Maja Nilsson Lindelöf
Kategori

Frågor

Kategori
Var är din svarta dunjacka från, som du hade på dig på en instagrambild?

Var är din svarta dunjacka från, som du hade på dig på en instagrambild?

Den hittar ni här! <3

Åh vilken mysig fredagskväll!Jag tänkte bara fråga vad det är Ted Louie sitter i när han badar.

Jag får alltid massor av frågor om TLs grejer och majoriteten, eller ja, allting köper jag på amazon. Så både badstolen och hans nya ”hage” hittade jag där! <3 kram

Hej Maja!
Jag känner mig så lame som skriver detta igen när jag gjort det en gång, kan ju faktiskt vara så att du har lite annat att göra eller inte har tid/energi att svara på eller skriva om detta.
Det är väldigt härligt att följa dig då du gör ett fint jobb med blogg och Instagram. Samt att våra söner är jämngamla och därmed roligt att läsa vad du hamnar i i relation till TL och hur han utvecklas. I alla fall så undrar jag om du skulle vilja skriva om hur det är att resa/flyga med ett barn. Vi ska resa i februari och jag tänkte om du hade tips & trix eller saker som är värt att tänka på? Stor kram!!
Emilia

Hej! <3 och tack för din fråga! Har helt missat din förra! Första gången jag reste med Ted Louie var jag supernervös, han var ju knappa två månader då och vi hade nog med oss 10 liter ersättning för att inte riskera att någonting tog slut he he. Men det gick galant! När jag har rest med Ted Louie med Victor har jag knappt varit nervös, eftersom att allt alltid ordnar sig med Victor men det var efter sommaren då jag reste med Ted Louie ensam för första gången som jag blev väldigt nervös, men vi kom fram och det här är vad jag har lärt mig när man ska resa med barn.Vara i tid! Är man i tid så behåller man lugnet, det i sin tur resulterar i att man är trevlig mot folk runt omkring och automatiskt så får man mycket hjälp. Jag har märkt att människor faktiskt är väldigt hjälpsamma och varje gång vi reser ensamma får jag hjälp med det mesta.

Ha inte för mycket handbagage. Jag reser med en ryggsäck (ibland handsväska också) men all packning är LÄTT och det enda som väger mycket är hans skötväska. När jag reser ensam och vi ska vänta på bagaget blir det enkelt tungt och svettigt (på Arlanda finns inga vagnar när man har landat utan bara när man checkar in, så dumt) så att konka på en dunväska, hans skötväska, Ted Louie och ett tung handbagage går inte. Sist kunde jag knappt bokstavligen inte bära honom en meter till för mina armar skakade så mycket.

Packa skötväskan ordentligt. Våtisar längst upp och ombyte längst ner. Det gör allting smidigare när du väl behöver någonting.

Och sen är det ju väldigt olika barn till barn men Ted Louie är väldigt enkel att resa med. Han är upptagen med att titta på folk och sen brukar han däcka såfort planet börjar rulla, men jag har ju alltid med leksaker och majskrokar ifall att tålamodet tar slut.

Vår lilla vagn Doona har varit helt perfekt för oss när vi har rest! Det blir en bilbarnstol så det blir så smidigt när man ska till och från flygplatsen! Ted Louie har gillat den väldigt mycket det är först nu man märker att han nog har växt ut den om några månader men WOW vad jag älskar den vagnen. STORT tips till alla er nyblivna föräldrar som behöver en smidig liten vagn.

Och mitt sista tips är faktiskt att inte bli stressad! Det är väldigt enkelt att resa med barn och man gör det ofta jobbigare än vad det faktiskt är. Var bara i tid och ta det lugnt så kommer det att gå KANON! <3

Får alltid så härlig känsla när jag är inne på din blogg och instagram! Så mysigt liksom, haha!
Vart är dina fina örhängen ifrån som du har här? Så himla fina!

Hej! <3 åh jag blir alltid så glad när ni skriver att det är mysigt här inne. Den bästa komplimangen helt klart! Örhängena du menar kommer från SophiebySophie! Kram

Håller med nedanstående om att du är så värd detta, och vad det än är så kommer du göra det så bra! Jag tänkte höra med dig, om du har några tips kring hur man kan komma igång med träningen och sedan behålla motivationen och disciplinen? Jag bytte gym för snart två månader sedan och har inte alls tränat så som jag hade velat. Är en känslomänniska precis som du och önskar så att komma igång med träningen och få in det som en rutin så att mitt mående kanske blir bättre. Tack så länge och kram!

FINA! <3 Det är ganska så enkelt det där med träning egentligen och nyckeln är att bara låta det komma naturligt. Okej att man absolut kan träna upp disciplin och motivation, och i ditt fall tror jag att du bara måste börja gå dit och när du har gjort det i två veckor har det fallit in i din rutin igen. Förändring kan göra att allting tar lite längre tid så då måste man hoppa upp på hästen igen och bara åka dit. Det lärde jag mig i Portugal så det absolut första jag gjorde när vi flyttade hit var att hitta ett gym och boka in sex träningspass, vips så var det i min nya rutin.

Men efter det, när man har sin rutin, så är det också viktigt att lyssna på kroppen och knoppen. Igår exempelvis, så hade jag SÅ mycket att ta tag i. Alltifrån smågrejer som att fixa ett par skor till galan på måndag, till ett jobb, till en resväska som måste fixas, till att vara ensam med Ted Louie hela dagen. Först tänkte jag klämma in ett träningspass men sen så kände jag att nej, idag funkar det inte. Det får vänta. Efter att jag har fått in det tänket har allting för mig fallit på plats. Vips sa det så tog jag samma vikter på gymmet igen och vips så kunde jag ha mina gamla jeans igen. För hjärnan slappnade av tror jag. Så det är mitt första tips, att ta det för vad det är just nu. Men ska jag svara på dina frågor så får jag motivation av hälsosam mat, det gör att jag vill träna mer och vice versa. Jag sätter upp tydliga mål med min träning. Jag köper nya träningskläder. Och när jag är inne i ett hälsosamt flow så gör det mig automatiskt motiverad på träning. Och efter flera år nu av många resor fram och tillbaka till Sverige där träningen oftast uteblir så har jag tagit bort dom där tankarna att ”nu är det kört för nu har jag inte sprungit på elva dagar”, istället tänker jag ”nu kör vi igen!!”. DET har hjälpt mig mycket och gör att jag alltid snabbt kommer tillbaka till träningen.

Hej Maja! Alltid lika kul att läsa din blogg, så mycket inspiration du ger! Väntar med spänning på reportaget från Mama! Måste fråga dig var den svarta toppen/blusen du har på dig tillsammans med jeansen och stövlarna är i från? Så fin, precis som du! Hälsningar Caroline

Hej! <3 åh jag väntar också på tidningen, ska bli så roligt att se! Blusen kommer ifrån Zara och jag har fått massor av frågor om den! Den är relativt ny så lär finnas kvar! KRAM

Hej Maja! Jag har en fråga som du jättegärna får svara på om du har tid och lust. Jag är 28 år och börjar bli barnsugen, men jag känner mig inte riktigt ”klar” med min egna personliga utveckling. Jag tampas med dålig självkänsla och ångest till och från och är liksom inte där jag vill vara än med mig själv personligen. Jag vill känna mig trygg och öppen som mamma. Borde jag vänta med barn eller kan jag fortsätta min personliga utveckling samtidigt som jag är mamma? Det kanske låter dumt och jag fattar såklart att inte hela livet försvinner när man får barn men jag tänker att det kommer så mycket påfrestningar i form av tidsbrist, sömnbrist och annat kaos och jag är rädd att all mitt jobb med min personliga utveckling hittills kommer kastas åt sidan och att jag blir en osäker och lättirriterad mamma med en aura av otrygghet (min mamma var sådan nämligen). Har du eller någon annan mamma tankar om detta?
Tack för en fin blogg!

Hej! <3 Och vilken bra fråga! Jag tänkte precis som dig innan jag blev mamma och för flera år sen sa jag till Victor att innan vi får barn ska jag ha gått hos psykolog i flera år och verkligen hittat mig själv. Jag började ju gå hos en livscoach i början av min graviditet och efter halva började jag gå hos min psykolog, just för att jag kände att jag ville börja jobba på mig själv, på riktigt. Däremot känner jag att min största resa har jag gjort efter att Ted Louie kom. Liksom dig var jag rädd att bli en lättirriterad mamma och framförallt en ångestfylld mamma som sen skulle prägla honom. Däremot blir det liksom tvärtom. Min ångest får vänta tills att jag har tid. Okej vissa dagar kan det vara svårt och på kvällen kan jag känna mig som en dålig mamma för att någonting annat har tagit upp min energi under dagen men jag lär mig med tiden. Oftast tillåter jag inte ångesten att ta över utan jag är bara hans mamma och fokuserar på honom, och sen på kvällen när han sover och jag är ensam med Victor kan jag ta tag i mina jobbiga känslor, om dom ens finns kvar då.

Jag tror inte att det går att planera livet och man behöver nog hela livet på sig att växa och utveckla sig själv. Jag är en sån person som aldrig känner att jag blir klar och vill alltid bli en bättre version av mig själv på alla plan så därför kände jag aldrig att jag borde vänta med barn för jag ska ju växa i mig själv livet ut.

Och trots sömnlösa nätter och annat kaos så hinner man jobba med sig själv, och den absolut bästa läxan är att allting inte handlar om en själv längre. Och att allt det där som tar ens energi och får en att må dåligt har man inte tid för längre. Man vill inte ha kvar det på samma sätt som man kunde ha innan barn, man vägrar låta skitsaker förstöra tiden med ens barn. Iallafall jag. Jag har verkligen blivit svart och vit och accepterar inte längre massa strunt. Jag vill leva livet lyckligt med dom människorna jag tycker om. Och det hade jag aldrig förstått om det inte vore för Ted Louie. Så om du vill ha barn så kommer det att bli bra oavsett. Hur bra som helst. Och jag hade samma tankar som dig och en person i mitt liv sa till mig att bara det visade att jag skulle bli en fantastisk mamma, för jag har redan tänkt på hur min oro och hur mitt ibland inte så bra välmående kan påverka mitt barn. Att jag ens tänker på det visar att det förhoppningvis inte kommer att påverka honom. Min ångest får vara jobbig för mig, men aldrig för honom.

Du kommer att bli en fantastisk mamma, att du ens tänker att du vill vara en stark och trygg mamma är väldigt fint. Massa kärlek

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. P

    Verkligen TACK för att du finns och delar med dig!!! Älskar att följa dig och du ger så mycket trygghet och inspiration!!! ❤️❤️

  2. Johanna

    Älskar dessa inlägg med olika frågor 🙂
    Vore roligt om du ville skriva om lite mer rutiner med TL. Typ hur han sover, äter, hur ni nattar honom, sover han i eget rum osv. Har han kommit i någon separationsfas eller liknande? 🙂
    Kram till dig!

  3. Anna

    ÄLSKAR dessa typer av inlägg. Ville bara säga hur fin och geniun du verkar vara, du är i mina ögon allt en influencer borde vara. Tycker du har fått så fin balans i det du kallar ”personlig men inte privat”. Jag har följt dig sedan dag ett – minns fortfarande din twitterpost: ”följ min nya blogg så jag inte behöver be Victor om en femma varje gång jag måste gå på toa” eller något i den stilen haha.. Tack för att du är så mysig och att dina plattformar har blivit en trygghet för mig. Och att du är min största klädinspiration gör ju inte saken värre.

    Massa kramar från en 20-årig tjej som hittar så mycket stöd i dig att jag vid frågan ”Vem är din förebild?” häromdagen svarade ”Maja såklart” och skippade efternamnsbiten helt och hållet. Du är min Oprah<3

    KRAM

Visa alla 6 kommentarer
Julafton 2016.

Julafton 2016.

Julafton 2017.

Hej fineste Maja! Har et spørsmål til neste Q&A: hvordan ser en typisk svensk/Nilsson Lindelöf-jul ut? Hva blir eventuelt annerledes når dere feirer i England? Hvilke tradisjoner har dere vokst opp med og ønsker å videreføre til Ted Louie, og eventuelt hvilke nye? Kos dere masse i Västerås! Klem

Hej och vilken MYSIG FRÅGA! Nu för tiden firar vi ju jul i England eftersom att Victor har som mest matcher under jul och nyår. Som tur är har vi en fin familj som inte lämnar oss ensamma utan har valt att åka till oss och skapa traditioner där istället. Förra julen firade jag hemma men året det i England och från och med nu blir det ju där Victor är med tanke på TL.

För mig är ju julen helig och jag blir som en galning med våra traditioner. Det enda jag har ändrat från det jag har växt upp med är att julgranen inte måste åka upp dagen innan julafton utan jag vill njuta av den längre. Men mamma sätter upp granen och tomtar dagen innan så att vakna den 24e var som att vakna i ett tomteland. På julaftonsmorgon äter man en julknäcke med skinka och till lunch blir det tomtegröt. Fritid fram till två då det ska börjas förberedas inför Kalle. När Kalle börjar sitter man framför den där tvn vare sig man vill eller inte (Victor spelade dart en jul och jag blev såå irriterad). Efter Kalle dyker tomten upp innan man öppnar paket och äter julbord. Victor har haft lite andra traditioner och den absolut konstigaste är att alla bröder och hans mamma har åkt och spelat HOCKEY på julafton???? Och deras heliga tid börjar vid tre när Kalle är igång. Jag var i chock första året och förstod ingenting när han åkte iväg några timmar med skridskorna under armen.

Nu blir det ju nya traditioner men ändå samma lika. Jag kommer att vilja ha en julkalender till Ted Louie och jag fick även höra av någon att dom hade en liten ”hustomte” som hade dykt upp varje natt och lämnat smålappar. Typ ”idag ska du snälla tre snälla saker till dina kompisar” eller ”idag ska du välja ut tio leksaker du vill ge till ett annat barn som behöver det mer än du” och såna saker. Liksom påminna barnen om att julen är fantastisk men att alla inte har det så. Det ska bli härligt att få komma på egna traditioner med vår lilla familj. Dom starkaste minnen jag har från min barndom var exempelvis att vi hade julbak hemma hos mormor varje år. Alla kusiner och alla. Och dagarna innan julafton var det storkok hemma, revbensspjäll som tillagades och köttbullar som rullades. Och hur mamma lyssnade på julmusik med massvis av tända ljus överallt medan hon klädde granen med kulor i alla slags färger. Det var fina dukningar på julafton och man fick altlid Och framförallt så vill jag föra vidare att julen är en tid för lycka och kärlek. Inget bråk eller höga röster. Jag har verkligen haft turen att få ha haft fina underbara jular.

Hej Maja! Förstår självklart att dina pyskologbesök är privata, men har du lärt dig något generellt från dina möten som du kan tipsa oss andra om? Typ vad man kan göra när man känner sig stressad, eller hur man kan hantera vissa känslor etc?

Hej! Jag har lärt mig så mycket hos henne och har helt klart fått med mig mycket bra tips som jag kan använda i min vardag. Såklart är mycket privat men en del grejer kan jag absolut dela med mig av. Bland det första som jag även tog upp i min och Sannas podd förut är just det att hitta roten till ångesten. Jag gick alltid runt och sa att jag hade ångest utan att egentligen reflektera över vad jag kände. Om jag får ett tryck över bröstet idag eller upplever att jag får ångest så försöker jag snabbt ta reda på vad jag känner. Jag kan ha sett någonting som gjorde mig irriterad. Fått ett sms som gjorde mig ledsen eller sett en film som påminde mig om en sorg jag arbetar med i livet. Det här lilla knepet har gjort livet mycket enklare för mig och också fått mig att verkligen uppleva en starkare lycka. Jag går inte runt i dagar längre där jag har ångest utan såfort jag sätter ord på det så känns det genast bättre.

Jag har lärt mig mycket om integritet och hur viktigt det är för mig. Och även om jag är en offentlig person så tror jag att det är viktigt för alla, oavsett blogg eller inte. Det är någonting som alltid har varit viktigt för Victor men ingenting jag har tänkt är viktigt för mig. Att jag måste och vill ha tydligare gränser om vem som kommer riktigt nära. Vi har pratat mycket om hur jag ska balansera det i mina sociala kanaler och i privatlivet. Jag vill ju verkligen fortsätta vara personlig här inne och ha en dialog med er som följer mig, men när jag får alldeles för personliga kommentarer som jag inte godkänner ger det mig en dålig känsla i hela kroppen. Jag blir ledsen. Som att jag har släppt in för mycket. Att det är situationer och sorger jag måste få bearbeta ifred, men jag har tillåtit människor att tro att det även är deras ensak med tanke på hur öppen jag har varit. Det är en svår balansgång.

Och i mitt privata liv har jag lärt mig att bara ventilera och prata med min närmsta krets. Att inga sitta på en middag efter två glas vin och börja prata om en familjemedlem som inte längre är närvarande eller liknande. Har lärt mig att man kan vara en härlig person ändå, utan att berätta och ge för mycket om sig själv till människor som inte känner en.

Någonting mer jag har lärt mig är att det även är småsakerna som bidrar till känslor och tankar och det är dom sakerna jag tror man kan behöva en psykolog till. Vi kan ha ett långt samtal och jag kan säga någonting i förbi farten som jag själv inte har reflekterat över, hon kan stoppa mig och säga ”men oj det måste ha gjort dig jätteledsen” och då är det som en uppenbarelse. Att bara WOW ja den situationen gjorde mig ledsen och det ledde upp det själva problemet jag ville ta upp.

Stor kram

Kan du tips om jullakan?

Gröna här / Vit-röda här / Röda här

Hej Maja! Jag känner så mycket igen mig i allt det du skriver, och även för mig är magkänslan det som oftast styr vad jag gör, vilka jag har i min närhet och så vidare. Jag är också en högkänslig person och tar in energier samt känner efter och analyserar mycket i allt jag gör.Jag undrar om du har reflekterat något över hur du skiljer på att magkänslan säger att du inte ska göra något för att det inte är rätt för dig, eller att du helt enkelt är nervös? Alltså hur du skiljer på att trycket över bröstet-ångesten beror på att du är på fel väg, att du borde göra ett annorlunda val eller välja en annan väg, eller att den beror på att du blir nervös över en situation som man inte vill ge sig in i. Det kan vara till exempel att hålla en presentation inför människor, hålla i ett viktigt möte eller liknande.

Jag tycker att det är jättesvårt att avgöra och undrar ofta om det är läge att backa för att det inte är något för mig, eller om jag ska pressa mig igenom vissa situationer trots ångesten och nervositeten för att därefter utvecklas som person.Är det här något du har funderat på eller hur brukar du tänka och hantera situationer som dessa?
Kram

Hej! <3 mitt inlägg om magkänslan fick jag så fina kommentarer om och vi verkar vara många som känner samma. Även om några tyckte att vi verkade bipolära eller skadade från vår barndom he he. Jag tror att det är en sak man kan lära sig? Jag vet väldigt tydligt när jag står inför en prestation som gör mig nervös och ger mig prestationsångest eller om det är någonting som helt enkelt inte känns bra i mig. Jag brukar försöka gå in i mig själv och verkligen ifrågasätta vad jag känner, det är även ett knep jag har fått av min psykolog att hitta vart känslan grundar sig. När jag väl gör det får jag ofta fram känslan. Det kan vara alltifrån att någonting är skitläskigt för att jag ger en chans till många människor att döma mig, eller att det gör mig nervös för att jag gör någonting jag aldrig har gjort förut, eller så är det helt enkelt att det bara inte känns bra och därför inte är något för mig. Jag tror exempelvis att får man ett nytt jobb som man får en dålig magkänsla över måste man fundera och verkligen känna efter. Får jag en känsla för att jag bara är NERVÖS och OSÄKER eller för att det faktiskt inte är ett jobb jag vill ha.

Sen tror jag att man lär sig av erfarenheter! Jag har pressat mig igenom både jobbsituationer och relationer just för att jag inte riktigt har vetat vad magkänslan egentligen säger. Och efteråt har jag kunnat se tydligt att magkänslan hade rätt men att jag inte var först var tvungen att testa. Så jag tror att man lär sig med tiden. Jag är fortfarande väldigt ung men har redan varit i ganska många situationer som har varit väldigt jobbiga för mig där jag har haft en stark magkänsla, och det är ju först nu jag faktiskt anammar den och har bestämt mig för att lyssna betydligt mer på den än vad jag tidigare har gjort. Livet handlar ju om att lära sig. Så håller du en presentation du har dålig magkänsla över men efteråt känner ett slags lyckligt rus, då vet du ju att det bara var nervositet och det kan du ta med dig till nästa gång du känner samma känsla. Jag fick massor av tips från det inlägget och många har mailat och kommenterar om både böcker och poddar vilket var så roligt. Jag ska definitivt gräva ner mig mer i det.

Hej Fina Maja.
Jag har en väldigt personlig fråga som jag förstår om du inte vill svara på.
Jag har lyssnat om er podd igen alla avsnitt i sträck haha. Men där pratat ni om abort och era tankar kring det. Du nämnde då (det kanske va 2-4 avsnitt innan ett bröllop) och där nämnde du att det inte alls va självklart om du skulle bli gravid om du skulle behålla barnet och du absolut inte va där än. (Och du blev ju gravid ganska snabbt efter bröllopet) Så nu undrar jag, i med att perfekta lilla Ted L kom till världen så är det ju uppenbart att du ändrade uppfattning och något ändrades. Men så min fråga är egentligen, va det ett svårt val att behålla barnet, och försvann alla andra tankar om abort så fort du va gravid. Och hur resonerade du och Viktor? Skulle va intressant att veta då min kompis är i likande situation och då tänkte jag på er när jag precis lyssnat på podden! Btw! I ert bröllopsavsnitt när Sanna och Jon spelar låten till er så nämner dem Ted Louis namn och jag tyckte det va så roligt; för minns att jag undrade för 2 år sedan varför dem sa TL. Många kramar!!!

Hej! <3 Jag tror att mycket ändrades dom sista månaderna både innan och efter bröllopet. Jag festade hela den sommaren, flög till Ryssland och kollade på fotbollsvm, hade semester i Sverige och levde ett riktigt RÖVARliv. Så när vi var på smekmånad och Teddan kom till kändes det jätteläskigt men också att vi var redo. Vi bestämde ju faktiskt där och då att vänta två år men sen gjorde vi den totala motsatsen utan att prata om det, så egentligen ville vi nog båda men ingen ville riktigt säga det högt. Vi hade velat ha barn så länge så det kändes som perfekt tajming i vårt liv just då tror jag. Även om vi båda fick panik när vi fick reda på att jag faktiskt var med barn. Jag tror att man aldrig riktigt är redo men jag blev det efter den sommaren, hjärnan sa att jag inte var redo men hela min kropp skrek efter ett barn. Bara fyra månader innan fanns det inte på världskartan så det kan nog gå ganska fort i svängarna. Jag tror också att mycket la sig efter bröllopet, att liksom det enda som saknades då var ett barn i vår lilla familj <3. Hahah ja! Vi klippte bort det sen för jag ville inte att någon skulle sno namnet hehe. Stor kram

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Viktoria

    Du är så inspirerande!
    En fundering, när du och Viktor började att träffas tyckte du någon gång att det var jobbigt när han åkte tillbaka till Portugal och hur hanterade du det i så fall?
    Jag är nämligen i den situationen där jag har träffat en kille i några månader och han spelar fotboll och nu är säsongen slut och han flyttar nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, har du några tips?
    Kram ❤️

  2. Ida

    Du är så myyysig! Och vår familj måste vara minst lika konstig som Viktors eftersom vi alltid åker på ishockeyplanen på julafton, älskar traditioner! Kramis

  3. Isabelle

    Jag måste säga att jag gått in här rätt sällan, inte för att du har en dålig blogg (viktigt att poängtera) utan mer att jag är så kass på att läsa bloggar utan följer på Instagram istället. Vill börja med att du är grym och du ger mig så mycket inspiration! Vad jag ville komma till med det förstnämnda är att jag inser nu att det var meningen att jag skulle gå in just idag och se detta inlägg. Gick på en arbetsintervju idag där jag fick lite panik och jag fick känslan att jag absolut inte ville vara där, på tal om det du säger att känna om man är nervös eller inte vill ha jobbet. Jag har försökt att lyssna på min magkänsla mer och mer och kände nu hur tydligt det kan kännas när något inte är rätt kontra när man är rädd. För två år sedan hade jag aldrig vågat gå på den känslan eftersom det är ett såpass bra jobb. Men nu känner jag att jag måste! Tack för inspirationen ❤️

Jag 16 år på McDonald´s, åh vilka minnen (nej jag snusade inte redan då det var någon annans).

Jag 16 år på McDonald´s, åh vilka minnen (nej jag snusade inte redan då det var någon annans).

 Här kommer en fråga ifall du tänkt göra ett ”Q&A” inlägg framöver! Jag är 19, snart 20 och jobbar för tillfället på en stor mataffär och ska göra minst ett halvår till. Problemet är att jag inte trivs med mitt arbete och har i princip en klump i magen innan varje arbetspass. Jag jobbar halvtid så ungefär 3-4 dagar i veckan. Jag vet inte varför det är så jobbigt för mig. jag tycker om mina kollegor och så men det är verkligen inte min typ av arbetsplats eller arbetsuppgifter, ibland har jag fått åka hem för att ångesten och stressen blir så påtaglig att jag får en tyngd över bröstet och blir yr.

Jag tror en del av det är att jag trivs mycket att jobba i min ”egna bubbla” och trivs bäst att arbeta i total tystnad, vilket blir raka motsatsen till att jobba i affär då det är högljutt och just att det är så mycket människor runt om mig konstant gör mig stressad. när man är en känslomänniska, som jag, förstörs min dag i princip när jag får klagomål från en arg kund, vilket händer ofta. Jag har jobbat på kontor tidigare och trivdes bättre på den typen av arbetsplats. Jag planerar att så småningom börja studera, men mitt mål är att känna GLÄDJE över att gå till jobbet oavsett om det är innan jag studerat min drömutbildning eller efter. jag minns att jag läst/ hört i podden att du haft lite olika arbeten och mina funderingar är: hur gick din resa till att hitta ditt perfekta arbete som du trivs med? Har du haft ett jobb någon gång som du vantrivts med? Eller bara några allmänna tankar om situationen jag precis beskrivit. Längtar till den dagen jag längtar efter att gå till jobbet. Älskar din blogg, stor kram

Hej! <3 Haha du låter som mig! Jag är precis som du som blir stressad av för mycket ljud, och en klagande kund kunde förstöra en hel dag för mig också. Tidigare har jag jobbat på allt ifrån McDonald´s till Ikea, telefonförsäljare och servitris och inget av det passade mig just för att det för det första inte var min passion i livet och för att det var för stressiga arbetsmiljöer för mig. Ikea var nog den arbetsplatsen jag gillade mest och sista tiden jobbade jag i kallskänkan (gjorde smörgåsar och la upp kanelbullar) och det ÄLSKADE jag. Man stod ett gäng och pratade och lyssnade på radio och hade det mysigt. Det var ingen panik att få ut mackorna utan det viktiga var att det blev bra. Så hade jag varit i din ålder och kanske inte hade listat ut vad jag egentligen vill göra hade jag letat ett jobb som passar dig bättre som person. Arbetet är ju någonting man lägger så otroligt mycket tid på så det är viktigt att det känns bra. Och man behöver egentligen inte tänka att det är någonting man verkligen vill göra, utan någonting som funkar nu. För jag tror att har man ett stabilt jobb man ändå gillar och mår bra av att gå till så får man utrymme att börja drömma och klura ut vad man egentligen vill göra.

Jag minns att jag jobbade på Ikea och dagdrömde om att flytta till ett annat land, eller till Stockholm. Men eftersom att jag trivdes där (och gick i gymnasiet fortfarande) så var det ett perfekt sätt för mig att tjäna pengar, inte känna någon stress och våga stanna upp och fundera.

Sen kommer man med tiden förstå vad man egentligen vill pyssla med och när man har kommit på det så ska man köra på det. Kolla upp utbildningar eller söka det där jobbet man verkligen vill ha. För mig tog det ett bra tag att komma in på helt rätt spår och jag känner fortfarande att jag strävar efter större saker, andra saker. Men jag tänker att jag är bara 25 år och att jag är på god väg. Men så hade jag nog inte känt om jag vantrivdes med det jag gör idag. Så har du möjlighet, kolla upp lite nya jobb där du trivs bättre. Hälsan är A och O. Massa kärlek <3

Hej fina Maja! Skulle inte du kunna ge lite tips hur man klarar av att springa milen? Du är så inspirerande i din träning och löpning och önskar jag också kunde åka till gymmet och bara springa milen sådär. All kärlek 

Hej! <3 Jag tror att löpning är en grej man måste komma in i. Jag började löpa för kanske fem år sen när jag flyttade till Lissabon och inte hade ett gym. Där fick jag självförtroendet att löpa och det tror jag är A och O. Många tänker sig antingen som en ”löptjej” eller inte vilket jag inte alls tycker att man ska göra. Alla kan springa och jag tror att man kan lär sig att tycka om det. I början avskydde jag det men gjorde det bara för att få min träning gjord men idag är bland det bästa jag vet att löpa, en tid för att tänka och försvinna in i musiken.

Mitt tips är att börja med en rimlig längd. Springer man inte i vanliga fall så är det supertråkigt att springa av en mil, men börjar man med tre km, sen fem, sen 7 så blir sen 10an inte alls så långt borta. Hitta vad just du tycker om med löpningen, är det att kunna lyssna på en hel podd eller att titta på youtube-klipp på mobilen, eller vill du springa ute eller är gymmet bäst för dig. Man måste göra det man själv tycker om, och har du testat ett tag och det fortfarande inte är kul så är det kanske helt enkelt bara ingenting för dig! Däremot kräver ju en vana att man över in det. Jag tror att många testar att springa en eller två gånger och sen ger upp, jag kan LOVA att efter 15e gången på det där bandet har man hittat kärleken till det. Så var det iallafall för mig. Stor kram

Hej! En fråga bara, varför går inte du och Victor igenom hans schema för säsongen mer? Känns som du får det så sent meddelat när det är matcher men dem är ju bestämda? Känner att det hade hjälpt dig i din planering och om du vill ha in hjälp under de perioderna han är borta längre 🙂 kram!

Hej! Han får schemat i början av samma månad där vi ser hur han tränar osv, däremot kan saker dyka upp som mediadagar eller liknande som gör att han blir borta en hel dag. Egentligen är det inte matchdagarna (som vi vet om) som blir jobbiga utan det kan vara extra-träningar och liknande. Och även om vi hade vetat mycket längre fram så blir det ändå svårt att planera in hjälp, våra familjer jobbar ju och bor i Sverige och kan inte komma hit ett gäng dagar i veckan bara för att Victor är borta. Och Sandra som hjälper oss jobbar åt en annan familj resterande dagar så då blir jag ensam oavsett! Kram <3

Hej Maja! Dina två fina alliansringar, är det några som finns på Vanbruuns hemsida eller har du designat dom själv? Kram!

Jag beskrev hur jag ville ha och dom skickade samples till mig som jag valde mellan! Sen valde jag vilken som skulle vara i gult guld osv! Stor kram

Åh, jag har tänkt i flera dagar att jag ska lämna en kommentar (men inte hunnit) men tänkte att du kanske har lite tips, men märker att du också har fullt upp haha. Tror det skiljer en vecka cirka mellan våra bebisar, och precis som du så har jag en man som är iväg en hel del (varit väldigt mycket på resande fot den senaste månaden) och min energi är på noll. Har lyxen att få hjälp från mina föräldrar och svärföräldrar men är nog lite dålig ibland på att be om hjälp och när de är på besök blir det ändå oftast att jag har svårt att koppla av fullt ut och gärna umgås och hänger fast jag kanske borde sova eller bara vara. Men hur gör du när din man är iväg & hur får du allt att gå ihop? De dagar jag är ensam är jag helt slut på kvällarna, vår pojk är också en rätt enkel bebis i sig men det där med att alltid vara tillgänglig och få ihop allt annat i vardagen känns ibland omöjligt, samtidigt som man vill vara den bästa mamman för honom (vilket jag vet att jag är.. men ändå). Hoppas inte detta uppfattades som ett negativt meddelande nu, ville mest höra hur du/ni gör och du kanske har några kloka ord att bjussa på. Kram!

Hej! Och vilken passande kommentar till min riktigt positiva inlägg på senaste tiden he he. Dock känns det fint att inte vara ensam med dom här känslorna och jag tycker att vi ska ge oss själva en klapp på axeln, att vara så mycket ensam med en bebis är väldigt tufft. Mitt första tips är att våga be mer om hjälp precis som du skriver. När vi har haft främmande här har vi frågat om någon kan ta morgonen och jag går och lägger mig i tid (oftast) utan att ha dåligt samvete. Man kan inte vara en småbarnsmamma OCH vara en host, OCH vara upp hur sent som helst för att pleasa andra. Man måste tänka på sig själv. Vi har inte familjerna nära men däremot har vi städhjälp vilket underlättar så otroligt mycket. Det gör att när Ted Louie sover middag kan jag jobba och jonglera det istället för att tänka på att byta lakan.

Jag försöker att lägga upp mina dagar när jag är ensam med Ted Louie så att dagen känns rolig och inte bara lång och trälig. Jag älskar honom och att vara mamma men att sitta inne med honom en hel dag hade gjort mig galen och det hade bara fått mig att känna mig som en dålig mamma. Vi tränar där det finns barnpassning och den timmen är guldvärt för mig, jag vet att många gym i Sverige har samma grej så kolla upp det! Och efter det så försöker jag att lägga upp dagen så att jag gör vad jag måste få gjort men ser såklart alltid till att han har det bra. Men jag försöker redan nu lära honom att vara lite ensam och jag tror inte att barn heller mår bra av konstant uppvakning och lek. Han kan sitta i sin stol i köket med mig och pilla på en majskrok eller sitta och leka med en boll ensam medan jag äter lunch, svarar på mail eller ringer en vän på facetime. Jag har försökt jobba bort mitt dåliga samvete och ser det verkligen som att jag gör det mycket för hans skull också. Hur rolig hade jag varit efter fem timmar i hans babygym tillsammans med honom? Nej jag har min vardag och han hakar på, samtidigt som jag självklart lägger tid på att enbart leka och umgås med honom också.

Sen ser jag till att maxa tiden när han sover för natten. Vi nattar honom vid halv sju och därefter gör jag exakt det jag vill. Kollar på Bachelor och äter sushi, tar ett bad eller ligger bara raklång i soffan och tittar på TV. Jag plockar undan lite men låter inte det ta upp hela min kväll, utan det mesta städar jag undan på morgonen när han sitter och leker. Jag försöker ta vara på min tid, för då är jag den bästa mamman till Ted Louie. Så var inte så hård mot dig själv. TA HJÄLP. Lämna bort bebisen en halvdag och gå till frissan, boka in en kväll med en kompis och drick ett glas bubbel och är du bara hemma så ta det lugnt. Ta det lugnt på riktigt och ladda batterierna. Jag tror att enda sättet att jonglera allting är att ge rätt saker energi. OCH glöm inte att allting har perioder. Förra veckan ville jag bara gråta, den här veckan svävar jag på moln och känner att jag har allt tid i världen till allting. Stor kram och massa kärlek.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Kajsa

    Att läsa dina kloka ord gör mina dagar. Ville bara skriva att jag uppskattar din blogg så mycket. Det gör mig alltid lite extra glad. Tack för att du är du till 100%. En sån POWER kvinna och mamma. Du är bäst!!! Puss och Kram

  2. N.

    Tack för ditt fina svar & för att du tog dig tiden att svara. Jag har i veckan faktiskt köpt ett gymkort på ett ställe som har barnpassning så där har vi varit lite (det kommer garanterat bli en ny rutin i vår vardag) & sen har vi fixat städhjälp så förhoppningsvis underlättar det något. Nu ska jag spara din kommentar och när det blir en tuffare period så ska jag läsa den igen. Och det där med att låta han få leka lite ensam ska jag verkligen ha med mig, haha. KRAM!

  3. Malin

    Hej maja! tack för en grym blogg. Jag började följa dig under din graviditet då jag själv var gravid samtidigt i typ exakt samma vecka om jag minns rätt, och jag födde min son dagen efter Ted Louie kom, så dom är i samma ålder. Jag är bara nyfiken på hur din son äter? Har han alltid ätit bra, dvs ersättning och nu kanske ni introducerat gröt och riktig mat? Jag har nämligen haft problem sedan typ 3 månaders ålder då jag slutade amma och gick över till ersättning, han vägrar ta flaska vissa gånger och får typ alltid mata honom när han sover för att han ska äta, har börjat med gröt och ibland går de i men oftast får jag typ tvinga i honom den.. det är så sjukt frustrerande och blir därför nyfiken på hur eran son äter/ätit?

    Tusen kramar

Visa alla 7 kommentarer
Hej Maja!

Hej Maja!

Tack för en fantastisk blogg och ditt mysiga lilla forum som skapats. Finns en blogg jag läser nuförtiden och det är din:)

Jag planerar just nu mitt kommande bröllop och jag skulle så gärna få lite tips/tankar från dig som nyligen (relativt) har gift dig. Jag förstår att man är jättenöjd med sin dag och att det är en av livets bästa dagar, men jag tänker att det trots det alltid finns saker man i efterhand kanske hade velat göra annorlunda eller ändra. Så till mina funderingar:
– Finns det någonting som du ångrar att du la så mycket tid/pengar/engagemang på?
– Finns det något du ångrar som du inte la så mycket tid/pengar/engagemang på?
– Hade du gjort andra val idag vad gäller färgtema/dekoration/klänning/styling etc? I så fall, vad?
– Finns det något annat du vill säga till mig som planerar en av livets största dagar?

Stort tack för all inspiration du ger!

Kram, Matilda

Hej <3 och vad roligt med en bröllopsfråga! Känns som för hundra år sedan jag var i bröllopstankar. Nu när jag har distans till det är jag så nöjd med allting och har insett vilken otrolig hets det är med allt runtomkring. Så länge man tycker att det är roligt så är det ju underbart men jag tror också att det enkelt kan dra fokus från det som är det allra viktigaste. När jag ser tillbaka på vårt bröllop så är det enda som fyller upp mitt hjärta och mina tankar kärleken som var under hela helgen. Hur våra nära och kära var där för oss och hur stark vår kärlek var dom dagarna. Det är som ett rosa fluffigt moln och många i vår närhet har sagt just det att de som stack ut med vår helg i jämförelse med andra bröllop var just känslan, av gemenskap och kärlek. Och jag tror nu såhär i efterhand att det berodde på (förutom att vi är väldigt kära i varandra och har världens finaste familjer) att så mycket annat hade varit i fokus det året att vi sket fullständigt i allt när helgen väl kom. Bara vi fick gifta oss så var vi nöjda. SÅ mitt första tips är att göra allt man kan för att bara fokusera på det absolut viktigaste, att man ska få gifta sig med sin partner. Jag kände att jag var tvungen att skriva det innan jag kommer till dina frågor för det känns som om att jag har sett det lite här och där att man enkelt på riktigt glömmer bort varför man gifter sig och det blir en hel cirkus istället kring allting. OCH så vill jag verkligen tipsa om Johanna Kajsons bröllopsbok! Där finns det en tydlig prioriteringslista man kan gå igenom med sin partner, där man bestämmer vad man just som par vill fokusera på. 

Men nu till dina frågor.

– Finns det någonting som du ångrar att du la så mycket tid/pengar/engagemang på?

Egentligen inte. Jag är ledsen att jag la så mycket tid och engagemang på människor året innan som totalt förstörde vår bröllopsbubbla, jag önskar att jag insåg snabbare att det här är bara att strunta i på en gång och inte lägga energi på istället för att älta och försöka få saker och ting att bli bättre. Efter nått år nu när man har pratat med många fler har jag hört att det här är ett vanligt fenomen, att många tar ett bröllop väldigt personligt och det kan vara störande att man under ett år får så mycket fokus. Vet en kille vars mamma bråkade hela sista månaden innan bröllopet och knappt kom för att hon inte hade fått reda på en liten detalj som hon tyckte ”att en mamma skulle få veta”, en syster som aldrig dök upp för att hennes barn inte var bjudna eller en pappa som svarade på osa-mailet att han inte skulle närvara. Förhoppningvis händer ju inte det här dig men jag varnar bara för mycket känslor för alla inblandade. 

I efterhand önskar jag nästan att vi hade skjutit upp bröllopet för det var alldeles för mycket det året som hände, samma år flyttade vi till Manchester och det var ju en förändring i sig som vi kanske hade behövt bearbeta utan att planera vilka blommor vi ville ha vid altaret. MEN förutom det så är det ingenting som jag kan komma på att vi ångrar. Jag tror dock att det också beror på att Krägga, där vi gifte oss var så ooootroligt bra vilket gjorde att inga pengar kändes onödiga. Hade det varit sämre service hade man kanske tänkt att man ångrade vissa snittar exempelvis, eller var maten kall hade man kanske ångrat det. Vi hade en väldig tur med stället vi valde så det är nog ett tips att verkligen göra research! Dessutom förstår ni ju också att mycket är tack vare Johanna! Hon fick oss att fokusera på vad som var viktigt och inte. 

– Finns det något du ångrar som du inte la så mycket tid/pengar/engagemang på?

Jag ångrar att jag inte kände att jag kunde ta mer tid på att hitta klänningen. Jag kände mig så otroligt stressad, nu idag, när jag mår betydligt bättre och har ett mer harmoniskt liv hade jag ju velat åka till London och testa klänningar MEN jag har bestämt mig för att släppa det en gång för alla nu. Sen ångrar jag att jag själv inte la mer tid på pyssel. Återigen fanns det inte ens i mina tankar att JAG skulle pyssla eftersom att livet var en bergochdalbana, men har man tiden så tycker jag att man ska göra en del saker själv. Typ dekorationer eller personliga lappar till bordsplaceringen eller något sånt. Jag älskar ju att pyssla och fixa så det ångrar jag att jag inte la mer tid och engagemang på! Hade varit någonting som bidrog mer till en fin känsla kring sitt bröllop tror jag.

– Hade du gjort andra val idag vad gäller färgtema/dekoration/klänning/styling etc? I så fall, vad?

Nej! Jag tror inte att man kan ångra saker, kanske hade jag ångrat mer om jag inte ser vår helg som den finaste helgen i hela livet. Låter väl så töntigt och man tänker jajaaa, men så som jag såg Victor den dagen och hur han liksom lös framför mig är någonting som gör att allt det andra inte spelar någon roll. Så jag ångrar ingenting! Och det bästa valet vi gjorde var att ha ett bröllop fritt från sociala medier, så det är ett tips. Många har sagt efteråt att man verkligen var i nuet och att man inte ens visste var ens telefon var (hur ofta händer det idag). OCH välj toastmasters med omsorg, Sanna och John gjorde halva vårt bröllop och vi är förevigt tacksamma över det. Och ett annat tips är att ta sig tiden att välja ut psalmer, dikter osv till själva ceremonin. Vi tänkte att det inte var ”så viktigt men vi gör det ändå” och vi är så glada över det, ceremonin är för min del det absolut finaste på hela helgen. Att få stå i en tyst kyrka och lova varandra evig kärlek framför alla vi tycker om, när vi sa löftena hörde man inte ens vad vi sa för att vi grät så mycket. 

– Finns det något annat du vill säga till mig som planerar en av livets största dagar?

HA KUL! Att gifta sig ska vara KUL. Och har du inte kul så trösta dig med att många säger att det är de mest stressande man kan göra, planera ett bröllop. Det finns en anledning till varför det existerar ord som bridezilla exempelvis. Men försök påminna dig själv och din partner att det här är någonting ni gör för er skull, för er kärleksskull. Skit i allt och alla andra. Det här handlar om er. Man får en dag i livet där man liksom på riktigt hyllar ens kärlek, se till så att ingenting förstör det. Och var ett team i det här, skratta, ha kul, njut. I slutändan är det bara ett jäkla bröllop, det som består är ni två, och kärleken. Precis som du skriver ”livets största dagar”, så är det absolut en fin dag, men dom största dagarna är ju dom tillsammans med den man faktiskt har valt att gifta sig med. 

LYCKA TILL! Det kommer att bli magiskt OAVSETT vilken färg du tar på blommorna, om luggen faller ner (som på mig) eller om ni inte gillar valet av förrätt när middagen väl serveras.

Alla andra dagar i livet handlar så mycket om allt annat än kärlek, låt den här dagen bara handla om det. 

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Frida

    Undrar om det var jag som berättade det där med systern och barnen, eller om nån annan också varit med om exakt samma sak! En av mina systrar kom i alla fall inte heller eftersom inga barn var bjudna på festen. Bröllopet blev bra ändå även om det kändes hemskt innan!

  2. Johanna

    Tycker det är så fint av dig maja att ta tid att svara på dina läsares frågor och göra sådana här inlägg. Många bloggare vill ju bara marknadsföra sig själva (och en massa produkter) på sina bloggar men här inne är det verkligen en dialog.

  3. Jag

    Hej fina, coola Maja!

    Jag är en riktig shopoholic och sitter just nu och scrollar runt efter kläder till vår julfest med jobbet i december (ja, ute i jäkligt god tid men tycker det är så kul). I min hjärna rullar repliken ”vad skulle Maja ha på sig?” för jag älskar din stil. SÅ för att underlätta mitt sökande så kanske du faktiskt skulle kunna göra ett inlägg om vad du skulle ha på dig? 😍 Vi snackar inte långklänning här utan snyggt, medeluppklätt men ändå lämpligt för jobbsammanhang (jobbar som redovisningsekonom på en stor byrå).

    Vore så gulligt av dig att hjälpa till!
    Och tusen kramar till dig!!!

Visa alla 7 kommentarer
God eftermiddag lördag!

God eftermiddag lördag! Jag har gått runt i pyjamas hela dagen, lekt med Ted Louie, jobbat, SKICKAT IN EN VLOGG, och myst. Och nu tänkte jag svara på lite frågor innan datorn stängs igen och jag ska ta mig ett bad.


Hej Maja! Sitter och lyssnar på gamla avsnitt av livet på läktaren (så himla bra podd på alla sätt, så ledsen att ni la ner men förstår er såklart), och känner att jag kan relatera till era liv på så många olika sätt. Jag lever inte med en idrottsman men med en man som lever för sitt jobb och sin karriär inom ett mycket välkänt företag i Sverige, vilket innebär både flyttar till olika städer i Sverige och en del ensamtid hemma för mig. Jag har en utbildning och ett fast jobb så jag är inte på något sätt beroende av min kille förutom att jag vill leva med honom såklart. Något som dock är ett av våra största problem i vårt förhållande är min känsla av att han tar mig för givet, att jag uppoffrar stora delar av mitt eget liv för någon annans dröm och att jag egentligen inte känner att jag får något ”tillbaka” för det. Jag planerar och håller koll på i princip hela vårt liv privat, jag fixar och donar i hemmet och bokar in mysiga weekends för oss att åka på. Det som gör mig ledsen är att jag inte känner att min kille gör samma saker för mig, att han inte anstränger sig för att jag ska tycka att det är ”värt” att göra såna stora uppoffringar som jag gör.

Är det något som du också kan känna ibland och hur har du gjort då? Jag har försökt prata med min kille om det här men jag känner mig inte förstådd, utan jag får till svar att jag valt att leva mitt liv med honom och då är det såhär.. jag känner ofta att han väljer jobbet före mig och att på nåt sätt förväntar sig att hans privatliv ska anpassa sig efter det. Hur gör du och Viktor för att du ska känna dig inkluderad i hans karriär, och inte bara bli överkörd och behöva anpassa dig till hans liv?

Tack för en väldigt klok och rolig blogg, stora kramar till dig och Ted Louie

Hej fina du! Åh. Usch jag fick en klump i magen av att läsa din kommentar. Jag tror att det är en svår balansgång mellan att flytta med någon, känna sig delaktig och med på tåget och att bara sitta i passagerarsätet. Jag har faktiskt turen att vara gift med en man som är en professionell fotbollsspelare (och allt vad det innebär med flytt och liknande) men som alltid har sett vilken stor del jag har haft med det här att göra. Även om han såklart skulle vara framgångsrik ändå, så är både jag, han och våra familjer övertygade om att jag har en del med saken att göra. Och det är fint. Och viktigt för vårt förhållande. Att det är ömsesidig respekt. Och det har de varit från start.

Victor har alltid förstått att hans tid är nu, men alltid pushat mig till att göra exakt det jag vill nu och efter hans kärriär, så är det min tid. Jag får bestämma vart vi ska bo, vad vi ska göra och liknande. Och nu, när vi i princip lever Victors liv, så är han även duktig att tacka mig för uppoffringarna jag gör, och lika duktig är jag på att visa tacksamhet för livet och äventyret jag får tack vare honom. Hade han däremot aldrig visat tacksamhet mot mig, hade jag nog dock inte varit så nöjd med situationen och absolut inte lika tacksam tillbaka. Precis som du skriver så har du din egen karriär vilket är så viktigt (tror jag) för ens självkänsla. Jag tror att det är viktigt med en tillhörighet för många människor (inte alla) (märker ni att jag är pk). Och därför är du inte beroende av honom, vilket han kanske nästan lite tror med tanke på hur han bara tar förgivet att du ska hänga med på tåget.

Jag tycker att du verkar vara väldigt klok och förnuftigt och förtjänar all kärlek i gengäld, få en spontanresa en helg, röda rosor en fredag eller någon som hjälper till med hushållet. Det är 2019, inte 1940. Så även om du har pratat med honom så tror jag och upplever genom din kommentar, att det här är mycket större än något du bara ”ska leva med”. En relation handlar om ömsesidig respekt, om kärlek och att man rår om varandra. Inte att en gör vad hen vill och den andra ska bara anpassa sig. Du har valt att leva med honom, inte hans jobb och det verkar han inte riktigt ha förstått.

Även om Victor har haft en stor match i ett annat land och kommer hem sent så förväntar jag mig fortfarande att vi delar lika på såväl sysslorna i hemmet som omvårdnaden om vår relation dagen därpå. Att han har haft en match är helt orelevant för mig och framförallt mina känslor. Och samma sak gäller ju när jag har haft ett stort jobb. Det är våra jobb, men vår relation är en helt annan grej, en mycket viktigare grej.

Det är viktigt att formulera det man känner, och gud vet att jag alltid måste prata och ventilera. Och har vi hamnat i en situation genom åren när jag har känt mig förbisedd eller tagen för given så har jag sagt det. Kommunicerat ut det flera gånger. Någon gång flög jag hem ett tag för att få distans till allting. Men skillnaden då, är att han lyssnade på mig och vi både gjorde förändringar för att båda våra liv inte skulle kretsa kring jobb och allt vad det innebär. Det är trots allt bara ett jobb. Och livet är för kort för att allt det andra ska bli lidande pågrund av det, ett jobb.

Alla förtjänar en fin partner, som gör små gester och rår om en. Och framförallt vill lyssna och vill göra en förändring. Och när man flyttar med någon sådär så förtjänar man faktiskt respekt för det. Hur kul hade dom haft dom där männen, när dom kommer hem efter en lång dag till ett skitit tomt hus med lite matrester i kylen och en dålig film på tvn. Helt ärligt nu. Du förtjänar credd, konstant. Och rosor. Och säg det till honom, att ditt liv tro det eller ej, inte kretsar kring hans jobb. Utan kring honom, och att du saknar just det, honom.

Relationer är så olika så egentligen vet jag inte vad jag ska svara för att det ska bli rätt, men främst så hade jag pratat med honom. Visa att du menar allvar. Och kom ihåg ditt egna värde och vad just du vill ha i en relation.

Massa kärlek.

Hej Maja!
Måste först och främst säga att du är en sådan fantastisk förebild för mig och många andra!
Blir alltid lika glad när du lagt upp något!
Nu till min fråga, finns det någon baktanke med Ted-Louies namn, syftar då på just Ted eftersom Victor spelar i Manchester UniTED hehe;)
Kram<3

Hej och TACK! Hahah NEJ GUD NEJ. Jag skulle aldrig döpa mitt barn efter ett fotbollslag, Victor kanske, men inte jag. Vi gillade namnet Louie, och jag gillade namnet Ted. Men båda namnen lät lite tråkiga var för sig så en dag kom jag på den briljanta idén att man kunde slå ihop namnen! Det var typ fyra år sedan och det har jag tjatat om varje gång barn har kommit på tal! Och sen kom han, och han var en riktig Ted Louie.

Hej fina Maja!
Jag sitter här med en två månaders bebis och är så himla nyfiken (och främst ute efter tips) på era sovrutiner för TL? När började ni försöka få in rutiner, hur, sov han hos er osv.
Hoppas på svar.
Kramar <3

HEJ! <3 OCH GRATTIS! SÅ MYSIGT. Jag har fått flera frågor om TLs rutiner och hur vi gjorde. Vi började strikt med rutinerna efter sommaren, så när han var fyra månader ungefär! Innan det kändes det lönlöst och svårt, speciellt eftersom att vårt liv i somras var så virrigt och att han fortfarande var så liten. Det blev även lättare vid den åldern eftersom att (iallafall här i England) det finns gröt till 4-månaders. Så vi började göra varje kväll likadan, gröt, ligga naken lite i gymmet, smörja in ibland bad, på med en ren pyjamas, släcka ner sovrummet, sätta på en vaggvisa i hans babymonitor och ge honom en flaska som vi balanserar på ett gosedjur (är vi i rummet tittar han bara på en och kan inte fokusera). Det gick väldigt fort och vi märkte att han mådde bra av rutinen så vi har fortsatt. Däremot har vi ändrat tiderna lite, så idag blir det gröt vid halv sex, sex och ner i sängen vid halv sju, tjugo i sju! Så idag går nattningen väldigt snabbt, han vet ju vad som väntar liksom såfort han ligger i sin säng och låten åker på. Han sover fortfarande i en sidecrib men hans spjälsäng kommer i oktober och då ska han sova i sitt egna rum! Just nu tycker vi att det är ganska så skönt att ha han nära eftersom att han fortfarande äter en liten skvätt runt 12 på natten! Lycka till och stor kram <3

Åh klänningen du har på dig när du är på afternoon tea, vart ifrån??

Gammal från Zara! <3

 

Hej Maja <3 Jag undrar om du skulle kunna göra ett inlägg mamma-dotter-relation? Hur man får den att funka så bra som möjligt, hur man kan lösa konflikter osv? Jag är 22 år och har bott med min mamma hela livet (varannan helg hos pappa när jag var liten) och tyvärr så blir det en del tjafs och vi kommer inte överens gällande en hel del saker, vilket vi båda tycker är jobbigt såklart. Det blir lite abstrakt att försöka förklara såhär, men jag hoppas du förstår. Kram

Hej! <3 och vilken bra fråga! Hmm, jag tror att jag och min mamma fick en riktigt bra kontakt när min bror blev sjuk. Innan var vi också vänner iochförsig, och jag älskade vardagarna med henne. Vi satt upp i huset vi bodde i och tittade på Big Brother, åt apelsiner och hon masserade mina fötter he he, varje kväll var likadan he he. Men efter hektiska år av att min pappa blev sjuk i cancer, sen skilsmässa på det och min brorr fick psykos så liksom valde vi nog att vara bästisar. För resten av familjen var liksom borta just då. Det var vi som var kvar av kärnfamiljen och för att klara av att ta oss igenom Albins sjukdom så valde vi varandra. Jag vet inte om hon håller med men så känner jag. Efter det har vi nog pratat om allt mellan himmel och jord. MEN det beror nog också på att vi faktiskt inte bor ihop, det är KLART att man tjafsar då. Att jag har blivit äldre och att min mamma bara är 52 år, och att vi, som jag sa tidigare, har varit med om en hel del tillsammans. Idag ses vi på ett mer ”vuxet” sätt. Äter en god middag och delar en flaska vin, går på stan och köper barnkläder eller tittar på en film i soffan. Det blir ju inget vardagsgnabb då som man har när man lever under samma tak. Sen har vi nog också accepterat att vi är olika och möter varandra i det. Och omfamnar dom sakerna vi har gemensamt eller är lika på. Så jag tror att det är ganska så naturligt att ha en relation när man tjafsar när man bor under samma tak, bara det tycker jag också är ett tecken på att man faktiskt är nära varandra. Att man kan tjafsa! Det gör vi lite då och då fortfarande, det hör ju till. Så egentligen har jag väl inga konkreta tips förutom att jag verkligen tror att det blir bättre desto äldre man blir, och att man kanske ska göra lite grejer ihop. Boka in en mysig middag eller boka en tjejhelg tillsammans. Stor kram.

Hej fina du!! Tack för en superhärlig blogg. Du verkar vara en underbar och klok tjej! En (kanske knäpp) fråga; Vad drick TL ur för flaska när han ligger i sängen och dricker själv? Någon droppfri variant? Min dotter som är lika gammal som TL vill gärna hålla sin flaska själv men då hamnar ersättningen överallt förutom i hennes mun hehe. Har testat ge henne en pipmuggsvariant, mem den förstår hon sig inte riktigt på;) Kram på dig!

Hej! <3 Vi har flaskorna från MAM både 1an och 2an, och den balanserar vi mot ett gosedjur eller bullar upp en filt! Sen tappar han den såklart ibland och då går vi tillbaka och stoppar tillbaka den! Skulle vi inte göra på det sättet så ligger han bara och skrattar och busar med en så det är bästa alternativet för oss, och dessutom tycker vi att det är nice att han lär sig redan nu att somna av sig själv! <3 KRAM

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Jossan

    Hej Maja! Så härligt med lite uppdateringar och kloka ord! Sååå kul att det är en vlogg påväg, sitter aktivt och väntar hehe.. du har verkligen saknats på den plattformen, hoppas du och Teddan haft en bra helg!
    Kram<3

  2. Michaela

    Kan du inte skriva ett inlägg om hur Ted Louie sover och äter på en dag, tider och vad. Har en liten själv så skulle vara väldigt intressant 🙂

  3. Charlotte

    Åh- får en ont i magen av första frågan…kan relatera till att han en man vars jobb styr livet!
    M E N jag skulle aldrig tillåta det om det inte var så att han uppskattade det jag gör och att vi var ett team – att hans framgång också var min framgång och att han är en del av vardagen och dom sysslorna också (men inte till lika stor del som jag men när vi båda är hemma).
    Sen kan jag också ärligt säga att för mig är det självklart att vi också lever av samma pengar…hade vi inte varit ett team i både mot- och medgång hade jag aldrig orkat!

Visa alla 10 kommentarer