark och du verkar som en fantastik människa.

    Denna pandemi börjar bli lite jobbig nu, även om jag inte drabbats så hårt som många andra har. Men jag börjar sakna mina vänner och att kunna göra saker och ting. Hitta på något roligt, allt nu känns så mörkt och jag vågar inte hoppas på något. Livet har inte varit speciellt roligt på ett tag nu. Jag tar studenten i vår vilket är något som går att se fram emot, men samtidigt så börjar jag bli lite orolig över att jag inte ska kunna fira med min familj och släkt så som man vill fira sin student. Att den största dagen i mitt liv ska bli inställd. Men det är bara att ta en dag i taget och se vad som händer.

    Tack för att jag får följa dig, och det har hjälpt mycket nu under det senaste året. Du får ta hand om dig,, massa kramar från mig <3

  4. Ida

    Helt rimligt att känna så tycker jag <3
    Jag själv känner mig givetvis påverkad, men det är fortfarande hanterbart. Vi måste turas om att vara den som fortfarande har energi kvar och som kan sprida vidare den till andra. Till dig som behöver höra: det kommer bli bra, vi måste bara hänga i lite till. Jag förstår att om jag hade mått sämre hade jag kräkts på den personen som jag nu försöker vara som påstår att det kommer lösa sig. Men jag säger det ändå, för det kommer att lösa sig och vi behöver höra det då och då för att påminnas. Idag påminner jag er, nästa gång kanske jag är den som behöver höra det. Snart får vi krama våra nära igen, planera påskfiranden, äta tapas inomhus istället för korvgrillning utomhus. Kom ihåg att det är vi som bestämmer när den här skiten ska vara över, genom att göra vad vi kan för att minska smittspridning så kanske vi förkortar den här perioden lite hela tiden istället för om vi levt på som vanligt. KRAM till alla

  5. Malin

    För mig har inte pandemin påverkats jätte mycket, inte i vardagen. Jag har ett samhällsviktigt jobb (lärare) så man jobbar ihjäl sig. Sambon detsamma! Alla mina vänner bor på andra platser i världen redan så att inte träffa de mer än FaceTime är vi vana vid. Men visst, jag brukar lägga 6-7 resor om året runt vår jord och de kan jag saknar så innerligt nu. Det gör jag jämt förvisso. Nu börjar dock längtan efter saker som jag annars inte gör, typ gå på bio, spela bowling, shoppa i köpcenter osv …. men snart så, snart är vi där!

Visa alla 15 kommentarer
Mysigt inlägg, känner med dig!

Mysigt inlägg, känner med dig! Har en liten fundering, känner du att det eventuellt blev lättare att leva för någon annan, lättare än att leva bara för sig själv? För sitt barn till exempel. Tänker på oss som ibland drabbas av depressioner och nedstämdhet och jag känner ofta att jag inte kan bilda familj förrän jag mår 1000 gånger bättre. Men det kanske inte är den rätta vägen att gå. Familjen kanske är en del av pusslet, eller vad tror du, du har alltid så kloka tankar.

Hej <3 vilken bra och stor fråga. Jag minns när jag var gravid och led av så otroligt mycket ångest. Jag slogs faktiskt häromdagen av att det var så himla länge sedan jag hade riktig ihärdig ångest. Ni vet en sån som sitter kvar i varje cell i hela kroppen flera dagar i rad. Jag har ju jobbat så mycket med mig själv sista åren och resultatet av det visar sig verkligen nu. Jag är lycklig och ångesten är inte längre där på min axel varje dag.

Jag minns iallafall när jag låg i sängen i lägenheten i Västerås, fem månader gravid och grät som ett litet barn. Grät över att jag snart skulle ha en son vars mamma var ett ostabilt vrak. Att han kommer att växa upp bland ångest och oro och en ibland väldigt väldigt svag mamma. Självklart så är en viss nivå av ångest helt normal men så som jag mådde då gick inte ens att föreställa sig att mixa med att vara en bra mamma. Jag mådde alldeles för dåligt.

Där och då bestämde jag mig för att börja gå till psykolog och ta tag i mina problem. För min sons skull. Och för min skull.

Då började jag jobba med stora saker inom mig själv och främst upptäckte jag saker i min vardag och i mitt liv som bidrog till ångest. Människor, situationer, känslor. Allt det där.

Men att även få bli mamma har hjälpt mig så mycket. Precis som du skriver så fick ju livet en helt annan mening, och framförallt så kunde jag tydligt se vad som fick ta min energi och vad som inte fick göra det. Jag behövde så mycket energi till Ted Louie så jag hade inte tid för massa annan skit rent ut sagt. Det fick vara. Och jag var tvungen att ta tag i dom känslorna direkt. Innan kunde jag gå runt med en tanke länge, en oro eller ett behov av att utrycka någonting jag kände var fel. Idag är jag mindre konflikträdd och tar tag i det direkt. Jag kan tänka att jag vill ha en mysig fredagkväll med min familj så jag ringer det där jobbiga samtalet nu så det är ur världen. Innan hade jag kunnat skjuta upp det hur länge som helst tills det åt upp mig.

Idag är jag snäll mot mig själv. Ibland får jag ångest och kan vara riktigt låg och då får det vara okej. Jag tar mig ut på en promenad med honom iallafall, vi badar iallafall, och han får i sig mat, men jag kanske inte är den mest härliga glada bubbliga mamman den dagen. Men vem är det jämt ändå tänker jag. Ångest får inte stoppa en från att bilda familj. Jag tänker att man lär sig någonting hela tiden och växer i sig själv, som egen person och även som mamma.

Utan min graviditet hade jag nog inte sökt hjälp hos en psykolog, och utan det hade jag aldrig mått bättre. Så jag har verkligen Ted Louie att tacka för allting. Att vara mamma har varit ett så starkt kall i mitt liv och jag bestämde mig redan innan för att gå all-in i den rollen. Och det krävde då av mig själv att jobba med just, mig själv.

En nybliven mamma fast besluten att må bra, för hans skull.

Ångesten kommer nog alltid att komma tillbaka då och då, men nu är det så stora mellanrum så jag ser det bara som någonting mänskligt. Det äter inte upp mig längre, för jag tillåter inte det. Min tid måste och ska gå till annat viktigt i livet, så som min älskade lilla Teddan. Och till mig själv och min själ.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Maria

    Gud, behövde läsa detta. Är gravid i sjätte månaden och har haft sådan otrolig ångest och oro sedan jag blev gravid. Min läkare såg dock det och har hjälpt mig med psykolog. Nu går jag varje vecka och försöker arbeta med mig själv för att min bebis ska få en så stabil mamma som möjligt. Men som jag gråtit över att inte gå runt och spudla av lycka under graviditeten, det är en kamp, men så skönt att höra att någon annan varit där och att det kan bli bättre.

    1. Julia

      Tänk vad fint också, att kunna visa sitt barn att det finns olika känslor här i livet och att vi som föräldrar är mänskliga och kan känna både lycka och sorg, oro, ångest och glädje och att det är helt okej. Jag tror att barn mår väldigt bra av att få se det.

      1. Emma

        Vilket starkt inlägg. Jag tror också barn mår bra av att lära sig identifiera alla känslor på skalan – det är väl kanske det många av oss saknat som små och därför man blivit lite emotionellt handikappad? Hos oss ville man bara skyffla undan allt jobbigt och det är väl därför jag upplever att det är ”fel” att vara nere, för när jag var liten fick jag skämmas över att känna mig ledsen och att det var något man snabbt skulle komma över.

    2. Lovisa

      Mådde också otroligt dåligt psykiskt under min första graviditet och gick också hos en psykolog. Var också så ledsen över att jag inte var sprudlande glad. Tänkte att jag skulle ta revansch under nästa graviditet men nu har jag stora fysiska besvär men mår bra psykiskt.. suck. Kan iaf bara instämma i allt Maja skrev om att det blir bättre. Lycka till! Kram

  2. Vanja

    Hej Maja!
    En fundering jag länge haft efter att ha sett dina samarbeten och skönhetsrutiner är hur din ställning till djurförsök är? Merparten av dina produkter du använder är tyvärr testade på djur (kaniner, möss, apor med mera) och jag är bara intresserad av din åsikt till detta då jag vet att du besitter så smarta och viktiga åsikter gällande kvinnors rätt i samhället som exempel. Vill inte på något vis göra dig illa berörd utan för mig som är en djurälskare vill jag bara förstå hur du resonerar. De allra flesta influencers tar ju avstånd till dessa produkter just för att djuren har ett så mycket större värde än att sitta i burar och få smink och skönhetsprodukter testade på sig. Djur har rätt till ett hem där de får kärlek, enligt mig i alla fall. Du och många andra gör förändring i samhället genom att stå upp för era åsikter och vilja göra skillnad. Tänk om vi kunde göra det så att alla varumärken kunde stoppa djurplågeri eller nå ut till varumärken man samarbetar med för att ställa krav. Det är inte helt omöjligt!
    Hoppas du tolkar min kommentar rätt.
    Stor kram från mig.

  3. B

    Hej Maja! Har tänkt på denna fråga länge, hur ser du på att fotbollsspelare tjänar så mycket pengar? Jag förstår att det är ett tufft jobb och att dom lägger ner hela sitt liv på det dom gör men kan du ibland tycka att de tjänar alldeles för mycket? Om man jämför ett jobb som fotbollsspelare och en som jobbar i omsorgen/skola så är det ju en sån extrem skillnad på lön

  4. Angelica

    Tycker alltid att du skriver bra, men detta kan vara bland det finaste och viktigaste inlägget du har skrivit. Väntar mitt första barn, en son, om bara några veckor och behövde verkligen läsa detta. Tack ❤️

Visa alla 12 kommentarer
Lördag och förmiddagen var fantastisk.

Lördag och förmiddagen var fantastisk. Som jag har sagt tidigare så blir lördagar någonting heligt för mig med Ted Louie. Dels för att Victor oftast är borta då och för att jag nu i veckodagarna jobbar väldigt mycket. Så det blir liksom en tid för mig och min son. Vi har badat, ätit pannkakor, handlat, ätit glass, lekt med Lego och varit ute i skogen. Allting gick fin fint tills jag snabbt ringde min kusin som tillsammans med närmsta familjen är hemma hos min mamma och har det årliga julbaket. Ted Louie ville såklart kika in på facetime och säga hej till sin sysslingar som han älskar och då började tårarna rinna. Där satt dom bland pepparkakor, deg, julmusik, julmust och glögg och här satt vi i soffan ensamma.

99 procent av tiden älskar jag vårt liv, främst att jag får leva med Victor och att både han och jag får leva här tillsammans och uppfylla våra drömmar. Men så kommer stunder som denna när det börjar svida i ögonen och jag måste svälja flera gånger för att förhindra 10.000 tårar att börja rinna. Det kommer som en våg av ensamhet över mig och även en slags ilska blandat med sorg. Ilska över att missa så mycket i andras liv. Att inte kunna vara med längre. Jag kan inte minnas sist jag var med på det årliga julbaket, sju år sedan kanske. Och främst blir jag ledsen över att Teddan inte får växa upp med dom traditionerna och att få vara nära dom som är allra viktigast för mig och Victor. Varje gång någon åker härifrån efter ett besök bryter jag när jag ser Ted Louies förvirrade blick. Och det känns så orättvist att han inte ska få växa upp med sin mormor runt hörnet.

Usch. Huset har aldrig känts så stort och det var länge sedan hjärtat värkte såhär. Ibland blir det lite så att allting kommer på en och samma gång. Och så var det nog idag. Allt jävla skit med Corona, inställda besök av mamma och vänner och så jultraditionerna på det. Jag vet att jag är lyckligt lottad men den största sorgen och det jag saknar mest i mitt liv är min familj. I vardagen är jag så nöjd med min tillvaro men så kommer det dagar som idag, när en lördag aldrig har känts så lång och ensam. Outhärdlig.

Nu ska jag ringa Victor och gråta klart. Sen får jag se till att aktivera oss resten av dagen. Längtar tills jag får gå och lägga mig och göra mig redo för en ny dag istället. Jag hoppas så innerligt att dom kan komma över jul. Tanken att det inte skulle gå gör att jag nästan går sönder just nu.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Alexandra

    Förstår verkligen att det kan kännas ensamt när alla är så långt borta. Sörj inte att Teddan inte får uppleva traditionerna som är hemma i Sverige. Försök glädjas åt dom minnen ni skapat och skapar med honom som kommer tillsammans med dom traditioner ni skapar i England med er egen lilla familj ❤️

  2. Ida

    Jag bor också i ett annat land än min familj och har en liten son. Känner också som du men så tar jag med mig en sak min farfar sa en gång när jag var liten som har har barnbarn så bor nära och långt bort. Han sa att han nästan får mer tid med dom som bor i ett annat land. För när dom väl var i Sverige så blir det intenstivt och kvalitet. Medan dom sår bor i samma stan allt är så mycket med sitt ❤️

    1. Maja Nilsson

      Ja det har du helt rätt. Har alltid haft sån fin kontakt med min farmor och hon bodde i Trollhättan när jag var liten och jag i Västerås. Och vi sågs kanske tre gånger per år men då sågs vi ju minst en vecka i streck varje gång istället för en dag här och där. Tar med mig det ❤️ stor kram

  3. Mari

    Hej!

    Jag förstår dig helt o hållet vad du menar..
    Min svärfar dog i April.. covid-19 tog min fina svärfar ifrån oss.
    Denna jul och alla andra dagar som är ”stora” eller viktiga framöver kommer vara.. jag vet inte.. konstiga.. det värsta är väl att min son miste sin farfar när han var 5 månader gammal. Och det gör ont i mitt hjärta att han aldrig mer kommer få träffa honom. En jul fick dem fira tillsammans.. men jag är evigt tacksam för det. Jag förstår dig och er att det känns och speciellt nu under dessa tider.
    Men försök FaceTimea, försök håll kontakt med alla nära och kära, skratta, skämta, fira era framgångar med dem via FaceTime, osv. Hoppas ni får världens bästa julafton! Och att dem får komma till er <3
    KRAM MAJA!!

    1. Maja Nilsson

      Åh så fruktansvärt. Vi förlorade också en nära familjemedlem i år så julen blir så himla jobbig detta året på alla sätt. Och alla år efter detta. Skickar massa kärlek till dig och er familj. Och tack gud för FaceTime och att man ens har så fina människor i sitt liv som man saknar. Massa kärlek ❤️

      1. Mari

        Det är hemskt att man måste gå igenom sånt här för att känna sig levande… men jag hoppas att vi krigar oss igenom allt trots motgångarna som kommer. Ta hand om er! KRAM❤️❤️

    1. Terese

      Vilken otroligt dum fråga. Har du inget vettigt att skriva kan du ju bara knipa igen.

      Tack för en så fin blogg Maja, det är alltid så mysigt att kika in här å dina vloggar är ju världsklass. Hoppas Ni får en magisk jul med Er kära ❤

Visa alla 29 kommentarer