Mitt mående sista tiden, eller ett bra tag nu har varit väldigt bra. Jag har, och mår väldigt bra. Känner den där känslan av lycka ofta. Det där pirret i magen över att man är glad över någonting. Jag vet inte vad det är riktigt men jag pratade med en av er på min instagram som även hon bor i England och kanske har liksom situationen här gjort att ens tankesätt har förändrats och att man är mer tacksam över det lilla. Man har hunnit stanna upp och se det fina i sakerna i vardagen som man tidigare kanske bara sprang förbi.

Däremot måste jag erkänna att det börjar kännas lite tufft just nu. Det börjar kännas som om att det inte riktigt finns något ljus i tunnneln. Man har ingenting att se framemot, ingenting att längta efter, för just nu känns det inte alls omöjligt att denna lockdownen håller i sig i ett halvår till (som det ser ut nu är det slutet av Mars). Och att längta efter någonting känns väldigt mänskligt? Någonting vi människor behöver för att ta oss fram i vardagen? Så som en enkel middag med vänner en fredagkväll, få planera ett påskfirande med kusinerna eller planera lite semester för sommaren som kommer. Jag har pratat med flera vänner och bekanta och man märker hur alla börjar bli riktigt påverkade nu. Rent mentalt. Det är inte mänskligt att inte få träffa andra människor. Att inte få vistas ute bland andra eller att ha nära kontakt.

Jag är tacksam över att det enda kämpiga i mitt liv just nu verkligen bara är situationen, att jag saknar ihjäl mig efter familj och vänner och återigen sorgen över att Ted Louie inte får träffa sin familj kontinuerligt. Jag har vänner som går igenom så mycket jobbiga saker just nu och plussar man på situationen här så förstår jag knappt hur man klarar av det. Att hantera sorg, stress plus bristen av kontakt med andra människor är ju fruktansvärt.

Det skrämmer mig vad konsekvenserna av den här pandemin kommer att bli. Jag har all respekt för situationen just nu och jag vet att läkarvården så väl här som i Sverige går på knäna. Men mitt hjärta går även itu när jag tänker på den psykiska ohälsan som kommer nu, hur våld i nära relation har ökat markant och hur många barn som far illa hemma just nu. Jag tänker på alla som inte klarar av det här ekonomiskt, hur många som har förlorat sina jobb. Efterskalvet av allt detta. Jag har åkt och lämnat flera flera flera stora påsar kläder, skor och nödvändigheter till olika organisationer, dricksar alltid en stor procent när vi köper hämtmat (både restaurangen och chauffören) och vi skänker pengar till olika organisationer varje månad.

Överallt läser man om människor som dör av viruset vilket är fruktansvärt. Men jag funderar verkligen på mörkertalet med allt det andra som sker samtidigt pågrund av omständigheterna som man inte får läsa om. Det gör mig så otroligt bekymrad och rädd. Jag personligen vet fyra personer som mår riktigt dåligt just nu. Och det får mig att fundera på hur många exakt det är som mår så efter allt detta. Och jag undrar hur länge det blir hållbart att förbjuda människor att få träffa andra människor.

Jag tänker att det bara är naturligt att det börjar bli lite jobbigt att vara inlåst nu och att det får vara okej att känna så. Och att våren kanske snart är här iallafall, och så hoppas jag så innerligt att jag kan åka hem i mars när Victor är på landslagssamling och träffa närmsta familjen.

Hur mår ni? Hur går det för? <3

15 kommentarer

  1. Skit verkligen.
    Min kille bor i England, jag är i Sverige och jag har inte sett honom sen slutet av Oktober. Var meningen att jag skulle flytta till England för att vara med honom nu men det blir nog inte av då det finns inga flyg ens till England!
    Hoppas verkligen detta ta slut snart för tror inte man orka mycket mer!

  2. Den här veckan har med handen på hjärtat varit pissig. Det känns som att jag är i ett corona-mörker och som du skriver längtar man så mycket att se fram mot saker.
    Jag längtar så mycket till att resa. Att bara ta en öl på en hotellbalkong utomlands. Jag saknar att umgås med folk på riktigt och inte stå ute och frysa ihjäl vid en korvgrillning. Jag tycker också det är jobbigt att relationerna sinar då många verkar ha delade meningar om vaccin, Sveriges restriktioner, Kina och allt vad det är. Jag är trött på att bli irriterad – och att ständigt vara rädd för att ”göra fel”.
    Någonting som dock hjälper mig just nu är att just få drömma, göra mood-boards, snegla på resemål, diverse hotell att besöka och kanske göra små bucket-lists på vad man vill göra efter denna märkliga tid.
    Och äta bra och röra på sig. Ta vara på promenader och ändå försöka tänka att ”this too shall past”. Det kommer bli bättre <3
    P.s jag förlorade mitt drömjobb i somras pga corona och blev även sjuk därefter, allt blev svart. jag tänker på alla er som blivit varslade, ni är inte ensamma! KRAM

  3. Hej Maja, jag vill säga att jag älskar din blogg och att få gå in här och läsa gör mig alltid lite extra glad. Jag har följt dig nu ett par år och inser mer och mer vilken förebild du är. Du är min förebild. Dina sociala kanaler är alltid så välkomnande och jag blir alltid glad när jag sett att du lagt ut något nytt. Sen så dina videos på Youtube är som en fristad. Så fortsätt med det du gör så länge som du känner att du vill och orkar. Du inspirerar mig och troligen många fler i vardagen. Du är så stark och du verkar som en fantastik människa.

    Denna pandemi börjar bli lite jobbig nu, även om jag inte drabbats så hårt som många andra har. Men jag börjar sakna mina vänner och att kunna göra saker och ting. Hitta på något roligt, allt nu känns så mörkt och jag vågar inte hoppas på något. Livet har inte varit speciellt roligt på ett tag nu. Jag tar studenten i vår vilket är något som går att se fram emot, men samtidigt så börjar jag bli lite orolig över att jag inte ska kunna fira med min familj och släkt så som man vill fira sin student. Att den största dagen i mitt liv ska bli inställd. Men det är bara att ta en dag i taget och se vad som händer.

    Tack för att jag får följa dig, och det har hjälpt mycket nu under det senaste året. Du får ta hand om dig,, massa kramar från mig <3

  4. Helt rimligt att känna så tycker jag <3
    Jag själv känner mig givetvis påverkad, men det är fortfarande hanterbart. Vi måste turas om att vara den som fortfarande har energi kvar och som kan sprida vidare den till andra. Till dig som behöver höra: det kommer bli bra, vi måste bara hänga i lite till. Jag förstår att om jag hade mått sämre hade jag kräkts på den personen som jag nu försöker vara som påstår att det kommer lösa sig. Men jag säger det ändå, för det kommer att lösa sig och vi behöver höra det då och då för att påminnas. Idag påminner jag er, nästa gång kanske jag är den som behöver höra det. Snart får vi krama våra nära igen, planera påskfiranden, äta tapas inomhus istället för korvgrillning utomhus. Kom ihåg att det är vi som bestämmer när den här skiten ska vara över, genom att göra vad vi kan för att minska smittspridning så kanske vi förkortar den här perioden lite hela tiden istället för om vi levt på som vanligt. KRAM till alla

  5. För mig har inte pandemin påverkats jätte mycket, inte i vardagen. Jag har ett samhällsviktigt jobb (lärare) så man jobbar ihjäl sig. Sambon detsamma! Alla mina vänner bor på andra platser i världen redan så att inte träffa de mer än FaceTime är vi vana vid. Men visst, jag brukar lägga 6-7 resor om året runt vår jord och de kan jag saknar så innerligt nu. Det gör jag jämt förvisso. Nu börjar dock längtan efter saker som jag annars inte gör, typ gå på bio, spela bowling, shoppa i köpcenter osv …. men snart så, snart är vi där!

  6. Först och främst Maja, din youtube, din instagram och din blogg är en sådan inspiration för mig. Du sa på stories idag att du tyckte det var svårt med content och jag kan verkligen föreställa mig det! Man tappar verkligen inspirationen när man inte får träffa människor eller får sig lite nya intryck ibland. Men dina vloggar när du pratar om spöken eller lagar med och färgar ögonbrynen är så mysiga. De får mig alltid på så bra humör <3

    Angående pandemin, så har jag drabbats lindrigt av konsekvenserna. Jag har blivit av med två jobb. Söker jobb och ska på en intervju nästa vecka så jag håller tummarna för att det går vägen. Men saknar så mycket att ha ett sammanhang, att gå till jobbet, skämta med kollegorna och känna att man är behövd någonstans. Jag har inte träffat min pappa och mina systrar sedan i somras. Jag är dock så tacksam att jag har två släktingar i närheten så vi ses iaf<3 Annars hade jag gått under! Precis som du skriver i inlägget så har jag svårt att inte tänka på de omfattande konsekvenserna i samhället utöver att covid är ett smittsamt virus som folk blir jättesjuka av. Och när jag tänker på sådant, då drar min ångest igång ordentligt! Så att ta en dag i taget är det enda som gäler. Att skaffa sig ett projekt eller gå en kurs på distans så man kan oroa sig för något som man känner att man kan inverka på iaf. Eller som för min del och många andras, söka jobba som att det inte fanns någon morgondag. Det kommer vända snart <3

    Ta hand om dig och din familj! Jag ser fram emot andra tider och tills dess så är jag glad att få läsa dina inlägg och följa dig på youtube! <3

    Förslag: du kanske kan köra att vi tittare får skicka något recept och så får du baka/laga det på youtube eller något sådant!

  7. Jag försöker verkligen kämpa på så gott det går, och speciellt tänka på att jag har det såååå mycket bättre än vad många andra i världen någonsin kan drömma om. MEN… vissa dagar är sämre än andra, och nu börjar det bli riktigt jobbigt på många sätt. Jag är för det första mammaledig, vilket är en superomställning från att ha arbetat 70-90h i veckan. Dessutom har jag flyttat lite mer än 60 mil upp till min man, året innan bebisen kom, och jag har liksom inte riktigt hittat mitt sammanhang här med ”egna” vänner, ett jobb jag trivs på osv innan jag födde. Så mammaledigheten är riktigt kämpig eftersom jag inte har så stort kontaktnät, och den tiden jag skulle lägga på öppna förskolor, babysim och mammagrupper… det liksom togs ifrån en? Och det är jag faktiskt bitter på, hur fult det än låter. Är det några fler mammalediga som känner likadant? Jag tycker det är jättejobbigt! Både situationen i sig och känslorna i krin det, haha…

    • Åhh håller så med!! Han inte läsa din kommentar innan jag skrev min egna men var nästan identisk! Mammaledigheten bara försvinner sådär 🙁

  8. Jag är hemma och vad som ibland känns som instängd, med min dotter på snart 6 månader! Jag och sambon klarar oss ändå bra och mår bra, men det är så tråkigt att jag inte får dela min dotter med äldre släktingar, hennes kusiner och vänner på andra orter. Ledsen över att min första föräldraledighet inte innehåller öppna förskolan, babysim och kaffestunder med andra mammor! Längtar till vår, ljuset och uteaktiviteter! <3

  9. Jag mår fruktansvärt. Tar hjälp, men trots det är varje dag tuff. Tacksam för de få stunder det känns som att jag kan andas genom ångesten, men de stunderna är få.

    • Hej! Jag vill bara skriva till dig att fortsätta kämpa på och att vi snart är ute ur corona skiten så att allt kanske kan kännas lättare igen. Önskar dig all lycka <3

  10. Åh alltså denna sista veckan har varit… nej men jag ÄR SÅ TRÖTT. En sån enorm trötthet. Tror det är januari som tar ut sin rätt, flera av mina vänner vittnar om samma känsla. Och med pandemin på det så blir det outhärdligt. Fan vad alla kämpar just nu. Försöker hitta någon slags kraft i det, att det är en kollektiv kamp just nu. Tänk sen när det blir bättre, nä man kan träffa människor, vilken lycka det kommer vara! Att få kramas och säga ”vi klarade det”. Målbild just nu. <3

  11. Vilka fina tankar du har Maja. Du verkar vara en väldigt omtänksam och godhjärtad person!
    Känns jobbigt att erkänna att jag trots allt mår bra trots omständigheterna. Jag bor med min sambo o tre barn i hus. Vi båda har jobb som vi kan gå till. Jag jobbar hemifrån ibland och kan då ha min minsta hemma dessa dagar vilket underlättar för mig som mamma. Innan pandemin så gick vi igenom en jobbig fas som par och att då ”tvingas” att vara hemma tillsammans har gjort oss gott. Tänker som du att detta gjort mig tacksam för vad jag har och jag tar inget för givet längre. Tack för en bra blogg! Kram Sofie

  12. Jag tappade tålamodet och gick in och köpte konsertbiljetter till en konsert i höst. Den kan mycket väl bli inställd men jag ville bara känna känslan av att köpa konsertbiljetter!

  13. Åh så bra och träffande inlägg <3
    Jag mår också otroligt dåligt just nu, värre än tidigare i pandemin.. Från att ha varit en person som är fullbokad nästan varje kväll och helg, träffa kompisar jämt och lever för middagar, AWs, fester med vänner och andra sociala sammanhang som ger mig väldigt mycket energi.

    Åkte på Corona i våras och har efter det varit så otroligt TRÖTT. Sover i snitt 10 timmar per dag nu men är så trött ändå, kan inte fokusera så länge på hemmajobbet och orkar knappt göra någonting. Har läst på mycket om hjärntrötthet och funderar på om det är det jag har, eller om det ”bara” är vanlig januaridepp i kombination med pandemihelvetet.

    Försöker se ljusglimtar och vara tacksam för att jag har min sambo, mitt jobb, en lägenhet vi trivs i och fokuserar på att äta hälsosamt för att må bra och promenerar mycket. Men det är tungt nu.. Hoppas för allas skull att detta snart är över och oj vad vi ska umgås, kramas, resa, hänga med familj och ta vara på livet då!

Skriv en komentar