Wow. Tack för alla era fina gratulationer både här inne och på mina andra sociala kanaler. Från djupet av våra hjärtan, tack. Det värmer så otroligt mycket och jag blir så glad.

Vi är inne i en riktig bebisbubbla, Victor tränar såklart men jag och bebisen spenderar dagarna med att äta sova och mysa. Han är ju bara fem dagar gammal idag men vi försöker hitta någon slags liten rutin och framförallt försöker vi få det här med amningen att fungera, so far so good fast det gör ju jäkligt ont. Men åh som jag älskar att vara mamma. Och som jag älskar min son. Jag gråter om vartannat och kan inte sluta titta eller pirra på den lilla människan. Vi är så lyckliga. Och det här är den största känslan i livet. Min son. Jag kommer göra allting för honom. Herregud. Det är för stort för att ens skriva ner, det går inte. Och nu gråter jag igen.

Jag har tänkt vara kvar i den här bubblan ett tag till och låta resten av omvärlden vara ett tag till, vi spenderade natten på sjukhus inatt och vi är väldigt trötta mest hela tiden just nu så jag laddar upp mina batterier till lilleman istället. Men jag har så mycket att dela med er och det ska bli så härligt att få berätta för er om allting, om min älskade sons födsel. Det har varit några riktigt tuffa veckor som avslutades med en planerad igångsättning pågrund av komplikationer, mitt i allt det har det varit kaos runt omkring i media som vi och våra familjer har försökt hantera samtidigt som vi alla visste att vår lille son inte mådde som han skulle där inne. Jag är väldigt arg men låter dom känslorna vara nu och fortsätter att fokusera på lyckan istället och min son, vi tre mot världen. Det viktiga är att han kom ut och mådde bra, och att vi nu är en liten familj. Även om vissa personer och framförallt media har förstört en del av det som man som människa har som rättighet att få hantera ifred, lyckan över att bli föräldrar blandat med oron över att allting inte är som det ska, det är en människans rätt att få säga att det är en privat anledning och sedan förtjänar man, som fotbollsproffs eller ej, att få hantera det ifred. Att bli lämnad ifred. På ett sätt känner jag mig berövad känslan man ska få ha som förälder dagarna innan ens barns födsel, och dagarna efteråt. Lyckönskningarna har blandats med hot, tack vare media.

Dagen innan landslagsuttagningen åkte vi hem från sjukhuset och hade fått höra att bebisen inte växte som han skulle och att huvudet var det enda organ som fortfarande växte, att all energi från min livmoder enbart gick till hans hjärna. I chock satt vi i soffan hemma och ringde våra familjer och berättade. Minns att jag satt i soffan, klappade på magen och grät varannan minut över att hela min verklighet har förändrats. Min vanliga hälsosamma graviditet var plötsligt någonting annat, min son som har växt som han ska har helt plötsligt slutat och väger på tok för lite för sin ålder. Jag fick 12 timmar på mig att bearbeta alla känslor om en igångsättning, eventuellt kejsarsnitt, en tidig förlossning och en bebis som inte mådde bra innan media skapade en hatstorm mot oss. Istället för att acceptera Victors ”Nej tack, jag måste tyvärr tacka nej den här gången pågrund av personliga skäl” så målades han upp som en landsförrädare och man ifrågasätter hans professionalism. Jag brukar inte uttala mig om vad som står och inte i tidningarna, det är en del av vår vardag och vi förstår att det ingår i Victors yrke att bli skriven om, men den här gången gick det från att locka klicks till att bli omänskligt. Allt detta konstanta tjat om att spelarna måste ha respekt mot media, ställa upp på intervjuer, svara på frågor, när det gång på gång inte visas någon respekt överhuvudtaget tillbaka. Fotbollskanalen publicerar det mer triggande inlägget efter det andra och i någon tv-studio diskuterar Alexander Axén att ”personliga skäl” inte håller som ursäkt utan att man kräver en förklaring. Att det är Victors ansvar. Vilken människa i hela världen vill berätta för pressen om att ens bebis inte växer som han ska i magen? Vem vill berätta det för någon som inte är ens närmsta familj? Och när slutade man förstå innebörden av privat angelägenhet? Hade vi dessutom gått ut med informationen om att det var pågrund av barnet hade nya spekulationer kommit igång. Vi kan den här världen nu. Säger man A vill alla alltid veta B. Hade tidningarna fått en susning om att det kunde vara komplikationer hade det stått i varenda tidning, allt för klicks. Jag har sett en hemsida där en person har gjort analys och räknat ut mitt förlossningsdatum som jag har valt att hålla privat, förmodligen hade nya spekulationer påbörjats och hade någon annan än vår närmsta krets fått reda på omständigheterna hade mitt hjärta gått sönder. Ingen har någonting att göra med vårt privatliv. Ingen har någonting med min sons välmående att göra eller min graviditet. Och komplikationer eller inte, att tacka nej till jobb för att ens fru är höggravid och kan föda vilken dag som helst bör alltid respekteras och aldrig ifrågasättas, det förstår alla kvinnor och i princip, med några undantag i den svenska median, alla män.

Satt vi inte på sjukhuset för att göra ultraljud, oroliga över svaren med tusen frågor till läkaren så ringde Victors telefon stup i kvarten med frågor om presskonferens, EM-kval, spekulationer och hot. Jag fick kommentarer om att jag borde bli skjuten och att Victor är en landsförrädare. Allt för att Victor ansåg sig ha rätten att hålla sin sons hälsa och födsel för sig själv. 

Där har du nått att skriva en krönika om, hur värdigt det är, Olof Lundh. Och Victor stavas med C, det borde man veta om man är en ”etablerad sportsjournalist”. 

Nu ska jag byta en blöja, pussa på min son och låta rätt saker ta min energi igen. Ingenting mer ska få stjäla min tankeverksamhet nu. Bara bajsblöjor, frasiga bröstvårtor och gosiga kinder. 

Så får vi se om dem skriver en artikel om det här, det tvivlar jag på.

Massa kärlek så hörs vi snart igen. 

Vår älskade lilla son tittade ut tidigt igår efter ett långt dygn på BB. Vi svävar på moln och jag bara gråter såfort jag ser på honom.

Älskar honom, även om det ordet frånochmed nu alltid kommer att vara otillräckligt.

Nu börjar det närma sig. En evighetsväntan börjar nå sitt slut. Ena sekunden känns det som om att jag har varit gravid i fem år, att det är ett annat liv sedan jag gjorde det där testet i vårt badrum i Västerås i augusti. På ett annat sätt känns det som om att jag har varit gravid i fem minuter. Innan jag blev gravid och när jag var i vecka fem, sex tänkte jag att nio månader är en evighet. Men det är de absolut inte. Som jag känner just nu så hade jag klarat av att vara gravid i nio månader till, men det är också för att alla alltid har sagt att man är så less i slutet. Och även om mina hormoner är överallt och saker och ting känns tungt så är jag inte less. Jag älskar min mage, jag älskar att pyssla och dona, jag älskar lugnet, jag älskar dagarna med Victor, i vår lilla bubbla. Jag går inte runt och tänker att åh nu får det räcka, jag går istället runt och tänker att åh hoppas jag hinner med det här och det här nu innan bebisen kommer. Jag tittar på magen och vill föreviga den, klappar och myser. Stolt. Glad. Vill stoppa tiden på ett sätt. Samtidigt som längtat till mitt barn har tagit över hela mig, vill ha X på mitt bröst nu, vill lukta, pussa och prata med hen, vill vara mamma på riktigt nu.

Mitt i allt det här så känner man även en slags sorg. Eller iallafall jag. Det är slutet på en era, och någonting nytt kommer att börja. Vilket är fantastiskt. Det största i livet. Men jag sörjer också lite att åren utan barn med Victor är över, förberedd på år av något mindre sömn och prat om bajs istället för öl och utekvällar tillsammans. Vår tid med fokus på bara varandra går ju över till någonting annat nu. Sörjer vår tid som aldrig kommer igen. Fast jag vet ju att den gör det, fast på ett annat sätt. Ser tillbaka på våra år som en saga, och är så glad över att vi fick sex år tillsammans där vi bara kunde vara unga och kära. Inga måsten utan bara kravlös kärlek. Det är bland de finaste jag vet med vår historia, hur allting har tagit sin lilla tid. Dejtandet, att bli sambos, för att sedan flera år senare förlova oss och gifta oss. Och tillsist skaffa familj. Glad att vi har så många minnen innan bebis som vi kommer att kunna berätta för hen om sen. Och jag hoppas att vi ser till att inte glömma bort oss i det här, att vi fortfarande kommer ihåg att vi är ett ungt gift par som tycker om att pussas, dricka rödvin och ser på varandra som partners och inte bara som mamma och pappa.

Sörjer även att min första graviditet nu snart är över. Att känslan av att bära mitt första barn snart är slut. Det är de häftigaste jag har varit med om. Att få skapa det här bandet med min lilla människa som jag föralltid kommer att älska. Att få känna dom första sparkarna är en av mina vackraste minnen eller få se min kropp förvandlas och se hur mitt barn har vuxit där inne har varit så häftigt. Kommer alltid minnas vårt första ultraljud, när jag var i vecka tio eller så och vi fick se en liten liten människa där inne. Jag och Victor blev helt tysta. Och bara tittade. Så overkligt. Och stort. Sörjer men är ju såklart även så tacksam över att jag ens har fått uppleva det här men det vet ni. Jag tror bara att det är ganska vanligt att man även sörjer att det är över, det känns även så märkligt att min mage snart är borta, att jag bara är Maja igen.

Men nu ska jag bli mamma. Någons mamma. Jag ringer ju min mamma kanske en gång om dagen och utan henne vet jag inte vad jag skulle göra. Och nu ska jag bli den personen för någon. Den man ringer och förväntar sig ett bra svar av. Den man vet alltid svarar i telefonen och ser till att saker och ting löser sig. Den man tyr sig till. Den man vet alltid är där. Den man tycker lagar godast mat i hela världen. Den man finner tröst och värme hos. Så läskigt och stort, vilket ansvar jag kommer att få över en natt. Men så glad att jag delar allt det här med barnets pappa. Han kommer att bli den bästa pappan i hela världen. Och är glad över att vi delar på det här gigantiska ansvaret. Att skapa den bästa lilla människan.

Jag har så länge älskat barn. Varit den i alla sammanhang som har frågat om jag får hålla någons barn och Nellie och Mason har blivit som mina egna. Victor har varit likadan, alltid älskat barn. Och nu ska vi få vårt alldeles egna.

Jag ser så mycket framemot att få se den lilla människan. Hur hen ser ut. Får den min eller Victors näsa och tår? Kommer hen ha hår? Hur kommer personligheten att vara? Som sin mamma med ett hett temperament och som alltid pratar lite högre än nödvändigt, eller som sin pappa? Mer lugn, eftertänksam och harmonisk. Jag är så nyfiken på det så jag nästan spricker. Dagdrömmer om när hen är två år och börjar prata med oss, hur roligt vi kommer att ha då. Vi satt och la pussel för ett tag sedan en kväll och skrattade åt att vi om några år kommer höra rörelser från övervåningen och sen en rufsig unge i pyjamas smyga ner för trappan med sin snuttefilt. Längtar efter alla minnen vi kommer att få. Längtar efter livet med dom här två människorna.

Så även om tiden har gått fort och jag egentligen inte känner mig klar, så är jag så redo nu. Att få träffa mitt barn. Och att få bli mamma, och att få se Victor bli pappa, och att vi blir en liten familj. Vi mot världen.

Så tacksam över den här graviditeten, och att jag alldeles snart är mamma.