Maja Nilsson Lindelöf
Kategori

Tankar om livet

Kategori
Hej mina vänner.

Hej mina vänner. Måndag och den här veckan tänkte jag komma tillbaka till livet igen. Eller jag kommer njuta av bebisbubblan så länge jag kan MEN behovet att ha på sig vanliga kläder och jobba lite lite lite har kommit. Så jag ska skriva ihop min förlossningsberättelse till er sen kör vi på som vanligt igen, med inspo, veckans fråga, kollage och ja, hela köret helt enkelt.

Våren kom hit och likaså våra utemöbler så vi njuter av dagarna i solen. Så magiskt att få slänga på sig en jeansjacka och solbrillor och känna värmen av solen i ansiktet. Vi fick åka in till sjukhuset igen då han hade gått ner i vikt efter förra besöket av barnmorskan. I fredags var han nere på 2.5 kilo så vi åkte in och gjorde blodprov för att se att allting var okej. Han har ju vägts fel flera gånger och det har slarvats lite med att dokumentera hans vikt vilket gör oss så arga, sista gången vi var inne var jag som en björnmamma som var aggressiv mot allt och alla.Känner att allting har blivit fel från början. Att vi ens fick åka hem samma dag från BB gör mig arg, med en för liten bebis med gulsot. En gång när vi åkte in till sjukhuset vägde dom honom till 1.5 kilo :)))))))) Jag och Victor fick PANIK medan barnmorskorna lugnt sa att oj ja vi får se vad hans födselvikt var. Efter en stund vägdes han om och ojsan dom vägde visst fel, att man inte som barnmorska ser med blotta ögat att bebisen inte väger 1.5 är för mig ofattbart. En natt spenderade vi på sjukhuset utan att dom ens vägde honom eller gav honom UV-ljus enbart blodprov. Dagen efter fick vi åka in igen till ett annat sjukhus och där såg dom att han var uttorkad och hade gulsot och behövde läggas under UV-ljus och få i sig ersättning på en gång. Och allt detta samtidigt som personalen har sagt gång på gång vart vi än har åkt in, ”OHH he is so tiny”. Ja visst är han och det kanske är nått vi ska kolla upp.

Ja så saker och ting har helt enkelt gått sådär och det som har varit A och O är ju hans vikt, hade han fått i sig tillräckligt med näring hade ju allting blivit bättre. Jag har känt mig väldigt ledsen över det här med amningen. Nu har det sjunkit in lite hos mig och jag har förstått att förtidigt födda barn och speciellt så små som Teddis har svårt att suga ordentligt. Han somnade vid bröstet första veckan vilket jag trodde var ett tecken på att han var mätt och nöjd medan jag nu inser att han somnar ju för att han är för trött för att fortsätta suga. Det har varit en otrolig känga mot självförtroendet. När min mamma var här och han bara var fem dagar gammal gav Victor honom ersättning medan jag satt bredvid och grät. Att jag inte kunde ge mat till mitt barn kändes fruktansvärt. Att även få höra från höger och vänster att man verkligen borde amma för att det är bäst för barnet har såklart även det påverkat mig. Att mitt barn inte fick i sig ordentligt med näring pågrund av det gör mig förbannad. Okej att amning är bra, men nu blev det ju nästan farligt för att jag enbart fick höra att man ska ”kämpa på” och ”fortsätta ge bröstet” och ”man kan absolut inte blanda flaska med bröst för då slutar dom att ta tutten”. Han orkar ju inte äta tillräckligt från bröstet, så vad mer ska jag göra. Det har varit väldigt jobbigt om jag ska vara ärlig. Och gör mig arg och ledsen att man som mamma ska behöva höra från allt och alla att man ska amma och att det är det bästa för barnet. En lycklig bebis och mamma är väl det som är det bästa för barnet och jag är glad att jag trots allt insåg det relativt snabbt och släppte det dåliga samvetet.

Nu när han sist bara vägde 2.5 kilo efter två veckor fick jag nog. Nu spelar det ingen roll vad någon säger om vad som är rätt och fel, det viktiga är att han får i sig mat. Så nu varvar vi mellan bröst och ersättning. Han är fortfarande för svag för att få i sig tillräckligt från mig, vi kan amma i fyra timmar (då jag får väcka honom mest hela tiden) och trots det äter han ersättning efteråt. Jag pumpar och kämpar på men nu fick det bli såhär och det känns så himla bra för mig och oss. Och börjar han inte bli starkare och äta mer från mig så får det bli så att han bara får mysa med amningen och få i sig maten via ersättning.

Tycker det är så synd att det är såhär, jag visste och har hört att det är en hets kring amning men har aldrig reflekterat över det innan. Att man som mamma ens ska behöva höra och ta hänsyn till andras åsikter eller av barnmorskor som ska vara professionella. Att man ska känna sig som en sämre mamma för att man inte kan amma (eller om man helt enkelt inte vill, även det måste börjas accepteras). Att man får sämre kontakt med sitt barn för att man inte ammar. Så därför tänkte jag dela med mig av det med er, så vi kan sluta sitta och gråta samtidigt som vi ger ersättning, det viktiga är att våra barn får mat, och det är tur att vi bor i länder med rent vatten så att det fungerar precis lika bra som bröstmjölk.

Är chockad över känslan det här gav mig och innan han kom hade jag tänkt att jag självklart ville amma och att det skulle flyta på naturligt för mig, och så blev det tvärtom för mig och det har gjort mig så ledsen min första tid som mamma. Men tack vare alla personer kring mig, exempelvis Sanna, Victor, mamma och svärmor har jag insett att vara en bra mamma inte ligger i min bröstmjölk. Utan i allt det andra.

Nu ska jag ta mig en dusch och sen tvätta ur hans nappflaskor från inatt <3.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Lisa

    Massa styrkekramar! Gjorde ont i hjärtat att läsa detta, viktigaste är ju att ni mår bra och gör det som är bäst för er. Helt 100 på att du är bästa mamman till ditt barn! <3

  2. Josefin

    Så ska du absolut inte känna!! Men jag vet hur det är. Min son föddes i v.36+4 och vägde 2,5 och han orkade heller inte amma, barnmorskorna pushade på jätte mycket men han orkade inte och han hade gulsot så han behövde mat. Efter 2,5 dygn sa vi att han måste ju få i sig nått så då fick han lite ersättning. Alla barnmorskor pratar bara om amning men ingenting om ersättning. Jag visste ingenting om det när vi kom hem och fick börja googla runt. Jag kände mig också så dålig och grät men det är ju inte ens egna fel och det är inget fel med att ge ersättning. En positiv sak är ju att pappan kan ge mat med och få en relation med barnet på ett annat sätt ❤️

    Lilla Teddis är så söt, njut och mys en massa ❤️❤️ Massa kramar ❤️❤️

  3. Emma

    Fina Maja ❤️ Jag är en kvinna som min mamma inte kunde amma. Jag föddes 1 månad förtidigt och vägde 2510gr när jag föddes. Barnmorskorna på BB när jag föddes var hemska och skakade och daskade till mig när jag hela tiden somnade vid mammas bröst pga var för trött, jag hade inte tillräckligt med sugfunktion för att orka amma. Min mamma kämpade på i 2 veckor tills en dag då min mormor kom på besök, bevittnade hur kämpigt både jag och mamma hade, hon satte sig i bilen och åkte och köpte ersättning. Då åt jag som aldrig förr. Jag gick genast upp i vikt och är idag en frisk 31-årig kvinna.
    Jag har lika bra band till min mamma som övriga som blev ammade.
    Denna amningshysteri är ofattbar. Amning passar inte alla kvinnor och alla bebisar. Varför har annars ersättning uppfunnits?
    Du gör det så himla bra. Grattis till underverket ❤️

  4. Tess

    Känner igen mig så mycket i det du skriver Maja. Att det man vill är att ens barn bara mår bra, men trots det kommer skammen som en käftsmäll. Med dottern (nu 4 år) kämpade jag nästan ihjäl mig. ALLT handlade om amning till den grad att jag inte njöt de första månaderna. Hon gick upp pyttelite varje gång ich de sa ”hon är petite, men fortsätt bara”. Trots att jag sa ska jag inte ge ersättning? Det känns inte som att det är bra det här, för hon skrek dagarna i ett…. till slut fick jag en ny barnmorska som bara ”men VEM har sagt detta? Ge ungen ersättning,m också det behöver ni alla, så här kan ni inge ha det”. Sagt och gjort, hon sänkte flaskan i ett nafs ich ratade därefter bröstet. Men vad gör det? Världens gladaste unge SEB den dagen och vår anknytning blev bättre, för jag njöt av tiden med henne, ingen stress eller press. Och med brorsan som blir ett år i morgon sa jag till mig själv, ALDRIG mer pressa mig. Så från början ammade vi, men som med syrran gick han inte upp i vikt och vi lade till ersättning direkt. Har aldrig varit med om en nöjdare unge och familj. Så om ni mår bra mår Ted Louie prima ballerina. Så njut Maja, av att DU förstår vad DIN (ok er men du fattar) behöver. Du är ren power!

  5. Lina

    Hade samma sak och efter 5 veckor började enbart med ersättning och efter det har han rusat upp i vikt ( och är lika frisk för det och nöjd ) 🙂

Visa alla 215 kommentarer
Wow.

Wow. Tack för alla era fina gratulationer både här inne och på mina andra sociala kanaler. Från djupet av våra hjärtan, tack. Det värmer så otroligt mycket och jag blir så glad.

Vi är inne i en riktig bebisbubbla, Victor tränar såklart men jag och bebisen spenderar dagarna med att äta sova och mysa. Han är ju bara fem dagar gammal idag men vi försöker hitta någon slags liten rutin och framförallt försöker vi få det här med amningen att fungera, so far so good fast det gör ju jäkligt ont. Men åh som jag älskar att vara mamma. Och som jag älskar min son. Jag gråter om vartannat och kan inte sluta titta eller pirra på den lilla människan. Vi är så lyckliga. Och det här är den största känslan i livet. Min son. Jag kommer göra allting för honom. Herregud. Det är för stort för att ens skriva ner, det går inte. Och nu gråter jag igen.

Jag har tänkt vara kvar i den här bubblan ett tag till och låta resten av omvärlden vara ett tag till, vi spenderade natten på sjukhus inatt och vi är väldigt trötta mest hela tiden just nu så jag laddar upp mina batterier till lilleman istället. Men jag har så mycket att dela med er och det ska bli så härligt att få berätta för er om allting, om min älskade sons födsel. Det har varit några riktigt tuffa veckor som avslutades med en planerad igångsättning pågrund av komplikationer, mitt i allt det har det varit kaos runt omkring i media som vi och våra familjer har försökt hantera samtidigt som vi alla visste att vår lille son inte mådde som han skulle där inne. Jag är väldigt arg men låter dom känslorna vara nu och fortsätter att fokusera på lyckan istället och min son, vi tre mot världen. Det viktiga är att han kom ut och mådde bra, och att vi nu är en liten familj. Även om vissa personer och framförallt media har förstört en del av det som man som människa har som rättighet att få hantera ifred, lyckan över att bli föräldrar blandat med oron över att allting inte är som det ska, det är en människans rätt att få säga att det är en privat anledning och sedan förtjänar man, som fotbollsproffs eller ej, att få hantera det ifred. Att bli lämnad ifred. På ett sätt känner jag mig berövad känslan man ska få ha som förälder dagarna innan ens barns födsel, och dagarna efteråt. Lyckönskningarna har blandats med hot, tack vare media.

Dagen innan landslagsuttagningen åkte vi hem från sjukhuset och hade fått höra att bebisen inte växte som han skulle och att huvudet var det enda organ som fortfarande växte, att all energi från min livmoder enbart gick till hans hjärna. I chock satt vi i soffan hemma och ringde våra familjer och berättade. Minns att jag satt i soffan, klappade på magen och grät varannan minut över att hela min verklighet har förändrats. Min vanliga hälsosamma graviditet var plötsligt någonting annat, min son som har växt som han ska har helt plötsligt slutat och väger på tok för lite för sin ålder. Jag fick 12 timmar på mig att bearbeta alla känslor om en igångsättning, eventuellt kejsarsnitt, en tidig förlossning och en bebis som inte mådde bra innan media skapade en hatstorm mot oss. Istället för att acceptera Victors ”Nej tack, jag måste tyvärr tacka nej den här gången pågrund av personliga skäl” så målades han upp som en landsförrädare och man ifrågasätter hans professionalism. Jag brukar inte uttala mig om vad som står och inte i tidningarna, det är en del av vår vardag och vi förstår att det ingår i Victors yrke att bli skriven om, men den här gången gick det från att locka klicks till att bli omänskligt. Allt detta konstanta tjat om att spelarna måste ha respekt mot media, ställa upp på intervjuer, svara på frågor, när det gång på gång inte visas någon respekt överhuvudtaget tillbaka. Fotbollskanalen publicerar det mer triggande inlägget efter det andra och i någon tv-studio diskuterar Alexander Axén att ”personliga skäl” inte håller som ursäkt utan att man kräver en förklaring. Att det är Victors ansvar. Vilken människa i hela världen vill berätta för pressen om att ens bebis inte växer som han ska i magen? Vem vill berätta det för någon som inte är ens närmsta familj? Och när slutade man förstå innebörden av privat angelägenhet? Hade vi dessutom gått ut med informationen om att det var pågrund av barnet hade nya spekulationer kommit igång. Vi kan den här världen nu. Säger man A vill alla alltid veta B. Hade tidningarna fått en susning om att det kunde vara komplikationer hade det stått i varenda tidning, allt för klicks. Jag har sett en hemsida där en person har gjort analys och räknat ut mitt förlossningsdatum som jag har valt att hålla privat, förmodligen hade nya spekulationer påbörjats och hade någon annan än vår närmsta krets fått reda på omständigheterna hade mitt hjärta gått sönder. Ingen har någonting att göra med vårt privatliv. Ingen har någonting med min sons välmående att göra eller min graviditet. Och komplikationer eller inte, att tacka nej till jobb för att ens fru är höggravid och kan föda vilken dag som helst bör alltid respekteras och aldrig ifrågasättas, det förstår alla kvinnor och i princip, med några undantag i den svenska median, alla män.

Satt vi inte på sjukhuset för att göra ultraljud, oroliga över svaren med tusen frågor till läkaren så ringde Victors telefon stup i kvarten med frågor om presskonferens, EM-kval, spekulationer och hot. Jag fick kommentarer om att jag borde bli skjuten och att Victor är en landsförrädare. Allt för att Victor ansåg sig ha rätten att hålla sin sons hälsa och födsel för sig själv. 

Där har du nått att skriva en krönika om, hur värdigt det är, Olof Lundh. Och Victor stavas med C, det borde man veta om man är en ”etablerad sportsjournalist”. 

Nu ska jag byta en blöja, pussa på min son och låta rätt saker ta min energi igen. Ingenting mer ska få stjäla min tankeverksamhet nu. Bara bajsblöjor, frasiga bröstvårtor och gosiga kinder. 

Så får vi se om dem skriver en artikel om det här, det tvivlar jag på.

Massa kärlek så hörs vi snart igen. 

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Emma

    Men herregud! Vad är det för FOLK alltså?! Helt galet 😡 låter helt fruktansvärt för er att behöva vara med om all den skiten mitt uppe i födseln av er son. Så skönt att höra att allt gick bra med förlossningen och bebisen till slut! ❤️ Ta nu hand om dig själv och varandra. Er son ser helt underbar ut och han har fått de bästa föräldrarna! Skickar massa kärlek! Kram❤️

    1. Tony Gjuraj

      GRATTIS FAMILJEN NILSSON – LINDELÖF❤️❤️

      R E S P E K T rakt igenom.

      Det här visar väl mer att det är inte bara fotboll dom inte kan, förlåt, nu håller jag på att bli som dom……..
      Bra jobbat och tänk på att det är bara några promille som utgör den andra sidan av slanten.
      99.999999999 håller på Er och har samma uppfattning om respekt för dom personliga frågorna och situationer som uppstår i livet.
      Bra jobbat Maja och Victor (grattis till brorsan också, skulle ha valt Leksand kanske :):):).

  2. Anna

    Stort grattis till er fina son, Maja och Victor!
    Önskar er lilla familj all lycka, och ni gör SÅ rätt som går in i bebisbubblan och bara njuter. Det är det man ska göra.

    Maja – du gör helt rätt som ryter ifrån! Varför ska inte ni kunna vara privata?
    Varför måste hela Sveriges (fotbolls)befolkning veta exakt varför Victor avstår från en match pga privata skäl?
    Åh, jag blir så himla arg när jag läser det!!

    Nej, stå på er och njut av den här första tiden. (Oroa dig inte, bröstvårtorna läker så småningom och sedan blir amningen en mysig stund)
    Alla vi som har fått barn vet att det tar tid att återhämta sig och det viktigaste av allt är att den nya lilla familjen får tid till varandra som mamma, pappa och barn.

    All kärlek till er <3 <3 <3

Visa alla 363 kommentarer
Vår älskade lilla son tittade ut tidigt igår efter ett långt dygn på BB.

Vår älskade lilla son tittade ut tidigt igår efter ett långt dygn på BB. Vi svävar på moln och jag bara gråter såfort jag ser på honom.

Älskar honom, även om det ordet frånochmed nu alltid kommer att vara otillräckligt.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Elin

    GRATTIS till er <3
    Finaste bilderna som finns på bloggen, njut av att vara tillsammans hela familjen nu. Det mest fantastiska som finns, kram <3

Visa alla 256 kommentarer
Nu börjar det närma sig.

Nu börjar det närma sig. En evighetsväntan börjar nå sitt slut. Ena sekunden känns det som om att jag har varit gravid i fem år, att det är ett annat liv sedan jag gjorde det där testet i vårt badrum i Västerås i augusti. På ett annat sätt känns det som om att jag har varit gravid i fem minuter. Innan jag blev gravid och när jag var i vecka fem, sex tänkte jag att nio månader är en evighet. Men det är de absolut inte. Som jag känner just nu så hade jag klarat av att vara gravid i nio månader till, men det är också för att alla alltid har sagt att man är så less i slutet. Och även om mina hormoner är överallt och saker och ting känns tungt så är jag inte less. Jag älskar min mage, jag älskar att pyssla och dona, jag älskar lugnet, jag älskar dagarna med Victor, i vår lilla bubbla. Jag går inte runt och tänker att åh nu får det räcka, jag går istället runt och tänker att åh hoppas jag hinner med det här och det här nu innan bebisen kommer. Jag tittar på magen och vill föreviga den, klappar och myser. Stolt. Glad. Vill stoppa tiden på ett sätt. Samtidigt som längtat till mitt barn har tagit över hela mig, vill ha X på mitt bröst nu, vill lukta, pussa och prata med hen, vill vara mamma på riktigt nu.

Mitt i allt det här så känner man även en slags sorg. Eller iallafall jag. Det är slutet på en era, och någonting nytt kommer att börja. Vilket är fantastiskt. Det största i livet. Men jag sörjer också lite att åren utan barn med Victor är över, förberedd på år av något mindre sömn och prat om bajs istället för öl och utekvällar tillsammans. Vår tid med fokus på bara varandra går ju över till någonting annat nu. Sörjer vår tid som aldrig kommer igen. Fast jag vet ju att den gör det, fast på ett annat sätt. Ser tillbaka på våra år som en saga, och är så glad över att vi fick sex år tillsammans där vi bara kunde vara unga och kära. Inga måsten utan bara kravlös kärlek. Det är bland de finaste jag vet med vår historia, hur allting har tagit sin lilla tid. Dejtandet, att bli sambos, för att sedan flera år senare förlova oss och gifta oss. Och tillsist skaffa familj. Glad att vi har så många minnen innan bebis som vi kommer att kunna berätta för hen om sen. Och jag hoppas att vi ser till att inte glömma bort oss i det här, att vi fortfarande kommer ihåg att vi är ett ungt gift par som tycker om att pussas, dricka rödvin och ser på varandra som partners och inte bara som mamma och pappa.

Sörjer även att min första graviditet nu snart är över. Att känslan av att bära mitt första barn snart är slut. Det är de häftigaste jag har varit med om. Att få skapa det här bandet med min lilla människa som jag föralltid kommer att älska. Att få känna dom första sparkarna är en av mina vackraste minnen eller få se min kropp förvandlas och se hur mitt barn har vuxit där inne har varit så häftigt. Kommer alltid minnas vårt första ultraljud, när jag var i vecka tio eller så och vi fick se en liten liten människa där inne. Jag och Victor blev helt tysta. Och bara tittade. Så overkligt. Och stort. Sörjer men är ju såklart även så tacksam över att jag ens har fått uppleva det här men det vet ni. Jag tror bara att det är ganska vanligt att man även sörjer att det är över, det känns även så märkligt att min mage snart är borta, att jag bara är Maja igen.

Men nu ska jag bli mamma. Någons mamma. Jag ringer ju min mamma kanske en gång om dagen och utan henne vet jag inte vad jag skulle göra. Och nu ska jag bli den personen för någon. Den man ringer och förväntar sig ett bra svar av. Den man vet alltid svarar i telefonen och ser till att saker och ting löser sig. Den man tyr sig till. Den man vet alltid är där. Den man tycker lagar godast mat i hela världen. Den man finner tröst och värme hos. Så läskigt och stort, vilket ansvar jag kommer att få över en natt. Men så glad att jag delar allt det här med barnets pappa. Han kommer att bli den bästa pappan i hela världen. Och är glad över att vi delar på det här gigantiska ansvaret. Att skapa den bästa lilla människan.


Jag har så länge älskat barn. Varit den i alla sammanhang som har frågat om jag får hålla någons barn och Nellie och Mason har blivit som mina egna. Victor har varit likadan, alltid älskat barn. Och nu ska vi få vårt alldeles egna.

Jag ser så mycket framemot att få se den lilla människan. Hur hen ser ut. Får den min eller Victors näsa och tår? Kommer hen ha hår? Hur kommer personligheten att vara? Som sin mamma med ett hett temperament och som alltid pratar lite högre än nödvändigt, eller som sin pappa? Mer lugn, eftertänksam och harmonisk. Jag är så nyfiken på det så jag nästan spricker. Dagdrömmer om när hen är två år och börjar prata med oss, hur roligt vi kommer att ha då. Vi satt och la pussel för ett tag sedan en kväll och skrattade åt att vi om några år kommer höra rörelser från övervåningen och sen en rufsig unge i pyjamas smyga ner för trappan med sin snuttefilt. Längtar efter alla minnen vi kommer att få. Längtar efter livet med dom här två människorna.

Så även om tiden har gått fort och jag egentligen inte känner mig klar, så är jag så redo nu. Att få träffa mitt barn. Och att få bli mamma, och att få se Victor bli pappa, och att vi blir en liten familj. Vi mot världen.

Så tacksam över den här graviditeten, och att jag alldeles snart är mamma.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Amanda

    Ryser när jag läser detta, din ärlighet. Så så fint, du kommer utan tvekan bli världens bästa mamma. All lycka till dig Maja & till er nya lilla familj ❤️

  2. Ida

    Så fint, och så spot on i alla de tankar och känslor som finns i slutklämmen av graviditeten, kan relatera till ALLT. Magiskt❤️

Visa alla 83 kommentarer
Åhh vilket bra inlägg!

Åhh vilket bra inlägg! Får man önska inlägg? Skulle gärna vilja läsa om din syn på svartsjuka och exflickvänner… är själv ångestfylld som person och övertänker lätt saker..
kram!! 

Hej! <3 åh det är en sån bred fråga men vad jag har förstått väldigt vanlig. Till Livet på Läktaren fick vi alltid frågor om ex och svartsjuka. Däremot vet jag inte om jag har bra tips för jag har aldrig känt det med Victor, självklart innan med andra killar och i andra situationer men jag kan räkna tillfällena på en hand då jag har känt att en situation har gjort mig svartsjuk med Victor. Med risk att låta krass så tror jag ju att det kan vara så att fokuserar man mycket på sin partners ex eller ofta känner sig svartsjuk så handlar det om hur din partner hanterar situationen och får dig att känna. Alltså ligger det inte hos dig utan hos honom och du borde fundera på vad han gör och inte som får dig att ens känna så. Det är mer slitsamt än vad man tror att leva med någon som får en att komma in på såna banor och ett dåligt tecken tror jag. Usch jag hade aldrig velat ens ha en gnutta av dom känslorna i vårt förhållande. Det jag är nästan stoltast över med oss är att vi från dag ett har haft en väldigt transparent kärlek till varandra, ingen ska leka cool eller viktig, utan vi är bara jättekära i varandra och båda vet om det och ingen försöker få bekräftelse genom att låtsas som någonting annat.

Sen dag ett har jag vetat att Victor vill vara med mig, så inget ex eller när han är ute på vift och festar har gjort mig orolig. Jag är den som somnar vid tio på kvällen, skickar smset ”ha så kul somnar nu älskar dig” och vaknar upp nästa morgon med någon bild, och meddelande från hans kväll och sedan ligger han där bredvid och snarkar och luktar öl. Även om jag inte behöver det så har han ju på ett sätt bekräftat mig då under kvällen och visat att han tänker på mig fast han är ute på klubb med sina vänner och det tycker jag är fint. Jag vaknar inte upp av att han har försvunnit från jordens yta och att jag sen inte får tag på människan. Hade han hanterat situationen så hade jag säkert med tiden börjat bli svartsjuk och undrat vad som förssiggår egentligen. Hade han dock inte hört av sig en kväll hade jag inte brytt mig men efter några gånger hade jag helt klart reagerat och inte tyckt om känslan han gav mig.

Man måste bekräfta varandra och se varandra. Och jag tror att du måste berätta hur du känner, var tillräckligt stark i dig själv och förstå att du är en fantastisk tjej som inte har tid att spendera på att gå runt och tänka på något ex eller på vad han gör och inte när ni inte är med varandra. Förr när jag var yngre tänkte jag att det fanns någonting romantiskt och fint över komplicerade relationer men idag har jag insett att när det är rätt, så är det lätt.

Kärlek är att få varandra att inte tveka på varandra, svartsjuka är okej första tiden innan man vet hur allting ligger till och vart man har varandra, men nu efter sex år tillsammans så är ju kärlek att vi har den respekten mot varandra att vi bekräftar varandra och ser till att den andra personen inte kan misstolka en situation eller ens få en känsla av att man bör oroa sig över något ex eller någon annan person. Det är kärlek och det är så man beter sig mot varandra. Precis som du skriver i din fråga så är du en ångestfylld person som övertänker saker och det tror jag beror på att du är med just honom. Herregud jag kan inte tänka mig hur min ångestnivå skulle vara om jag skulle leva med någon som ständigt gjorde mig osäker, i all min ångest och i mitt liv är Victor den trygga människan som gång på gång bekräftar mig och finns där för mig. Det är inte du som övertänker saker utan det är han som får dig att vilja övertänka saker. Jag har sett alldeles för många förhållanden där mannen tror att han kan leka Allan Ballan och tjejen blir helt knäpp och tror att det ligger hos henne för att hon är ”tjej” och då ska man automatiskt ”hata hans ex”. Det handlar 100 % om honom och att han är en knäppis man ska göra sig av mig, sorry men riktiga män får inte ens kvinna att känna sig osäker eller att ogilla hans ex. Punkt.

Stor kram och massa kärlek <3.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Jessic

    Så bra tankar! Jag håller helt med om att när det är rätt så är det lätt. I tidigare relationer har jag varit så otroligt svartsjuk medan nu i 3 år in i min relation aldrig är svartsjuk och tänker på hans ex. Rätt person får en känna så mycket kärlek att man aldrig ens behöver tvivla.

  2. Viktoria

    Bra skrivet 🙂 Har du några tips på hur man ska göra om man har varit till och från med en i 1 år sen var vi ifrån varandra i 9 månader och sen kom vi överens om att vi skulle satsa på varandra och nu svarar han inte.

  3. Krisse

    Du sätter precis ord på mina tankar.
    Precis såhär är kärleken mellan mig och min kille, från första stund. Nu har det gått 9 år och 2 barn och känner fortfarande likadant.
    Alltså, grattis till oss!!!!! Kram

  4. Mary

    ❤️Wow Maja. You are so right in everything you say. I love the way you deal with the things is so unbelievable. And I totally agree, the confidence is the key in a relationship. Thank you for all your amazing words. It’s been a long time since I wrote a comment here, but I didn’t have the time I expected to have. And so now I want to say thank you again for making my days always so much better. I just need your words, and when I don’t read your blog, it’s like I’m feeling something strange inside of me. All the love❤️

  5. Mathilda

    Hej! Mitt tips är att försöka få ett slut på det hela. Han verkar inte vilja, även om det är ett taskigt sätt att visa det på. Jag hade tagit bort honom överallt <3 kram!

Visa alla 11 kommentarer