Maja Nilsson Lindelöf
Kategori

Tankar om livet

Kategori
Så har snart hela januari gått och det här året har officiellt börjat.

Så har snart hela januari gått och det här året har officiellt börjat. Jag var lite segstartad men jag börjar känna mig i form nu igen. Taggad. Redo.

Det är först nu jag hade tid och energi att reflektera över 2019 och även om det kan kännas träligt så är jag en sån person som gör sånt. Ser tillbaka, reflekterar och tänker.

2019. Vilket år det var. Jag tror nog det bästa i livet för mig. Kanske att den stora stormen som jag upplever har yrt runt mig i flera år har lagt sig lite, att jag verkligen har hittat mig själv på riktigt nu, att jag har blivit lite äldre och att jag har blivit mamma.

Det finns mycket att skriva om och egentligen ingenting. Ni vet ju allting som har hänt, och att jag skulle skriva ett A4 om hur det är att få ha blivit mamma till Ted Louie känns lite tjatigt. Men det är absolut det bästa som har hänt mig. Att få i tio månader vakna upp till den där lilla människan. Hur mitt hjärta idag, har blivit så mycket större, lugnare och skörare. Han har hjälpt mig på så många sätt.

Jag har också lärt mig det här året att mycket är okej. Jag grät häromdagen och grät till min kusin och sa att jag inte längre orkade med det här. Att jag känner mig som världens sämsta mamma för just nu vill jag bara lämna ifrån mig honom till Victor i en vecka och bara dra ensam på en resa. Hejdå, jag behöver vila, sola och bli full. Och för ett år sen hade jag haft ångest över det jag tänkte, men idag så är det okej. Mycket är okej. Att känna är okej. Och att ibland måste en känsla eller energi bara få vara där, för att sen, tre timmar senare flyga iväg. Jag har blivit mer förlåtande det här året. Framförallt mot mig själv.

Jag har också lärt mig att lyssna mer på jaget. Jag tycker om mig själv väldigt mycket som person och det är först nu jag också har förstått att jag måste respektera mig själv, egentligen innan någon annan. Känner jag eller tycker jag någonting som känns jobbigt, så gör jag det, och jag behöver inte längre behaga alla andra. Utan jag måste behaga mig själv. Jag måste sluta vara en ja-sägare till alla andra förutom mig själv. Jag är också viktig. Och jag är en bra person. Tycker folk om mig så är det toppen, tycker man inte om mig så är det helt okej, man kan faktiskt inte gilla alla. Och det är skönt att ha kommit dit.

Jag har byggt upp min integritet som jag så länge trodde inte var viktig. Jag har hittat en balans i jobb-Maja och privata-Maja. Jag har lärt mig att vara personlig men inte privat vilket för mig har varit viktigt. Jag kände att många kom för nära. Att folk visste för mycket. Och den enda skillnaden jag kommer göra det här året som jag vet redan nu är att sluta skriva mycket namn här i bloggen, på mina vänner eller min familj. Och inte visa allt för mycket bilder på nära och kära. Det gör jag för både min skull men även för mina näras skull. För att våra relationer ska vara just, våra, och inte allas att få veta om. Jag har fått lite för många privata frågor senaste åren och nu när min integritet har vuxit så har jag blivit väldigt illa berörd av det vilket jag inte blev förut, men det är ju bara mitt egna fel, som man bäddar får man ligga men nu snart har det nog passerat, och folk kan inte längre ställa för djupa frågor, utan mer relatera till en känsla och situation. Det känns bra för mig, och nödvändigt för att jag ska kunna fortsätta med det här utan att samtidigt förstöra mig själv.

Jag har lärt mig att det är väldigt svårt att balansera jobb och mammalivet. Att man konstant har dåligt samvete och alltid vill vara på flera olika ställen. Men jag har också lärt mig, att det även passar mig, att göra båda delarna, då mår jag bra.

Jag har lärt känna mig själv tack vare min psykolog. Och är stolt över att jag fortsätter våga prata och ta upp svåra saker i livet med henne.

Jag har lärt mig att det är viktigt att visa engagemang och ta sig tid att hålla uppe en relation. Speciellt på distans. Jag har bott utomlands i 8 år och det är svårt att ha relationer i flera olika länder, men nu har jag förstått att det krävs jobb, och det känns bra. Har även förstått att nya relationer är lika värdefulla som gamla. Att man kan träffa många fantastiska människor när som helst i livet.

Jag har lärt mig att jag har väldigt mycket bra i mitt liv. Och jag har lärt mig att se det positiva. På riktigt. Även om jag har en del jobb kvar där.

Och på tal om jobb så har jag insett att jag är en riktig business women och jag är glad över att jag är stolt över mig själv istället för att konstant höra den lilla rösten i huvudet som säger att det bara är pågrund av Victor. Den rösten försvann det här året och jag vet, att min framgång, enbart är pågrund av mig och min envishet, arbetsmoral och målmedvetenhet.

Jag har lärt mig att jag är svag då och då. Riktigt svag, och att det bara är så. Och att jag får lov att vara svag och liten.

Lärt mig att jag då och då känner mig ensam, och att ensam inte är stark.

Så tack 2019 för allt du har lärt mig, och för att du var ett sånt fint år för mig. Att jag det här året växte på riktigt, liksom verkligen på riktigt i mig själv. Och så blev jag mamma. 2019 kommer alltid att vara ett av de finaste åren i mitt liv, det vet jag redan nu.

Vad tar ni med er?<3

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Ida

    Måste bara få skriva till dig att du verkar så otroligt klok ! Gillar att gå in på din blogg då och då, Det gör mig glad att läsa dina rader, få läsa om att allt bara inte är ”perfect” utan att det faktiskt finns en människa med känsla bakom raderna.. tack för att du finns och var stolt över dig själv !

  2. Victoria

    2019 var det tuffaste året för min del, mycket sjukdom och en äggstockscancerdiagnos. Fick operera bort min ena äggstock nyligen och slutade upp med ett ärr från naveln, 20 cm ner. Det bröt hela mig, och även om jag är mitt i det nu så känner jag mig starkare på något sätt. Jag är långt ifrån läkt inombords och jobbar på det hela tiden. 2020 ska bli mitt bästa år hittills, det har jag bestämt. Det jag tar med från 2019 är att livet är så otroligt skört och att man verkligen ska uppskatta allt i livet och göra sig av med det som tynger ner en. Lyssna på sig själv, precis som du skriver. Jag söker ingen empati genom att skriva detta, men det är mitt år och styrkan men även sorgen som kommer med det. Kram och tack för dina fantastiska inlägg! ❤️

    1. Julia

      Du låter ju verkligen stark! Oj vilket pissår alltså, att du tagit dig genom det! 2020 kan ju verkligen gå spikrakt uppåt därifrån, heja dig !!!!

    1. kimberly

      Hur orkar du aktivt gå in på en blogg på en person du verkar störa dig på? Patetisk kommentar, fokusera du på dig själv istället.

    2. K

      Kanske menade du inget illa med din kommentar, men kände ändå att jag ville svara. Jag tror att framgång är något som ser olika ut för alla, vare sig det gäller i karriären, i skolan eller på det personliga planet. Och eftersom du tydligen kände för att sprida lite negativ energi här inne så får man ju ändå tänka vilken tur det är att du inte behöver gå på nån ”trist” gala eller engagera dig i samarbeten då! 🙂

      1. kimberly

        Då kanske jag missuppfattade din kommentar som verkade negativ när du påpekar en gala som trist? Jag uppfattade din kommentar som något nedvärderande och kanske inte så konstigt när du var tvungen att slänga in ordet ”trist”. På dig lät det snarare som negativt med att förminska det som kanske innebär framgång för Maja/någon annan som ser ”samarbeten” och ”trist gala”. Du säger det själv att framgång ser olika ut men Majas syn på det hela skulle då vara sämre? Men vi kanske missuppfattar varandra och ser olika på negativ energi.

        1. K

          Hej Kimberly! Min kommentar var ett svar till Kh, och inte till din kommentar! Den hamnade bara under din kommentar av någon anledning 🙂

  3. HH

    Men oj, jeg ble litt rørt av dette innlegget jeg. Du er så klok og reflektert. Jeg har ikke blitt mamma og på ingen måte gått gjennom like mye som deg i 2019, men kjenner meg likevel igjen i så mye av det du skriver. Spesielt dette med å innse at alla faktisk inte kan gilla alla. Det er en lettelse å akseptere! Takk Maja, for at du inspirerer og motiverer til å ta vare på seg selv. Jeg heier på deg<3

  4. Cecilia

    MAJA; SKRIV EN JÄVLA BOK! Wow vad du är bra på att skriva. Jag hoppas innerligt att du inte bara skriver här inne utan även får ner dina tankar privat, om inte för en memoar, så för din egen skull, så du kan kolla tillbaka senare i livet och känna de känslorna som du känner idag, även då. Bilder kan fånga minnen, men aldrig känslor som dessa ord förmedlar. Så snälla skriv skriv skriv för din egen skull!

Visa alla 18 kommentarer
2019 började med att Malin kom hit och mös hos mig i några dagar, jag var gravid och hon solbränd från LA.

2019 började med att Malin kom hit och mös hos mig i några dagar, jag var gravid och hon solbränd från LA. Bästa Malin.

Magen växte på och jag ÄLSKADE den här perioden. Det var en tuff jul med sååå mycket känslor och ångest men nu började jag andas ny luft och igen och hade fokus förlossning och mys.

Det var Elle-galan och jag såg ut såhär!

Jag och Sanna hade livepodd på Haymarket med Livet på läktaren! SÅÅÅ roligt att få träffa lyssnare och det kändes så stort för oss att ENSAMMA och tillsammans ha rott det här i land.

Och det var ett vinterland väl tillbaka i England igen. Kom ihåg hur jag andades ut när jag kom tillbaka hit, det var en hektisk graviditet och nu var det liksom okej att på riktigt logga ut och bara förbereda inför bebis.

Så i februari började fixet här hemma på riktigt. Åh vilken fin tid i livet, magisk. Alla tankar om hur det skulle bli, vem som låg där inne i magen, hur han skulle se ut. Det var så spännande, och läskigt, och fint.

Och solen lös i England! Här påväg till brunch med älsklingsmagen.

Det var många många myskvällar hemma. Vissa dagar kunde vi inte ens lämna hemmet utan bara titta på Netflix en hel dag hemma i soffan.

Vi åkte till London och gästade Skavlan!

Och vi städade, städade och städade.

Tovis och Vickan kom hit och gjorde mig sällskap <3

Och magen växte och växte.

Sen kom mars och vi fixade i ordning vagnen! <3

Och vi tvättade barnkläder <3 åh, så litet allting var.

Och alla väntade och väntade och väntade!

Och vi la pussel 24/7.

Samtidigt som lägenheten i Stockholm renoverades förfullt!

Och sen kom en tuff vecka där jag bara har privata bilder, men här är en bild från sista dagen som gravid! PIRRET OCH NERVOSITETEN, känner det bara jag ser den här bilden.

Och sen kom den största dagen i livet. 24e mars. Ted Louies födelsedag. Livets bästa dag. Resten av mars togs bara mest privatabilder, mestadels på frukostmackor i sängen, ett stökigt hem och en liten liten liten bebis och hans trötta men lyckliga föräldrar.

Dessa tre månader var helt klart dom bästa i mitt liv. Jag svävade på moln och var så otroligt lycklig.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Tilda

    Minns livepodden som igår. Absolut en av mina bästa bästa bästa höjdpunkter under 2019. Att få träffa dig och Sanna som är mina förebilder var så mäktigt och häftigt. Jag saknar ”er” ❣️

Snart är helgen över och ikväll är Victor hemma igen.

Snart är helgen över och ikväll är Victor hemma igen. Även om jag har varit med människor i helgen så var det länge sen jag kände mig såhär ensam. Det beror nog på att jag egentligen skulle ha varit i Sverige nu med våra familjer så den tanken har legat och skavt, och att det snart är jul. Jag vet ju om att jag är en högkänslig person men har aldrig riktigt tagit det på allvar eller reflekterat över det. Mer konstaterat det och inget mer än det. Men i helgen lyssnade jag på Högkänslighetspodden och så kände jag att jag ville prata lite om det nu. Ibland tycker jag att det är lite jobbigt att skriva om sånt här när jag är lite känslig för jag kan få elaka kommentarer om att jag är bipolär eller att jag klagar men jag tänker att det liksom lite är min plikt som influencer, att skriva om hur det faktiskt är fast man får kritik för det. Jag är dessutom trött på att se min högkänslighet som en sjukdom eller någonting negativt och därför kommer jag att fortsätta prata om det.

I podden sa dom just så bra saker som jag behövde höra just nu. Jag är väldigt känslig och har varit det i en period nu. Jag har ett tungt hjärta fast jag egentligen inte vet varför. I veckan när jag klädde granen pratade jag med Sandra som jobbar med oss och vi kom in på alla familjer som kämpar med att få ihop det till jul. Hur det inte är självklart att familjer varken har råd med julmat eller julklappar, och det fick mig att börja gråta, nästan okontrollerat. Jag bröt ihop igår när jag såg på Så mycket bättre och Magnus Ugglas låt Världen är din spelades. Tänkte på Ted Louie och hur jag så gärna vill att han ska få ett lyckligt liv. Idag var jag ute på en långpromenad och gick förbi en plats i vårt område där en ung kille omkom för ett tag sen, och när jag såg blommorna och skyltar med texten ”Merry Christmas” började jag gråta. Tänkte på sorgen hans familj måste känna. Och när vinden blåste och alla löv blåste upp omkring mig och vagnen så kom det som en vind inom mig också. Låter så konstigt men hela jag skakades om. Jag är väldigt mottaglig just nu, och har varit i flera månader faktiskt, vilket i sin tur är väldigt jobbigt för mig.

Men jag fick höra i den här podden att det kan bli extra tydligt om man är en HSP-person när det dels är ett avslut eller en nystart runt hörnet (nytt år), ny årstid och högtider. Julen är fantastisk men istället för att gå runt med positiva energier i mig så har jag plockat upp negativa och jobbiga energier. Jag tänker på alla ensamma människor. Speciellt en person jag har haft i mitt liv i många år. Bara tanken av personen och att hen kanske får en jobbig jul får mig att få tårar i ögonen, känner en sorg. Jag tänker på familjer som måste fira jul på sjukhus för att någon är sjuk. Tänker på dom som inte har tak över huvudet. Eller dom som har allt i världen och samtidigt ingenting.

Men det mest frustrerande är att jag är lycklig. Jag har ingenting i mitt liv som är tufft just nu. Så det är ingenting konkret som jag kan reda ut för att få stopp på dessa tårar. Det är bara så tungt, energierna jag har i mig är tunga och stora.

Men det var så skönt att lyssna på den podden medan jag satt och pysslade igårkväll, för det var så befriande att höra andra människor, som är precis likadana som mig, sitta och prata om exakt sånt som jag 100% kan relatera till. Så nu skriver jag om det här. För jag tänker att om ni är fler HSP-personer där ute så borde ni, iallafall någon av er känna samma slags känslor just nu och kanske må bra av att lyssna på den podden.

Jag är skör just nu helt enkelt, just för att jag är högkänslig. Och jag försöker att påminna mig själv om att det faktiskt är positivt också, att kunna ta in så mycket, även om det i perioder blir överväldigande.

Jag läste på igår om HSP och tyckte att det var skönt att läsa. Som att jag inte är så konstig utan att det tillochmed finns ett namn för det här personlighetsdraget.

Högkänslighet brukar förkortas HSP (highly sensitive person). HSP är inte en sjukdom eller funktionsnedsättning utan ett personlighetsdrag. Man räknar med att 15 – 20 % av befolkningen är HSP. Det är medfött och finns även hos djur. Hjärnan hos en individ som är högkänslig fungerar delvis annorlunda än hos majoriteten.

Några exempel på hur det kan vara att leva som HSP

  • Man lägger märke till sådant som går andra förbi. Man tar in många intryck i hjärnan och reflekterar mycket över det man upplever.
  • Man blir lätt stressad och överbelastad. Eftersom man lägger märke till allting får man så mycket intryck att man av naturliga skäl lättare blir överstimulerad i miljöer och sammanhang som är intensiva, komplexa, röriga eller obekanta.
  • Som högkänslig är man känslig för starkt ljus, starka dofter, tyger som skaver mot huden, oreda, stök och bakgrundsljud. Sådant som andra kanske inte ens lägger märke till kan medföra stark trötthet och omöjliggöra koncentration.
  • Som högkänslig undviker man situationer som leder till för mycket intryck, stress och som är för omskakande. Lugn, trygghet och minskat antal intryck är däremot välgörande.
  • Som HSP är man mycket medveten om andras känslor och stämningar.
  • Om människor tycker att miljön i t ex ett rum inte är behaglig brukar den högkänslige veta vad som behöver åtgärdas, t ex hur belysningen skulle behöva ändras för att rummet skulle bli trevligare att vistas i.
  • En högkänslig kan vara introvert eller extrovert, även om det är vanligare att man är introvert. HSP ska dock inte förväxlas med att vara blyg eller med social fobi. Den högkänslige behöver mycket ensamtid för att återhämta sig och vila från alla intryck, känslor och stimulans som hjärnan hela tiden bombarderas med.
  • En HSP blir lätt berörd av konst, musik, smaker och dofter och kan uppskatta och njuta mycket av sådant.
  • Personer med HSP är ofta samvetsgranna, noggranna och försöker undvika kritik.
  • Att arbeta under tidspress eller att prestera när någon tittar kan vara svårt.
  • HSP har ofta mycket tankar och känslor och därmed ett rikt inre liv.
  • Man har ofta behov av att dra sig tillbaka i ensamhet, i ett lugnt och tyst rum, där man själv kan kontrollera vilka sinnesintryck som drabbar ens hjärna (ljud, ljus osv). Ensamhet, stillhet och tystnad är livsviktigt.
  • HSP innebär ofta låg självkänsla eftersom känslighet ofta föraktas och kritiseras i vårt samhälle. Om man hela tiden höra att det ”är något fel på en” och att man ”är överkänslig” är det svårt att tillägna sig en god självkänsla.

Det jag ska försöka göra nu är att inte lyssna eller titta på för tuffa grejer, inga dokumentärer om kidnappningar eller poddar om mord som jag har gjort hela veckan. Jag ska försöka att logga ut mer så jag slipper ta in så mycket intryck just nu, mer fokusera på att baka och pussa på Ted Louie. Jag ska försöka sortera ut vad som faktiskt är mina känslor och tankar och vad som är andras. Försöka acceptera att det bara är energier i mig, och energier kommer och går. Och att det är okej att vara såhär känslig just nu, det är faktiskt jul och snart ett nytt år. Och sånt kräver också reflektion och tankar tänker jag.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Mathilda

    Jag älskar den här typen av inlägg, så äkta och ditt sätt att få fram känslor i text är helt magiskt.

    Jag själv är också HSP och det blir extra tydligt vid jul: är precis som dig som ÄLSKAR jul men det blir också förväntningar och alltid en sorg när julen är över. Då är det viktigt för mig att stanna upp, inte ha för mycket planerat utan låta mig vara själv och bara mysa. Massa kramar!

  2. Marte

    Takk, Maja. Du setter ord på mine følelser! Jeg bor med kjæresten min, langt unna familien min jeg også. Denne julen må jeg feire med hans familie pga jobb. Er sykepleier og tar på meg alt jeg kan av ekstravakter, fordi jeg blir så følsom av å gå hjemme, høre på musikk etc…behøver å holde meg opptatt for å ikke bli for følsom! Jeg har en storebror som jeg er så veldig glad i, men har sliter med rus og kommer til å reise vekk og feire jul helt alene i år 🙁 min familie sier vi har gjort alt vi kan for han, men jeg er så utrolig trist over tanken på at min kjæreste bror skal feire jul helt alene…..tenker på det hele tiden og gråter mye. Dette innlegget hjalp veldig! Takk, Maja.

  3. K

    Hej fina Maja! Jag känner bara att jag måste kommentera detta inlägg då det träffade mig rakt in i hjärtat. Jag har följt dig länge nu men aldrig tidigare kommenterat något då jag bara inte gör sånt när jag inte känner någon men just här kände jag igen mig i så mycket, nästan som att allt du skrev satt ord på mina känslor. Jag har länge reflekterat över om jag också är en HSP-person men har tyckt att det hela är lite löjligt. Vem ska liksom tro mig och vem ska hjälpa mig om jag säger att jag är en HSP-person? Jag har pratat med kurator, med mina vänner, pojkvän och familj men jag känner mig aldrig riktigt förstådd när jag egentligen behöver vara det som mest. Jag har haft en väldigt tuff höst och har känt att min livsglädje bara försvunnit. Som du skriver så har jag egentligen ett liv som jag borde vara lycklig över men ändå är det något som skaver längst in i hjärtat. Självklart finns det faktorer som jag vet har påverkat mitt mående men på något sätt känner jag mig vilsen och att jag inte kan komma ur detta själv. ALLT du beskrev om en HSP-person stämmer in SÅ bra på mig så det är läskigt och det känns skönt att personer som dig och podden du lyssnat på tar upp sånna här viktiga ämnen, för det är ofta man känner sig ensam i det här. Du är så fin Maja, både på insidan och utsidan och jag känner så mycket med dig många gånger. Så tack för det du gör, du gör så stor skillnad för många av oss som följer dig på dina sociala medier. Stor kram och god jul på dig!! <3

  4. Emelie

    TACK! Jag är högkänslig och känt typ llikadant på sistone. Allt i mitt liv är bra men går runt och känner mig så nedstämd och matt av alla känslor som virrar inom mig. Skönt att veta att det inte bara är jag som är HSP <3

Visa alla 62 kommentarer
God kväll från soffan.

God kväll från soffan. Jag har haft en bra dag idag däremot har jag andan i halsen just nu som jag försöker att bli av med, försöker planera allting så gott jag kan och ta en dag i taget. Men det blir ju så när julen är nära tror jag. Jag har en del jobb kvar som jag vill bocka av och en till resa för jobbet men sen ska det varvas ner. Förra julen var jag väldigt hormonell och det hände en del privata saker som gjorde att jag var väldigt ledsen och hade väldigt mycket ångest så i år ska jag ha revansch. Jag älskar ju julen och dessutom blir det min första jul som MAMMA och med en liten bebis så jag har lovat mig själv att ha en lugn och harmonisk jul i år. Med bara kärlek och lycka. Lugn och ro. Pepparkakor och julstjärnor.

För exakt ett år sen tog jag den här bilden! Tänk vad tiden går fort och vad livet kan förändras. Man får en helt annan syn på tid när man får ett barn och även om jag avskyr när folk säger att man ska ta vara på tiden för att barnen bara är små en gång (jag blir så stressad av det) så tycker jag ändå att det hela har gett mig ett nytt och bra perspektiv på livet. Hur allting liksom är här och nu. Jag har tänkt ta med mig det in i 2020 och verkligen fokusera på vad jag ligger min tid och energi på. Vissa dagar som har gått nu har verkligen bara flugit förbi just för att jag har haft så mycket jobb och annat att stå i men jag ser det som någonting bra att jag är uppmärksam om det och har krävt en förändring av mig själv redan nu. Och den här upptäckten har också gjort att jag har varit 100 % närvarande resten av timmarna på dagen. Och då menar jag inte bara när jag är med Ted Louie utan även när jag är med Victor. Eller när jag tränar. Eller när jag pratar med en vän i telefon. Jag är i nuet och det var faktiskt länge sen jag verkligen var det på riktigt. Jag har som en av och på knapp nu, och mitt mål är att bli ännu tydligare med gränserna på vad jag faktiskt spenderar min tid på. Sen blir det problematiskt med tanke på det jobbet jag har och det har fått mig att verkligen fundera över det, vad jag vill med mitt liv. Vad som gör mig lycklig.

Just nu i livet, och kanske är det årstiden som bidrar till det, men just nu känner jag mig skör. Inte alls sådär stark som jag brukar känna mig. Jag tror att jag kanske är påväg in i ett nytt kapitel i livet helt enkelt. För jag märker hur jag ifrågasätter så mycket. Stora frågor. Främst om min egna lycka och vad som gör mig genuint glad. Och jag tror ju på nya kapitel och att utveckla sig själv. Och kanske har det varit väldigt intensiva år och nu när allting ändå har lagt sig, och livet bara faktiskt är, så får man såna här tankar. Och det behöver inte vara någonting negativt. Inte alls faktiskt. Jag tror att det är viktigt. Men det gör en känslig bara. Och lite liten, kanske för att man snart ska bli någonting större.

Oj, jag tänkte bara skriva ett litet kvällsinlägg om allt och ingenting och istället blev det såhär. Jag tror kanske jag bara behövde dela med mig av det just nu. Att jag är lite skör. Och det har jag nog varit ett litet tag. Och jag hoppas att det snart lägger sig, och att det nya kapitlet börjar. Eller jag vet att det snart lägger sig. Och att det nya kapitlet kommer att vara fantastiskt.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Anna

    Du är så klok!! <3 älskar dina inlägg om känslor och hur du sätter ord på en känsla som annars kan vara så svår att förklara. Jag känner mig också lite skör just nu, ibland får det vara så. Kärlek!

  2. Ebba

    Maja <3 Det här inlägget var precis vad jag behövde läsa, att det är okej att vara skör i perioder. Du är så klok på många sätt och vis och en otrolig förebild. Så jordnära och genuin <3
    STOR kram till dig, snart känner vi oss starka igen!!

  3. Maria

    Jag har en fråga, som inte jag menar som kritik. Eller, jo det gör jag, men ställd på ett vänligt sätt hoppas jag. Hur tänker du kring din klimatpåverkan? Jag menar, du flyger ju mycket (vilket jag förstår kan behövas ibland då du bor där du bor), men vad jag ser här så konsumerar du ju mycket kläder och skönhetsprodukter, du har tre hem (återigen, jag fattar varför, men det vägs ju ändå in menar jag) och du har ofta samarbeten med företag som ju faktiskt går ut på att få oss att konsumera. Jag vet att en del klimatkompenserar men det verkar ju vara som en fis i rymden (men där kan jag ha fel) jämfört med vad t.e.x. en flygresa kostar på. En del drar ner på kött, men det gör ju inte heller så stor skillnad, särskilt inte som det är lätt att ta till andra saker som är lika ”illa” som kött. Om du eller någon annan är nyfiken på vad klädindustrin kostar på klimatet så kolla in avsnittet av Patriot Act på Netflix som handlar om fast fashion. Han är ju dessutom rolig och det är ingen tung dokumentär, utan ett satirprogram mer. Hoppas jag lyckades framställa min fråga utan att låta otrevlig, bara genuint nyfiken.

  4. Malin

    Jag tänker att ja man ska ta vara på alla stunder i livet. Vare sig det är med barn eller inte. Men oavsett när folk tjatar om ”njut nu, de blir bara äldre” så känner jag jaha, men jag ska ju få göra sånt som gör mig lycklig också och det innefattar inte BARA ens bebis. Jag hade ju intressen innan och det är inget fel att ha det fortfarande, hade blivit tokig annars.

  5. Camilla

    Maja, du skriver så fint och sätter ord på så många känslor hos mig! Jag känner igen mig i sååå mycket av det du skriver. Kram <3

Visa alla 11 kommentarer
Idag är det den internationella dagen för våld mot kvinnor och det känns som min skyldighet som en offentlig kvinna att skriva och prata om det här, även om det är läskigt och svårt när man faktiskt inte är specialist inom området.

Idag är det den internationella dagen för våld mot kvinnor och det känns som min skyldighet som en offentlig kvinna att skriva och prata om det här, även om det är läskigt och svårt när man faktiskt inte är specialist inom området. Med åren har jag blivit mer och mer uppmärksammad inom ämnet och jag läser väldigt mycket om det, ser dokumentärer och lyssnar på podcast inom ämnet. Min svärmor är väldigt aktiv inom våld i nära relation, och då, män som utför våld mot kvinnor och genom henne har jag blivit mycket mer uppmärksam och det har helt klart väckt någonting inom mig. Ilska, frustration och sorg. Men även en slags nyfikenhet (kanske fel ordval) som gör att jag vill veta mycket mer och framförallt sprida budskapet. Jag vill PRATA om det här och engagera mig mer i det.

Någonting som jag har reflekterat över sen jag blev mer uppmärksam är hur det var och varannan dag står i våra tidningar ”Kvinna hittad död i lägenhet”, ”Kvinna hittad död i springspår”, ”Kvinna efterlyst – inte setts på sju dagar”. ÖVERALLT, hela tiden, hittar man dom här rubrikerna och på något sätt har det blivit en sak som man nu är van med att läsa. Då och då blir det väldigt uppmärksammat i media, så som Lisa Holm. Men alldeles för ofta är det en liten liten rubrik som står under artikeln om gårdagens derby i fotboll.

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva, dels för att jag inte vet vad jag ska säga egentligen och framförallt för att det så enkelt kan bli fel. Fast kanske är det de som är problemet, att man inte pratar om det nog. För att man tror att man inte är kunnig nog eller har rätt saker att säga. Men bara genom att prata om det, diskutera ämnet och sprida budskapet så gör man iallafall, någonting litet, som kanske bidrar till någonting.

I somras såg jag dokumentären om Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är, och jag var tvungen att pausa flera gånger för att jag blev så illa berörd. Så fruktansvärd och mörk. Främst för att den här mannen går runt i livet som om att ingenting har hänt. Och när Örjan Ramberg blir intervjuvad låter HAN som ett offer och förklarar hur han nu känner sig jagad efter att dokumentären släpptes. Tre månadersfängelse fick han och motiveringen var då han tidigare var ostraffad och att media har varit en stor påfrestning för den stackars karln. TRE MÅNADER!

I veckan lyssnade jag på den här dokumentören om Abbe ”Blattelito” och grät flera gånger. Skakandes pausa jag dokumentären och pratade ut om min ilska till Victor. Uppenbarligen har människan mördat sin exflickvän på natten när hennes 2åriga dotter var hemma (han lämnar sedan lägenheten så dottern är kvar ensam hela natten) och ändå blir han inte dömd för mord utan för olaga vapeninnehav och kvinnokränkning eller något sånt skit. Efter TRE ÅR går han fri igen och kan leva sitt liv igen. Det enda jag tänkte på var offrets familj och att behöva leva med den orättvisan. Att den här mannen fick mörda deras dotter, utan att bli straffad. Jag vet inte hur man kan förvänta sig att män ska sluta döda kvinnor när så få blir fällda. Jag vet inte hur man ska förvänta sig en förändring när det ger längre straff att fiffla med pengar än att injicera en överdos i en kvinnas hals och sedan placera henne i badkaret medan hennes dotter tittar på.

Och jag har även lånat en bok av min svärmor som ligger i vårt julpynt som håller på att skickas hit till England och såfort den kommer ska jag sätta mig ner och läsa den. Boken heter ”I händelse av min död” och jag började läsa den på tåget hem från Köpenhamn och samtidigt som hela kroppen fylldes av obehag kände jag att jag var tvungen att läsa den. Det är två kvinnliga journalister som under 10 år har dokumenterat varenda fall i Sverige där en kvinna har blivit dödad av sin partner. Det finns även en poddserie av dom som jag har lyssnat på som ni kan hitta här. Jag la upp en bild på boken i min story och så många skrev till mig om den. Kanske är det årets julklapp, en bok som upplyser fler människor om hur det faktiskt ser ut idag.

Där var iallafall tre tips från mig, som kanske kan spridas vidare och göra fler människor medvetna. Det är någonting så viktigt att prata om och jag hoppas vi pratar om det så mycket och gör det vi kan så att det en dag faktiskt blir en förändring. Att en dag, män faktiskt slutar att döda kvinnor. Att det inte längre ingår i vårt vardagliga nyhetsflöde.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Hanna

    Så bra att du lyfter det här! Våld i nära relationer finns överallt, och vi måste våga se det och tillsammans hålla förövarna till svars.

  2. Evelina

    TACK för detta inlägget. Så jävla viktigt och rätt att du som offentlig kvinna höjer din röst och ökar medvetenheten. Återigen Maja, du är fan makalös!

  3. Jonna

    Underbara Maja. Du är så inspirerande som lyftet viktiga ämnen och precis som du skriver, vågar tala om det fast man inte är expert inom ämnet.
    Det här är en fråga som verkligen ligger mig varmt om hjärtat sen min kompis för några månader sedan blev knivhuggen i bröstet av hennes ex pojkvän. Tack och lov hade hon tur och klarade sig genom att hon lyckats ta sig ut i trapphuset och att en granne hittade henne efter ett tag. Om hon inte lyckats ta sig ut hade hon troligtvis inte klarat sig.
    Mannen går nu fri i brist på bevis.
    Jag är en person som bearbetar genom att prata om det. Och har fått höra att jag berättar om det här för att få uppmärksamhet eftersom det är ett tabubelagt ämne som man annars inte pratar om, vilket jag tycker säger så mycket. Att man får höra att man söker uppmärksamhet när man pratar om tabubelagde ämnen. Så tack för att du lyfter ämnen som våld mot kvinnor, ångest och mycket mer!
    Kram

  4. Cecilia Svensson

    Viktigt ämne!
    Har precis läst boken- Helvetet jag kallade kärlek, så otroligt att man kan brytas ner och bli en ”marionett ” Tror det kan hända vem som helst. Min syster hade i unga år ett sånt förhållande med just psykisk misshandel, hon tog sej ur det i tid, men vem vet var det annars slutat. Ca 10 år senare råkade hon hamna på ett bröllop där han också var gäst. Och hon bröt ihop fullständigt trots att det hänt för så längesedan. Skickliga på att dölja vad som händer och går ofta istället i försvar om någon kommer med frågor…

Visa alla 9 kommentarer