Han heter Ted Louie! Det hela började för flera flera år sedan och vi hade bestämt oss för att får vi en dag en son, då ska han heta Louie. Sen blev det Sveriges mest populära namn 2017. Jaha nehe, tråkigt. Ted då? frågade jag. Nej sa Victor. MEN VÄNTA, NU VET JAG VICTOR!!! VI SÄTTER IHOP NAMNEN!! TED LOUIE??!!!! Nej, sa Victor. Aldrig. Min son kommer inte att heta Ted Louie.

Så på nästan skämt har jag fortsätt att säga Ted Louie under flera år, och då antar jag att det växte på Victor. Han har ju trots allt hört det till och från i kanske tre år nu. Våra familjer har vetat om namnet i flera år och när vi fick reda på att det var en pojke då fanns det inget annat alternativ. Ted Louie. Utan mellannamn. Ted Louie Nilsson Lindelöf. Hans farbröder kallar honom för TL och jag för Teddis. Min älsklings-Teddis. Sen kanske han kommer vilja slå oss när han är stor, att ha två efternamn är jobbigt nog, nu fick stackarn två förnamn också.

Bebiskläder är ju livets grej, åh det är så mysigt och nussigt. Jag får inte nog. Går runt varje dag och tvättar någonting, pillar lite i hens garderob, viker små cardigans som är lika stora som min handflata typ. Njuter av den här tiden. Så magiskt att jag får köpa och vika barnkläder till mitt första barn som snart är här.

Här kommer lite inköp jag har gjort, ni frågade på instagram så här kommer det!

Cardigan / Byxdress / Strumpor

Tights med jordgubbar

Grå stickad byxdress (på rea nu)/ Beige byxdress

Byxdress

Inlägget innehåller adlinks!

Planen var att blogga och jobba massa igår men efter spa och ett besök hos läkaren så gick musten ur mig så jag låg i sängen redan vid 18, somnade vid 20 och vaknade nu vid 06. Oh well, så kan det gå. Jag vet att jag bara är gravid i vecka 36 men det känns som vecka 42 vissa dagar.

Mitt mående: Jag mår bra men är trött. Börjar bli orolig, känslig och det är många tankar i mig samtidigt som jag är inne i en eufori av att det snart är dags och njuter av att hemmet börjar bli i ordning. Men faktumet att jag lever tillsammans med ett fotbollsproffs har slagit mig och det gör mig känslig och ledsen. Man får ofta höra att man är lite orolig att mannen inte ska vara hemma och att jaaa det är vad man har att förvänta sig som fru till en idrottsman, ”hinner han till förslossningen?” är en vanlig fråga som jag har insett nu är helt sjuk, att det ens är ett alternativ. Känns omänskligt. Det finns ingenting i världen som skulle vara viktigare än min förlossning av vårt barn och att det här ens är frågor vi behöver planera efter känns tufft för mig, finner ingen prestige i det överhuvudtaget och vill typ skjuta alla män i hela världen som har prioriterat någonting annat än att vara med sin fru på sin förlossning. Skamligt och pinsamt.

Att vi behöver se över hans schema och diskutera alla möjligheter beroende på vilket LAND han kommer att befinna sig i när jag är här ensam höggravid. Jag vill gärna tro på kraften i min kropp och att bebis känner när pappa är hemma och inte men jag är orolig. Och det gör mig ledsen, hela situationen faktiskt. Har överlämnat så mycket praktiskt till Victor så som vägen till sjukhuset, numren till läkarna, matlådorna som ska fixas och vattnet som ska packas ner i kylväskan. Det skulle bli för mycket (och vilken kvinna som helst) att göra det här ensam. Och jag kan såklart ringa hit mamma eller en vän, men det handlar om att jag vill göra det här med Victor, min man och pappan till barnet, inte med någon annan. Skulle han inte vara med skulle mitt hjärta gå sönder.

Mina hormoner: Sådär. Allt går mig lite på nerverna om jag ska vara ärlig. Har börjat skriva fyra fem inlägg här inne som jag inte har publicerat för att dom är för provocerande. Stör mig på människor, gråter över allt och känner mig less. Känner mig ledsen, glad och arg på samma gång.

Mina cravings: Allting har tagit lite stopp. Är inte så hungrig eller sugen på någonting egentligen? Isåfall frukt. Och så är jag törstig, vill bara hälla i mig vatten konstant.

Min vikt och kropp: Tung. Nu har det liksom slagit till. Jag är inte så svullen men det är som om att jag har gått upp fem ytterligare kilon på bara en vecka. Magen har gått från att vara normal till att bli gigantisk. Jag kan knappt röra mig ibland och att ta mig upp från vår nya låga soffa är typ omöjligt. Känner mig svag och trött.

Övrigt: Jag har ont i magen, konstant. Som mensvärk och kramp. Den spänner och spänner. Vaknar på nätterna av att jag drömmer att någon sitter på magen för att det gör så ont. Härom natten trodde jag att Victor i sömnen kramade magen på tok för hårt så jag vaknade av att inse att nej, det bara är magen som jobbar av sig själv. Som en konstant molande värk. Och bebisens rörelser har börjat göra ont, som om att hen nästan är för stor nu. Det gör verkligen ont ibland när hen förlyttar sig där inne och häromdagen fick jag putta till bebisen för att det gjorde så ont. Och magen har sjunkit rejält. Och jag vet inte om jag får för mig, eller om det är någon som kanske vill titta ut snart. Och om inte så gör det mig lite nervös att jag ska må såhär i en månad till faktiskt. Känner mig lite svag om jag ska vara ärlig.

Om ni redan har sett min vlogg så vet ni ju vilken vagn vi tillslut valde men här kommer lite mer info tänkte jag! Vi valde alltså en Bugaboo Fox samt en Bugaboo Bee som resevagn. Det finns ju så mycket olika vagnar men jag har alltid hört så mycket gott om Bugaboo och jag har alltid tyckt att dom är snyggast så jag var inställd redan från början att kika på en sån. Vi tittade i höstas jag och Victor i Stockholm och bestämde oss nästan på en gång.

Vi valde en helsvart vagn! Det finns ju så mycket olika färger man kan välja mellan men jag har alltid velat ha en väldigt basic vagn så helsvart kändes rätt för oss. Det jag gillar med vagnen är att den är nätt och lättstyrd, snygg och praktisk. Efter att ha varit bästis med Sanna så länge nu och varit mycket med henne och barnen har jag även lärt mig att utrymmet under vagnen är viktigt och underlättar väldigt mycket i vardagen. Speciellt när man är ensam och behöver handla osv. Sen kändes det även viktigt med en liggdel som inte var för tung, jag är ju ganska så kort och även om jag är stark så har jag ibland ont i ryggen så det kändes väldigt viktigt för oss. Och såklart en vagn man kan justera så det passar min långa man, och mig.

Som resevagn blev det Bugaboos Bee! Denna börjar användas när bebisen är runt sex månader! Så nu i sommar när vi reser så flyger vi med vår bilbarnstol!

Ni har frågat under dagen om grejerna i vagnen, dom fina svanarna hittade jag här!

Kudde beställde jag ifrån Amazon i höstas, även det lilla babynestet som ligger i botten av vagnen så där har jag inga länkar tyvärr däremot den puderrosa/beiga filten som används som ett babynest som ni har frågat om kommer härifrån! Så fint!

Filten kommer ifrån Elodie Details! (adlink).

Jag kan inte FÖRSTÅ att det är JAG som skriver vecka 35!!! För mig i min graviditet har alla veckor efter vecka 30 känts som mållinjen, när jag var i vecka 12 och såg kvinnor skriva ”vecka 32” så tänkte jag shit vad nära. Och nu är jag där. Herregud. Panik blandat med lycka blandat med oro blandat med en överväldig känsla av kärlek.

Mitt mående: Jag mår väldigt bra men väldigt trött nu. Eller det varierar faktiskt från dag till dag. Vissa dagar donar jag, städar, plockar, och har mig och andra dagar ligger jag utslagen, äter jag ballerinakakor och tittar på serier. Men jag känner mig liksom lite sliten. Tung, som en val. Jag kan inte andas ibland, vi kan äta middag och efter tre tuggor är jag mätt för min lilla bebis har bestämt sig för att parkera på matsäcken. Tappar jag en strumpa så är det tungt att ta upp den, att hämta ett glas vatten är jobbigt och att raka benen är omöjligt. Ja jag märker av nu att det är slutspurten.

Mina hormoner: Ja, jag märker ingen skillnad? Är det för att jag i vanliga fall är en känslomänniska som känner och tänker det mesta? Jag är inte alls sådär odräglig som man har hört att kvinnor kan bli. Jag bara är. Gladare än någonsin, lugnare än någonsin? Får sällan utbrott. Men iochförsig, när jag blir irriterad, då blir det hus i helvete. Typ som med våra inredare, det är liksom noll tolerans nu och jag har helt klart tappat det. Men jag känner mig inte alls hormonell i mina vanliga relationer? Victor har det bra han.

Mina cravings: FRUKOST! Mackor, fil och juice. Mycket frukt nu också! Och apelsinjuice eller äppeljuice!

Min vikt och kropp: Det är som vanligt, mer vätska dock och såklart känner jag nu att jag är stor. Jag är allt för att unna mig och allt det men jag har känt lite att jag har tappat det sista tiden och fick skärpa till mig lite. Min energi var ju i botten också för att jag åt bara bröd med sockrade flingor till, min kropp behöver ju vitaminer och energi nu inför förlossningen så jag har faktiskt medvetet försökt tänka till lite. Men det har ju inte med vikten och göra utan min energi och kraft.

Övrigt: Vår barnsäng och skötbord från Sebra är spårlöst borta (beställt från två olika hemsidor) men själva Sebra verkar inte ha koll på hur man levererar ut från Danmark så jag kommer förmodligen att få avboka allting och hitta nytt. Inte det man vill kanske i vecka 35 men nu har det gått sex veckor (skulle ta en) så nu ger jag nog upp. Tänker att bebisens rum får bli färdigt sen, det är ju ingen stress nu, hen har ju en liten säng i vårt rum och sen får vi göra klart resten. Lite trist bara när man var sugen på att inreda och pyssla. Jaja.

Vagnarna har kommit!!!!! Och skötväskan! Och bilbarnstolen! Och ja ALLTING annat. Och det känns så verkligt! Vagnen står här brevid vårt köksbord och ibland går jag runt med den som en TÖNT.

Längtar nu och är pirrig. Snart är vecka 36 här och jag har läst att många föder redan i vecka 37, jag jinxar varje dag men jag tror att det är jag som mentalt förbereder mig. Att min förlossning KAN starta om en och en halv vecka är liksom för overkligt för mig och därför säger jag till alla att hen säkert kommer då. Sen går jag säkert över till vecka 42 bara för det men min hjärna behöver typ veta att det är nära nu. Däremot har Victor en del matcher nu och dom gick vidare i CL vilket är så KUL! Dock gör det mig lite nervös, igår och i förrigår när han var i Paris så kände jag mig faktiskt lite nojig om jag ska vara ärlig.

Men återigen, längtan efter bebisen har gått över till en känslan av ren saknad på något vis, alltså jag saknar min bebis fast jag aldrig träffat personen. Men jag är liksom så redo att få träffa hen, så redo. Aldrig varit mer redo för något i livet. Att jag snart är mamma, åh. Så lycklig.