En bra men lite tuff helg mentalt måste jag säga. Jag har inte orkat skriva riktigt hur jag mår här mest för att jag vet att så många har det värre än vad jag har och jag vill inte trampa någon på tårna. Dock så har jag märkt när jag har pratat med er på instagram att alla börjar med ”många har det värre men jag börjar må riktigt dåligt nu”. Och det måste få vara okej att även om man har jobb och tak över huvudet så måste man även ha rätten att känna känslor kring allt detta, kring situationen runt omkring i världen. Det här är ju min blogg och alla ni som är i lockdown här i England (eller något annat land) och har levt här senaste året förstår precis vad jag menar.

Igår grät jag länge framför Victor om den här situationen. Det här börjar verkligen att tära på mig och helgerna som nyss var så mysiga har blivit jobbiga. Jag och Ted Louie har aldrig varit såhär nära varandra men på lördagar, klockan 13.26 när Victor är i en annan stad, regnet öser ner utanför och sekunderna är lika långa som timmar så känns livet tufft. Ensamt. Väldigt ensamt. Jag har varit ledsen över hur mycket jag saknar alla, ledsen över hur mycket jag saknar att ha våra nära och kära här i vårt hus. Saknar att få se TL träffa sin familj. Saknar allting. Saknar ihjäl mig. Saknar att få leva. Saknar att inte vara ensam här.

Jag blir tokig när jag ser människor resa runt som vanligt, träffar vänner eller åker på skidsemester. Blir tokig för att det känns så orättvist. Blir så arg för att jag så gärna vill att min mamma bara ska kunna ta ett flyg hit och sitta i karantän i mitt hus med mig. Men det går inte. Ingenting går, och det börjar göra mig riktigt arg faktiskt. Arg över att ingenting verkar gå framåt, arg över att man inte får någon information här i England och arg över att man inte ens får flyga in i landet. Jag förstår att det inte fungerar så, men jag hade så gärna bara velat att mamma kom hit och bara var hos mig. Blir frustrerad att det inte är okej medan man ser så många andra människor trängas i köer på restauranger i affärer eller på fester. Min mamma får inte sitta i ett hus ensam med mig och träffa sitt barnbarn medan andra får leva som dom vill. Jag får inte heller träffa vänner. Jag vet inte riktigt om man förstår nivån här och jag kan tänka mig att det är svårt att förstå de faktiskt reglerna här men man har inte fått träffat flera vänner inomhus på snart ett år. Man får träffa EN kompis utomhus. Att inte få bjuda hem vänner eller få den dagliga fysiska kontakten påverkar mig väldigt mycket. Jag har tillochmed tänkt på hur mycket jag bara vill kramas med människor. Känna kontakt. Känna andras dofter, energier och fysiska närhet.

Jag blir även frustrerad just för att vi verkligen har skött oss. Jag tror nog att det är de som provocerar mig mest. Innan jul levde London på som vanligt. ALLTING var öppet och folk levde life. Medan vi här i Manchester fortfarande hade strikta restriktioner i hopp om en normal jul. Men sen, tre dagar innan jul stängs hela landet ner just för att smittan i London och längre ner i landat SÅKLART hade eskalerat. Blir nog så irriterad för att det inte har funnits någon plan överhuvudtaget och vi har åkt på den. Vi som har skött oss. Vi som faktiskt har suttit inne hela jävla hösten blir påverkade av att reglerna i andra städer har varit så annorlunda.

Victor får ju lämna huset och träffa sina kollegor (varav alla även är hans vänner), byta miljö och se andra väggar än vårt hus. Och när vi pratade igår sa han just det att tillochmed han tycker att det här är jobbigt, hur jobbigt är det då för mig och för oss som inte kan lämna huset.

Jag känner mig ensam ledsen och sorgsen. Trött och arg på allting. Riktigt arg. Och jag undrar när en lockdown gör mer skada än nytta för människors hälsa. Nu vill jag gråta igen och jag vet att jag tycker synd om mig själv nu. Men idag behöver jag det. Herregud jag har i princip varit i det här huset sedan augusti. Inlåst känns det som. Det vore snarare fel på mig om jag inte började bli påverkad nu.

Som jag har förstått det så sägs det att lockdown är över i slutet på mars men det betyder ju inte att livet blir som vanligt här. Även om lockdown trädde i kraft i början av januari så känner jag inte riktigt någon skillnad sedan innan, vi var ju i tier 4 vilket betydde att allting var stängt förutom mataffärer och apotek så den enda skillnaden med en lockdown blev att man inte fick gå ut. Och det skrämmer mig att jag förbereder sig mentalt på att lockdownen snart är över men i verkligheten blir det nog inte en så stor skillnad, utan att vi istället hamnar i tier 4 igen bara.

Jag läste att restauranger kanske kanske öppnar i slutet av maj och att saker och ting kanske börjar bli lite mer normalt till hösten.

Förlåt för opeppigt måndagsinlägg men jag behövde bara få spy ut mig och gråta lite hos er. Jag känner mig bara så himla ensam och ledsen just nu.

Februari 2019, höggravid och ute på restaurang i solen <3

Nu ska jag ut och springa, och sen vända den här dagen. Solen lyser iallafall och det känns fint.

37 kommentarer

  1. Jag känner så med dig Maja! Här i Nederländerna blev våran curfew kvällstid precis förlängd och även om vi får ha en gäst per dag blir det i praktiken väldigt svårt att få till. Jag tycker att det är helt okej att ha dagar där man bara gråter åt saken, det gör jag med. Jag hoppas verkligen alla kan hjälpas åt så vi blir av med denna skiten och få krama våra familjer igen. Kämpa på!!

    • En till i Nederländerna 🙋‍♀️ Känner precis likadant. Håller tummarna att saker och ting får öppna så smått i Mars

  2. Maja, fina fina fina Maja! ❤️ Jag förstår dig precis!! Jag sitter i en helt annan stad, långt bort från min familj och släkt (inte som att bo i ett annat land men ändå…) och bara längtar till den dagen jag äntligen törs åka och träffa dom. Tills man får krama om dom ordentligt!! Jag får åka men det känns så fel att göra det på något sätt när alla andra inte får… MEN det som provocerar mig mest, det är att se alla andra som reser som om livet fortgår som innan, är på fester, lever livet som de gjorde innan. Det stör mig något enormt. Att folk inte inser allvaret och på det viset ändå tar sig rätten att leva som innan medan den största delen av alla människor ska försöka ta sitt ansvar och inte kan eller får göra det mesta som man vill!!
    Du är grym Maja, man får bryta ihop och vara arg på hela situationen, jag hoppas att vi snart kan få leva någorlunda normalt, träffa familj och vänner osv ❤️

  3. Nu gråter jag också. Du sätter ord på de känslor som jag känner. Bor också i England sedan 2017 och det senaste året har varit så brutalt jobbigt för mig. Var hemma i Sverige i mars förra året men sedan dess har jag inte träffat min familj. Vissa dagar är enklare än andra, men andra dagar gråter jag stup i kvarten. Alla där hemma i Sverige säger i princip varje gång vi rings, att ”det är bara att hålla ut”. Enkelt för dem att säga, och de menar såklart inget illa, men de kommer aldrig förstå vilken oerhört jobbig situation vi i UK är i. Som du nämner ovan är det värsta att inte få kontinuerlig information och uppdateringar av regeringen. Jag lider med dig, och skickat en virtuell kram. Jag vet EXAKT vad du går igenom och det är mer än mänskligt att känna såhär. Massor av kärlek från mig <3

  4. Hanna Marshall Svara

    Jag bor i Nederländerna och situationen är väldigt påfrestande här med… vi tar igenom det tillsammans… det gör vi <3

  5. Maja! Känner verkligen så mycket med dig! Jag har pratat med min kille och mina kompisar flera gånger senaste månaderna om hur mycket jag imponeras av dig och hur du – vad det verkar utifrån – lyckas göra det så himla mysigt för dig och din lilla familj trots omständigheterna! Hur du hela tiden inspirerar oss andra som tar vårt ansvar och stannar hemma till att göra det bästa av situationen. Med det sagt har du all rätt att vara ledsen och frustrerad. Tänker på dig och skickar massa varma kramar! Det kommer en tid efter den här tiden, då ni sitter i erat otroliga hus i Västerås med era familjer runtomkring er <3

  6. Hej Maja, jag bor i London och har gjort under hela denna pandemi. Jag maste bara saga att vi inte haft mycket alls frihet alls har, och skulle saga att situationen ar lika pafrestande har. Vi hade en liten period med pubar, resturanger och butiker oppna – men ingenting kandes normalt alls. Men forstar din frustration, jag tror vi alla i UK kanner likadant. Forhoppningsvis den 22a far vi svar pa hur saker och ting ska andras och ga framat! Men tills dess far vi alla kampa pa!

  7. Kärlek o styrka till dig! Ingen människa är gjord för karantän, vi är flockdjur och ska vara tillsammans. Det ÄR synd om oss alla (som sköter oss) på olika nivåer och vi har rätt att vara ledsna för det. ❤️

  8. Alltså herregud vad jag känner med dig. Jag blir så jävla förbannad på alla som reser och lever som vanligt. Alltså vem fan åker på SKIDSEMESTER nu? Jag bor i en lägenhet i Stockholm och går ut en gång om dagen på en kort promenad. Jag har också börjat bli väldigt folkskygg och jag vågar inte åka och hälsa på min familj eller vänner, haha det är så jävla tragiskt faktiskt? Jag förstår att du är ledsen. Men snart kommer våren, solen, du kommer kunna sitta ute i trädgården och läsa och ta ett glas vin medan TL springer runt i trädgården. Ni kommer kunna grilla och jag tror också helt ärligt att sommaren kommer komma fortare än vi tror. Och då kommer du kunna flyga till Sverige igen. Allt kommer bli bra <3

  9. Åh Maja, jag förstår dig helt och blir lika tårögd jag när jag läser ditt inlägg. Du sätter absolut ord på ens tankar och känslor. Jag är också i ett helt annat land än min familj och vänner. Där vi är i en lockdown med allt nedslängt förutom mataffären.. Tror aldrig jag har varit i en mataffär så många gånger under en vecka som jag är nu..
    Du är inte ensam och det är helt okej att känna så här! Jag är lika trött mentalt på detta som du säger. Jag håller alltid hoppet uppe om att nu, nu vänder det.. Och jag hoppas hoppas hoppas att våren kanske kan bli lite mer normal. Vi går iallafall mot ljusare tider. KRAM Maja!

  10. Jag kan verkligen relatera till dina känslor och känner att jag inte borde känna så eftersom det är så många som har det mycket värre. Jag bor i Stockholm så Vi har ju inte lockdown men jag har varit isolerad i princip sen i september. Självvalt då jag var höggravid och födde barn i mitten av oktober. Nu börjar det tära men allting mamma och barnrelaterat är inställt och min sambo jobbar långa dagar så är ensam från 05 till 19. Min bebis vägrar vagnen så kommer knappt ut och de gånger jag får till det så är inga vänner intresserade att ses för att det är kallt ute..
    Jag blir otroligt frustrerad att se hur folk skiter i våra förhållandevis slappa restriktioner, som att det är en uppoffring att inte få gå på krogen eller gymma?? Som kommer med argumentet att vi måste upprätthålla sveriges ekonomi och inte ser att genom sina restaurangbesök och shoppingrundor så är vårdpersonalen ytterligare ett steg längre ifrån en skälig arbetsdag. Att de som verkligen behöver få mänsklig kontakt, dvs äldre i riskgrupp som suttit isolerade i snart ett år, kanske inte hinner träffa sina nära och kära för att folk tvunget måste åka på skidresor. Tyvärr visar den här pandemin hur många som styrs av egoism 🙁

  11. Som en liten tröst så tror jag att ALLA känner precis samma frustration som du. Bor själv i Tyskland sedan ett par år och här har vi också haft hårda restriktioner från början, dvs i ett år nu. Har också varit arg när jag sett hur folk särskilt i Sverige har levt som vanligt, vägrat använda mask tills nyligen, åkt på skidsemester, haft stora bruncher på restaurang osv osv. Vägrat ta sitt ansvar och vägrat ge vika på sitt vanliga liv då det antagligen känts som en för stor ansträngning när man inte blir tvingad till det. Men såklart är det väldigt många som gjort just det även i Sverige -tagit ansvar, och gjort sitt yttersta för att förbättra situationen.
    Jag har inte träffat min familj sen förra julen, så mer än över ett år. Vanligtvis åker vi till Sverige varannan månad och hälsar på alla. Jag vet inte hur många flyg jag varit tvungen att ställa in hittills och boka om igen o igen. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur alla där hemma blir äldre, ensammare och jag inte kan hälsa på de som vanligt. Blir som du provocerad när folk åker på nöjesresor till alperna och dessutom har mage att lägga upp bilder och stories på Instagram. När andra inte har möjligheten att träffa sin familj och vänner. Min enda tröst till dig är att alla, och då menar jag alla, känner likadant. Jag pratar dagligen med min vänner om hur långtråkigt och jobbigt detta är. Börjar bli smått knäpp och känna mig deprimerad nästan pga den här situationen och över att man inte ser något ljus i slutet av Corona-tunneln. Var iallafall tacksam och glad över att du kunde spendera nästan hela sommaren i Sverige förra året och har fina minnen att se tillbaks till. Och att FaceTime finns. Jag hoppas verkligen att det blir som vanligt snart! Stor kram.

  12. Kolla på ORCA (film regisserad av Josephine Bornebusch) <3 Handlar just om social distansering, man både gråter och skrattar

  13. Tack Maja. För att du delar dina tankar och sätter ord på det som så många känner just nu, du är inte ensam. Jag känner igen mig något enormt det du skriver om ensamheten och längtan efter den vanliga vardagen med allt vad det innebär. Har flyttat till en ny stad där jag inte känner någon och kan inte heller lära känna någon eller träffa min familj. Det känns så ofta som att man uppoffrar hela sitt liv och ungdom för ingenting, smittan ökar och många skiter i rekommendationer. Orättvisan smäller till en på käften och man vill bryta ihop. Undrar också till vilket pris man gör allt detta när folks psykiska mående aldrig varit sämre, samhällsekonomin är körd i botten, sjukvården utmattad, barn och unga vars liv består av att stirra på en dator har gått förlorade. Alla stunder av gemenskap som gått förlorade, till priset av att bromsa en sjukdom som alla blivit rädda för. Vi måste verkligen värdera konsekvenserna av nedstängningar i framtiden – vad är nyttan? Att personer i livets slutskede kanske ska leva på bekostnad av unga? Alla har sina känslor kring detta oavsett hur ”tacksam man borde vara”. Ibland vill man bara ge upp och krama sin mamma, och jag beklagar att du inte har möjligheten att göra det.

  14. Jag känner så med dig. Hela frustrationen som är, trots att jag bor i Sverige och att vi bara har restriktioner. Men det är just känslan av att att ha suttit hemma (jobb och studier) sen pandemin bröt ut. Följt alla regler, inte umgåtts med människor. Och sen se alla göra tvärt emot. Har en gammal kollega som festar varje helg. Varje helg sitter hon i olika lägenheter med 15-25 personer. Jag får inte ens träffa mina föräldrar på 14 dagar om jag har haft ett fysiskt jobbmöte. Jag kan inte ens träffa min syster då hon har ett servicejobb där hon dagligen träffar människor.

    Det är nog det. Att vi som gör allt så himla rätt är de som drabbas hårdast. Och jag känner så med er som knappt får lämna huset.

    Dela med dig av dina känslor. Du är fantastisk på grund av det, att du alltid delar med dig så mycket.

  15. Fina Maja ❤️❤️❤️. Så bra du sätter ord på allt. Även om jag bor i Sverige så är jag i riskgrupp och också helt isolerad, har en son som bor varannan vecka och studerar på distans så när han är hos sin pappa kan det gå en vecka utan att jag träffar andra människor IRL, beställer hem mat osv. Känner också hur det börjar tära, både att det gått så länge och att det är så ovisst hur länge det ska hålla på. Väldigt fint att du delar med dig av detta, blev väldigt rörd och på nåt knäppt sätt ändå fint att känna att man inte är ensam i den här känslan. ❤️❤️❤️

  16. Ida Lindberg Svara

    Älskade Maja!
    Vill bara säga att jag förstår dig, trots att jag bor i Sverige där det inte är på samma sätt som hos er, men här har jag varit föräldraledig och sen i Oktober har jag i princip varit i lockdown också. Hemma med min son. (Jag bor i staden där min kille kommer ifrån, så jag har flera timmar till mina vänner och familj och har inte träffat någon av ”mina” sen i oktober. Och jag är också sååå ledsen pga min 15 månaders son känner inte sin mormor, morbröder, kusiner, alla mina vänner. Vi har setts ett fåtal gånger under 2020 och det verkar i hjärtat att deras relation är via facetime.. inte alls vad jag föreställe mig om mitt första barns första år.
    Du behöver inte skriva peppiga/positiva inlägg, att läsa din blogg känns fint även när du skriver som nu. För det känns så äkta jämt. Och jag vill bara skicka lite kärlek och värme. ❤️❤️❤️❤️❤️

  17. Skickar massa kärlek!
    Undrar också om du inte kan tipsa som dina favorit-poddar?

  18. Hej Maja!
    Jag ville bara säga att SJÄLVKLART är det ok att känna som du gör. Mer än ok. Allt är relativt och det betyder inte man känner mindre för de som drabbats hårdare av denna pandemin än en själv.
    Jag bor också i UK sen flera år tillbaka, i London, och har i princip suttit ensam i min lägenhet sen mars förra året. Jag har inte varit hemma i Sverige på över ett år och inte träffat familj eller vänner på lika länge.
    Jag är dessutom gravid – blivande självstående mamma – med mitt första barn och att inte få dela detta med familj och vänner är tufft. Väldigt tufft.
    Det handlar inte om att jämföra vem som har det värst utan det handlar om att alla har rätt till sina känslor.
    Man FÅR tycka synd om sig själv och vissa dagar orkar man inte bita ihop lika mycket helt enkelt. Och det är ok.
    Men glöm inte; this too shall pass.
    Kram på dig!

  19. Du har all rätt att känna dig som skit!! Fyfan, hade jag bott utomlands vet jag fan inte hur det gått.
    Men jag känner igen mig i ilskan kring hur folk ba lever lajf som om allt är som vanligt, och mår SUPER?! Bor i en stad typ fyra-fem timmar från min familj utan körkort, och allt umgänge jag har är kopplat till skolan (som jag fick börja på ny utbildning nu i höst pga min bransch dog precis innan jag tog min efterlängtade examen i våras), dit jag inte får gå. Stör mig på mina vänner här (som jag typ inte träffar) som skickar snaps om hur härligt tomt det är på gymmet osv… Har även väldigt svårt att fokusera på skolan då allt är förinspelade föreläsningar och inget är schemalagt, och jag håller på att bli galen av att sitta på mina 20 kvadrat med grannar som spelar musik så att basen flyttar på mina glas.
    Blir så arg över att jag tar det här på allvar, för att det känns som att min skolgång, mitt psyke och min framtid bara försämras av det gentemot om jag ba skitit i, som jag känner så många som gör!
    Tack för mig, slut på rant heh….
    Iaf, jag är så imponerad av hur långt du orkat Maja, och det kommer gå lite till!!!

  20. Du har rätt att känna så, vi alla har. Sedan allt det här började har vi alla handskats med egna tankar och en viss ensamhet som inte går att förklara. För min del gick jag från att ha fullt upp dagligen till att vara en nyutexaminerad arkitekt utan både jobb och bostad över en natt – och ändå försökte jag hålla huvudet högt och tänka ”det kan bara bli bättre”. Men här är jag, snart ett år senare, och kan fortfarande inte hitta något nytt jobb då det nya normala är att anställningsstopp kan införas när som helst och sedan när chansen väl dyker upp, när jag tror att mitt normala livet med rutiner snart är igång igen, då finns det den där personen som har ett lite finare cv och lite bättre erfarenhet än mig. Och jobbet glider ur mina fingrar. Och det mest komiska, som jag gått runt och skrattat åt i månader nu, är att jag inte ens är eftertraktad för ett vanligt butiksjobb då jag inte är en kandidat ”som kommer jobba kvar länge”. Så tro mig, vi förstår. Både jag, och många andra. Aldrig trodde jag att jag skulle behöva flytta hem till föräldrarna utan någon som helst inkomst och leva ett ensamt liv och samtidigt ha ett distansförhållande under en pandemi – och tro mig, jag är arg, ledsen, besviken. Jag är allt och lite till, och varje gång jag blir påmind om flyttlådorna på vinden och allt det andra som var mitt liv i fler år, så gråter jag minst en timme om dagen. Bara för att jag inte längre klarar att hålla det inom mig, och detta ”öppna” liv som så många utnyttjar här i Sverige (utan att förstå baksidan av deras handlingar) är inte mycket bättre än ett ”instängt” liv i England. Men det är vårt liv för tillfället, och det är okej att känna ensamhet och gråta och inte veta vad man ska göra längre..

  21. Hej Maja

    Jag förstår precis vad du menar . Jag bor i Norge med min man & min son ( som är lika gammal son din) och det ända jag vill är att han ska få träffa sin mormor & morfar + alla andra nära och kära hemma i Sverige. Det gör så ont ! Det blir bara strängare och strängare innreseregler och nu är det mer eller mindre omöjligt för oss att ses. Ensamheten, oron och ångesten är någonting jag tidigare inte upplevt på detta sett.

    Jag hoppas att du kan få en sommar i Sverige ( om inte innan) & att du klarar dig igenom detta.

    Kram

  22. Kära Maja ❣️Jag kände exakt samma sak, men jag gav upp tillslut. Jag hade inte sett min familj sen Maj 2019, och hade ångest varje dag sen Corona kom då jag inte visste när jag skulle kunna komma hem. Jag har nu flyttat hem efter 4 år utomlands för jag kunde inte stå ut att vara utan familjen.

    Du är en kämpe, och det är helt okej att vara ledsen. Ensamheten kan ge en obeskrivlig ångest. Du fixar detta❣️ Kram.

    Side note: Jag bodde i Australien och det var SÅ stressigt för sambon att få godkänt att ens lämna landet

  23. Kjære Maja! Jeg må bare si at du er en helt fantastisk og kanskje en av de sterkeste kvinnene der ute! Denne korona perioden tærer virkelig fysisk og psykisk hos så mange, og jeg forstår din frustrasjon. Jeg håper virkelig på lysere tider snart, og savnet er stort etter en vanlig hverdag for oss alle! Stå på heier på deg virkelig!! Masse klemmer 💛

  24. Kämpa Maja! Jag förstår att det är sjukt tufft! I Sverige är det ju inte alls samma lock-down och ansvaret ligger på respektive person, men jag hoppas ändå att man tar sitt ansvar här med! Förstår dig till fullo och ovanpå det ett litet barn som vill leka och som inte förstår vad som händer.
    Jag hoppas på bättre tider till sommaren och LÄNGTAR efter varmare dagar och svalare kläder. Har du några supertips på baddräkter/bikinis till sommaren? Så svårt när de ska vara snygga och lekvänliga, eftersom det förmodligen blir några sandslott i sommar😊 Snälla snälla, ge tips❤️ Kram!

  25. Det är självklart att det måste bli påfrestande att känna sig inlåst i erat hus. Känslan av att sitta i ett fängelse nästan. Det finns ingen löning på problemet eller du kan inte påverka situationen, vilket gör det mer frustrerande. Men det är nära nu med vaccinet. Detta är en så liten del av ens liv som pandemin pågår fast det känns oändligt. Varför inte Skypa eller FaceTima och be att få vara delaktig när dina vänner gör saker? Kanske du känner dig mindre ensam. De som åker på skidsemester som vi känner har haft Corona i lindrig variant, vilket är så olika hur det genomlids från person till person, har antikroppar. För att sen få en lättare Corona nästa gång. Själv är jag försiktig men det går inte att vara rädd för att göra saker, det blir outhärdligt som det har blivit för dig. Det kommer att bli bra, Vi får klappa oss själv på axeln och säga till oss själva: Vad bra jag är och jag fixar det här!

  26. Åh Maja, detta gick rakt in i hjärtat på mig. Jag är en ganska introvert person som, utåt sett i alla fall, inte verkar ha påverkats så mycket av pandemin och detta gillar folk att trycka på. Jag har förespråkat regeringens rekommendationer, hållt mitt avstånd, hållt i och hållt ut. Stannat hemma även när folk i min omgivning tyckt att en fest varit viktigare än att stoppa smittspridningen. Stannat hemma för att försöka stoppa denna smitta, för att ta mitt ansvar. Ändå känns det så hopplöst när människor flackar runt som om det inte vore någon pandemi. Det ingen vet är att jag ligger varje kväll och mår dåligt, gråter och sjunker in i destruktiva tankar, saknar min mormor och morfar som jag inte träffat på snart ett år (även om vi bor nästan en mil ifrån varandra), min farmor och farfar, hela min familj. Jag förstår din frustration för jag känner precis likadant. Här ger man upp ett år av sitt liv med sina nära och kära när andra människor inte bryr sig om smittspridningen och påföljderna av detta. För det handlar bara om deras ego – vad DE vill och vad DE ska göra. Vad jag önskar att jag kunde ge dig en stor kram just nu och ge dig peppen du behöver, peppen vi ALLA behöver. Men en sak kan jag säga till dig, du fantastiska människa, har du stått ut ett helt jävla år i isolering ja då klarar du ett halvår till. VI klarar ett halvår till! <3 För du är inte ensam, det är ingen (även om det ibland känns så). Men jag tycker också att det är viktigt att man pratar om vilka negativa påföljder en pandemi kan få på psyket. Allt behöver inte vara så positivt jämt, livet är inte alltid en jävla dans på rosor. Livet är en jävla berg- och dalabana. Tur att vi sitter i den tillsammans <3 TACK för att du är så äkta, jag vet att det är därför alla älskar dig. Du är så viktig Maja! Stooooooooooor kram från en annan deppig brud <3

  27. TACK Maja för att du delar med dig och sätter ord på alla mina känslor.

    Jag vet att alla säger att det kommer en tid efter det här, då man får umgås med sina nära och kära igen, men i november dog en nära släkting till mig (inte coronarelaterat), och sedan dess har jag känt en enorm ilska över att inte fått träffa honom de sista 8 månaderna i hans liv. Ingen tänker på att det kanske finns folk i våra liv som vi inte har så mycket tid kvar med. Som kanske inte överlever till att det är okej att träffas igen. Det är så sorgligt.

  28. Känner verkligen igen mig i dina tankar. Bor själv i Frankrike och har svårt att känna hopp för att det ”snart ska bli bättre” efter alla dessa vändor med lockdown, curfew, reserestriktioner osv. Det är lite osympatiskt men jag blir GALEN när jag ser på Instagram hur bekanta och influencers beter sig i Sverige (har ”små” middagar, träffar olika grupper med människor varje helg, tar onödiga resor), när jag inte kommer träffa min familj och svärföräldrar på ett år. Missar min brors 18-årsdag, missat studentfiranden, inte firat min 25-årsdag, missat jul, nyår, allt. Ja, du vet ju, ni har det ju ännu värre med de engelska restriktionerna. Tack för att du tar upp detta, känner mig genast mindre ensam <3

  29. Hej Maja <3 Jag bor i Skottland. Herregud vad jag känner med dig! Precis som ni har vi inte fått träffas i varandras hus sen i September. Det tär så mycket. Tyvärr har min pojkvän precis flyttat för ett jobb i England och eftersom man inte får resa över gränsen så är jag nu själv. Så himla jobbigt. Klart att man får gnälla och gråta över denna situationen. Tyvärr tror jag att vissa svenskar inte riktigt fattar hur tufft det kan vara. Skickar stora styrkekramar och hoppas vi snart tar oss ur detta <3

  30. Åh jag förstår verkligen din känsla, och jag tycker verkligen det får vara okej att vara trött på den här skiten. Även om man överlever så påverkar det här ens liv och mående så otroligt mycket och det måste vara okej att få känna det. Längtar tills saker börjar kännas normalt igen och till att planera saker även om det bara är enkla saker. Håller verkligen tummarna att du snart kan få träffa din mamma <3

  31. Fortsätt skriva det som känns, det du behöver. Du har rätt till dina känslor precis som alla andra. Tack för att du delar med dig om högt och lågt, genom igenkänning mår vi bättre och kan ta oss igenom pandemin lättare.
    Älskar att följa dig, pandemi eller ej, du är så inspirerande på alla plan och verkar vara en riktigt smart och omtänksam tjej och även en för jävla rolig kompis! Du har alltid nåt bra eller kul att säga. Kram från en följare <3

  32. TACK för att du skriver om detta! Förstår att det känns tungt. Jag bor i Finland. Här är ingen lockdown, men stränga restriktioner. Huvudstadsregionen där jag bor är mest drabbad. Jag jobbar som lärare vid ett gymnasium och det är så ledsamt att se att så många av våra ungdomar kämpar med denna vardag. Vi har haft distansundervisning sedan början av december och det är ingen som vet när vi får komma tillbaka till skolan. Jag som vuxen tycker att det nu börjar vara jättejobbigt att jobba hemifrån. Som lärare tycker jag att det är så otroligt synd (och ibland väldigt frustrerande) att undervisningen har förändrats så mycket – från klassrummet till en anonym skärm. Om jag tycker att det är så här jobbigt, kan jag inte ens föreställa mig hur ungdomarna har det.

    Jag tror att vi är tvungna att satsa mycket på att återhämta oss när allt detta är över. Jag hoppas att vi har resurser att satsa på allas välmående – och speciellt i skolan.

  33. TACK för att du delar med dig av detta, gör att man inte känner sig mindre ensam då denna ensamma tid tar kol på en❤️

    Jag har en fråga till dig. Vanligtvis tränar jag regelbundet och äter väldigt hälsosamt. Men detta år har fått mig att komma ur alla typer av rutiner då man inte ska gå till gymmet etc. Nu känner jag dock att jag behöver gå till gymmet och prioritera mitt psykiska och fysiska hälsa. Men har svårt att ta mig ur denna svacka och hitta motivation till att kämpa från noll. Vad är dina bästa tips till att komma tillbaka i rutin med träning igen?
    Stor kram❤️

  34. Hej Maja!
    Jag undrar om du nånsin reflekterat över när dina emotionella dippar dyker upp? Dvs om det finns ett mönster. Väldigt ofta är det menscykelrelaterat och för många går det att påverka. Nu är dock världen upp och ned, och kan bara föreställa mig hur jobbigt det är att vara i total lockdown. Men det kanske kan vara något att kolla upp, det har hjälpt mig jättemycket. Kan säga att kaffe var den stora boven för mig tyvärr, sen jag slutade är jag seriöst harmonisk på ett sätt jag aldrig varit förr. Tipsar om ”vulverinekoos” på instagram.

    Tack för att du är så öppen, både högt och lågt. Känner mig så stolt som har fått vara med och följa dig så länge. Stor kram till dig och hoppas snart att detta eländes corona är över.

  35. Fina Maja! Jag känner så med dig. Jag bor i Sverige men börjar på riktigt bli helt knäpp av skiten. Min mamma är riskgrupp så vi har inte vågat ses inne sedan november. Vi tar en promenad ute per veck ungefär. Till saken hör att min pappa dog i december och i juni blev vi föräldrar för första gången. Allt stort har fått vika hädan. Blir vansinnig på att folk lever som vanligt, medans livet är allt annat än just det. Förbannade jävla skitvirus. Ber tills mina händer blöder att allt ska lugna ner sig och att vi får återgå till mer normalt liv. Kram och värme

Skriv en komentar