Maja Nilsson Lindelöf
Kategori

Tankar om livet

Kategori
Hej!

Hej! Älskar dina vloggar, har en fråga bara, du sa i din vlogg ”kan inte visa bilbarnstolen för det är en färg som är ett visst kön”. Hur tänker du kring såna könsnormer? Ingen kritik, utan mer en nyfiken fråga & inte för att ifrågasätta dina åsikter. Själv tycker jag att det är väldigt gammalmodigt med att ett kön har en färg.

Hej och vad roligt att du gillar dom! <3 Jag har förstått att det är en liten känslig grej just det där med färger och vad man köper till sina barn och inte. Att det är en snackis.

Jag själv resonerar såhär, jag tror på jämställdhet och ALLT vad det innebär. Får jag en dotter kommer jag att ge henne exakt samma uppfostran som jag skulle ge till min son. Det kommer inte att vara någon skillnad överhuvudtaget. Om nått kommer jag behöva vara försiktig så att det inte blir FÖR mycket kvinnor är bäst utan att komma ihåg att lära upp våra barn med grundtanken att alla är exakt lika bra. Vi har köpt kläder i alla olika färger, mest i beiget, grått och vitt faktiskt (för det tycker jag är fint) men sedan har en färg slinkat in lite mer och det är den färgen som sägs paras ihop med ett visst kön ja. Och jag förstår inte om jag ska vara helt ärlig vad det stora grejen är med det. Får jag en dotter kommer jag att vilja köpa en klänning eller två till henne, får jag en son och han vill ha klänning när han är tre år så får han ha det mer än gärna. Men nu skulle jag inte klä honom i det då jag tycker att pojkar som är småbebisar är finare i hängselbyxor och en basker men det är vad jag tycker och det behöver inte vara rätt eller fel, det är bara min smak och stil. Speciellt nu när bebisen kommer vara så liten, sen tror jag att man tydligt kommer se vad som passar den lilla människan och inte när hen är större. Exempelvis min guddotter Nellie, hon är ju en tjej som passar bättre i tights och en t-shirt istället för en klänning, för att hennes personlighet passar med det bättre. Precis som att min personlighet passar bättre med en oversize jeansjacka istället för en strikt svart kavaj. Det handlar ju om vem personen blir och är.

Varför jag valde att säga att bilbarnstolen är en viss färg är för att den faktiskt är i en viss färg som på en gång hade fått alla att förstå vilket kön vår bebis har (nu har en del personer printscreenat ändå och skickat bilder till mig och skrivit att man ser att den är MÖRKBLÅÅÅÅ!!!!!!!! och att jag nu har gjort bort mig och att det nu är bekräftat ATT VI SKA FÅ EN POJKEEEEEE men stolen är ju helsvart sen är det en liten liten detalj på den som kan kopplas ihop med ett visst kön och det ser man inte i videon). Varför det låter så hemskt har jag klurat på men förstår faktiskt inte vad grejen är. Men det är nog också lätt för mig att säga då jag själv inte ser någon värdering i det överhuvudtaget, har aldrig ens tänkt på att bara köpa en viss färg till vårt barn, alla lakan, kläder och filtar vi har införskaffat oss har olika färger. En med röda hjärtan, en med rosa nyckelpigor, en med blåa svanar och en med gråa kaniner. Jag växte upp med alla olika färger (jag hade ett blått rum exempelvis men lekte bara med dockor för det tyckte jag var kul) och min bror hade alla olika slags kläder på sig vilket gör att för mig är det väldigt odramatiskt det här med just KÖNS-färger och leksaker. Jag har köpt det jag tycker är gulligt och det jag tycker är fint till mitt barn! I barnets rum ligger det både rosa och blåa kuddar, mattans ena sida är blå och den andra är rosa så att man kan variera, det står ett liten gåvagn i grönt och en docksäng i hörnet i rummet. Vi har aldrig ens lagt en värdering i det vi har köpt till vårt barn vilket i sin tur måste betyda att vårt barn inte heller kommer att bry sig om sånt i framtiden vilket i sin tur kommer att betyda att dessa normer och tankar försvinner helt i vårt hem.

Värderingar för mig ligger inte i en färg utan hur man väljer att uppfostra sina barn, berätta vad som är viktigt och förstå alla likas värde. Hemma hos oss är jag den händige så barnet kommer se sin mamma sätta ihop möbler, fixa routern och laga dammsugaren (precis som jag såg min mamma göra det) och Victor är mer den noggranna så hen kommer att se sin pappa organisera viktiga papper och garderoben, gå ut med soporna och rensa kylen på gammal mat. Hens föräldrar kommer båda två att jobba, olika mycket i perioder men ibland är pappa borta och ibland mamma. Mamma gillar att ha läppstift, pappa gillar att sparka på en boll. Vi har såklart olika roller här hemma men dom är inte baserade på våra kön, utan hur vi är som personer jag och Victor. Vem som är bra på vad. Jag tycker om att baka och laga mat, ska jag behöva ta bort det då och sluta med någonting jag tycker så mycket om bara för att mitt barn inte ska växa upp med en mamma som står i köket? Nej, jag ska lära hen att det är roligt att laga mat istället så att hen i framtiden tycker om det lika mycket som jag och kan bidra med det till sin familj. Vi har vänner från olika länder med olika ursprung, alla ser olika ut och talar olika språk, även de kommer vårt barn få växa upp med och på en gång lära sig att alla är olika men lika mycket värda för det.

Så vilken favoritfärg bebisen får på filten tror jag inte kommer att påverka hur hen blir som person eller vilken syn hen får på könsroller. Om jag klär min bebis lite mer i en viss färg eller i en viss typ av kläder som sägs passa mer till det det kvinnliga eller det manliga könet så får jag göra det. Jag förstår inte dramatiken kring allting jämt, jag är en kvinna och är stolt över det och tycker jag om rosa så gör jag det, och vill jag klä mig i klackskor så gör jag det, det är när någon säger åt mig att jag bara får tycka om rosa och gå runt i klackskor som det blir ett problem. Skulle vi inte låta vårt barn klä sig hur hen vill när den är äldre eller bara köpa en viss typ av leksak eller göra en stor skillnad mellan flicka och pojke då hade det verkligen varit ett problem och det tycker jag är någonting man verkligen måste diskutera och stå upp emot om man hamnar i en sån situation. Men så är det inte hemma hos oss och kommer inte att bli. Men hen kommer att åka hem från BB i ett vitt set och till det en liten mössa med ett litet djur på som har en viss färg som sägs kopplas ihop med hens kön, får se om hen får men för livet av det och om jag blir korsfäst för det. Jag känner mig trygg i att jag kommer bli den bästa mamman till mitt barn och vi har valt att tänka såhär när det kommer till könsroller och färger. Vårt fokus ligger att uppfostra hen till en bra människa och att bara ha ett hem fullt med kärlek och skratt och där vi lär hen att alla är precis lika mycket värda oavsett kön, hudfärg, bakgrund och religion, vilken färg det är på kläderna är inte det som lägger grunden för det, inte enligt oss iallafall <3.

Kram!

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Sofie

    Imponeras av dig av många olika anledningar men just nu för din mentala styrka och ditt enorma tålamod med frågor som dessa och allt hallå kring bebisens kön. Är själv gravid och kan inte för min värld förstå varför första frågan man är alltid är ”Vet ni vad det blir?” Och kan ÄNNU MINDRE (ja nu kom gravid-ilskan igång) förstå varför man ska spekulera kring vilket kön någon annans bebis har när personen sagt att man inte vill gå ut med det. HERREGUD känner jag bara, en bebis är en bebis, ett mirakel och ett underverk och sen vilket kön det har är väl 100% irrelevant.

    Nu blev jag provocerad kände jag, syftet med min kommentar var iallafall att ge dig en big up för att du orkar bjuda på så mycket av dig och ert liv trots att du vet att mail och kommentarer flödar in som ifrågasätter och spekulerar, så starkt!! Och oavsett färg på kläder, bilbarnstol eller whatever är jg övertygad om att baby Lindelöf kommer få fantastiska, roliga och närvarande föräldrar, vilket är det allra viktigaste!
    Kram och lycka till med sluttampen av graviditeten!

  2. Elin

    WOW vilket bra svar! Självklart ska man som förälder tänka på vad som sägs och inte sägs, hur barnet uppfattar sina föräldrar och deras jämställdhet och hur man vill att sitt barn ska tänka kring könsnormer osv. MEN som förälder bestämmer man också själv över sitt barn och vad barnet har på sig och inte, i form av färger och klädesplagg. Du resonerar så sunt och jag är så imponerad av dig! Som du skriver, köp det ni tycker är fint och det ni vill ha, sen så spelar färgerna mindre roll enligt mig. <3 Kram!

  3. Malin Lundström

    Tråkigt att människor inte kan respektera er önskan om att få behålla könet för er själva utan att det ska bli någon slags gissningslek. Lycka till med bebisen <3

  4. Emelie

    Du är så klok, jättebra skrivet! Hur går det med lägenheten i Sthlm förresten? Vore kul med en uppdatering. Kram fina fina du!

  5. Mia

    Du är klok som en bok Maja!
    Alla ska självklart få göra som de vill med sina barn.
    Idag blir det nästan lite mobbning om man vill klä tjejer i rosa och killar i blått. Men det är ju också ett val man gör.
    Sen älskar jag att det har ruckats på bestämda färger till bestämt kön. Men då borde det vara lika okej med rosa till tjejer osv.

    Det låter som att du och Vigge har fina värderingar att föra vidare❤Huvudsaken är ju att följa sin egen magkänsla och vilja.

    Keep up your good work❤

Visa alla 38 kommentarer
Det är söndag och idag släpps sista avsnittet av Livet på läktaren.

Det är söndag och idag släpps sista avsnittet av Livet på läktaren. I avsnittet förklarar vi läget, ingenting hemskt har hänt, ingen är arg på någon, det blev bara för mycket jobb och tiden räckte inte riktigt till för vänskapen. Eller även om det kanske gjorde det så blir det märkligt att jobba med en vän, speciellt en bästa vän. Ringde man varandra visste vi inte vad den andra ville prata om. Jobb eller någonting annat? Varje vecka krävdes planering och mycket prat om när vi kunde spela in eller vad vi skulle prata om. Klippning och samarbeten. Istället för att ta dom timmarna till att prata om sånt som verkligen är viktigt. Som Sannas bröllopsklänning, barnen eller hennes nya Youtube-karriär. Eller om min bebis i magen. Det blev för otydligt, linjerna mellan jobb och relation. Jag tror att alla som har jobbat med en vän kan relatera, och jag är så glad att vi upptäckte i tid att balansen inte var bra längre. Att vi behövde prioritera om.

Det här har varit så himla roligt och jag är så glad över att ha fått göra det med Sanna. Min Sanna, vi är ett superteam. Och att hålla kvar i det och vår relation kändes viktigare än en podd. Det har vi sagt från första början, att när det börjar skava så sopar vi podden, för vi två, och vår relation är alltid det viktigaste. Även om podden är som vår gemensamma bebis och det har känts jobbigt för oss båda. Väldigt jobbigt faktiskt. Och samtidigt rätt.

Jag har redan fått så fina meddelanden på instagram och jag blir så glad, jag trodde faktiskt inte att responsen skulle vara så fin som den är. Att vi har valt rätt. Att det viktiga i livet är just relationer och inte något jobb. Så tack för det. Och tack för att ni har lyssnat på oss i ett och ett halvt år nu. Jag och Sannis är fortfarande bästisar och jag älskar henne och barnen mer än livet. Ser framemot våren och sommaren nu med henne, bröllop, bebis och vänskap väntar.

Ville uppdatera här inne också eftersom att ni är så många som har frågat! <3

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Julia

    HELT RÄTT ❤️ Ni blir otroligt saknade, men det vet ni redan. Men ändå, så så rätt. Relationer är det viktigaste!

  2. Emma

    Jag förstår er verkligen, er vänskap är viktigare än podden! För det viktiga här i livet är att ni har varandra och gör det som känns bäst för er och ingen annan. Jag kommer sakna eran podd eftersom att den var något av det bästa som hänt mig, men jag tänker lyssna om alla era avsnitt om och om igen för man kan aldrig tröttna på den. Ni är bäst och det är något ni aldrig får glömma!! ❤

  3. Kelly

    Fina Maja och Sanna <3 Tack för att ni förgyllt våra söndagar med era härliga personligheter, det har varit guld värt. Det ska bli spännande att fortsätta följa er båda i era nya kapitel med barn och bröllop på både instagram, youtube och här i bloggen. Livet på läktaren är och kommer alltid att vara livets podd <3

  4. Elin

    Men oj vad KUL man har haft tillsammans med er (det har känt som man är med er) under söndagarna. Har skrattat och gråtit varje vecka!

    Ni gör det som är bäst för er. Kram <3

  5. Maja H

    Så skönt att ni kom fram till det innan det kanske skulle varit för sent 💕 TACK för alla avsnitt, grymt jobbat!

Visa alla 62 kommentarer
Idag är det internationella kvinnodagen och det måste självklart uppmärksammas.

Idag är det internationella kvinnodagen och det måste självklart uppmärksammas. Jag älskar den här dagen. Och tycker att den är så viktig. Och tycker att när man ser år efter år hur män blir provocerade av dagen och feminism att man blir ännu mer glad över att den här dagen existerar. Det finns så mycket bevis på att den fortfarande behövs och att vi fortfarande kämpar med våra rättigheter och jämställd.

Jag är så stolt över att vara kvinna, varje dag. Och glad över att jag dels växte upp i ett hem där kvinnor och män ses som precis lika mycket värda. Min pappa är ändå en medelåldersman från en annan generation som enkelt hade kunnat göra skillnad på mig och min storebror men så var det aldrig hemma hos oss. Jag kunde bli precis vad jag ville och det kom aldrig ens på tal det faktumet att jag var tjej i någon diskussion om nått. Väldigt glad över det och det tror jag verkligen har påverkat mig och min självkänsla. Efter det har jag på riktigt alltid trott att jag kan göra vad jag vill i hela världen. Bara jag bestämmer mig.

Sen träffade jag Victor som självklart aldrig skulle göra skillnad på man och kvinna. Och att få leva med en människa som honom lyfter mig ju återigen. Det är viktigt tror jag, att leva med någon som aldrig skulle göra skillnad.

Sen har jag världens bästa kvinnor i mitt liv. Mina vänner och mina kvinnliga förebilder som mamma, svärmor och kusiner. Där girlpower existerar på riktigt. Såklart har man haft personer i sitt liv som tror sig veta innebörden av det ordet men idag i den här åldern har jag bara en krets av kvinnor som på riktigt lyfter varandra, oavsett vad. I alla lägen. Och det är faktiskt ingenting man ska ta förgivet. För även om vi kvinnor är jäkligt bra på mycket, så är vi minst lika bra på att trycka ner varandra. Snacka skit. Göra grupperingar. Avundas på ett fult sätt. Ibland har jag hamnat i situationer där Victor på riktigt inte förstår vad som försiggår för att det blir en situation som enbart kan ske med tjejer.

Men saker förändras, och idag är det inne att lyfta andra kvinnor. Man lär sig att man SKA unna andra. Peppa andra. Och det tror jag gör att vi snart kanske har utplånat våra dåliga egenskaper. Vilket i sin tur kommer att göra oss oövervinnerliga. Såfort vi tjejer förstår att vi måste hålla ihop och peppa varandra så kommer det att hända underverk. Jag försöker varje dag att vara en bra medsyster men man kan alltid bli bättre. Något jag dock blivit bra på genom åren (mycket tack vare Victor) är att jag har insett att bara för att det går bra för dig, så går det inte sämre för mig. Och det tror jag många kvinnor måste komma ihåg. För så tänker faktiskt inte män. Och det gör dom starka och genuina tycker jag. Men jag märker en stor skillnad bara på de senaste åren i oss kvinnor, idag är det ovanligt om jag får en spydig och elak kommentar (och då genomskådas de där kvinnliga dragen jag menar så väl, att istället för att ta åt sig så blir man typ ledsen för kvinnornas skull att vi är så jävla bittra och elaka mot varandra). Här inne är det nästan konstant pepp och girl power vilket är helt magiskt. Och jag älskar att det liksom har vänt, allting. Att vara kvinna. Älskar att om din man är otrogen så hatar man honom mer än kvinnan han har kysst, får någon annan kvinna ditt jobb blir vi irriterade men sen försöker vi hitta inspiration i det istället. Det görs inte längre filmer där vi slåss om samma man eller om vem som är mest populär av oss kvinnor.

Jag har fått möta mycket fördomar senaste åren, mycket pågrund av Victors karriär och yrke och det har fått mig att vilja kämpa ännu mer för feminism och vad det står för. Bevisa att man som ung kvinna visst har en röst som är precis lika viktig som en mans i 60 årsåldern. Det jag har att säga är precis lika viktigt som han kontorsgubben har att säga, eller det där fotbollsproffset. Jag står alltid upp för mina kvinnliga rättigheter, ifrågasätter när jag tycker att någonting är fel och säger alltid vad jag tycker och tänker. Och det är så viktigt att vi vågar göra det, för det är då det blir skillnad på riktigt. När min pt pratade med mig m en tjej som jobbar på gymmet och berättade att hon var alldeles för full under helgen i en alldeles för kort klänning frågade jag vad han menade med det. Han hade inget svar och det blev dålig stämning resten av passet vilket såklart var obekvämt, men kanske gjorde det någon skillnad iallafall, och kanske lärde jag honom någonting litet om hur man ska prata om kvinnor. Och framförallt se kvinnor.

Första gången man står på sig och ifrågasätter ett uttalande eller en kommentar blir det läskigt, men sen växer man och växer man och tillslut går det på automatik. Och det tror jag gör skillnad.

Länge leve oss. Alla fantastiska kvinnor. Så glad över oss och glad att mitt barn ska få växa upp i en tid där vi faktiskt är starkare än någonsin även om vi har en lång bit kvar.

Ska lära hen allt jag kan, och att kvinnor är ett av de finaste tingen i världen. Och jag vet att hens pappa kommer stå jämte mig och säga exakt samma sak. Eller han kommer nog säga, att kvinnor faktiskt är det finaste i världen.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Elin

    Så jävla bra!!!!

    Det är så fint att tjejerna här inne som kommenterar hyllar istället för att trycka ner!!! <3

  2. Kelly

    Du är verkligen en powerkvinna, och TACK för att du uppmärksammar oss kvinnor så som du gör, på ett sätt som faktiskt får mig att känna mig stark, vacker och fantastisk! Du är min största förebild <3

  3. Hanna

    Sveriges bästa kvinnliga förebild! TACK för att du gör vad du gör. Ditt barn kommer växa upp med en fantastisk mamma!

Visa alla 17 kommentarer
Nu finns det en ny vlogg tillgängligt!

Nu finns det en ny vlogg tillgängligt! En helgvlogg! Hoppas ni tycker om den! Här hemma är det söndag-deluxe som gäller och jag tänker att vi kör en liten lista!

HÄNT I VECKAN: 
Oj haha, inte mycket? Eller tjejerna var ju här tills i tisdags och efter det så har vi bara myst jag och Victor. Jag har även hängt med några tjejer här, haft feber, organiserat huset (mår så bra av att ha det städat, nu har vi bara ett rum kvar sen är allting i ordning), handlat det sista barnsakerna och myst. Dessutom har jag fått en del jobb gjort och jag håller på att förbereda mig lite inför bebisens ankomst, lite kollage, lite planering och sånt. Jag lider ju av prestationsångest och vill inte känna att jag ”måste” någonting när bebisen är här. Utan att det är okej att ta det lugnt. Men som egenföretagare kräver ju det lite planering så det är vad jag och Jonna pysslar med nu.

VECKANS BÄSTA:
Att barnvagnarna kom <3 (det kommer i en vlogg). Så glad över det och det känns så nära nu. Längtar så mycket, jag spricker nästan. Den står här och ibland går jag runt med den SOM EN TÖNT.

VECKANS SÄMSTA:
Det måste vara febern antar jag? Kommer inte på något annat och det är jag väldigt glad över.

VECKANS TANKE:
Att mitt liv är så bra och fint just nu. Att jag älskar mitt liv i det här tempot. Jag har så länge försökt hitta en balans i allting, hitta mitt sätt att leva, och tänk att det krävdes en bebis för att jag skulle göra det, märkligt. Men är oavsett väldigt glad över det.

JUST NU:
Ingenting. Utanför regnar det och det är burrigt ute. Victor var ledig idag och vi har bara myst. Fixat lite, beställt hem mat, donat, pussats. Ja, sånt där man gör en ledig söndag och ingen orkar göra någonting.

DET SER JAG FRAM EMOT KOMMANDE VECKA:
Vet inte om man får säga det men att gå in i en ny graviditetsvecka och röra mig närmare mot målet. Jag njuter och myser men nu vill jag bara ha min bebis här med mig. Så det är de jag ser framemot. Alla mina dagar går ihop just nu och ingenting speciellt är inplanerat vilket jag gillar. Victor åker dock till Paris för match och det gör mig liiite nervös, jag trodde inte det men det känns lite jobbigt att han inte kommer att vara i England.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Ellen

    Hej! Älskar dina vloggar, har en fråga bara, du sa i din vlogg ”kan inte visa bilbarnstolen för det är en färg som är ett visst kön”. Hur tänker du kring såna könsnormer? Ingen kritik, utan mer en nyfiken fråga & inte för att ifrågasätta dina åsikter. Själv tycker jag att det är väldigt gammalmodigt med att ett kön har en färg.

  2. Sigrid

    Nu är inte jag Maja, men som jag tolkar det så tänker hon kanske att om hon visar en viss färg som är könskodad på så sätt att den traditionellt sett kopplas ihop med ett visst kön, så kanske hon väljer att inte visa den då det kommer skapa spekulationer hos oss följare. Oavsett om hon tycker att en olika färger hör till olika kön eller inte (vilket jag tvivlar på att Maja gör). Visar hon inga färger slipper hon att folk ska hålla på och gissa eller anta.

  3. Uniunicorn

    Att du är en magisk människa visste vi sedan länge, men hur magisk var inte senaste vloggen? Så fin och rolig!

  4. Emma

    Har precis sett din superhärliga vlogg, den var verkligen så mysig! Tänkte fråga, vart är din jeansjacka ifrån? Den ser verkligen ut att vara den perfekta jeansjackan! 🙂

  5. Malin

    Jag tänkte på din vårta. Haha lät ju märkligt MEN är det inte en leverfläck? Vårta tänker jag är ett virus som sätter sig under fötter eller händer och smittas om man tar på de osv. Men har du haft den hela livet är det väl en leverfläck 😮 tänkte mest om det är dialektskillnad/språkskillnad

Visa alla 12 kommentarer
Så förra veckan hade jag ju möte med min psykolog och jag berättade för er att jag egentligen inte hade någonting att prata om.

Så förra veckan hade jag ju möte med min psykolog och jag berättade för er att jag egentligen inte hade någonting att prata om. HAHAHA. Där satt man sen, en kvart in i samtalet och grät. Och jag tänkte dela med mig av vad jag lärde mig. Jag måste säga det att KBT är så otroligt häftigt och bra och jag kan varmt rekommendera det. Jag delar med mig av sånt ni redan vet om hade jag tänkt, mer privat vill jag inte bli men en hel del grejer känns det som om att ni redan har varit med i på hela resan. Jag såg att en del av er ville veta svaret på det med att ha hög prestationsångest mot sig själv och det tänkte jag ta upp nästa gång. Vi hann inte med det denna timmen.

Så vi pratade lite och hon sa just det i början av samtalet att även om saker och ting inte brinner just nu, så kan det behövas pratas om. Att vuxna ofta blir som ungdomar, att man bokar in ett möte när man är inne i en kris, låt oss säga en konflikt eller diskussion. Vi bokar sällan in när livet bara flyter på vilket vi egentligen borde då vi dels är väldigt öppna då men även det faktum att saker och ting ofta ligger och gnager iallafall.

Så en grej jag tog upp, eller den enda var mitt behov att älta saker. Jag har exempelvis ältat mitt val av bröllopsklänning hur mycket som helst. På en knäpp nivå. Fått grovångest och varit ledsen. Ångrat mig, ångrat mig och ångrat mig igen. Tänkt, ”tänk om”. Det här låter så ytligt och töntigt att jag inte har velat prata om det. Om nått så har jag skämtat om det istället. Men bakom stängda dörrar har Victor fått höra mitt tjat och min ångest. Så jag berättade det för henne och sa det att jag vill bli en person som bara viftar av mig tanken och säger ”äsch nu blev det så, vi hade ändå världens bästa helg vilket är det viktigaste”. Och det är ju det viktigaste. Det finns ingenting jag skulle vilja ändra på och vår kärlek har aldrig varit så stark som den dagen.

Jag fick berätta mer om bröllopet och året innan, förklarade att jag ser tillbaka på det året med enbart stress och sorg. Tre, fyra relationer som var påväg att brista hela året och vårt bröllop blev som pricket över i:et. Allting började ju när bröllopsinbjudningarna åkte ut, sen följde månader av stress, dåliga energier, jobbiga telefonsamtal och allt.

När jag sa det att jag ville bli en person som viftar av mig den tanken så sa hon att det inte går med just det här. För att jag sörjer. Att jag aldrig fick mysa i min bröllopsbubbla med mina nära och kära. Jag sörjer nu och kommer nog alltid att bli ledsen när jag ser tillbaka på mitt bröllopsår. För det hörde inte till det normala. Och jag tog bara min bröllopsklänning, för att det var för mycket annat, viktigare saker, som behövde fixas, som mina relationer i livet. Så jag tog bara den, för att jag sen behövde lägga mitt fokus på annat. Och hon sa att det var okej och befogat. Att känna sorg över det. Och att jag väljer att lägga fokuset på klänningen är för att det blir symbolen för allt. Att jag hade behövt, och så gärna önskat, att jag hade haft starka fina relationer så det enda jag skulle ha lust och energi att göra var att åka runt och testa klänningar, frisyrer och skor. Sånt där som jag älskar. Men jag blev berövad det. Och jag lägger såklart inte allt det på andra, eller jo det gör jag faktiskt, för jag har väldigt svårt att se att jag någonsin skulle förstöra på det sättet för Sanna. Eller ens börja bråka med henne om hennes bröllop. Minns att jag tillochmed fick höra att allting inte handlar om mig och mitt bröllop. Och såklart gjorde det inte de, men jag ser inte att det handlade om det för en sekund för vissa personer. Enbart om dom. Att det var en av mitt livs viktigaste dagar spelade liksom ingen roll, ingen tog hänsyn till det överhuvudtaget.

Så det sörjer jag. Att jag aldrig fick det, och aldrig kommer att få det. Myset innan en av livets största dagar. Det var bara kaos från början till nästan slutet, för när helgen kom då var det ju som jag har berättat för er att hela min kropp sa nej. Och det tror jag räddade min helg. Vår helg. För jag kommer alltid se tillbaka på vårt bröllop som det vackraste i historien. För alla som var där var bara kärlek för oss. Och jag la inte en enda tanke på dom som inte dök upp. Eller på alla som under året inte hade gett mig en enda anledning att tänka på mitt bröllop med Victor utan enbart på dom och deras problem dom hade med mig och mina val.

Så det lärde jag mig av min psykolog. Att jag inte är ytligt för att jag ältar mitt val av klänning, jag sörjer. Och det kommer jag att få göra ett tag. Och det är okej. Så länge jag förstår den känslan. Och den sorgen yttrar sig ibland i ilska, jag kan bli så jävla arg över hur folk har betett sig att jag fan inte vet vart jag ska ta vägen. Men så kommer jag ju på det, att jag blir bara ledsen. För jag har varit en töntig person som drömt om mitt bröllop hela mitt liv, min klänning och allt det där. Och jag fick aldrig utlopp för det, och det måste jag nu acceptera. Att just då kom livet emellan, och att just då hände allt det här, jag kan tänka att åh varför hände det inte år innan så jag slapp detta eller varför blev det så, men nu blev det så. Och något som är bra med det också, är ju faktiskt att min bebis kommer bara ha fina människor runt sig. För när jag blev gravid gick jag ju återigen in i den där bubblan jag gjorde under bröllopshelgen. Och den bubblan har jag inte lämnat än, och kommer inte heller göra det för mitt barns skull. Att det räcker nu. Och ingen annan får påverka mig på det sättet igen. Speciellt inte nu, när jag kommer ha min bebis som bara förtjänar livets bästa människor.

Så vad kan det lära er att jag sörjer mitt val av bröllopsklänning? Att kanske har ni någonting i livet som gör att det hugger till extra hårt i bröstet, och att ni blir arga eller ledsna över en ”banal” grej? Då kanske det är som precis i mitt fall, att det är så mycket djupare än så. Och när man inser vad det är så släpper det liksom, sen vårt möte har jag inte ägnat en tanke åt min klänning. Jag har bara tänkt att ja, då kom livet emellan, och det är okej att vara ledsen över det, och dom personerna sög, men jag fick gifta mig med världens bästa man, och världens bästa människor var där, för att fira oss, den dagen.

Och så är livet.
Och jag får sörja.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Elin

    Nu sitter jag här och gråter. Oj vad detta satte ord på mina känslor. Jag har mått otroligt dåligt över klänningen och frisyren jag valde till min bal men precis som du beskriver inser jag nu att det är en symbol, något fysiskt som jag kan vara ledsen över. Sorgen ligger nog egentligen i att livet just den våren kom i vägen och mina föräldrar skiljde sig, en otrolig chock. Istället för att rikta min ilska och sorg mot det, har fokus varit på klänningen och frisyren… Tack för att jag fick ett nytt perspektiv på situationen och tack för att du delar med dig, många av dina texter berör mig men detta gick rakt in i mitt hjärta. Kram

  2. B

    Jag älskar hur du sätter ord på dina känslor, du berör verkligen så tack för att du delar med dig.

    På tal om din klänning, jag skickade senast idag en bild på dig i din brudklänning till mina tjejkompisar då jag tyckte din klänning var det vackraste jag sett, likaså du var en så himla vacker brud. Har tagit reda på märket på klänningen och ringt runt till olika återförsäljare av det märket för och kunna hitta samma, då jag gifter mig i sommar och är på klänningsjakt, men den tyvärr finns inte i någon butik att testa och därför undrar jag om du kan tänka dig sälja din? Maila mig gärna om det är så.

    Kram

  3. Jennifer

    Varje gång jag läser dina djupa inlägg om just sånt här som du beskriver ovan så är det som jag läser mina egna tankar.. att jag själv kunde skrivit PRECIS samma text som du. Det är otäckt ibland men fascinerande över hur lika vi är när det kommer till ångest (eller känna känslor som du så bra beskrivit det nu för tiden). Jag önskar av hela mitt hjärta att vi varit vänner för det hade varit underbart att dela glädje och sorg med en sån fin människa och vän som du verkar vara. Jag är själv precis som du en person som känner mycket känslor. När jag väl är glad och sprallig så syns det till max men samma gäller när jag är ledsen eller grubblar på något.. Det är tufft att vara känslomänniska vissa dagar (har du förresten googlat på högkänslighet? Det öppnade mycket nya tankar för mig) men samtidigt så är jag GLAD över det eftersom man har så mycket andra fina sidor som man inte velat byta bort. Man är tex väldigt intuitiv och KÄNNER mycket av andras känslor och är därför en extremt bra lyssnare och någon som SER människor. Så ser jag på det iaf. Nu svamlar jag som vanligt haha. Men hur som, jag önskar att man fick chans att vara vän med en sån som dig Maja, du verkar vara helt fantastisk. Och skit i dom människor som gjort dig besviken och inte finns i ditt liv längre, det är deras förlust. Puss!

    1. Maja Nilsson

      <3 Har helt klart googlat högkänslighet och ja såklart är jag det haha, härligt dock att lära sig förstå sig själv bättre! Tack för din fina kommentar <3

  4. S

    Jag önskar att allt blir bra för dig tillslut. Och kanske vill ni då gifta er igen eller fira tioårig bröllopsdag eller femtioårig. Bara för att ni kan. För att få känna på glädjen det är menat att bringa. Tack för fint inlägg Maja. Allt blir bra tillslut ❤️

  5. Selina

    Herregud maja,
    Gråter nu
    För exakt så har jag kännt i flera år
    Tack för att du sätter ord på känslor
    I denna värld där alla är så kalla
    🙁
    Du är min förebild
    /// 28 årig 2 barns mamma

Visa alla 44 kommentarer