Maja Nilsson Lindelöf
Kategori

Tankar om livet

Kategori
Idag är det internationella kvinnodagen och det måste självklart uppmärksammas.

Idag är det internationella kvinnodagen och det måste självklart uppmärksammas. Jag älskar den här dagen. Och tycker att den är så viktig. Och tycker att när man ser år efter år hur män blir provocerade av dagen och feminism att man blir ännu mer glad över att den här dagen existerar. Det finns så mycket bevis på att den fortfarande behövs och att vi fortfarande kämpar med våra rättigheter och jämställd.

Jag är så stolt över att vara kvinna, varje dag. Och glad över att jag dels växte upp i ett hem där kvinnor och män ses som precis lika mycket värda. Min pappa är ändå en medelåldersman från en annan generation som enkelt hade kunnat göra skillnad på mig och min storebror men så var det aldrig hemma hos oss. Jag kunde bli precis vad jag ville och det kom aldrig ens på tal det faktumet att jag var tjej i någon diskussion om nått. Väldigt glad över det och det tror jag verkligen har påverkat mig och min självkänsla. Efter det har jag på riktigt alltid trott att jag kan göra vad jag vill i hela världen. Bara jag bestämmer mig.

Sen träffade jag Victor som självklart aldrig skulle göra skillnad på man och kvinna. Och att få leva med en människa som honom lyfter mig ju återigen. Det är viktigt tror jag, att leva med någon som aldrig skulle göra skillnad.

Sen har jag världens bästa kvinnor i mitt liv. Mina vänner och mina kvinnliga förebilder som mamma, svärmor och kusiner. Där girlpower existerar på riktigt. Såklart har man haft personer i sitt liv som tror sig veta innebörden av det ordet men idag i den här åldern har jag bara en krets av kvinnor som på riktigt lyfter varandra, oavsett vad. I alla lägen. Och det är faktiskt ingenting man ska ta förgivet. För även om vi kvinnor är jäkligt bra på mycket, så är vi minst lika bra på att trycka ner varandra. Snacka skit. Göra grupperingar. Avundas på ett fult sätt. Ibland har jag hamnat i situationer där Victor på riktigt inte förstår vad som försiggår för att det blir en situation som enbart kan ske med tjejer.

Men saker förändras, och idag är det inne att lyfta andra kvinnor. Man lär sig att man SKA unna andra. Peppa andra. Och det tror jag gör att vi snart kanske har utplånat våra dåliga egenskaper. Vilket i sin tur kommer att göra oss oövervinnerliga. Såfort vi tjejer förstår att vi måste hålla ihop och peppa varandra så kommer det att hända underverk. Jag försöker varje dag att vara en bra medsyster men man kan alltid bli bättre. Något jag dock blivit bra på genom åren (mycket tack vare Victor) är att jag har insett att bara för att det går bra för dig, så går det inte sämre för mig. Och det tror jag många kvinnor måste komma ihåg. För så tänker faktiskt inte män. Och det gör dom starka och genuina tycker jag. Men jag märker en stor skillnad bara på de senaste åren i oss kvinnor, idag är det ovanligt om jag får en spydig och elak kommentar (och då genomskådas de där kvinnliga dragen jag menar så väl, att istället för att ta åt sig så blir man typ ledsen för kvinnornas skull att vi är så jävla bittra och elaka mot varandra). Här inne är det nästan konstant pepp och girl power vilket är helt magiskt. Och jag älskar att det liksom har vänt, allting. Att vara kvinna. Älskar att om din man är otrogen så hatar man honom mer än kvinnan han har kysst, får någon annan kvinna ditt jobb blir vi irriterade men sen försöker vi hitta inspiration i det istället. Det görs inte längre filmer där vi slåss om samma man eller om vem som är mest populär av oss kvinnor.

Jag har fått möta mycket fördomar senaste åren, mycket pågrund av Victors karriär och yrke och det har fått mig att vilja kämpa ännu mer för feminism och vad det står för. Bevisa att man som ung kvinna visst har en röst som är precis lika viktig som en mans i 60 årsåldern. Det jag har att säga är precis lika viktigt som han kontorsgubben har att säga, eller det där fotbollsproffset. Jag står alltid upp för mina kvinnliga rättigheter, ifrågasätter när jag tycker att någonting är fel och säger alltid vad jag tycker och tänker. Och det är så viktigt att vi vågar göra det, för det är då det blir skillnad på riktigt. När min pt pratade med mig m en tjej som jobbar på gymmet och berättade att hon var alldeles för full under helgen i en alldeles för kort klänning frågade jag vad han menade med det. Han hade inget svar och det blev dålig stämning resten av passet vilket såklart var obekvämt, men kanske gjorde det någon skillnad iallafall, och kanske lärde jag honom någonting litet om hur man ska prata om kvinnor. Och framförallt se kvinnor.

Första gången man står på sig och ifrågasätter ett uttalande eller en kommentar blir det läskigt, men sen växer man och växer man och tillslut går det på automatik. Och det tror jag gör skillnad.

Länge leve oss. Alla fantastiska kvinnor. Så glad över oss och glad att mitt barn ska få växa upp i en tid där vi faktiskt är starkare än någonsin även om vi har en lång bit kvar.

Ska lära hen allt jag kan, och att kvinnor är ett av de finaste tingen i världen. Och jag vet att hens pappa kommer stå jämte mig och säga exakt samma sak. Eller han kommer nog säga, att kvinnor faktiskt är det finaste i världen.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Felicia

    Fina, fina Maja! Tack för att du väljer att dela med dig så mycket som du faktiskt gör. Jag känner igen både mig och min sambo i dig och Victor och jag hoppas verkligen att vi en dag kan bli lika fina föräldrar och förebilder för ett barn som ni verkar bli<3

  2. :)

    Vill bara kolla in här och HYLLA DIG som den fantastiska inspiration och förebild du är. Tack för att du visar att allt är möjligt, din fina inställning till livet och allt annat. Du förgyller internet❤️

  3. Ebba

    Hur fantastiskt är inte du? Blir så inspirerad, nästa gång någon säger något sexistiskt ska jag tänka på dig och få styrka att sätta ned foten. <3

  4. Julia

    Vi behöver fler kvinnor som du! Som står upp, som inte tar någon skit och som går sin egen väg. Du är en riktig förebild! <3

  5. Flisan

    du är helt fantastisk maja! är så tacksam att du finns och förgyller mitt liv med alla dina fina texter, bilder och videos <3 TACK!

  6. Emelie

    Fan du är bäst Maja. Du skriver så BRA och är en OTROLIG förebild.
    Tack för att du gör worldwideweb till en så mycket finare plats.

  7. Hanna

    Sveriges bästa kvinnliga förebild! TACK för att du gör vad du gör. Ditt barn kommer växa upp med en fantastisk mamma!

  8. Kelly

    Du är verkligen en powerkvinna, och TACK för att du uppmärksammar oss kvinnor så som du gör, på ett sätt som faktiskt får mig att känna mig stark, vacker och fantastisk! Du är min största förebild <3

  9. Elin

    Så jävla bra!!!!

    Det är så fint att tjejerna här inne som kommenterar hyllar istället för att trycka ner!!! <3

Visa alla 17 kommentarer
Nu finns det en ny vlogg tillgängligt!

Nu finns det en ny vlogg tillgängligt! En helgvlogg! Hoppas ni tycker om den! Här hemma är det söndag-deluxe som gäller och jag tänker att vi kör en liten lista!

HÄNT I VECKAN: 
Oj haha, inte mycket? Eller tjejerna var ju här tills i tisdags och efter det så har vi bara myst jag och Victor. Jag har även hängt med några tjejer här, haft feber, organiserat huset (mår så bra av att ha det städat, nu har vi bara ett rum kvar sen är allting i ordning), handlat det sista barnsakerna och myst. Dessutom har jag fått en del jobb gjort och jag håller på att förbereda mig lite inför bebisens ankomst, lite kollage, lite planering och sånt. Jag lider ju av prestationsångest och vill inte känna att jag ”måste” någonting när bebisen är här. Utan att det är okej att ta det lugnt. Men som egenföretagare kräver ju det lite planering så det är vad jag och Jonna pysslar med nu.

VECKANS BÄSTA:
Att barnvagnarna kom <3 (det kommer i en vlogg). Så glad över det och det känns så nära nu. Längtar så mycket, jag spricker nästan. Den står här och ibland går jag runt med den SOM EN TÖNT.

VECKANS SÄMSTA:
Det måste vara febern antar jag? Kommer inte på något annat och det är jag väldigt glad över.

VECKANS TANKE:
Att mitt liv är så bra och fint just nu. Att jag älskar mitt liv i det här tempot. Jag har så länge försökt hitta en balans i allting, hitta mitt sätt att leva, och tänk att det krävdes en bebis för att jag skulle göra det, märkligt. Men är oavsett väldigt glad över det.

JUST NU:
Ingenting. Utanför regnar det och det är burrigt ute. Victor var ledig idag och vi har bara myst. Fixat lite, beställt hem mat, donat, pussats. Ja, sånt där man gör en ledig söndag och ingen orkar göra någonting.

DET SER JAG FRAM EMOT KOMMANDE VECKA:
Vet inte om man får säga det men att gå in i en ny graviditetsvecka och röra mig närmare mot målet. Jag njuter och myser men nu vill jag bara ha min bebis här med mig. Så det är de jag ser framemot. Alla mina dagar går ihop just nu och ingenting speciellt är inplanerat vilket jag gillar. Victor åker dock till Paris för match och det gör mig liiite nervös, jag trodde inte det men det känns lite jobbigt att han inte kommer att vara i England.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Johanna

    Vad olika man kan se på saker. jag har sen jag började följa dig varit avundsjuk på din skönhetsfläck 😉 är ju precis såna grejer som gör en unik, eller? Tycker de bidrar med lite mer kontraster och grejer i ansiktet?
    Finns ju folk som RITAR dit leverfläckar i ansiktet för att det ger mer liv.. förstår inte alls grejen med att ta bort, skulle ju bli något som fattades då, du är ju SÅ fin!

  2. Malin

    Men dåså! Förjävla märkligt och ens kommentera en leverfläck. Jag har världens tjockaste vid näskanten. Jag hade vart alldeles för lat för att göra något åt det ens. Den sitter där den sitter. Preach!

  3. Malin

    Haha ja de orterna är ju relativt när varandra. Jag är från Skåne och vi är ju inte kända för att tala som resterande Sverige gör 😂

  4. Sandra

    Såg precis din vlogg! Du är bara för underbar <3 sån mysig, genuin människa! Sluta aldrig vara du!
    Blev så förbannad när du nämnde i vloggen att folk tar sig rätten att påpeka något om din vårta och att du borde ta bort den. Förlåt mig men alltså fuck dom människorna ärligt talat, det är det som gör dig till dig. Och det är ingenting som överhuvudtaget är äckligt, utan bara VACKERT! Så jäkla tråkigt att folk tar sig rätten att påpeka hur andra ska se ut eller göra. Fortsätt vara du och överväg inte för en sekund att ta bort din vårta!

    Massa kramar!

  5. Alicia

    Jag tänkte precis samma sak! Alltså en vårta för mig är en slags inflammation man ofta får på händerna eller under fötterna som man behandlar med tex frysning eller medel på apoteket. För mig är Majas en leverfläck, måste vara något dialektalt tror jag. Dock kommer ju Maja från Västerås och jag bor i Eskilstuna vilket är väldigt nära så känns märkligt att det skulle skilja sig så mycket.

  6. Malin

    Jag tänkte på din vårta. Haha lät ju märkligt MEN är det inte en leverfläck? Vårta tänker jag är ett virus som sätter sig under fötter eller händer och smittas om man tar på de osv. Men har du haft den hela livet är det väl en leverfläck 😮 tänkte mest om det är dialektskillnad/språkskillnad

  7. Emma

    Har precis sett din superhärliga vlogg, den var verkligen så mysig! Tänkte fråga, vart är din jeansjacka ifrån? Den ser verkligen ut att vara den perfekta jeansjackan! 🙂

  8. Uniunicorn

    Att du är en magisk människa visste vi sedan länge, men hur magisk var inte senaste vloggen? Så fin och rolig!

  9. Sigrid

    Nu är inte jag Maja, men som jag tolkar det så tänker hon kanske att om hon visar en viss färg som är könskodad på så sätt att den traditionellt sett kopplas ihop med ett visst kön, så kanske hon väljer att inte visa den då det kommer skapa spekulationer hos oss följare. Oavsett om hon tycker att en olika färger hör till olika kön eller inte (vilket jag tvivlar på att Maja gör). Visar hon inga färger slipper hon att folk ska hålla på och gissa eller anta.

  10. Ellen

    Hej! Älskar dina vloggar, har en fråga bara, du sa i din vlogg ”kan inte visa bilbarnstolen för det är en färg som är ett visst kön”. Hur tänker du kring såna könsnormer? Ingen kritik, utan mer en nyfiken fråga & inte för att ifrågasätta dina åsikter. Själv tycker jag att det är väldigt gammalmodigt med att ett kön har en färg.

Visa alla 12 kommentarer
Så förra veckan hade jag ju möte med min psykolog och jag berättade för er att jag egentligen inte hade någonting att prata om.

Så förra veckan hade jag ju möte med min psykolog och jag berättade för er att jag egentligen inte hade någonting att prata om. HAHAHA. Där satt man sen, en kvart in i samtalet och grät. Och jag tänkte dela med mig av vad jag lärde mig. Jag måste säga det att KBT är så otroligt häftigt och bra och jag kan varmt rekommendera det. Jag delar med mig av sånt ni redan vet om hade jag tänkt, mer privat vill jag inte bli men en hel del grejer känns det som om att ni redan har varit med i på hela resan. Jag såg att en del av er ville veta svaret på det med att ha hög prestationsångest mot sig själv och det tänkte jag ta upp nästa gång. Vi hann inte med det denna timmen.

Så vi pratade lite och hon sa just det i början av samtalet att även om saker och ting inte brinner just nu, så kan det behövas pratas om. Att vuxna ofta blir som ungdomar, att man bokar in ett möte när man är inne i en kris, låt oss säga en konflikt eller diskussion. Vi bokar sällan in när livet bara flyter på vilket vi egentligen borde då vi dels är väldigt öppna då men även det faktum att saker och ting ofta ligger och gnager iallafall.

Så en grej jag tog upp, eller den enda var mitt behov att älta saker. Jag har exempelvis ältat mitt val av bröllopsklänning hur mycket som helst. På en knäpp nivå. Fått grovångest och varit ledsen. Ångrat mig, ångrat mig och ångrat mig igen. Tänkt, ”tänk om”. Det här låter så ytligt och töntigt att jag inte har velat prata om det. Om nått så har jag skämtat om det istället. Men bakom stängda dörrar har Victor fått höra mitt tjat och min ångest. Så jag berättade det för henne och sa det att jag vill bli en person som bara viftar av mig tanken och säger ”äsch nu blev det så, vi hade ändå världens bästa helg vilket är det viktigaste”. Och det är ju det viktigaste. Det finns ingenting jag skulle vilja ändra på och vår kärlek har aldrig varit så stark som den dagen.

Jag fick berätta mer om bröllopet och året innan, förklarade att jag ser tillbaka på det året med enbart stress och sorg. Tre, fyra relationer som var påväg att brista hela året och vårt bröllop blev som pricket över i:et. Allting började ju när bröllopsinbjudningarna åkte ut, sen följde månader av stress, dåliga energier, jobbiga telefonsamtal och allt.

När jag sa det att jag ville bli en person som viftar av mig den tanken så sa hon att det inte går med just det här. För att jag sörjer. Att jag aldrig fick mysa i min bröllopsbubbla med mina nära och kära. Jag sörjer nu och kommer nog alltid att bli ledsen när jag ser tillbaka på mitt bröllopsår. För det hörde inte till det normala. Och jag tog bara min bröllopsklänning, för att det var för mycket annat, viktigare saker, som behövde fixas, som mina relationer i livet. Så jag tog bara den, för att jag sen behövde lägga mitt fokus på annat. Och hon sa att det var okej och befogat. Att känna sorg över det. Och att jag väljer att lägga fokuset på klänningen är för att det blir symbolen för allt. Att jag hade behövt, och så gärna önskat, att jag hade haft starka fina relationer så det enda jag skulle ha lust och energi att göra var att åka runt och testa klänningar, frisyrer och skor. Sånt där som jag älskar. Men jag blev berövad det. Och jag lägger såklart inte allt det på andra, eller jo det gör jag faktiskt, för jag har väldigt svårt att se att jag någonsin skulle förstöra på det sättet för Sanna. Eller ens börja bråka med henne om hennes bröllop. Minns att jag tillochmed fick höra att allting inte handlar om mig och mitt bröllop. Och såklart gjorde det inte de, men jag ser inte att det handlade om det för en sekund för vissa personer. Enbart om dom. Att det var en av mitt livs viktigaste dagar spelade liksom ingen roll, ingen tog hänsyn till det överhuvudtaget.

Så det sörjer jag. Att jag aldrig fick det, och aldrig kommer att få det. Myset innan en av livets största dagar. Det var bara kaos från början till nästan slutet, för när helgen kom då var det ju som jag har berättat för er att hela min kropp sa nej. Och det tror jag räddade min helg. Vår helg. För jag kommer alltid se tillbaka på vårt bröllop som det vackraste i historien. För alla som var där var bara kärlek för oss. Och jag la inte en enda tanke på dom som inte dök upp. Eller på alla som under året inte hade gett mig en enda anledning att tänka på mitt bröllop med Victor utan enbart på dom och deras problem dom hade med mig och mina val.

Så det lärde jag mig av min psykolog. Att jag inte är ytligt för att jag ältar mitt val av klänning, jag sörjer. Och det kommer jag att få göra ett tag. Och det är okej. Så länge jag förstår den känslan. Och den sorgen yttrar sig ibland i ilska, jag kan bli så jävla arg över hur folk har betett sig att jag fan inte vet vart jag ska ta vägen. Men så kommer jag ju på det, att jag blir bara ledsen. För jag har varit en töntig person som drömt om mitt bröllop hela mitt liv, min klänning och allt det där. Och jag fick aldrig utlopp för det, och det måste jag nu acceptera. Att just då kom livet emellan, och att just då hände allt det här, jag kan tänka att åh varför hände det inte år innan så jag slapp detta eller varför blev det så, men nu blev det så. Och något som är bra med det också, är ju faktiskt att min bebis kommer bara ha fina människor runt sig. För när jag blev gravid gick jag ju återigen in i den där bubblan jag gjorde under bröllopshelgen. Och den bubblan har jag inte lämnat än, och kommer inte heller göra det för mitt barns skull. Att det räcker nu. Och ingen annan får påverka mig på det sättet igen. Speciellt inte nu, när jag kommer ha min bebis som bara förtjänar livets bästa människor.

Så vad kan det lära er att jag sörjer mitt val av bröllopsklänning? Att kanske har ni någonting i livet som gör att det hugger till extra hårt i bröstet, och att ni blir arga eller ledsna över en ”banal” grej? Då kanske det är som precis i mitt fall, att det är så mycket djupare än så. Och när man inser vad det är så släpper det liksom, sen vårt möte har jag inte ägnat en tanke åt min klänning. Jag har bara tänkt att ja, då kom livet emellan, och det är okej att vara ledsen över det, och dom personerna sög, men jag fick gifta mig med världens bästa man, och världens bästa människor var där, för att fira oss, den dagen.

Och så är livet.
Och jag får sörja.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Julia

    Jag håller med! Jag och mina vänner skrek HÖGT och satte nästan tacosen i halsen pga det vackraste vi sett!! Kram

  2. Felicia

    Fint inlägg och förstod självklart hela undermeningen med din text men ville bara skriva att när jag såg din bröllopsklänningen kände jag ba :JA! Visste att du skulle ha på dig något sjukt snyggt och var så spänd på vad det skulle vara. Och den var verkligen perfekt! Så snygg med spetsdetaljerna och urringningen! Kan inte tänka mig att en annan klänning hade vart mycket snyggare! Kram

  3. Malin

    Alltså detta inlägg, som handen i handsken. Gifter mig om 3 månader med mitt livs kärlek. Mannen som gör att jag dyrkar marken han står på, och våra två fantastiska små barn ❤️

    Men att VISSA människor på något sätt ska få detta att handla om de? Att man ska bli ifrågasatt om vem som är bjuden och inte och varför och bla bla bla.

    Jag har under hela mitt liv sörjt relationer i MiB familj och släkt som varit och är dysfunktionella. Jag har bestämt att vårt bröllop inte ska ge utrymme för detta.
    Live, love, laugh – eller stick härifrån. Kanske mitt livsmotto efter detta år 😂

    Lycka till med bebis, kommer få livets föräldrar. Och att jag (och sambon) kollar dina vloggar och på varsitt håll DRÖMMER om att få hänga med er en dag (ej pga fotboll eller annat härligt) utan för att ni verkar vara så innerligt jävla härliga. KRAM

  4. minoo bigner

    Precis så är det ju. Om man inte får sörja saker,relationer situationer tar de ännu mera plats. Än en gång tack för att du delar med dig. 🧡

  5. Lovisa

    Detta är första gången jag kommenterar på din blogg även fast jag läst den varje dag i flera månader. Jag måste bara säga att du är så bra på skriva och att jag blir så berörd av att läsa din blogg. Det får en verkligen att själv börja fundera precis som du gjort vilket hjälper än i livet. Du är inte bara så vacker utan den skönaste människan på denna jorden. Jag har berättat om dig för många av mina vänner och nu är dom precis lika kära i dig som jag är. Längtar tills nästa inlägg, video eller poddavsnitt vad som nu kommer först.

  6. Lisa

    Det här var det starkaste mest berörande och samtidigt det finaste jag läst, det finaste på det sättet att det är så stor sorg men sån hoppfyllt. Snälla skriv en bok någon gång, du har sån talang att sätta ord på känslor och livet. Ännu en gång tack för du delar med dig, även om vi här inne inte känner varandra så känns det som man har en tillhörighet ändå till oss alla med extra starka och extra många känslor <3

  7. Elina

    Så du och Sanna är ovänner , därför ni stoppat upp med podden? Tänkte att något stort hade hänt efter ni bara slutade sådär.

  8. Malin

    Jag har inte gift mig eller tycker kläder är viktigt så just den biten känner jag inte igen. Däremot att avsluta relationer som inte får en att må bra. För 4 år sedan avslutade jag min relation med min pappa och alla stenar från mitt bröst och axlar föll så långt bort. Jag har aldrig känt en sådan lättnad som den kvällen jag fick skrika ut alla känslor och tackade för mig. Han har också sagt många låga ord om mig så jag hade inga hämningar kvar. Vänner har jag inga problem att utesluta om de kräver för mycket. Men ens familj. Det var tufft. Det var även i samband med min brors bortgång och min bästa vän. Men jag har aldrig tänkt på att prata med någon. Kanske vore en ide!

  9. cissi

    Du satte precis ord på mina känslor kring min bröllopsklänning, och ja framförallt tiden omkring mitt bröllop. Tack <3 Du är så bra, och så stark som tar tag i dina känslor! Det är ju det bästa du kan göra både för dig och för din bebis. Stor kram

  10. Emelie Germundsson

    Tack Maja! Tack för att du delar med dig av ditt innersta för att du sätter ord på dina egna känslor men även sätter ord på så många andras känslor däribland mina! Du skriver så fint och sårbart och jag vill bara önska dig all lycka, med Victor med bebis och med allt annat runt omkring! ❤️

  11. Lisa

    Åh får ont i hjärtat att läsa det här inlägget. Fy fan för att behöva ha ett sådant år när man ska gifta sig, det året vill man ju bara kunna se tillbaka på med glädje och kärlek. Men vilken klok insikt du och din psykolog kom fram till. MEN som andra redan skrivit, du är den absolut snyggaste och vackraste brud jag någonsin sett. Tänk istället att du valde en lite ”annorlunda klänning” och inte en liknande (långärmad, spets med urringad rygg) som man sett på alla bröllop senaste åren – det är ju roligare att vara unik! Du hade varit vacker i vilken klänning du än valde – allt klär en skönhet!

  12. Anonym

    Så hemskt att du skulle behöva uppleva allt detta det året som skulle bli ditt bästa!
    Själv blev jag och min sambo inte bjudna på min närmaste barndomsbästis bröllop i sommar. Grät flera veckor när bekanta berättade att deras inbjudningar hade kommit och jag insåg att jag kommer inte få uppleva hennes största dag i livet? Jag kände att jag behövde fråga varför åtminstone och få reda på om något hade hänt mellan oss. Men hennes framtida man kände inte oss tillräckligt väl för en inbjudan. Jag accepterade detta men sörjer än.

  13. Johanna

    Kan så relatera till ditt inlägg, och känner din ångest genom att läsa texten! Blir så irriterad på hur folk kan beté sig, men skönt i efterhand när man inser att man ibland faktiskt mår bättre att avsluta en relation än att fortsätta <3 Jag är själv inte gift men en nära vän till mig liksom dig ångrade sin klänning, på sin viktigaste dag i livet gjorde såhär:
    1. Hon var lycklig med allt på bröllopet men känslan av att hon valde fel klänning gjorde henne tokig.
    2. När hon tänker på bröllopet blir hon lycklig men ser hon kort får hon ångest! (Fast hon aldrig varit vackrare, enligt mig)
    3. En dag kände jag vet du vi åker och hyr en ny klänning åt dig, den PERFEKTA!
    4. Killen ställde upp och tog på sig kostymen & de gjorde en ny fotografering!
    5. Det nya korten kunde hon till och med ha framme och slapp få ständig ångest!
    6. Många ser ingen skillnad men hennes hjärta klappar mycket lugnare!

    Tack för att du delar med dig av dina tankar! Vi är många som kan relatera!

    Från en person med KONSTANT beslutsångest! <3

  14. Rebecca

    Tokigt texten blev. Skulle såklart stå, tror precis alla som såg dig tänkte samma sak, hur enastående fin du var! Du förstår nog poängen i mitt lilla morgonmeddelande till lördagsmorgonkaffet 😉

  15. Rebecca

    Det hjälper dig förmodligen inte alls, men jag kan i min vildaste fantasti inte förstå hur du kan älta din klänning (full förståelse för dina känslor) men när jag såg dina bröllopsbilder komma ut så kände jag, O H E R R E G U D hon är den vackraste och snyggaste jag vet hur och hur ska jag någonsin snyggt kunna kopiera det de. För ALLT var så on top snyggt! Du har noll att älta och jag drömmer om att kunna vara lika vacker som dig den dagen jag gifter mig!
    Tänk på att det också var en dag du valde klänning och den dagen kändes det bra och rätt. Så av någon anledning blev det just så. Och jag tror ingen annan än du tycker att du var enastående fin den dagen. Men såklart får man älta och ska prata om ångest. Ville bara skicka lite ha inte ångest kärlek för du var jättefin. Puss och kram!

  16. Josefin

    Maja ville bara säga att jag har sparat en bild på din klänning i min ”bröllops-mapp” för att ha den som inspiration den dagen jag får gifta mig med min kille! Du är en stor förebild och inspiration hela du!! Stor kram

  17. jasmine

    Gud vad hemskt att vissa människor verkligen gör allt i sin makt för att förstöra för andra. Glad att du släppte de människorna och så himla fint att du släppte allt på ditt bröllop. Det såg så vackert och fint ut. Vissa är bara konstiga och tyvärr kommer man alltid söta på sådana personer i livet…

  18. Moa

    Maja, du är fantastisk. Du skriver så extremt fint och formulerar allt perfekt, sätter ord på varenda känsla. Du inspirerar mig något enormt mycket. Jag uppskattar dig. Du är bäst. Kram.

  19. Felicia

    Näe alltså, igenkänningsfaktorn. Inte just bröllop, men konceptet att en enorm händelse i ens eget liv hamnar i skymundan pga andra människors saker, och något slags dåligt samvete för att man blir ledsen och besviken för att de inte firar ens stora dag, som bottnar i låg självkänsla typ? ”Nä men det här är bara den största dagen i MITT liv, så det är ju inte så viktigt”, känns som en tanke man tänker. Oavsett – såklart man får sörja. Det är så himla viktigt. Stort som smått. En idé jag fick helt spontant är ju att kanske fira 10-årig bröllopsdag och då ordna fest och köra dröm-brudklänningen då istället? Så är det liksom inte kört för alltid, utan blir något att se fram emot igen? Massa kramar och TACK för att du delar med dig <3

  20. Selina

    Herregud maja,
    Gråter nu
    För exakt så har jag kännt i flera år
    Tack för att du sätter ord på känslor
    I denna värld där alla är så kalla
    🙁
    Du är min förebild
    /// 28 årig 2 barns mamma

  21. S

    Jag önskar att allt blir bra för dig tillslut. Och kanske vill ni då gifta er igen eller fira tioårig bröllopsdag eller femtioårig. Bara för att ni kan. För att få känna på glädjen det är menat att bringa. Tack för fint inlägg Maja. Allt blir bra tillslut ❤️

  22. Jennifer

    Varje gång jag läser dina djupa inlägg om just sånt här som du beskriver ovan så är det som jag läser mina egna tankar.. att jag själv kunde skrivit PRECIS samma text som du. Det är otäckt ibland men fascinerande över hur lika vi är när det kommer till ångest (eller känna känslor som du så bra beskrivit det nu för tiden). Jag önskar av hela mitt hjärta att vi varit vänner för det hade varit underbart att dela glädje och sorg med en sån fin människa och vän som du verkar vara. Jag är själv precis som du en person som känner mycket känslor. När jag väl är glad och sprallig så syns det till max men samma gäller när jag är ledsen eller grubblar på något.. Det är tufft att vara känslomänniska vissa dagar (har du förresten googlat på högkänslighet? Det öppnade mycket nya tankar för mig) men samtidigt så är jag GLAD över det eftersom man har så mycket andra fina sidor som man inte velat byta bort. Man är tex väldigt intuitiv och KÄNNER mycket av andras känslor och är därför en extremt bra lyssnare och någon som SER människor. Så ser jag på det iaf. Nu svamlar jag som vanligt haha. Men hur som, jag önskar att man fick chans att vara vän med en sån som dig Maja, du verkar vara helt fantastisk. Och skit i dom människor som gjort dig besviken och inte finns i ditt liv längre, det är deras förlust. Puss!

    1. Maja Nilsson

      <3 Har helt klart googlat högkänslighet och ja såklart är jag det haha, härligt dock att lära sig förstå sig själv bättre! Tack för din fina kommentar <3

  23. B

    Jag älskar hur du sätter ord på dina känslor, du berör verkligen så tack för att du delar med dig.

    På tal om din klänning, jag skickade senast idag en bild på dig i din brudklänning till mina tjejkompisar då jag tyckte din klänning var det vackraste jag sett, likaså du var en så himla vacker brud. Har tagit reda på märket på klänningen och ringt runt till olika återförsäljare av det märket för och kunna hitta samma, då jag gifter mig i sommar och är på klänningsjakt, men den tyvärr finns inte i någon butik att testa och därför undrar jag om du kan tänka dig sälja din? Maila mig gärna om det är så.

    Kram

  24. Elin

    Nu sitter jag här och gråter. Oj vad detta satte ord på mina känslor. Jag har mått otroligt dåligt över klänningen och frisyren jag valde till min bal men precis som du beskriver inser jag nu att det är en symbol, något fysiskt som jag kan vara ledsen över. Sorgen ligger nog egentligen i att livet just den våren kom i vägen och mina föräldrar skiljde sig, en otrolig chock. Istället för att rikta min ilska och sorg mot det, har fokus varit på klänningen och frisyren… Tack för att jag fick ett nytt perspektiv på situationen och tack för att du delar med dig, många av dina texter berör mig men detta gick rakt in i mitt hjärta. Kram

Visa alla 44 kommentarer
Idag vid lunch har jag skypemöte med min psykolog, det blir ju första gången efter att vi sågs i Västerås och jag är lite nervös.

Idag vid lunch har jag skypemöte med min psykolog, det blir ju första gången efter att vi sågs i Västerås och jag är lite nervös. Jag och Victor låg och pratade igår och jag sa det att det känns så jobbigt med ett samtal idag för att jag mår ju bra nu. Ångesten är i princip borta och det finns ingenting i mitt liv som jag känner att jag vill ta itu med. Hon bad mig nämligen ta upp två eller tre saker jag känner att jag behöver prata om eller jobba med och såhär på rak armen kom jag inte på någonting.

Men så sa Victor det igår att det är ju när man mår bra som man måste fortsätta gå (och jag känner mig själv, jag har en del att ”ta tag i” och har behövt i flera år och jag har ju bara gått på ett möte). Jag antar att det är som med allt i livet, bara för att man är stark och kan springa långt så kan man ju inte sluta att träna. Då blir man ju svag igen. Jag antar att det bara skrämmer mig att sätta mig där med egentligen ingenting att ta upp med henne och att jag efteråt förmodligen kommer att ha tagit upp grej efter grej. Och jag vet ju att det är de svåra med ångest och psykisk ohälsa, bara för att jag mår bra idag, behöver inte det betyda att jag gör det imorgon igen. Tanken med att jag har tagit hjälp är ju att leva ett liv fritt från ångest hela året och inte bara i perioder. Det bestämde jag mig för när jag blev gravid att jag inte vill att mitt barn ska ha en mamma som mår dåligt. Så för hens skull ska jag fortsätta gå nu tills jag är kvitt min ångest och mina hjärnspöken för gott. Det sa hon förresten sist, jag berättade att jag läser överallt att man alltid måste leva med ångest. Att man inte kan bli kvitt den. Då sa hon bara ”varför då?, det tror inte jag”. Och det lilla var så skönt att få höra. Att en psykolog sa att man kan bli kvitt sin ångest. Och kanske bidrog det till att jag idag inte har den där grova ångesten, för att jag fick höra att man kan bota den.

Några grejer jag vill ta upp som inte känns så jobbiga men som jag ändå vill ta tag i är att jag aldrig kan tillåta mig själv att sova ut, vaknar jag till vid 06 så får jag någon slags ångest så jag måste gå upp och ”ta tag i dagen”. Börjar jobba nästan på en gång och dricker kaffe. Jag vill bli något mer obrydd. Min karaktär är ju att vara väldigt driven och ambitiös och det vill jag ju såklart inte ändra på men jag vill ändå bli lite mer som Victor, kunna slappa när jag kan. Kunna mysa. Kunna ”unna mig” att ligga kvar i sängen till nio iallafall en dag i veckan. Det låter kanske som ett i-landsproblem men att ha behovet att varje dag vakna och på en gång behöva prestera blir jobbigt i längden. Jag minns inte senast jag hade en dag där jag inte kände att jag behövde fixa och ordna grejer såfort jag vaknade. Att bara ta en morgonkaffe utan min dator och jobbmobil finns inte i min fantasi, och det betyder inte heller att jag är stressad. Det är mer bara behovet att prestera som jag vill bli av med. Jag vill även ta upp mitt behov att älta saker. Och hur jag kan bli manisk. Får jag en tanke om någonting jobbigt så låter jag det äta upp mig exempelvis hela kvällen. Jag kan inte släppa saker. Eller tänka att ”äsch nu blev det så, skitsamma”.

Det ska bli intressant iallafall och jag älskar hur jag har lärt mig saker om mig själv och livet det här året. Jag kommer helt klart se tillbaka på det här året som ett av de viktigaste i mitt liv. Bara insikten att min ångest är känslor har lärt mig mer än vad ni kan ana. Så det ska bli lärorikt och se vad jag har lärt mig efter flera möten med min psykolog. Tänker såklart uppdatera här inne om det, vet att ni är många som är intresserade.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Johanna

    Hej Maja! Jag kände igen mig så mycket i ditt inlägg. Jag började gå till en psykolog för att jag kände att jag hade saker att ta tag i. Vi hade planerat in 10 möten och efter 5 kände jag redan att jag hade svaren till mina frågor. Men jag fortsatte gå och hade PANIK varje gång för jag bara, ”men vänta nu är det fel på mig om jag fortsätter gå, är jag psykiskt sjuk? behöver jag det här?”. Men dem stunderna då jag faktiskt mådde bra var så mer viktiga för mig jag hade ”öppna ögon” och lärde mig så otroligt mycket om sig själv. Ibland kan det vara skönt att prata med någon som bara är där för att lyssna som deras jobb! Lycka till, du är min absolut största förebild när det gäller allt i livet <3

  2. Fanny

    Det är som om du skriver mina tankar.. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva känna att jag måste prestera något JÄMT, göra saker och ting nu nu nu, inte kunna ligga och slappa med gott samvete. Det är något jag också jobbar med, varenda dag.
    Stora kramar till dig, du är verkligen bra, Maja! <3

  3. Karolin

    Skriv gärna om vad hon sa kring att fastna och ”älta” saker. Tips på vad man kan göra och tänka för att få en brytpunkt när man kommit in i ältandet som ettrar sig fast! Väldigt intresserad av svaret då jag själv är en person som gör det väldigt mycket och ofta och gärna vill få lite hjälp kring det!
    Tack Maja för du delar med dig, jag fick en stor hjälp av poddavsnitet där du berättade att ångest är en känsla man har! De blev faktiskt mycket bättre och säga och även känna att man var arg, besviken eller ledsen istället som var grundproblemet till ”ångestkänslan”!

  4. Josephine

    Tack för att du skriver om det här och tar upp det. Jag är också en orolig och ångestfylld person som kan fastna i överväldigande tankar. Det är så skönt att få läsa om och höra om hur andra har det och känna att man inte är själv med att ha ångest ibland 🙏🏻😁 heja dig!!!

  5. Ellen

    Jag lider också av ångest. Min psykolog sa till mig att jag inte behöver omfamna alla tankar som ger mig ångest. Det blev ett uppvaknande för mig. Att jag kan uppmärksamma en obehaglig tanke (tex ältande), ”hälsa” på den för att sedan låta den passera (genom meditationstekniker, som moln som flyger förbi eller löv på en flod). Jag har liksom riktigt gottat ner mig i ångesten för jag har aldrig tänkt att tankar faktiskt är valbara. Vi är inte slavar under vår hjärna. För mig underlättade det eftersom jag alltid börjar känna min ångest i magen så jag får en varningssignal innan den blommat ut och därigenom möjlighet att identifiera vilken tanke som kickar igång min ångest.

  6. Julia

    Om man känner sig bra, och att man inte vill ta mötet bara för att man är rädd att riva upp känslor i onödan så har man med störst sannorlikhet inte förlikat sig med de känslorna och kommit över dem än, man gör som alltid, och pushar undan dem.
    Och varför inte ta mötet på en vacker solskens dag? Det är just då du är mer öppen än någonsin att se lösningar, se ljus i saker och ting och framförallt viljan i att fortsätta må bra! När man mår dåligt är det svårt att se dem sakerna. Så detta möte kan ju bli väldigt nyttigt <3

  7. Lisa

    Du är en sån inspiration och fantastisk människa Maja! Blir så berörd av allt du skriver och jag känner igen mig i dina känslor och person så mycket. Skrattade inombords av igenkänning när jag läste det här inlägget då jag just nu går igenom samma sak, har tampats med min ångest, oro och ett behov av att älta saker och ting även fast de är i det förflutna. Jag har precis som du just nu en väldigt fin period där jag hittat tankesätt som fungerar för mig och ett nytt sätt att tänka bort min ångest. För det första försöker jag att sätta fingret på vad det är för känsla jag känner istället för att känna ångest. När jag känner förväntansångest inför en situation eller en prestation som jag vet ligger framför mig fick jag tips från min psykolog att försöka tänka att ”precis som jag hanterat alla tidigare situationer i mitt liv kommer jag även att kunna hantera den situationen där och då, jag litar på att framtida jag kommer att klara av situationen när den inträffar”. Ett annat häftigt knep jag hittat när allt hopar sig är att jag tänker som att jag flyger över mig själv, jag tänker att jag höjer mitt perspektiv, låter kanske knasigt, haha, men jag tänker att jag ser mig själv ovanifrån som ur ett flygperspektiv och tänker att jag och mina orosmoln är en så liten del av den stora världen utanför, det ger mig distans och lite lugn och ro. Jag brukar också tänka att ”vänta, lugn och fin, allt runtom mig är precis som det är oavsett hur jag tänker eller gör här och nu, det står still, situationen jag grubblar över står still och det är lugnt”. Hoppas att du kanske också kan ha nytta av dom knepen!
    Imorgon ska jag också prata med min psykolog även fast jag just nu är i ett så skönt mode, men tänker precis som du att det är just då man behöver det, när man är stabil och kanske kan se på sina ”problem” med ett ljus och klara ögon och inte tunga känslor som behöver hanteras direkt. Vi kommer vara så starka efter det här, och det blir bra tillslut. Vill avsluta med ett citat som verkligen peppar mig till att våga vara modig när jag är rädd, i stora val likväl som i vardagen ”Be afraid, and do it anyway”. Du är bäst! ❤️

  8. Lina

    Det är så skönt att veta att man inte är ensam om detta, jag lider själv av ångest och hade senast i Måndags ett telefonsamtal med min psykolog. Efter att jag flera veckor i rad ombokat vårat möte pga ”att jag mår bra” tills denna vecka då allt kom ikapp mig. Min psykolog sa till mig att om jag endast hör av mig när jag har ångest så kommer vi aldrig komma någon vart utan han kan bara hjälpa mig för stunden. Utan det är när man mår bra som man faktiskt är öppen för en förändring och öppen för lösningar på hur man ska kunna må bättre. Hädanefter har jag lovat mig själv att aldrig boka om våra samtal igen, nu är det 2019 och jag ska bli ångestfri!
    Älskar din blogg och att du är så öppen kring ångest, det hjälper så mycket och att man inte känner sig ensam om det. Kram

  9. Sandra

    Håller med kring att gå upp i tid på morgonen. Själv har jag under min tid som student på högskolan alltid gått upp i tid men senaste tiden känt mig väldigt trött, vilket innebär att jag i stället för att ställa klockan på senare så snoozar jag för länge. Följden på detta blir att jag blir besviken på mig själv och känner igen mig i det du skriver att du vill prestera. I mitt fall handlar det ju om jag inte gör det nu, så skjuter jag upp det till senare vilket är lagom stressande i sig. Vill också bli lite mer som Victor och slappna av lite mer.
    Kram

  10. Lisa

    Det här var det BÄSTA inlägget någonsin, du är så himla klok!!!! Tack för du delar med dig det hjälper mig och många fler! kram

Visa alla 23 kommentarer
Jag har länge tänkt att jag ska skriva ett inlägg om hur jag har upplevt viktresan i samband med min graviditet.

Jag har länge tänkt att jag ska skriva ett inlägg om hur jag har upplevt viktresan i samband med min graviditet. Ni som har följt mig länge vet att jag förr i flera år led av ätstörningar, som värst var det nog tre år sedan. Det var när jag googlade ordet bulimi som jag förstod att jag faktiskt hade det och när jag läste alla symtom så fick jag mig en tankeställare. Jag trodde att för att ha en ätstörning behövde man väga 40 kilo och vara grå i ansiktet (jag såg ju inte själv att jag vägde alldeles för lite och faktiskt var grå i ansiktet, men även om jag hade vägt mer och varit normal i ansiktet hade jag haft en ätstörning). Jag hade en bild av hur man skulle se ut och vara för att passa in i det facket och det gjorde inte jag, så att jag hetsåt, kontrollerade varenda kalori och liknande var i min värld inte samma sak som en ätstörning. Idag förstår jag ju att såfort man ens har en negativ tanke, eller kontrollbehov kring mat och vikt så har man en ätstörning. Det är viktigt att komma ihåg det. Att bara för att man utåt sett är ”normalviktig” så betyder inte det att man inte kan ha en allvarlig ätstörning.

Vändpunkten var iallafall för mig när jag satt där i vår säng i Lissabon och jag var ensam hemma, googlade ordet bulimi och fick upp ”symptom”. Och sedan läste jag på om alla konsekvenser. Hur håret gick av, musklerna förstördes, tänderna lika så. Det var så mycket mer som påverkades än bara min vikt. Listan var så lång och ni kan läsa den här. Minns att jag äntligen förstod varför jag hade så ont i magen jämt, och alltid så trött. Men det var när jag läste att det kunde påverka min fertilitet som jag bestämde mig. Att jag hellre ville bli mamma, än att vara ”smal”. Och just för att jag bestämde mig och efter den dagen jobbade på min sjukdom och idag känner mig i princip frisk så känns det ibland som om att jag inte kan prata så mycket om det. För att det inte är rättvist. För överallt läser man att man aldrig kan bli kvitt en ätstörning. Men jag blev kvitt min, och även om det tog ett bra tag, och även om jag då och då (även om det är ytterst sällan nuförtiden) påverkar mig så känner jag mig idag 100 procentigt frisk. Gravid eller inte.

Och efter att jag gick ut med graviditeten har era frågor strömmat in om hur jag hanterar min viktuppgång. Ni är så många som kämpar med era hjärnspöken och vill vara lika avslappnade till er vikt som jag är till min idag. För det första så är det ju en stor skillnad att bli frisk från sin ätstörning innan en graviditet och under. Att jag var väldigt lugn och trygg i min kropp innan bebisen gör ju att jag hade en stabil grund att utgå från. Så jag känner inte att jag kan hjälpa med det, hur man ska tänka för att acceptera att man går upp i vikt. Jag känner hur jag fumlar på orden för att jag inte vill skriva något fel. För mig har det varit så att jag knappt har tänkt på vikten eller min kroppsstorlek. Jag har ätit det jag har lust med, råkar det vara coco pops så råkar det vara det. Jag tror att jag redan innan graviditeten levde så kravlöst hela den sommaren, åt och drack vad jag kände för och hittade en balans i det så när jag blev gravid förändrades ingenting. Jag fortsatte bara att lyssna på kroppen, på vad den ville ha och inte.

Det enda jag kan säga är att jag är så glad över att jag inte har ägnat en tanke åt min vikt eller kropp under dessa månader. Tvärtom, jag har aldrig varit så imponerad av mig själv som jag är nu. Jag älskar att mina tuttar är så stora att dom inte ens går att kontrollera för dom gör mat till min lilla bebis. Jag har lagt på mig både här och där men vad spelar det för roll? Min kropp gör ett liv. Min kropp skapar mitt och Victors barn. Och jag har aldrig känt mig vackrare fast jag aldrig har vägt så mycket. För att jag tror att jag liksom har listat ut det efter dessa åren, att skönhet aldrig sitter i en siffra eller byxstorlek. Skönhet sitter i allt det andra. I livet. I kärlek. I en själv.

Och det är så mycket lättare sagt än gjort att bli kvitt sina hjärnspöken. Jag kan fortsätta rabbla på här om hur fantastisk kvinnokroppen är men det spelar ju ingen roll om man känner som man känner. Jag förstår att det känns hur jobbigt som helst. Jag vet inte alls hur jag hade hanterat min graviditet om jag var kvar i det tankesättet jag var i Lissabon. Jag får kalla kårar bara jag tänker på det. Det måste vara så otroligt jobbigt. Och jag kan inte komma med några tips, för man kan inte rädda någon annan från sin sjukdom. Men kanske ramlar det in fina kommentarer här om hur man kan tänka. Eller så kanske mitt inlägg bara blir som något slags stöd. För jag förstår verkligen hur jobbigt det kan vara. Och att man samtidigt ska finna lycka i att bli mamma måste vara så tufft, någonting jag inte alls kan förstå hur svårt det måste vara. Och därför blir det svårt för mig att kunna skriva någonting bra och hjälpsamt. Några grundstenar tänker jag dock är att du ser till att ha en bra barnmorska, som förstår din sjukdom och som lyssnar på dig. Se till att er partner eller närstående förstår vad som försiggår i ditt huvud, dela dina tankar med någon. Fokusera inte på vikten, det är helt oväsentligt, det viktiga är du och din bebis. Och försök att påminna dig själv om vad som faktiskt är viktigast, och just nu är det livet i din mage som behöver växa och få all energi den kan få.

Nu vet jag knappt vad jag ska skriva. Känns som att jag hade kunnat hjälpa till bättre om jag hade varit kvar i min sjukdom, så kanske ska ni inte vända er till mig för hjälp utan enbart för inspiration. Kan jag bli frisk, så kan du bli frisk. Och jag blev frisk för att jag blev det, jag har inget svar på hur eller varför. Men jag minns bara att jag ville bli frisk. På riktigt. Att dagarna av att konstant tänka på träning eller mat behövde vara över. Insåg att mitt liv susade förbi mina ögon, hur solen lös i Lissabon och våra familjer var på besök. Men det enda jag tänkte på var att springa milen och inte dricka det där glaset med vin till middagen. Minns att jag verkligen kände hur jag förlorade värdefull tid. Och när det slog mig att det även kanske skulle bidra till att jag inte skulle kunna få barn så fick det vara nog helt enkelt.

Däremot önskar jag att jag hade tagit hjälp tidigare, det finns så mycket hjälp man kan få bara man vill. Så se till att vilja. Eller försök att vilja, så har du kommit en stor bit på vägen.

Och glöm inte heller hur bra våra kroppar egentligen är. Och att du, nu som har skrivit till mig, faktiskt är gravid och bär på en liten bebis. Länge leve kvinnokroppen. Och bristningar. Och mörka bröstvårtor. Och kärlekshandtag, och dubbelhakor, och gäddhäng och allt det där. Och länge leve oss som har kämpat, eller kämpar med ätstörningar <3.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Isabell

    Hej fina Maja,

    Även om man inte känner dig så ”känner” man dig. Tack för ditt fina inlägg och för att du är den härliga inspiration som vi i dagens samhälle behöver.

    Livet är inte perfekt men man gör det bästa av det så blir det bra tillslut ändå.

    Jag har själv (som många andra) varit i träsket och varken sett ut eller in. Tränade ohälsosamt mycket och det blec mer som ett krav än ett nöje. Gladerligen är den tiden förbi sedan något år tillbaka och jag kan äntligen koppla av, andas och njuta igen.

    Vändpunkten var lite likt som du beskriver det. Hår, tänder till viss del men framförallt —> fertiliteten. Det viktigaste och finaste (enligt mig) som jag en vacker dag vill uppnå. Men det skulle aldrig gått för några år sedan varken fysiskt eller psykiskt. Därför är det häftigt att idag kunna stå och vara sjukt stolt över vad man övervunnit.

    Nu hoppade jag plötsligt till mig istället. Tillbaka till dig. Sluta aldrig med det du gör, du är en inspiration och underbar människa på alla sätt och vis. Wow. Och tillsist, all lycka till med tillskottet. En ny fas i livet som ni kommer fixa galant som det lyhörda, varma och roliga par ni är ( verkar vara 🙂

    Önskar dig en fin dag!

    Kram

  2. Sandra

    Maja, vilken genuint fin människa du är. Kan relatera till så mycket av det du delar med dig. Fortsätt att vara den du är, å eran bebis kommer få en helt fantastisk mamma! <3

  3. Elin

    Hej fina Maja! Jättefin text som vanligt, älskar din blogg.

    Jag har själv haft/har en ätstörning, fast åt ”fel håll” (misstolka mig rätt). Mina tankar har varit fast i att det inte finns någon stoppknapp, för att sedan fasta och inte äta någonting nästa dag, ingen balans över huvud taget. För min del har jag tagit hjälp av KBT och en livscoach och jag tror precis som du, att man kan bli frisk.

    Det är förövrigt så fint att du bara kan njuta av din tid nu! Önskar dig all lycka med bebisen.

  4. Emmelie

    Alltså wow! Jag vet inte vad jag ska skriva Maja men du slår mig verkligen med häpnad varje gång du skriver om ett ämne som kanske är känsligt eller liknande. Jag tycker du har sånt himla sunt tänk till dig själv, och nu vikt och jag vill bara krama om dig. Du är helt fantastisk och jag önskar jag kan bli mer som dig.
    Och även fast jag inte varit så besatt av mat och träning som du var så kan jag ändå känna att jag inte kan äta vissa grejer för jag har inte tränat och jag minns första gången jag gått upp från 64 till 67 och kände världens panik för jag hade inte gjort något speciellt. Och ändå är jag lång och väldigt smal men inte lika vältränad som förut och har mer fett… Men jag försöker tänka att det är det jag behöver för att kunna bära ett barn i framtiden…
    Stor kram Maja!!

  5. Lisa

    Så fina och kloka ord och heja livet!

    Jag var sjuk i anorexi i mina tonår som när jag blev ”frisk” (trodde min omgivning) övergick i bulimi, en sjukdom som var enklare att dölja. Jag ansåg mig vara ”frisk” i 20 årsåldern men ändå kretsade så mycket av mina tankar kring vad jag fick äta eller inte äta eller ”tänk när jag gått ner 3 kg” eller ”jag köper skinnbyxor när jag gått ner till min målvikt”. Jag har mått bra de senaste 4 åren men med haken att jag aldrig tillåtit mig själv att gå över en viss vikt så någon form av kontroll har ändå funnits kvar. När jag blev gravid förra året pratade jag direkt med min barnmorska om min rädsla för att det skulle bli jobbigt att gå upp i vikt MEN med handen på hjärtat är det första gången på 14 (!) år som jag älskar min kropp. Från den dagen jag blev gravid och nu när bebis är 4 månader så älskar jag min kropp och är tacksam för det varje dag. Jag unnar mig allt jag är sugen på, har kastat ut vågen och inte vägt mig efter förlossningen och tycker min kropp är FANTASTISK. Jag har varit elak mot den i 14 år och den bar ändå mitt barn, födde henne och ger henne mat varje dag, jag ska ALDRIG mer tänka en negativ tanke om min kropp. Och min dotter ska ALDRIG höra sin mamma säga något negativt om sin kropp ❤️

  6. Sara

    Hej Maja! Vill bara säga att jag älskar dig som person och alla dina sociala kanaler. Följer dig flitigt och tycker att du är en fantastisk person! Jag undrar bara varför ALLT måste dramatiserar och bli så stort? Utseenden, kost, mode och mer därtill? Om någon ser bättre ut än mig ex kroppsmässigt, då kan jag inte glädjas och börjar direkt jämföra mig själv och känna mig otrygg? Men om personen helt plötsligt är ’fulare’ än mig då kan jag glädjas, vara lugn och känna mig trygg i mig själv? Varför kan jag istället då inte bara glädjas åt hen och sluta jämföra mig? Måste en person vara fulare än mig, mer osäker eller mindre framgångsrik än mig för att jag ska sluta jämföra mig eller glädjas? När en modell inte retuscheras så ska hon hyllas, felet ligger i hur vi tänker med oss själva! Den yngre generationen måste lära sig jobba med sin självkänsla, att man är mer än okej även om någon annan ser bättre ut osvosv? Viktigast utav allt lära sig att inte jämföra sig! Jag börjar bli riktigt less på alla riktlinjer om det ena och andra och om vad som är okej. Allting är OKEJ, tjock, smal, rik, ful, kort, hårig you name it. Börja snälla med att bara inse det och då kommer allting i livet bli så mycket enklare! Blev väldigt luddigt inlägg men hoppas du förstår. Önskar dig allt gott! Stor Kram 🙂

  7. Marie

    Alltså WOW Maja, du skriver så fint och det är underbart att du äntligen får känna så som du känner! Vilken riktig kämpe du är och vilken inspiration du för med dig till andra. Tror att det är många som både är gravida eller inte, som behöver höra just de där orden.

    För du har helt rätt, hjärnspöken kommer ovh går men vi kvinnor måste vara så imponerade av oss själva, både innan och efter en graviditet. Men att man lägger på sig vid en graviditet är såklart svårt att hantera också, dock måste man välja att se det som du gör. Våra kroppar skapar ett liv, vad spelar det för roll om vi lägger på oss lite här och var, det är ju meningen för att bebisen ska må bra och få bästa förutsättningarna för att komma ut frisk och alldeles underbar!

    Tack för att du delar med dig, du är grym!!!

    All lycka till med allt inför bebis och er nya lilla familj – ni är SÅ fina tillsammans!

  8. Julia

    Fina maja, du är så duktig på att sätta ord på svåra saker!
    Du skriver att man kanske inte ska vända sig till dig för hjälp men jag tror dina tankar inte bara inspirerar utan verkligen hjälper fler än du tror. Framför allt tror jag att det kan vara en ögonöppnare för många, att man faktiskt börjar inse att man VILL och KAN få hjälp med sin ätstörning. Steget till att våga erkänna att man har en ätstörning är väldigt stort och svårt att ta, för när du har gjort det har du också satt dig i en situation där du inser att du behöver genomgå en aktiv och brutalt jobbig förändring för att bli frisk. Den hjälpen att få motivationen och tron på att man kan komma ur det tror jag är det viktigaste steget för att någon gång kunna bli frisk och där tror jag du kan hjälpa många.
    Jag har haft perioder med ätstörningar genom åren, där alla tankar som finns i huvudet kretsar kring vad man inte borde äta och när man kan träna nästa gång. Idag känner jag att jag kan hantera det, tankarna finns där men de har inte längre någon makt i mitt liv.
    Kram till dig och till alla er andra där ute som kämpar/har kämpat mot ätstörningarna <3

  9. Anna

    Varför tolka allt fel? Hon skriver klart och tydligt ”Jag trodde att för att ha en ätstörning behövde man väga 40 kilo och vara grå i ansiktet (jag såg ju inte själv att jag vägde alldeles för lite och faktiskt var grå i ansiktet, men även om jag hade vägt mer och varit normal i ansiktet hade jag haft en ätstörning)”

    Hon kan väl bara tala utifrån sig själv eller hur? Sen upplever ALLA sjukdomen olika men här ser vi den ur Majas perspektiv.

  10. Sanna

    Så viktigt att du tar upp detta ämne!!! När jag blev gravid var det skitjobbigt att gå över 60 kg gränsen. Jag hade aldrig vägt mer än 58 innan. Alltid tränat varit hurtig, spelat fotboll. Men min graviditet tog ut min ork totalt. Jag ville träna men det gick lixom inte. Idag är vår son två veckor och en dag gammal. När jag vägde ”in” mig en sista gång vägde jag 78,4kg. Jag fick själv intala mig exakt det som du skriver här. Det gör inget om jag går upp jag skapar ju faktiskt ett barn. Men det är så viktigt att kunna prata om det. Jag hade turen att dela hela resan med min barndomsvän/ bästa vän. Och oj vad vi har bollat tankar och funderingar med varandra. Nu skiljer det 6 dagar på våra söner. Helt sjukt. Men det jag vill säga egentligen är att fortsätt vara du! Du inspirerar och det är så viktigt att vi kvinnor inte skäms för våra tankar, kroppar.

  11. Matilda

    Du är så himla vacker och klok maja! Älskar att följa din resa innan graviditet och ännu mer nu när ni ska ha barn. Kram!

  12. Emma

    Tack, tack, tack! Denna text va så viktig för mig att läsa! Jag är evigt tacksam för den inspiration du ger mig Maja <3 Stor kram!

  13. Emelie

    Haha va? Jag har haft ätstörning och mina värden såg bra ut ändå. Jag blev aldrig underviktig för min längd heller. Har varit kraftig och haft ätstörning. Kommentaren var helt fel av dig. Du vet ingenting om någon annan. Fruktansvärt fult att ge dig på en annan om ett sånt här ämne.

    1. Anna

      Varför tolka allt fel? Hon skriver klart och tydligt ”Jag trodde att för att ha en ätstörning behövde man väga 40 kilo och vara grå i ansiktet (jag såg ju inte själv att jag vägde alldeles för lite och faktiskt var grå i ansiktet, men även om jag hade vägt mer och varit normal i ansiktet hade jag haft en ätstörning)”

      Hon kan väl bara tala utifrån sig själv eller hur? Sen upplever ALLA sjukdomen olika men här ser vi den ur Majas perspektiv.

  14. Ronja

    Så länge du (inte bara du utan alla) vägde dig så är du ätstörd. Vikten ger inga svar på något. Den säger noll om hur stark du är, hur länge du kan springa eller om dina värden.
    Så länge din vikt har betydelse o du tänker på den så är du ätstörd.

  15. Malin

    Hej fina Maja! Har kunnat hållit mig borta men idag laddades appen ner 🙈. Hjälp! Vad behöver jag veta för att bli en riktig Hay day Bonde? Och det viktigaste av allt! Vilken är din tagg? Hade sparat den men hittar den inte nu när jag äntligen börjat spelat 🙁. Kram

  16. Elin

    Så bra och viktigt inlägg Maja. Du är så klok <3
    Jag har själv haft likadana tankar som du, men är idag på rätt spår. Kroppen är fantastisk och vi borde hylla den mer, inte hitta saker som vi vill ändra på för att något är ”fel”.
    Kram <3

  17. Lisa

    Vilket inlägg, finner inga ord. Att du skriver det är tror jag hjälper så många mer än du kan ana. Det hjälper åtminstone mig i min situation. Har tänkt att jag inte har en ätstörning, trots att maten är oerhört problematisk för mig. Jag har nämligen en annan diagnos som jag kämpar med, men när jag läste dina ord så insåg jag precis att – jo, jag har visst en ätstörning samtidigt.. Jag ska ta hjälp, ta upp det med min psykolog.

    Jag känner igen dina ord, att livet liksom pågår och man är mitt i det: men missar samtidigt allt.. för att man är upptagen av sjukdomen, ätstörningen, eller vad det än må vara som man kämpar med. Men det går. Det går att leva livet, och jag ska nå dit. Fint. Vilken inspiration <3

    Heja dig Maja, HEJA DIG, som är så himla magisk på något sätt!!!!! Stor kram <3

Visa alla 31 kommentarer