Maja Nilsson Lindelöf
Kategori

Tankar om livet

Kategori
Hej Maja!

Hej Maja! Hur hittar man nya vänner? Skulle du kunna göra ett inlägg om det eller ha med den frågan i ett veckans frågor inlägg? Tack för en bra och inspirerande blogg!

Hej <3 och vilken bra fråga! Någonting jag alltid får frågor om och även jag och Sanna i podden är just om vänner. Och relationer. Jag själv har haft lite jobbiga år med relationer men är äntligen på en plats där jag känner mig lugn och trygg. Dels i mig själv men framförallt i mina relationer.

Med åren och åldern (pratar som om att jag är 80 år) så faller vänner bort och man får nya. Logiskt och bra tänker jag. Jag har några äldre stabila relationer kvar som är ovärderliga för mig. Dom relationerna och våra familjers är bland det viktigaste vi har. Men jag tycker även om känslan av att få nya vänner. Vänner som tycker om den Maja jag är idag.

Så hur hittar man nya vänner? Väldigt bra fråga och svår, jag tror att det är väldigt många som känner igen sig och undrar samma sak. Någonting jag har lärt mig efter åren utomlands är att att ta intiativ. Gillar jag någon så är jag den som frågar om vi ska ses. Typ som att dejta. Man får inte vänner av att låsa in sig hemma eller att röra sig i samma kretsar. Man måste våga. För det är läskigt och första gångerna kan det kännas halvsegt, för att man liksom blir nervös och vill så gärna att den andra ska digga en. Men efter några gånger så blir man ju kompisar, och det blir mindre ansträngt. Så ta intiativ. Exempelvis träffade jag en tjej på gymmet innan Ted Louie kom, vi har samma tränare och även hon var gravid. Jag stannade för att säga hej till Ali och snackade lite med henne, och hon var så trevlig och mysig och jag gick därifrån med så mycket energi efter bara några sekunder (vi hann snabbt prata om förlossningskurser och vår gemensamma läkare), så jag bestämde mig redan då att nästa gång jag ser henne ska jag säga hej igen och fråga om vi ska ta en kaffe. Jag tänker att jag bara hade blivit glad och någon frågade mig om en kaffe så varför ska det vara så läskigt egentligen?

Så man måste våga. Och ta för sig. Och framförallt hamna i nya sammanhang. Man får inte nya vänner eller relationer av att gå runt i samma hamsterhjul, trivs man i det så är ju det toppen men det finns oftast så många andra och härliga relationer man inte har upptäckt än. Jag tror att många tänker att ”äsch jag har mina vänner och det räcker”, vilket det kanske gör, men det är också härligt att gå igenom livet och tänka att man VILL träffa nya intressanta människor. Det är då man träffar dom.

Så kanske har jag inte många tips men ändå bra tips, för om det är nått jag har lärt mig genom åren är det att bli något bättre på att vara socialt kompetent och att hamna i nya sammanhang med nya människor. Och en till grej att komma ihåg är att alla inte behöver bli ens bästisar, utan vanliga vänner är också fint att ha. Och att ha vänner till olika grejer, kanske en man går en kurs med, en man dricker kaffe med och en man tränar med. Och sen har man förhoppningvis någon eller fler som man känner att man är väldigt nära.

Dessutom tycker jag att man enkelt fastnar vid bilden av att vänner måste vara folk utifrån, jag har blivit väldigt nära mina kusiner på senare år, har fin relation med Victors bröders flickvänner och kusin, vänner kan liksom redan finnas i familjen vilket är väldigt fint.

<3

Och det viktigaste är att vara sig själv! Du vill ändå inte ha ”vänner” som tycker om en version av dig, utan dom ska tycka om hela dig. Så ta dig ut, nu är dessutom våren här och hälsa kanske en gång extra på den trevliga tjejen på gymmet eller fråga ut den nya kollegan på ett glas vin i solen. Vem vet, kanske är det din nya bästis!

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Emma

    Vet att vissa bloggare (tex. Sandra Beijer, Isabella löwengrip, forni etc.) har haft ett ”hitta vänner” inlägg. Tror till och med jag gett det för förslaget till dig förut nu när jag tänker efter(?). Och det skulle va så kul du också kunde styra ihop något sånt? Du är ju vettig och känns som att du har mycket vettiga läsare, så känns som att man skulle kunna hitta någon här inne som matchar med en själv.
    Behöver ju inte vara så prentantiöst utan mer en kort rad om en själv, intressen, vad man söker hos en vän och var man bort typ, i kommentarerna alltså, så får man själv ta intiativ till att ta kontakt.
    Vet att jag hade uppskattat det och kanske någon annan med mig?
    Kram ❤️

  2. Johanna D

    Det finns en app som heter Gofrendly där bara tjejer är med och där man kan hitta nya tjejkompisar. Man kan chatta, skapa gruppevenemang osv. Typ tinder fast för tjejkompisar. Verkligen ett tips!! ❤️

  3. Hh

    Märkligt att fråga en bloggare om vänner som om man per se är proffs på att hitta vänner om man bloggar. 😂

  4. lissel

    Jag flyttade till ny stad för min kille.. det är skitsvårt att hitta nya vänner .. speciellt om man vill ha egna utanför killens krets med 🙂

Visa alla 14 kommentarer
Så fint och ärligt skrivet!

Så fint och ärligt skrivet! Kan du inte också va ärlig som du är på ditt sätt med hur man mår efteråt också. Känns som att man ibland är ensam kring hur man mår och känner sig. Är livrädd för känslan efteråt med min ångest att jag inte ska känna mig som mig själv. 

Nu är ju min lille älskling en månad vilket också betyder att jag har varit mamma i en hel månad. Känns som om att han kom igår samtidigt som om att det känns som om att han har varit här hela livet. Många frågar mig hur det känns att ha blivit mamma, mina tankar och reflektioner så här kommer en liten lista på saker jag har tänkt på.

Bebisbubblan. Det här begreppet gav mig otroligt mycket stress och det beror nog på att jag som person och min ångest gör att jag ibland har svårt att njuta av nuet. Jag tänker mig att det ska vara på ett visst sätt vilket ibland gör att jag glömmer bort att njuta NU. Och när ALLA sa till mig att ”njut av bebisbubblan snart är han sååå stor”, ”det säger bara swishhhhh snart är han sex månader och du har glömt bort att han var sådär liten” fick jag PANIK. Han låg framför mig så vacker och liten och det enda jag tänkte var att nej snart är han stor. Grät till och från över det första två veckorna innan jag släppte det efter många samtal med Victor (och så antar jag att hormonerna la sig något he he). Charmen med ett spädbarn är att dom är så små en kort stund, nu när han växer och jag märker fler personlighetsdrag förstår jag ju hur häftigt det är att få se sitt barn växa och faktiskt bli en person. Och han blir bara gulligare och gulligare. Och låt oss vara ärliga, man vill inte ha en sån här liten i 18 år, när Victor har varit borta på match i två dygn är jag helt slut och jag kan tänka mig att det blir betydligt lättare (och svårare på ett annat sätt såklart) när han är lite större.

Bebisbubblan del två. Vad är egentligen den här bebisbubblan? Jag hade en tanke av att sitta hemma med Victor, äta mat, pussas, titta på vår bebis, njuta. Detta kanske andra upplever men för oss blev det bara ren och skär överlevnad dom första dagarna. Kanske hade det varit annorlunda om Ted Louie inte var sjuk och vi slapp alla sjukhusbesök och kanske om Victor hade ett annat jobb. Men Victor jobbade redan dagen efter så vi var ensamma här hemma halva dagen och jag hade panik. Resten av dagarna kämpade man bara på med den otroligt stora förändringen i livet. Kylen ekade tom och vi beställde hämtmat när man egentligen bara vill äta hemlagad mat. Vi båda gick runt i skitiga pyjamaser och luktade svett, Victor sa det att han tror inte ens att han borstade tänderna dom första dagarna, inte jag heller kan jag tala om. Duschade man gjorde man det i stress och sprang ner igen för att se att allting var under kontroll. Jag grät och grät haha, och det kändes som om att allting jag och Victor hade var borta. Som om att vi aldrig mer skulle ha tid att ens pussas. När vi alla sov i sängen kände jag nästan sorg över att Victor låg så nära men kändes så långt bort (jag var ju upptagen med att se till att Teddie andades och fick i sig mat från tuttarna). Så för oss existerade ingen bebisbubbla, eller jo, först när vi fick besök och hjälp. Då började vi njuta för någon kunde se till att vi fick i oss mat och när Victor var iväg kunde jag gå på toaletten i fem minuter vetandes om att mitt barn var under uppsyn. När mamma var här och vi väl var hemma från sjukhuset sista gången så gick jag upp till Victor i sovrummet och la mig på honom i sängen och bara kramades. Som jag hade saknat honom på något konstigt vis. Som om att vi nästan hade gjort slut i en vecka och sedan blivit ihop igen. En känsla jag inte alls trodde att man kunde uppleva, man borde ju egentligen vara helt inne i sina känslor för bebisen men det blev en konstig mix av alla slags känslor istället.

Ja och på tal om toaletten. Kroppen efter en förlossning är ju under en otrolig chock antar jag för ingenting fungerar som det ska. Det gör ont på alla möjliga ställen vilket gör hela förändringen som skett i livet ännu större. Att ta sig upp från sängen gjorde ont och man blöder och blöder och blöder. Detta hade jag knappt reflekterat över innan eller ens tänkt på. När barnmorskan var här dag tre så frågade hon om jag hade lyckats gå på toaletten. ÄH NEJ? Jag hade inte ens tänkt på det. Kan tala om för er att det tog ytterligare sju dagar, härligt.

Tiden försvinner. Det här gav mig ångest innan när alla pratade om hur lång tid saker och ting tar. Oj vilken tid det tar. Att ta en promenad kräver liksom planering vilket kändes tufft för mig som har sett mig själv som väldigt impulsiv och självständig. Ska vi ta en promenad vid elva så börjar det planeras vid nio. MEN det är inte lika drygt som det låter, man vänjer sig på en gång. Lite roligt också när Victor kom hem första veckan och vi skulle ut på lunch. ”Är hemma om fem så åker vi direkt” jag ba ähhh alltså vi behöver minst 40 minuter för att ens vara lite redo att fara.

Man blir en mamma. Även om jag har proppsat på att jag aldrig bara vill bli en mamma så blir man på ett sätt det ändå. Inte bara, men man blir ju en mamma. Och det är så stort och fantastiskt att man faktiskt inte vet hur livet var innan. Och det tyckte jag förut lät som någonting negativt medan det idag är det jag älskar mest. Man vill visa upp sitt barn för hela världen och man sitter hemma och tar tre tusen kort på sitt barn från samma vinkel. Jag får behärska mig själv så mitt flöde och mina inlägg inte bara handlar om min fantastiska son. Vill skrika till hela världen att JAG är mamma till TED LOUIE. Livet får en helt annan mening, allt det där som kunde bekymra mig förut existerar inte längre.

Men sen blir man sig själv igen. För sen kommer jag inte på mer saker jag kan skriva som jag upplever som en förändring, för allting liksom lägger sig, och nu en månad senare är mitt liv precis som det var innan. Bara tusen gånger så bättre och med en liten människa jämte mig. Men jag känner mig som Maja igen (att bestämma mig för att inte amma gjorde mycket för den känslan för mig), jag har på mig min gamla kläder, tränar, jobbar och jag och Victor har tid för varandra igen. Vi har nya rutiner nu vilket innebär mycket fokus på Ted Louie såklart men även på varandra igen. Livet är liksom i rullning och jag tycker att det känns skönt. Att bebisbubblan lite är förbi. För nu är det en ny bubbla istället och jag har banne mig aldrig varit såhär lycklig. Så det är nog mina ord till dig som är orolig över förändringen, så stor förändring är det inte. Och när man sitter där första nätterna och gråter över att man knappt har pratat med ens partner om någonting annat än bajsblöjor på en hel dag och ens bebis inte slutar gråta så måste man komma ihåg att det går över fort. Dom här första åren av sömnlösa nätter och av att inte vara sig själv behöver inte hända. Är glad att det inte gjorde det för oss, glad att allting är precis som vanligt igen. Fast samtidigt inte. Allting är bara som det är menat att vara. Häromdagen låg han och sov i sitt babynest i vår säng medan jag stod i badrummet och la ansiktsmask och målade naglarna. En annan kväll låg han i sitt babynest och vi lagade både middag OCH såg en film tillsammans. Precis som vi gjorde för fem veckor sedan, skillnaden är att vi sen får krypa ner bredvid den sötaste lilla människan i hela världen. Snacka om lyx, att få båda världar sådär på en natt. Är så lyckligt lottad. Och jag är så glad att jag har ett helt liv på mig att få vara mamma till honom.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Erika

    Maja, du berör verkligen när du skriver! Jag längtar tills jag får bära det liv som skapas av mig och min man. I framtiden borde du verkligen tänka över att skriva en bok, du är magisk vilket gör att jag uppdaterar ofta för att kunna läsa det du skriver! ❤️

  2. Ida

    Men snälla nu gråter jag sönder, du skriver så jäkla fint och jag kan bara drömma om den dag jag får ett eget barn, wow. Du verkar vara världens bästa mamma och jag är så himla glad för er skull, jag inspireras så oerhört mycket av dig och den power woman du har blivit. Önskar er verkligen all lycka och Ted Louie är så fruktansvärt fin och har ett fantastiskt namn, verkligen all min lycka och kärlek till er ❤

  3. Linn

    Åh så fint inlägg! Älskar att du är ärlig, det är precis vad vi behöver i denna värld. Du är bäst Maja! Tusen kramar till er, han är ju så fin! ❤️

  4. Julia

    Jag blir lika glad varje gång jag ser att du har lagt upp ett nytt inlägg, så fina att läsa. TACK för att du vill dela ditt liv med oss. Stor kram! ❤️

Visa alla 30 kommentarer
Hej mina vänner.

Hej mina vänner. Måndag och den här veckan tänkte jag komma tillbaka till livet igen. Eller jag kommer njuta av bebisbubblan så länge jag kan MEN behovet att ha på sig vanliga kläder och jobba lite lite lite har kommit. Så jag ska skriva ihop min förlossningsberättelse till er sen kör vi på som vanligt igen, med inspo, veckans fråga, kollage och ja, hela köret helt enkelt.

Våren kom hit och likaså våra utemöbler så vi njuter av dagarna i solen. Så magiskt att få slänga på sig en jeansjacka och solbrillor och känna värmen av solen i ansiktet. Vi fick åka in till sjukhuset igen då han hade gått ner i vikt efter förra besöket av barnmorskan. I fredags var han nere på 2.5 kilo så vi åkte in och gjorde blodprov för att se att allting var okej. Han har ju vägts fel flera gånger och det har slarvats lite med att dokumentera hans vikt vilket gör oss så arga, sista gången vi var inne var jag som en björnmamma som var aggressiv mot allt och alla.Känner att allting har blivit fel från början. Att vi ens fick åka hem samma dag från BB gör mig arg, med en för liten bebis med gulsot. En gång när vi åkte in till sjukhuset vägde dom honom till 1.5 kilo :)))))))) Jag och Victor fick PANIK medan barnmorskorna lugnt sa att oj ja vi får se vad hans födselvikt var. Efter en stund vägdes han om och ojsan dom vägde visst fel, att man inte som barnmorska ser med blotta ögat att bebisen inte väger 1.5 är för mig ofattbart. En natt spenderade vi på sjukhuset utan att dom ens vägde honom eller gav honom UV-ljus enbart blodprov. Dagen efter fick vi åka in igen till ett annat sjukhus och där såg dom att han var uttorkad och hade gulsot och behövde läggas under UV-ljus och få i sig ersättning på en gång. Och allt detta samtidigt som personalen har sagt gång på gång vart vi än har åkt in, ”OHH he is so tiny”. Ja visst är han och det kanske är nått vi ska kolla upp.

Ja så saker och ting har helt enkelt gått sådär och det som har varit A och O är ju hans vikt, hade han fått i sig tillräckligt med näring hade ju allting blivit bättre. Jag har känt mig väldigt ledsen över det här med amningen. Nu har det sjunkit in lite hos mig och jag har förstått att förtidigt födda barn och speciellt så små som Teddis har svårt att suga ordentligt. Han somnade vid bröstet första veckan vilket jag trodde var ett tecken på att han var mätt och nöjd medan jag nu inser att han somnar ju för att han är för trött för att fortsätta suga. Det har varit en otrolig känga mot självförtroendet. När min mamma var här och han bara var fem dagar gammal gav Victor honom ersättning medan jag satt bredvid och grät. Att jag inte kunde ge mat till mitt barn kändes fruktansvärt. Att även få höra från höger och vänster att man verkligen borde amma för att det är bäst för barnet har såklart även det påverkat mig. Att mitt barn inte fick i sig ordentligt med näring pågrund av det gör mig förbannad. Okej att amning är bra, men nu blev det ju nästan farligt för att jag enbart fick höra att man ska ”kämpa på” och ”fortsätta ge bröstet” och ”man kan absolut inte blanda flaska med bröst för då slutar dom att ta tutten”. Han orkar ju inte äta tillräckligt från bröstet, så vad mer ska jag göra. Det har varit väldigt jobbigt om jag ska vara ärlig. Och gör mig arg och ledsen att man som mamma ska behöva höra från allt och alla att man ska amma och att det är det bästa för barnet. En lycklig bebis och mamma är väl det som är det bästa för barnet och jag är glad att jag trots allt insåg det relativt snabbt och släppte det dåliga samvetet.

Nu när han sist bara vägde 2.5 kilo efter två veckor fick jag nog. Nu spelar det ingen roll vad någon säger om vad som är rätt och fel, det viktiga är att han får i sig mat. Så nu varvar vi mellan bröst och ersättning. Han är fortfarande för svag för att få i sig tillräckligt från mig, vi kan amma i fyra timmar (då jag får väcka honom mest hela tiden) och trots det äter han ersättning efteråt. Jag pumpar och kämpar på men nu fick det bli såhär och det känns så himla bra för mig och oss. Och börjar han inte bli starkare och äta mer från mig så får det bli så att han bara får mysa med amningen och få i sig maten via ersättning.

Tycker det är så synd att det är såhär, jag visste och har hört att det är en hets kring amning men har aldrig reflekterat över det innan. Att man som mamma ens ska behöva höra och ta hänsyn till andras åsikter eller av barnmorskor som ska vara professionella. Att man ska känna sig som en sämre mamma för att man inte kan amma (eller om man helt enkelt inte vill, även det måste börjas accepteras). Att man får sämre kontakt med sitt barn för att man inte ammar. Så därför tänkte jag dela med mig av det med er, så vi kan sluta sitta och gråta samtidigt som vi ger ersättning, det viktiga är att våra barn får mat, och det är tur att vi bor i länder med rent vatten så att det fungerar precis lika bra som bröstmjölk.

Är chockad över känslan det här gav mig och innan han kom hade jag tänkt att jag självklart ville amma och att det skulle flyta på naturligt för mig, och så blev det tvärtom för mig och det har gjort mig så ledsen min första tid som mamma. Men tack vare alla personer kring mig, exempelvis Sanna, Victor, mamma och svärmor har jag insett att vara en bra mamma inte ligger i min bröstmjölk. Utan i allt det andra.

Nu ska jag ta mig en dusch och sen tvätta ur hans nappflaskor från inatt <3.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Lisa

    Massa styrkekramar! Gjorde ont i hjärtat att läsa detta, viktigaste är ju att ni mår bra och gör det som är bäst för er. Helt 100 på att du är bästa mamman till ditt barn! <3

  2. Josefin

    Så ska du absolut inte känna!! Men jag vet hur det är. Min son föddes i v.36+4 och vägde 2,5 och han orkade heller inte amma, barnmorskorna pushade på jätte mycket men han orkade inte och han hade gulsot så han behövde mat. Efter 2,5 dygn sa vi att han måste ju få i sig nått så då fick han lite ersättning. Alla barnmorskor pratar bara om amning men ingenting om ersättning. Jag visste ingenting om det när vi kom hem och fick börja googla runt. Jag kände mig också så dålig och grät men det är ju inte ens egna fel och det är inget fel med att ge ersättning. En positiv sak är ju att pappan kan ge mat med och få en relation med barnet på ett annat sätt ❤️

    Lilla Teddis är så söt, njut och mys en massa ❤️❤️ Massa kramar ❤️❤️

  3. Emma

    Fina Maja ❤️ Jag är en kvinna som min mamma inte kunde amma. Jag föddes 1 månad förtidigt och vägde 2510gr när jag föddes. Barnmorskorna på BB när jag föddes var hemska och skakade och daskade till mig när jag hela tiden somnade vid mammas bröst pga var för trött, jag hade inte tillräckligt med sugfunktion för att orka amma. Min mamma kämpade på i 2 veckor tills en dag då min mormor kom på besök, bevittnade hur kämpigt både jag och mamma hade, hon satte sig i bilen och åkte och köpte ersättning. Då åt jag som aldrig förr. Jag gick genast upp i vikt och är idag en frisk 31-årig kvinna.
    Jag har lika bra band till min mamma som övriga som blev ammade.
    Denna amningshysteri är ofattbar. Amning passar inte alla kvinnor och alla bebisar. Varför har annars ersättning uppfunnits?
    Du gör det så himla bra. Grattis till underverket ❤️

  4. Tess

    Känner igen mig så mycket i det du skriver Maja. Att det man vill är att ens barn bara mår bra, men trots det kommer skammen som en käftsmäll. Med dottern (nu 4 år) kämpade jag nästan ihjäl mig. ALLT handlade om amning till den grad att jag inte njöt de första månaderna. Hon gick upp pyttelite varje gång ich de sa ”hon är petite, men fortsätt bara”. Trots att jag sa ska jag inte ge ersättning? Det känns inte som att det är bra det här, för hon skrek dagarna i ett…. till slut fick jag en ny barnmorska som bara ”men VEM har sagt detta? Ge ungen ersättning,m också det behöver ni alla, så här kan ni inge ha det”. Sagt och gjort, hon sänkte flaskan i ett nafs ich ratade därefter bröstet. Men vad gör det? Världens gladaste unge SEB den dagen och vår anknytning blev bättre, för jag njöt av tiden med henne, ingen stress eller press. Och med brorsan som blir ett år i morgon sa jag till mig själv, ALDRIG mer pressa mig. Så från början ammade vi, men som med syrran gick han inte upp i vikt och vi lade till ersättning direkt. Har aldrig varit med om en nöjdare unge och familj. Så om ni mår bra mår Ted Louie prima ballerina. Så njut Maja, av att DU förstår vad DIN (ok er men du fattar) behöver. Du är ren power!

  5. Lina

    Hade samma sak och efter 5 veckor började enbart med ersättning och efter det har han rusat upp i vikt ( och är lika frisk för det och nöjd ) 🙂

Visa alla 215 kommentarer
Wow.

Wow. Tack för alla era fina gratulationer både här inne och på mina andra sociala kanaler. Från djupet av våra hjärtan, tack. Det värmer så otroligt mycket och jag blir så glad.

Vi är inne i en riktig bebisbubbla, Victor tränar såklart men jag och bebisen spenderar dagarna med att äta sova och mysa. Han är ju bara fem dagar gammal idag men vi försöker hitta någon slags liten rutin och framförallt försöker vi få det här med amningen att fungera, so far so good fast det gör ju jäkligt ont. Men åh som jag älskar att vara mamma. Och som jag älskar min son. Jag gråter om vartannat och kan inte sluta titta eller pirra på den lilla människan. Vi är så lyckliga. Och det här är den största känslan i livet. Min son. Jag kommer göra allting för honom. Herregud. Det är för stort för att ens skriva ner, det går inte. Och nu gråter jag igen.

Jag har tänkt vara kvar i den här bubblan ett tag till och låta resten av omvärlden vara ett tag till, vi spenderade natten på sjukhus inatt och vi är väldigt trötta mest hela tiden just nu så jag laddar upp mina batterier till lilleman istället. Men jag har så mycket att dela med er och det ska bli så härligt att få berätta för er om allting, om min älskade sons födsel. Det har varit några riktigt tuffa veckor som avslutades med en planerad igångsättning pågrund av komplikationer, mitt i allt det har det varit kaos runt omkring i media som vi och våra familjer har försökt hantera samtidigt som vi alla visste att vår lille son inte mådde som han skulle där inne. Jag är väldigt arg men låter dom känslorna vara nu och fortsätter att fokusera på lyckan istället och min son, vi tre mot världen. Det viktiga är att han kom ut och mådde bra, och att vi nu är en liten familj. Även om vissa personer och framförallt media har förstört en del av det som man som människa har som rättighet att få hantera ifred, lyckan över att bli föräldrar blandat med oron över att allting inte är som det ska, det är en människans rätt att få säga att det är en privat anledning och sedan förtjänar man, som fotbollsproffs eller ej, att få hantera det ifred. Att bli lämnad ifred. På ett sätt känner jag mig berövad känslan man ska få ha som förälder dagarna innan ens barns födsel, och dagarna efteråt. Lyckönskningarna har blandats med hot, tack vare media.

Dagen innan landslagsuttagningen åkte vi hem från sjukhuset och hade fått höra att bebisen inte växte som han skulle och att huvudet var det enda organ som fortfarande växte, att all energi från min livmoder enbart gick till hans hjärna. I chock satt vi i soffan hemma och ringde våra familjer och berättade. Minns att jag satt i soffan, klappade på magen och grät varannan minut över att hela min verklighet har förändrats. Min vanliga hälsosamma graviditet var plötsligt någonting annat, min son som har växt som han ska har helt plötsligt slutat och väger på tok för lite för sin ålder. Jag fick 12 timmar på mig att bearbeta alla känslor om en igångsättning, eventuellt kejsarsnitt, en tidig förlossning och en bebis som inte mådde bra innan media skapade en hatstorm mot oss. Istället för att acceptera Victors ”Nej tack, jag måste tyvärr tacka nej den här gången pågrund av personliga skäl” så målades han upp som en landsförrädare och man ifrågasätter hans professionalism. Jag brukar inte uttala mig om vad som står och inte i tidningarna, det är en del av vår vardag och vi förstår att det ingår i Victors yrke att bli skriven om, men den här gången gick det från att locka klicks till att bli omänskligt. Allt detta konstanta tjat om att spelarna måste ha respekt mot media, ställa upp på intervjuer, svara på frågor, när det gång på gång inte visas någon respekt överhuvudtaget tillbaka. Fotbollskanalen publicerar det mer triggande inlägget efter det andra och i någon tv-studio diskuterar Alexander Axén att ”personliga skäl” inte håller som ursäkt utan att man kräver en förklaring. Att det är Victors ansvar. Vilken människa i hela världen vill berätta för pressen om att ens bebis inte växer som han ska i magen? Vem vill berätta det för någon som inte är ens närmsta familj? Och när slutade man förstå innebörden av privat angelägenhet? Hade vi dessutom gått ut med informationen om att det var pågrund av barnet hade nya spekulationer kommit igång. Vi kan den här världen nu. Säger man A vill alla alltid veta B. Hade tidningarna fått en susning om att det kunde vara komplikationer hade det stått i varenda tidning, allt för klicks. Jag har sett en hemsida där en person har gjort analys och räknat ut mitt förlossningsdatum som jag har valt att hålla privat, förmodligen hade nya spekulationer påbörjats och hade någon annan än vår närmsta krets fått reda på omständigheterna hade mitt hjärta gått sönder. Ingen har någonting att göra med vårt privatliv. Ingen har någonting med min sons välmående att göra eller min graviditet. Och komplikationer eller inte, att tacka nej till jobb för att ens fru är höggravid och kan föda vilken dag som helst bör alltid respekteras och aldrig ifrågasättas, det förstår alla kvinnor och i princip, med några undantag i den svenska median, alla män.

Satt vi inte på sjukhuset för att göra ultraljud, oroliga över svaren med tusen frågor till läkaren så ringde Victors telefon stup i kvarten med frågor om presskonferens, EM-kval, spekulationer och hot. Jag fick kommentarer om att jag borde bli skjuten och att Victor är en landsförrädare. Allt för att Victor ansåg sig ha rätten att hålla sin sons hälsa och födsel för sig själv. 

Där har du nått att skriva en krönika om, hur värdigt det är, Olof Lundh. Och Victor stavas med C, det borde man veta om man är en ”etablerad sportsjournalist”. 

Nu ska jag byta en blöja, pussa på min son och låta rätt saker ta min energi igen. Ingenting mer ska få stjäla min tankeverksamhet nu. Bara bajsblöjor, frasiga bröstvårtor och gosiga kinder. 

Så får vi se om dem skriver en artikel om det här, det tvivlar jag på.

Massa kärlek så hörs vi snart igen. 

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Emma

    Men herregud! Vad är det för FOLK alltså?! Helt galet 😡 låter helt fruktansvärt för er att behöva vara med om all den skiten mitt uppe i födseln av er son. Så skönt att höra att allt gick bra med förlossningen och bebisen till slut! ❤️ Ta nu hand om dig själv och varandra. Er son ser helt underbar ut och han har fått de bästa föräldrarna! Skickar massa kärlek! Kram❤️

    1. Tony Gjuraj

      GRATTIS FAMILJEN NILSSON – LINDELÖF❤️❤️

      R E S P E K T rakt igenom.

      Det här visar väl mer att det är inte bara fotboll dom inte kan, förlåt, nu håller jag på att bli som dom……..
      Bra jobbat och tänk på att det är bara några promille som utgör den andra sidan av slanten.
      99.999999999 håller på Er och har samma uppfattning om respekt för dom personliga frågorna och situationer som uppstår i livet.
      Bra jobbat Maja och Victor (grattis till brorsan också, skulle ha valt Leksand kanske :):):).

  2. Anna

    Stort grattis till er fina son, Maja och Victor!
    Önskar er lilla familj all lycka, och ni gör SÅ rätt som går in i bebisbubblan och bara njuter. Det är det man ska göra.

    Maja – du gör helt rätt som ryter ifrån! Varför ska inte ni kunna vara privata?
    Varför måste hela Sveriges (fotbolls)befolkning veta exakt varför Victor avstår från en match pga privata skäl?
    Åh, jag blir så himla arg när jag läser det!!

    Nej, stå på er och njut av den här första tiden. (Oroa dig inte, bröstvårtorna läker så småningom och sedan blir amningen en mysig stund)
    Alla vi som har fått barn vet att det tar tid att återhämta sig och det viktigaste av allt är att den nya lilla familjen får tid till varandra som mamma, pappa och barn.

    All kärlek till er <3 <3 <3

Visa alla 363 kommentarer
Vår älskade lilla son tittade ut tidigt igår efter ett långt dygn på BB.

Vår älskade lilla son tittade ut tidigt igår efter ett långt dygn på BB. Vi svävar på moln och jag bara gråter såfort jag ser på honom.

Älskar honom, även om det ordet frånochmed nu alltid kommer att vara otillräckligt.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Elin

    GRATTIS till er <3
    Finaste bilderna som finns på bloggen, njut av att vara tillsammans hela familjen nu. Det mest fantastiska som finns, kram <3

Visa alla 256 kommentarer