Maja Nilsson Lindelöf

Jag har inte heller vart på gymmet på väldigt länge och har tappat de mesta träningsrutinerna förutom promenader. Jag skulle vilja springa mer men jag känner att jag är såå långt ifrån att lösa en löprunda… Kan du inte berätta hur du kommit in i löpningen lite och om du har några tips? Självklart kan man googla sig till sånt också men jag gillar att läsa hur personer man följer gör och vad de har för tips som man de/du faktiskt kört med osv.
Kram<3

Hej! Jag HÖR DIG! Jag ville knappt ta mig ut för att jag ”visste” att jag inte skulle klara av det, men tji fick jag och det var som om att jag har sprungit varje dag senaste månaderna. Eller ja, typ iallafall. Väldigt mycket sitter i hjärnan och med löpningen är det just det att man bara måste bestämma sig. Jag har en runda på sex kilometer och bestämde mig för att springa minst två kilometer och sen gå resten, men det gick så bra och smärtfritt att jag sprang rundan och en kilometer till.

Gör en bra springlista eller ladda ner en bra podd och bestäm dig för ett visst antal kilometer. Klarar man det med nöd och näppe första rundan så är ju det mer än bra ändå, öka därefter med lite varje gång och sen vips så är man inne i det igen. Jag tror att innan man har kommit in i löpningen så tror man inte att man kan eller att man är ”en sån person som springer”. Så var iallafall jag. Tills jag insåg att det nog är min absoluta träningsform. ALLT sitter i huvudet och det är bara att ta sig ut och bestämma sig. Man känner sig oövervinnerlig efteråt och har man klarat av en kilometer kan man snabbt efter klara av fem, jag lovar! Stor kram <3

Fina Maja! Just precis DU är min förebild; dina sunda tankar och härliga livsglädje smittar verkligen av sig. Om du någon gång tvivlar på dig själv, så kom ihåg att det finns flera människor som ser upp till dig för att du är just DIG själv. Fantastiskt!

Vad jag förstått så har du lidit/lider av ångest, och det är ju ett så tungt ämne att prata om. Men jag tror att jag själv lider av det? Hur vet man ens det? Hur känns det i kroppen för din del? Ett tag trodde jag bara att jag var stressad men det tunga känslan i bröstet kan infinna sig när jag minst anar det. Jag mår ju bra och är tacksam för allt fint, så varför kryper denna känsla sig på? Du får mer än gärna skriva ett inlägg eller om du har några tips vad du gör när den känslan smyger sig på. DU ÄR GRYM! Trevlig helg till dig och familjen <3

Hej och tack för dina fina fantastiska ord, jag blev väldigt väldigt glad. Jag har lidit av väldigt svår ångest och idag är den betydligt lättare. Däremot kommer den då och då, jag hade väldigt mycket ångest häromdagen men kunde faktiskt inte komma på var den om ifrån så jag lät den bara vara där. När jag kom hem på kvällen och Victor var iväg och tränade så lyssnade jag på en podd och städade i min ensamhet och det blev lite lättare. Ibland är det som om att min hjärna bara behöver vila lite.

Precis som du skriver så förstod inte jag heller förut att jag hade ångest. Jag kunde känna mig så stressad och ha hög puls och jag förstod inte var den kom ifrån överhuvudtaget. Jag tror att man kan må bra och vara tacksam över allt det fina och ha ångest ändå. Ångest behöver ju inte bara vara någonting mörkt och någonting som är förknippat med depression utan även en känsla av någonting. Jag kan vara så lycklig men vara lite orolig över ett jobb eller en prestation jag har gjort, jag kan inte kanske förstå det just då men jag har ångest och efter några dagar förstår jag att juuuust deet, det där kändes inte hundra och i mitt undermedvetna har jag liksom bearbetat det. Det kan vara att någonting har gjort mig lite ledsen eller fått mig att känna mig liten. Eller att jag känner mig som en dålig mamma för att jag inte var så närvarande under dagen eller så har jag glömt att ringa upp en vän som har hört av sig.

Jag tror att ångest beter sig olika hos många men jag får hög puls och som ett tryck över bröstet. Jag måste ofta andas ganska tungt, nästan som att jag suckar (Victor har lärt sig nu så utan att jag själv är medveten om det så kan han fråga vad jag tänker på för att jag har suttit i soffan och suckat fem gånger i streck). Jag känner mig inte så närvarande och har ganska så stort behov av att antingen uppehålla mig med saker eller att vara helt ensam i en ganska så tyst omgivning.

Jag tror att man måste lära sig sin egna ångest. Jag lärde mig det hos min psykolog och även om jag kanske går runt med en känsla i någon dag så listar jag tillslut ut vad det är. Förut kunde känslan vara kvar konstant men idag försöker jag att lyssna på mig själv, ordentligt och på riktigt, och tillslut så listar jag ut vad det är. Och då nästan på en gång så lättar den jobbiga känslan. Jag kanske pratar med Victor om vad jag precis kom på eller är den en jobbgrej så ringer jag Jonna och så blir det bättre när hon säger att allting är lugnt och i ordning.

Nu när jag har jobbat så mycket med mig själv så har jag insett att det är så mycket härligare att leva utan ångest, men hur man blir av med den är alldeles för svårt för mig att svara på. Men jag tog hjälp av livscoach, psykolog och så lyssnar jag en del på poddar och läser böcker. Stor kram och massa kärlek.

Hallojsan! Jag har en fundering, jag upplever att det är väldigt god och härlig stämning i ditt kommentarsfält. Mycket pepp och att folk känns så genuint glada för dina framgångar. Är det så gott som endast sånna kommentarer, eller godkänner du inte osköna kommentarer?
Tycker det är spännande iom att många bloggars kommentarsfält har väldiga mängder med osofta kommentarer.

Hej! <3 JAG VET, det är helt klart en av de sakerna jag är som allra stolt över i mitt jobb, energin här inne. Jag blir jämt glad när jag går in här och det känns som min fristad. När jag sitter nu och skriver det här inlägget som hittills har tagit trettio minuter så sitter jag och bara myser för att det känns som om att jag pratar med min alldeles egna privata grupp vänner. Det är väldigt fint och någonting jag är så otroligt tacksam över. Jag får ytterst sällan otrevliga kommentarer, kanske två gånger i månaden, jag godkänner alla som är konstruktiva eller där man ifrågasätter saker jag gör eller skriver, även ”otrevliga” kommentarer godkänner jag. Men då och då får jag väldigt personliga och rent av elaka kommentarer som jag inte godkänner. Vill man vara elak så kan man skriva det på något annat forum tänker jag, det är ju min blogg och här kommer jag inte att tillåta det. Jag själv har aldrig förstått varför man skulle ha behovet till det så jag tänker att de människorna då får ha det behovet på en annan plattform än min.

Jag kan knappt läsa bloggar där kommentarerna är elaka, det blir som ett gift och jag får bara dålig energi av den bloggen. Jag har även märkt att när jag väl godkänner en så väntar flera på tur i samma tråd. Jag vet inte om det är kvinnligt men det är min tolkning, man går igång och vill skriva något litet som man tror ska skava lite. Så otroligt tråkigt tycker jag, inte för att jag tar åt mig utan för att kvinnor generellt bara borde stötta varandra och är man inte kapabel till det borde man helt enkelt bara vara tyst. Speciellt online, där har man ju verkligen ett aktivt val till att följa eller inte. Det borde ju vara härligare att bara fortsätta sin dag än att ta tid av sitt egna liv och skriva någonting surt. Jag godkänner inte heller elaka kommentarer till någon av er som skriver, jag vill inte ha en sån slags blogg. Men som sagt, det sker ytterst sällan och det är jag väldigt glad över. Stor kram

Hej, jag undrar lite hur ni tänker kring alkohol när teddan blir äldre, barn förstår ju mer än vad man tror när det är så. Han är väl kanske inte i den åldern än men snart. Minns att du skrev om det förut för ett bra tag sedan att ni bestämt att vid barn skulle det inte vara någon akolhol. Är bara nyfiken på hur ni tänker kring det nu? För det skrivs ju mycket om bubbel och det är inget fel med det. Bara nyfiken hur du ser på det! Ser ut som ni haft en väldigt härlig påsk trots omständigheterna. Ta hand om er!

Hej! <3 Väldigt bra kommentar! Jag skulle aldrig dricka mig berusad med Teddan i närheten. När jag skriver att vi skålar i bubbel så tar jag ett glas och dricker vi vin på kvällen så sover Teddan och Victor är helt nykter. Jag skulle aldrig heller släpa med mig honom hem i en taxi på natten full eller liknande utan då sover han antingen kvar hos sin farmor eller mormor eller så dricker inte jag. När han blir större kommer jag ta ett glas bubbel under påsk när han är med också men absolut inte mer än så. Jag har personliga erfarenheter kring det som gör att jag absolut tänker extra på alkohol kring barn däremot förstår jag att det kan låta som annat när jag skriver om bubbel, jag tänker ju att ni är med mig där och ser hur det går till. Bra och viktig kommentar! Stor kram

Hej! Kanske en dum fråga, men i din påskvlogg så hade du på dig ett set från Gina Tricot som var ljust med gula rosor på (kjolen heter Sarina, vet ej vad toppen heter). Kort och gott, jag har nyligen köpt den kjolen men står och tvekar då jag inte riktigt vet vad jag ska styla den med. Har inte toppen, och det enda jag kommer på är ”vit t-shirt, typ”. Så tänkte kolla om du kanske har förslag? Finns säkert jättemycket bara det att det står still i huvudet på mig. Hoppas du (eller någon annan i kommentarerna) kan hjälpa mig, men oavsett, hoppas du får en jättefin dag! 

Hej! ROLIG fråga, jag älskar sånt här! Jag förstår precis vad du menar och förut tänkte jag alltid samma sak. Dock så insåg jag sen att man får en så mycket större garderob om man börjar tänka större! Till min Sarina kjol kommer jag ju dels att matcha med toppen, men även en vit eller färgglad skjorta (har en rosa jag har tänkt knyta i magen), en body i antingen färg, vitt eller beigt, t-shirt som du skrev, eller en annan blommig blus eller en kort tunn jeansjacka man kan låtsas är en skjorta! Även om just kjolen är gul och blommig så är den inte så svårmatchad som man kan tro. Jag brukar gå in på pinterest för att hitta inspo också, kika där! Stor kram

Hej Maja, det känns konstigt att skriva till dig men tycker du alltid verkar ha så vettiga åsikter så gör ett försök. Min pojkvän sedan över 4 år tillbaka gjorde plötsligt slut för 2 månader sen efter en händelse där han egentligen sårade mig. Det kändes verkligen som att han bara flydde och 1 vecka efter hade han fixat en ny lägenhet och lämnade mig kvar i vår gemensamma. Sen uppbrottet har jag gjort massa misstag som att inte lämna honom ifred och böna och be om att han ska komma tillbaka vilket lett till att han nu blockat mig. Jag tror verkligen att han är min livs kärlek och jag känner mig så berövad på den framtid jag trodde vi skulle ha ihop. Vi hade pratat om att skaffa barn om 1-2 år och nu känns allt det naturligtvis så långt borta. Har du några tips på hur man kan agera för att få tillbaka sitt ex? Är helt förstörd och stressad hela tiden med massa panikångest medan han har skaffat Tinder och verkar prata med flera (ja, jag har lyckats stalka trots blockningen…) Alternativt har du något tips på hur jag kan lyckas gå vidare å få lite framtidstro igen? Har psykolog-kontakt men känner inte att det hjälper tillräckligt.

Hej <3 <3 åh mitt hjärta gjorde ont när jag läste din kommentar och jag hoppas hoppas hoppas att du mår lite bättre idag än när du skrev kommentaren. Jag har inga tips på hur man kan få tillbaka sitt ex, mest för att jag tänker att du inte just nu iallafall, vill ha tillbaka någon som gör såhär? Att lämna ett förhållande såhär snabbt och på det här viset känns helt enkelt inte okej. Trots allt så måste man ändå ha kvar den respekten gentemot varandra och svara i telefonen (oavsett hur många gånger någon ringer), absolut inte blocka någon och INTE skaffa Tinder det första man gör. Med många vänner jag har pratat om så känns det väldigt typiskt killar (ja jag generaliserar) att väldigt snabbt ”gå vidare”. Oftast är det så att när det känns bättre för tjejen igen efter ett ganska så bra tag så brukar killen förstå vad som faktiskt har hänt. Det är iallafall mina upplevelser och vad mina singelvänner har berättat.

Maja 17 år.

Även om du vill vinna tillbaka honom så kanske det inte är rätt. Och oavsett om du gör det så måste du nog hitta tillbaka till dig själv igen. Hur kär man än är i någon så måste man vara mer kär i sig själv. Och jag förstår att det måste kännas så pissigt för dig, men jag vill bara be dig att be honom att dra åt helvete. Fast jag vet att det inte är så det känns eller någonting man vill göra. Kanske finns det andra tjejer här i kommentarsfältet som har tips? Jag minns bara när jag var 17 år och heartbroken, jag åt kanelbullar i två veckor i rad, grät som ett barn KONSTANT, och efter en månad åkte jag på en weekend med min familj till London. Minns att körsbärsträden precis hade slagit ut och att jag köpte nya kläder på Primark. Och så såg jag snygga Londonkillar lite överallt, och så tänkte jag att äsch, han kanske inte är något att ha trots allt, och kanske ligger det bästa framför mig. Minns att jag inte grät något mer efter den resan. Och när jag kom hem började han ringa igen, men då slutade jag svara.

Massa kärlek från mig

13 kommentarer

  1. Min erfarenhet är verkligen att tjejen mår sämre först men mycket mycket bättre senare medan killen ”går vidare” fort men sedan mår mycket sämre under längre tid. Det blir bättre!

  2. Hej fina Maja! Vore roligt om du skulle vilja dela med dig av vilka poddar du brukar lyssna på, och gärna inom personlig utveckling och psykologi? Du är bäst på internet, kramar!

  3. Jag brukar aldrig kommentera men kände idag när jag läste det här inlägget att jo nu är det dags. Måste bara berömma sättet du skriver på & svaren och råden du ger till de som ber dig om hjälp. Så fint att läsa och se att du genuint bryr dig. Tack för alla kloka ord och inlägg, att läsa din blogg gör vardagen lite bättre. Fortsätt med det du gör och jag önskar dig & din familj all lycka i framtiden.

  4. Till dig som går igenom ett krossat hjärta just nu. <3 Jag gick igenom ett liknande break-up för exakt två år sen. Han tog bort mig på alla sociala medier, blockade mitt nummer och sa hejdå efter fem år tillsammans. Jag fattade ingenting. Grät i två månader, åt inte, kunde inte andas på nätterna, mina vänner och familj höll om mig varje natt då jag kände att jag skulle gå sönder. Min kompis sa då till mig: Om två år kommer du se honom och du kommer vara så glad att det inte blev ni, han är inte värd dig. Och jag säger detsamma till dig! Nu sitter jag här två år senare och fyfan vad glad jag är att han släppte taget om mig!!! Här är mina tips: Stalka inte!!!, gråt tills du känner dig tom, gå ut i skogen och skrik, tänk dig om din kompis hade berättat samma historia, hade du sagt till den kompisen att gå vidare eller stanna kvar?. Det kommer bli bättre, jag lovar. Han hör fortfarande av sig och ångrar sig för han insåg vilken toppen tjej jag är. Och det kommer den här killen troligen också göra så som jag läst det. Om inte, så kommer du träffa någon som ger dig ännu mer fjärilar och en ännu större trygghet. En person är inte en trygghet om man hela tiden är rädd att dem ska lämna, glöm inte det! Kramar till dig!

  5. Blev också helt plötsligt dumpad av min kille som jag varit tillsammans med i fyra år.. jag trot fortfarande att det är meningen att det ska vara vi i framtiden. Men allting sker av en anledning, och det är väl meningen att vi ska växa och fokusera på oss själva just nu, detta är en stor tröst för mig iallafall.. man måste låta sig vara ledsen, men också låta sig själv gå vidare

  6. Hej!
    Har du möjligen någon spellista för löpning som du skulle kunna tänka dig dela med dig av? 😃

  7. — Här kommer ett löptips Till dig som frågade hur man kommer igång med löpning — (eller till fler här bland kommentarerna?)
    Jag är hälsocoach, och ett råd som jag brukar ge är ”hitta din feel-good pace” – i löpning!
    Många tänker att man måste springa si och så fort eller långt, men det är snarare viktigt att ha en ”feel-good pace” som känns bra för kroppen. Många gånger brukar man beskriva det som ”ett tempo där du skulle prata med någon samtidigt som du springer. Men! Feel-good pace har en trevliga klang!
    Till exempel kan man tänka:
    ”Nu ska jag ha en feel good pace på min springtur, och jag ska springa i ex 15 minuter” då tar man bort både distans och fart. Du springer i en takt som är ”Feel Good” just för DIG, i ett antal minuter, sen hur långt man kommer spelar ju då ingen roll —> bara de känns bra!
    Vem vet? Din feel good pace kanske får dig att känna att de är härligare att springa än att gå <33

    Kraaaaaam

  8. Ville bara säga tack för att du tog upp min fråga om kjolen! Fick lite inspiration, kjolen har fått flytta in i min garderob och jag ska prova lite och försöka att inte vara så rädd för färg ❤

  9. Till dig med krossat hjärta <3 Jag upplevde samma sak för flera år sedan. Och jag säger bara: HÅLL UT!
    Att säga att det blir bättre kanske inte går att ta in just nu, jag tänkte iaf ”det kanske blir bra för alla andra, men det blir inte bra för mig förrän jag får tillbaka honom”. Men det blev det, det blev verkligen tusen gånger bättre än med honom. Det tog några månader, men i efterhand är det tusen gånger värt det. Du klarar det här, håll bara ut.

  10. Åh Maja <3 Så fin text om ångest, mår alltid lite bättre när jag läser om dina tankar och erfarenheter kring ångest, TACK! <3 Hade vart jättekul om du kunde tipsa om poddar/böcker/andra saker som du går till för att lindra eller förstå ångest osv 😀 Massa kärlek <3

  11. Krossat hjärta Svara

    Vill bara säga att jag blev så otroligt rörd över att du tog upp min fråga och svarade på fint och peppande på den <3 Och stort tack till alla er som kommenterat och skickat ytterliga stöttning. Det är verkligen otroligt hur du lägger ner så mycket tid och kärlek i dina svar Maja och det tror jag alla vi som bloggläsare uppskattar. Det var väl även därför jag någonstans mitt i paniken vände mig till dig. Jag har fortfarande ångest för framtiden då jag hade önskat mig ett annat liv de kommande åren. Men vissa dagar känns det lite enklare och idag när jag såg det här inlägget och all pepp, är en av dom. Det känns så bekräftande att höra dig, som vet en bråkdel av allt, säga samma saker som mina vänner. Nu önskar jag mest att jag hade bett honom att dra åt helvete istället för att skriva alla långa kärleksförklaringar till honom där jag beskrev hur mycket han betyder för mig. Hans agerande det senaste har verkligen inte förtjänat det. Trots det är jag någonstans stolt över mig själv att jag efteråt fortsatt vara omtänksam och kärleksfull och förlåtit honom för stora saker medan han gått in i något offermentalitet och skyller allt på mig (vilket han aldrig tidigare nämt såklart). Ju mer tiden går, desto mer märker jag hur omogen han är och det faktum att han flyr när han satte mig i en svår sits säger mer om honom än mig själv. Blir så ledsen över att jag slösat så många år på än människa som jag trodde var mitt allt, men nu behandlar mig som en påse skit. Detta gör det väldigt svårt att våga lita på någon annan kille igen, men jag hoppas att den dagen så småningom kommer.

Skriv en komentar