Kategori

Tankar om livet

Kategori
Det kommer och går, det där värkande hjärtat man får samma sekund som man blir mamma.

Det kommer och går, det där värkande hjärtat man får samma sekund som man blir mamma. Paniken över att tiden går för fort. 

Ted Louie är två år nu och jag har nog aldrig varit mer kär i den där lilla människan. När man sitter hemma med en nyfödd, eller när man inte har barn alls så tänker man ju att det gulligaste som finns är ett litet spädbarn och att barnen aldrig blir så söta som första tiden. Och man tänker att tvååring är en stor heffaklump som springer omkring och är lite jobbig. Men ack så fel man har (tycker iallafall jag).

Alla åldrar och faser är otroliga och att få vara mamma och att se ens barns utveckling är den vackraste gåvan i världen. Men denna åldern är helt klart min favorit. Varje dag skrattar vi här hemma, han är så gullig att jag inte kan få nog av att pussa hans kanske lite för runda kinder. När han säger help please mamma HOPPAR mitt hjärta bokstavligen till och när han härmar Victor likt en papegoja får jag nästan tårar i ögonen. Häromveckan beklagade sig Victor över någonting och sa ”ÅH jag orkar inte” och la huvudet mot bordet och en sekund senare ser man Teddan mumla något som låter som ”orkar intee” och lägger huvudet mot bordet. Det är så otroligt underhållande och häftigt att se.

Helt plötsligt har man inte ett litet barn hemma utan en liten människa. En liten människa som har kommit till tack vare oss. 

Det händer någonting i en när man får se en oförstådd liten bebis växa till någon som har sin egna röst. När han sätter armarna i kors vid matbordet, puttar bort sin tallrik med mat och säger ”no mat Mamma, nooo mat mamma” vill jag liksom krama ihjäl varelsen. Eller när jag försöker pilla bort snor ur hans näsa och han tittar surt på mig, tar upp fingret och mumlar noo mamma och går till Victor istället. Eller när han smyger upp till en och viskar ”glaaaass” i ens öra i hopp om att det nog ändå är fredag trots allt. Min hjärna klarar inte av hur GULLIG han är och jag kan skriva en hel novell om saker han gör just nu. Varje dag nya upptåg och nya upptäcker. 

Idag när jag lämnade av Ted Louie på förskolan vid nio började jag gråta. Han sprang in i sin nya Teddy-jacka, vinkade och ropade Byee mommy och där stod jag, med hela dagen framför mig och mitt barn var överlycklig över att få vara på förskolan, utan mig och med sina kompisar istället. 

Tiden går för fort. Och det är ingenting man kan ta till sig förrens man själv har barn. Jag tror verkligen inte det. Men minst en gång per dag sticker det till i mitt hjärta för att jag vet, att jag en dag kommer att se tillbaka på just dom här dagarna, och önska att jag fick ha den där sprudlande tvååringen bredvid mig igen. Haha jag gråter när jag skriver detta, det är en sån dag idag. 

Min lilla älskade fina Ted Louie. Så ömsint, snäll och iakttagande. Smart och klipsk och samtidigt så busig och skrattig. Må han aldrig sluta HOPPA upp ur soffan när han hör en bra låt och ropa DAAANS och dra oss alla upp för att stå bredvid honom och dansa. Jag vill frysa den stunden och kunna uppleva den om, och om, och om igen. Jag vill stanna tiden. Och ha det såhär ett tag nu. Jag vill hinna njuta av utvecklingen som sker nu och inte hoppa direkt till nästa nya grej han har lärt sig och glädjas över det. Jag vill inte att han ska lära sig dansa ordentligt, utan jag vill att han alltid ska stå där och ”dansa” på sitt lilla tvååriga-vis.

Jag vill stanna tiden. Men det kan jag inte. Så istället hämtade jag honom lite tidigare idag, och så gick vi ut på stan och fikade tillsammans. Bara han och jag. En sak jag lärt mig är att den här känslan inte kommer att försvinna, och att det enda jag kan göra för att lätta den är att verkligen vara i nuet. Lägga undan mobilen, och vara med Ted Louie. Det gör att det går att hantera känslan lite bättre iallafall. Får mig att känna att jag suger ur det sista ur varje sekund tillsammans med honom. Och det får mig att känna mig trygg i att jag inte kommer att se tillbaka med sorg senare i livet.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Amanda

    Jaha då sitter man här med tårar i ögonen 😭 så fint skrivet!!!! Och jag relaterar så himla mycket, trots att min lille kille bara är tre månader. Älskar att se han utvecklas med varenda liten ny grej men vill samtidigt stoppa tiden för jag vet att jag bara kommer hinna blinka så är han tonåring istället. MEN jag tröstar mig med tanken på att det bara blir roligare och roligare ju mer människa han blir ❤️

  2. Linda

    Åh, spot on Maja, så känner jag också med min älskade, inte längre så lilla, varelse! Fick tårar i ögonen, vad fin du skriver. Kram <3

  3. Fannie

    Åh vet du vad det bästa är? ALLA åldrar kommer kännas så nu. Jag hade också mycket ångest över tiden med barn 1, men han är strax 5 år och han blir liksom bara mer fantastisk varje dag (går det ens???). Mini fyllde 2 år i tisdags och han är UNDERBAR men jag är lugnare nu, för jag vet hur mycket otroliga stunder vi har framför oss tillsammans. Om du diggar 2åringen ska du få se på kärlek när du ser din 3-4-5 åring. Wow. Alltså wow. Stressa inte över tiden, du förlorar ingenting- du vinner ny!

    1. Julia

      Alltså vad fint skrivet att man inte förlorar tiden utan vinner ny! Bra att tänka på när det känns som att det bara susar förbi och att man inte kan njuta tillräckligt!

  4. Emmie

    Min lilla kille är 2,5 månad. Grät så mycket när jag insåg att han har vuxit ur storlek 56 i kläder 🙈 Vill aldrig att han ska bli stor samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka på vilken liten person han kommer att utvecklas till ❤️

  5. Cecilia Svensson

    Halloj!
    Underbart det du skriver. Som tur är kommer du att upptäcka att varje ålder är fantastisk. Att se dem utvecklas till mer och mer självständiga individer, att se dem flytta ut och längta hem t.ex Det är bra betyg till oss som föräldrar
    Ha en härlig helg
    Kram

Visa alla 38 kommentarer
Onsdagmorgon och idag börjar jobbveckan på riktigt.

Onsdagmorgon och idag börjar jobbveckan på riktigt. Igår smygstartade jag lite men idag väntas möten hela dagen och jobb. Det ska bli kul, jag känner mig inspirerad och peppad.

Livet just nu känns så himla fint och det beror ju delvis på det faktum att jag laddade upp med energi och kärlek hemma i Sverige men jag tror även att det beror på årstiden. Varje dag sen vi kom tillbaka har vi vaknat upp till ett soligt Manchester. Hela huset har varit ljust och överallt har solstrålarna hittat in. Det doftar på ett speciellt sätt och det är ett lugn i mig och här hemma som jag kom på infinner sig den här årstiden varje år. Det står tulpaner lite här och var, utemöblerna är på sin plats och det har börjat blomma i skogen utanför.

Vi har ju bott utomlands ganska länge nu och varje sommar åker vi hem till Sverige (förutom förra pågrund av Covid). Så varje april och maj så kommer samma känsla i mig. Spänning, förväntan och glädje. Även om jag fullkomligt älskar vårt liv här i England så är det självklart så att man ser fram emot en svensk sommar hemma i Sverige. Sol, semester, vänner och familj, och ledighet. Och i april/maj varje år så blir det som ett ens minne i kroppen väcks till liv och redan nu så har resfebern kickat igång och det är så HÄRLIGT. Victor har cirka åtta matcher kvar här och sen packar vi väskorna och åker hem. Och innan dess ska det bara njutas av solen här, våra vänner, grillen plockade vi ju fram i helgen och Ted Louie ska gå sista veckorna på förskolan innan han går på sommarlov och hänger med mig hela sommaren.

Maj 2017. Sista veckan i Lissabon innan vi åkte hem på semester som sedan resulterade i en flytt till England. Här kände jag pirr men minns också att jag kände mycket vemod. Vi visste ju om att det kunde ske en eventuell flytt och det förmodligen var sista tiden i Lissabon. Glädje blandat med sorg, helt klart.

Maj 2018. Lycklig och pirrig inför det stundande bröllopet!!!!!! Även stressad och kände en del sorg här men mest pirrig.

Och maj 2019 hade jag världens sötaste bebis. Snacka OM GLÄDJE här när vi visste att vi snart skulle få åka hem och alla skulle få träffa lilleman för första gången. Åh. Så liten.

Och maj 2020 spenderade vi här ju. Men vi pratade om det senast i veckan, vilken otroligt mysig sommar vi hade. Solen lös här varje dag, vi grillade, hängde med vänner, spelade spel, badade, tränade. Bara var.

Och nu snart är maj 2021 här och jag ser framemot en härlig sommar med Teddan. Denna gången blir det en del jobb för min del men det ska faktiskt bara bli kul med tanke på att man har varit inlåst här och känt sig väldigt okreativ. Dessutom är det så mycket kul med jobbet så det inte är klokt så det känns knappt som jobb. Längtar efter att få visa er. Förutom det ska jag äta glass varje dag, bada i vår nya pool och hänga med alla nära och kära. Och titta på massa fotboll såklart, det är en EM-sommar så vi får klara oss utan Victor i x antal veckor.

Så underbart att våren är här (iallafall i England) och att sommaren snart är runt hörnet. Jag har alltid älskat hösten och vintern mer men just det här året känner jag hur jag verkligen behöver den här sommaren, precis som många andra kan jag tänka mig. I helgen ska jag träffa kompisar ute och så ska vi grilla igen, och så ska jag börja plocka fram sommarkläderna igen. Våren och värmen kommer ju hit mycket tidigare.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Fanny

    Åh va härligt Maja att din energi är tillbaka! 🙂 är helt besatt av dina vloggar och ser fram emot flera under våren! Kram

  2. Sofia

    Hej Maja!

    Vi ska semestera i Sverige i sommar. Ska till Leksand och sen göra ett stopp efter det, vi funderar på Uppsala eller Västerås, så därför undrar jag, är Västerås en sommarstad som du skulle rekommendera?

    Tack för att du är du och allt du ger oss ❤️

Var det bara jag som skrek glädjetjut igår?

Var det bara jag som skrek glädjetjut igår? Grabbarna låg i sängen och gosade och jag drog upp gardinerna till strålande sol och FÖRSTA MARS. Det känns som om att man andas ny luft igen. Lite som man trodde att det skulle kännas första januari 2021 så kändes första mars. Ny energi, ny kraft, nytt hopp.

Jag är så otroligt glad över att vi överlevde januari och februari och att mars nu är här. Våren är ju min absoluta favoritårstid och jag är pirrig konstant. Jag ser framemot påsk, gula tulpaner och varma vindar. Solglasögon, grus på vägarna och jag längtar tills vi börjar se vår fina skog börja blomma.

Jag hoppas dessutom att vi nu i mars kan åka hem en stund. Jag behöver det, Ted Louie behöver det och det vore bara så magiskt att få åka hem när Victor åker iväg i tio dagar under landslagssamlingen. Dessutom fyller ju lilleman år och jag vill verkligen att han ska få träffa sin familj då. Jag har inga förväntningar för det har man väl inte längre men jag har ett litet hopp om att vi får åka hem en sväng i mars.

Utöver det ser jag bara framemot ny luft och ny energi. Jag har läst att all den jobbiga tunga energin som har varit kring oss så länge nu ska ta slut och att alla ska se ljusare tider nu.

Mars 2017 i Lissabon. HERREGUD känns som ett helt liv sedan.

Mars 2018 så var vi i Paris! Som jag kan sakna den här perioden i livet. Vi hade precis flyttat till England och ganska så ofta var Victor ledig två, tre dagar bara sådär. Så vi hade chansen att åka till Paris (tar en timme) och sova två nätter bara sådär.

Mars 2019, här gick vi i väntans tider och trodde det var mer än en månad kvar tills Teddan skulle komma men det var ju bara några veckor!

Och mars 2020 spenderade vi första halvan här innan vi tog vårt pick och pack och flydde hem till Sverige för en stund.

ÅH så glad jag är över att mörkret nu är bakom oss och att ljusare tider faktiskt är här. Nu vänder det älsklingar. Nu måste det vända.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Evelina

    Åh! Blir helt nostalgisk när du postar såna här inlägg. Tänk att jag har följt dig sedan du publicerade ditt allra första blogginlägg 😍 Så galet!

  2. Sofielafrida

    Åh, känner exakt samma känslor inför mars som dig! Vi klarade det, och det blir vår och sommar även detta år!! Fick också tårar i ögonen när jag läste din text och hoppas inget hellre än att du ska få åka hem en sväng nu i mars, hoppas hoppas hoppas!!! Kram<3

  3. Cissi

    Hej!
    Visst är det en härlig tid nu, mitt i covid skiten något som gör en glad🌞.
    Nu har jag kollat igenom alla dina vloggar JÄTTE trevliga 😊👍. Nu väntar jag på nya!
    Kram Cissi

Visa alla 8 kommentarer
Alltså wow!

Alltså wow! Följer ni mig på instagram så vet ni redan vad jag pratar om. Jag har inte orkat skriva här på bloggen om min status senaste veckorna just för att jag har känt att man kanske dels inte förstår hur tufft det är i en lockdown och om man gör det så är man oavsett trött på att läsa om det. Jag har haft en riktig jobb period och gråtit, ibland hysteriskt. Och helt klart trott att det har berott enbart på situationen här just nu.

Livet har känts tungt, ensamt och ledsamt. Jag har inte haft motivation till någonting (allt jobb har känts så tråkigt, att städa har känts omöjligt och att ens sätta på mig smink har känts onödigt), känt mig arg, sorgsen och bara inte alls som mig själv. Jag har känt mig dränerad. Och rädd över mitt mående. Har tänkt att jag är påväg åt helt fel håll igen och att min ångest var tillbaka.

Men idag vaknade jag upp och andades ny luft igen efter att ha gråtit konstant i två timmar igår (överdriver ej). Jag delade med mig av mina tankar på instagram och fick en otrolig respons. Tydligen, så har det varit en förändring i energin de senaste två veckorna, vilket i sin tur påverkar många människor. Lite som när det är fullmåne antar jag. Jag själv kan inte så mycket om sånt här men är väldigt mottaglig för det vilket gör mig intresserad såklart. Det här är någonting jag verkligen vill djupdyka i och utbilda mig inom.

Hur som helst, under eftermiddagen har så har jag fått så otroligt många dms om människor som känner igen sig i mitt mående de senaste veckorna. Någon beskrev det som en obeskrivlig tyngd. Och exakt så har jag känt. Igår grät jag så mycket att jag faktiskt funderade på vad som i helsike det var som pågick egentligen. Det var tårar på ett nytt sätt.

”Det har varit ett otroligt skifte i energin i veckan med toppen igår, så det är inte konstigt att du känner som du gör och du är inte ensam.”

Är inte det här otroligt häftigt? Många av er mina följare är så kunniga inom just energier, astrologi och meditation och det är så ballt!

Hela detta gjorde mig väldigt lugn igen. Jag vaknade upp med ny energi idag och jag kände att det var någonting nytt i luften men att det har varit såhär för så många av oss tycker jag verkligen är ett kvitto på hur starkt allt detta är och att det inte är någonting vi ska vifta bort eller inte ta på allvar. För några veckor sedan när det var fullmåne så hade jag missat det. Jag sov inte på flera nätter och en natt gick jag upp för att öppna balkongdörren och där var den, den största månen jag någonsin hade sett. Och så slog det mig, att ahhhhh det är fullmåne, nu förstår jag varför jag har mått som jag har mått senaste dagarna.

Har ni tips på vart man kan lära sig mer så skriv gärna! Jag blev även sugen på att göra en live med någon kunnig inom ämnet och prata mer, vore inte det superroligt?

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Caroline

    Hej! Jag känner så igen mig! Tack för att du delar med dig. För mig var det extra tungt i höstas och jag bara grät och kände mig så ur balans. Jag sökte runt och fick sån fin hjälp av Andrea på Clou hälsa. Hon hjälpte mig att balansera mina energier och jag fick också råd kring kristaller som kunde hjälpa och alltså wow. Önskar typ att alla kunde få den hjälpen, vi ”träffades” digitalt vilket ju också var så smidigt. Kan inte nog rekommendera!

  2. Anna

    Holy crap podcast! Det bästa vi har! Där lär man sig allt som är värt att veta inom spiritualitet, astrologi och självutveckling. Mina favoritavsnitt: Doctor Diamantis, Josefin Dahlberg, Jenny Koos och Evelina & Emmy Hammelfelt!

  3. Hanna

    Alltså detta är så intressant!! Jag har alltid trott på spöken och allt som har med det att göra men tanken att energier på detta sätt påvekar oss har aldrig slagit mig. Konstigt nog.. Jag vill jättegärna lära mig mer! 🙂 Så roligt att göra det tillsammans med dig också Maja 😀

  4. Josefine

    Heeej! Tänkte bara dela med mig av ytterligare en förklaring som jag själv fick introducerat för mig bara häromdan då mitt mående också svängt något extremt de senaste veckorna: Merkurius Retrograd! Jag trodde min vän skämtade om fenomenet men om man söker vidare på begreppet så finns det hur mycket som helst att hämta på internet om det. Sååå häftigt! Tydligen så ska det vara över såsom på måndag, så det kan vi ju hålla tummarna för. Kramkraaam <3

En bra men lite tuff helg mentalt måste jag säga.

En bra men lite tuff helg mentalt måste jag säga. Jag har inte orkat skriva riktigt hur jag mår här mest för att jag vet att så många har det värre än vad jag har och jag vill inte trampa någon på tårna. Dock så har jag märkt när jag har pratat med er på instagram att alla börjar med ”många har det värre men jag börjar må riktigt dåligt nu”. Och det måste få vara okej att även om man har jobb och tak över huvudet så måste man även ha rätten att känna känslor kring allt detta, kring situationen runt omkring i världen. Det här är ju min blogg och alla ni som är i lockdown här i England (eller något annat land) och har levt här senaste året förstår precis vad jag menar.

Igår grät jag länge framför Victor om den här situationen. Det här börjar verkligen att tära på mig och helgerna som nyss var så mysiga har blivit jobbiga. Jag och Ted Louie har aldrig varit såhär nära varandra men på lördagar, klockan 13.26 när Victor är i en annan stad, regnet öser ner utanför och sekunderna är lika långa som timmar så känns livet tufft. Ensamt. Väldigt ensamt. Jag har varit ledsen över hur mycket jag saknar alla, ledsen över hur mycket jag saknar att ha våra nära och kära här i vårt hus. Saknar att få se TL träffa sin familj. Saknar allting. Saknar ihjäl mig. Saknar att få leva. Saknar att inte vara ensam här.

Jag blir tokig när jag ser människor resa runt som vanligt, träffar vänner eller åker på skidsemester. Blir tokig för att det känns så orättvist. Blir så arg för att jag så gärna vill att min mamma bara ska kunna ta ett flyg hit och sitta i karantän i mitt hus med mig. Men det går inte. Ingenting går, och det börjar göra mig riktigt arg faktiskt. Arg över att ingenting verkar gå framåt, arg över att man inte får någon information här i England och arg över att man inte ens får flyga in i landet. Jag förstår att det inte fungerar så, men jag hade så gärna bara velat att mamma kom hit och bara var hos mig. Blir frustrerad att det inte är okej medan man ser så många andra människor trängas i köer på restauranger i affärer eller på fester. Min mamma får inte sitta i ett hus ensam med mig och träffa sitt barnbarn medan andra får leva som dom vill. Jag får inte heller träffa vänner. Jag vet inte riktigt om man förstår nivån här och jag kan tänka mig att det är svårt att förstå de faktiskt reglerna här men man har inte fått träffat flera vänner inomhus på snart ett år. Man får träffa EN kompis utomhus. Att inte få bjuda hem vänner eller få den dagliga fysiska kontakten påverkar mig väldigt mycket. Jag har tillochmed tänkt på hur mycket jag bara vill kramas med människor. Känna kontakt. Känna andras dofter, energier och fysiska närhet.

Jag blir även frustrerad just för att vi verkligen har skött oss. Jag tror nog att det är de som provocerar mig mest. Innan jul levde London på som vanligt. ALLTING var öppet och folk levde life. Medan vi här i Manchester fortfarande hade strikta restriktioner i hopp om en normal jul. Men sen, tre dagar innan jul stängs hela landet ner just för att smittan i London och längre ner i landat SÅKLART hade eskalerat. Blir nog så irriterad för att det inte har funnits någon plan överhuvudtaget och vi har åkt på den. Vi som har skött oss. Vi som faktiskt har suttit inne hela jävla hösten blir påverkade av att reglerna i andra städer har varit så annorlunda.

Victor får ju lämna huset och träffa sina kollegor (varav alla även är hans vänner), byta miljö och se andra väggar än vårt hus. Och när vi pratade igår sa han just det att tillochmed han tycker att det här är jobbigt, hur jobbigt är det då för mig och för oss som inte kan lämna huset.

Jag känner mig ensam ledsen och sorgsen. Trött och arg på allting. Riktigt arg. Och jag undrar när en lockdown gör mer skada än nytta för människors hälsa. Nu vill jag gråta igen och jag vet att jag tycker synd om mig själv nu. Men idag behöver jag det. Herregud jag har i princip varit i det här huset sedan augusti. Inlåst känns det som. Det vore snarare fel på mig om jag inte började bli påverkad nu.

Som jag har förstått det så sägs det att lockdown är över i slutet på mars men det betyder ju inte att livet blir som vanligt här. Även om lockdown trädde i kraft i början av januari så känner jag inte riktigt någon skillnad sedan innan, vi var ju i tier 4 vilket betydde att allting var stängt förutom mataffärer och apotek så den enda skillnaden med en lockdown blev att man inte fick gå ut. Och det skrämmer mig att jag förbereder sig mentalt på att lockdownen snart är över men i verkligheten blir det nog inte en så stor skillnad, utan att vi istället hamnar i tier 4 igen bara.

Jag läste att restauranger kanske kanske öppnar i slutet av maj och att saker och ting kanske börjar bli lite mer normalt till hösten.

Förlåt för opeppigt måndagsinlägg men jag behövde bara få spy ut mig och gråta lite hos er. Jag känner mig bara så himla ensam och ledsen just nu.

Februari 2019, höggravid och ute på restaurang i solen <3

Nu ska jag ut och springa, och sen vända den här dagen. Solen lyser iallafall och det känns fint.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Ebba

    Jag känner så med dig Maja! Här i Nederländerna blev våran curfew kvällstid precis förlängd och även om vi får ha en gäst per dag blir det i praktiken väldigt svårt att få till. Jag tycker att det är helt okej att ha dagar där man bara gråter åt saken, det gör jag med. Jag hoppas verkligen alla kan hjälpas åt så vi blir av med denna skiten och få krama våra familjer igen. Kämpa på!!

    1. Elsa

      En till i Nederländerna 🙋‍♀️ Känner precis likadant. Håller tummarna att saker och ting får öppna så smått i Mars

  2. Ida

    Maja, fina fina fina Maja! ❤️ Jag förstår dig precis!! Jag sitter i en helt annan stad, långt bort från min familj och släkt (inte som att bo i ett annat land men ändå…) och bara längtar till den dagen jag äntligen törs åka och träffa dom. Tills man får krama om dom ordentligt!! Jag får åka men det känns så fel att göra det på något sätt när alla andra inte får… MEN det som provocerar mig mest, det är att se alla andra som reser som om livet fortgår som innan, är på fester, lever livet som de gjorde innan. Det stör mig något enormt. Att folk inte inser allvaret och på det viset ändå tar sig rätten att leva som innan medan den största delen av alla människor ska försöka ta sitt ansvar och inte kan eller får göra det mesta som man vill!!
    Du är grym Maja, man får bryta ihop och vara arg på hela situationen, jag hoppas att vi snart kan få leva någorlunda normalt, träffa familj och vänner osv ❤️

  3. E

    Nu gråter jag också. Du sätter ord på de känslor som jag känner. Bor också i England sedan 2017 och det senaste året har varit så brutalt jobbigt för mig. Var hemma i Sverige i mars förra året men sedan dess har jag inte träffat min familj. Vissa dagar är enklare än andra, men andra dagar gråter jag stup i kvarten. Alla där hemma i Sverige säger i princip varje gång vi rings, att ”det är bara att hålla ut”. Enkelt för dem att säga, och de menar såklart inget illa, men de kommer aldrig förstå vilken oerhört jobbig situation vi i UK är i. Som du nämner ovan är det värsta att inte få kontinuerlig information och uppdateringar av regeringen. Jag lider med dig, och skickat en virtuell kram. Jag vet EXAKT vad du går igenom och det är mer än mänskligt att känna såhär. Massor av kärlek från mig <3

  4. Hanna Marshall

    Jag bor i Nederländerna och situationen är väldigt påfrestande här med… vi tar igenom det tillsammans… det gör vi <3

  5. Ida

    Maja! Känner verkligen så mycket med dig! Jag har pratat med min kille och mina kompisar flera gånger senaste månaderna om hur mycket jag imponeras av dig och hur du – vad det verkar utifrån – lyckas göra det så himla mysigt för dig och din lilla familj trots omständigheterna! Hur du hela tiden inspirerar oss andra som tar vårt ansvar och stannar hemma till att göra det bästa av situationen. Med det sagt har du all rätt att vara ledsen och frustrerad. Tänker på dig och skickar massa varma kramar! Det kommer en tid efter den här tiden, då ni sitter i erat otroliga hus i Västerås med era familjer runtomkring er <3

Visa alla 37 kommentarer