Maja Nilsson Lindelöf

Nu har det gått femton dagar ifrån Victor och jag längtar så mycket.

Det är fysiskt i min kropp och påminner om hur jag kände veckor i sträck när vi hade distans Oslo-Lissabon. Då spenderade vi timmar på Skype, skickade snapchats hela dagarna och skickade hundratals bilder till varandra.

Nu i efterhand förstår jag inte hur vi klarade av den distansen i 1,5 år men å andra sidan var det de enda vi visste om. Jag kommer aldrig glömma känslan jag hade i hela kroppen när vi stod och kramades en kall septembermorgon i Lissabon, min taxi var påväg och vi kramades hejdå för tre månader fram. Jag skulle till Asien och resa och han spelade fotboll i Portugal. Det enda jag ville var att stanna hos honom, men jag hade lovat mig själv att fortfarande åka på den här resan jag hade bokat ett år tidigare. Jag började räkna ner dagarna såfort jag klev in i taxin. Tre månader senare sågs vi igen, och äntligen flyttade jag hem till honom i Lissabon.

Vi har alltid haft det väldigt bra i vår relation även om det såklart ibland blir väldigt vardagligt och allting går på rutin. Men så kom Corona och för första gången NÅGONSIN under vårt förhållande spenderade vi varje dag tillsammans i flera månader i streck. Vaknade med varandra varje morgon och la oss bredvid varandra varje kväll. Och det blev som 2.0 i vårt förhållande. Även om jag inte ens hade reflekterat innan över att allt liksom bara flöt på i vårt vardagsliv så ser jag så tydligt nu hur bra det var för oss, att få vara med varandra.

Man säger väl det att många separationer sker efter en semester tillsammans, man tänker att ”allt bara blir bra om vi får spendera mycket tid tillsammans” men istället blir det ett kvitto på en kärlek som kanske inte riktigt finns kvar. Jag och Victor lever ju ett sånt liv att vi är ifrån varandra mycket och vi har dagdrömt om framtiden, efter hans pension, när vi har all tid i världen tillsammans. Men samtidigt har vi såklart pratat om hur det kommer bli. Kanske börjar vi avsky varandra, gå varandra på nerverna och irritera oss på hur den andra alltid är där. Men den här våren visade, för oss iallafall, motsatsen. Jag vill spendera varje sekund med den där människan.

Det är härligt att vara så kär i någon. Vi går in på år åtta som par nu, vilket ändå är en del år. Och jag har alltid trott att man efter x antal år börjar tjafsa, ändra tonfallet i hur man pratar med varandra, rör inte vid varandra längre och att allting går på en trött tråkig rutin. Men så behöver det tydligen inte alls vara. Tvärtom. Jag har aldrig känt mig såhär sammansvetsad med Viggis.

Längtar tills på måndag. Och min man. Och det är så fint att få längta.

8 kommentarer

  1. Otroligt vackert inlägg, inspirerande. Stora kramar till dig, du ger mig alltid mycket energi!

  2. Hej Maja 💕 Jag ska äntligen köpa min första märkesväska som jag sparat ihop till (!!) men djungeln är stor! Vilken väska skulle du rekommendera som perfekta första märkesväskan 15.000-20.000 som funkar till vardags men en kväll ute med vänner eller för en dejt? Ska jag tänka svart är klassiskt eller våga satsa på exempelvis Gucci beiga mönster?KRAM

  3. Åh Maja! Så fint skrivet. Kärlek är det finaste vi har. Jag har varit tillsammans med min kille i 9 år i augusti, vi är båda 25 år gamla och det finns inget jag är så säker på som att jag vill spendera livet med honom. Kram!

  4. Wow, jag fick tårar i ögonen av den här texten. Jag förstår verkligen din känsla, din längtan och hålet i hjärtat när ni är ifrån varandra. Jag brottas med en hemsk separationsångest och övar mig på att vara ifrån min andra halva. Det är mitt värsta! Du är så stark, hejar på er kärlek! Kram

  5. Åh vilket fint inlägg! Blev rörd och glad för er skull att ni har en sån fin relation. Samtidigt blev jag lite ledsen för just för tillfället känner jag absolut inte så för min sambo. Vi fick barn för några månader sen och trots att han är en bra person och pappa så känner jag mig bara så besviken på honom och känner definitivt inte de känslorna du beskriver längre… känns sorgligt och jag hoppas att vi hittar tillbaka till känslan du beskriver. Tack för en underbar blogg Maja! Kram

  6. Hej Maja! Tack för en fantastisk blogg, det är faktiskt den enda jag har fastnat för & läser dagligen. Jag känner igen mig i dig mer & mer och om det är någon jag vill ta råd ifrån på sociala medier är det dig.

    Jag flyttade hemifrån för 2 år sedan för att följa min dröm. Förra året träffade jag min stora kärlek på hemmaplan, jag var väldigt hemmakär sen innan och nu mer än någonsin. Det känns som att jag lever två helt olika liv. Ena livet med de jag älskar och ena livet med det jag älskar att göra. Deras liv hemma ser alltid likt ut förutom att ibland är jag där och ibland inte men för mig blir det sådana kontraster. Jag älskar det jag gör men jag får sån hemlängtan. Jag får ångest efter loven när jag har varit hemma och ska flytta ifrån mina nära igen. Det senaste har jag börjat tänka på att söka någon att prata med. Tycker det är svårt att säga att jag har ångest för vet inte om jag överdriver och att andra säkert har det värre än mig! Men vad jag vet är att jag behöver bolla mina tankar och känslor med någon för ibland blir jag så trött på mig själv, hur jag reagerar på små saker och alla mina känslor. Nu blev det här väldigt ”blurry” men vad jag vill fråga är väl hur du bestämde dig för att få hjälp med att hantera dina känslor. Vart vänder man sig först? Om man är student och inte har råd att betala så mycket? Ska man prata med proffs eller vänner?
    Vet inte om jag fick fram det som jag ville haha men jag hoppas att du kanske förstår mig ändå.
    Massa kramar, tack och fortsätt med det du gör!! ❤️

Skriv en komentar