Maja Nilsson Lindelöf

Jag sitter as we speak med en bebis vid tutten och en man sovandes bredvid mig, eller åtminstone när jag börjar skriva det här inlägget, och jag tänkte dela med mig av min förlossningsberättelse för er.

Vi fick ju en planerad igångsättning. Det stod mellan två datum beroende på hur mycket han skulle växa den sista veckan, i magen hade han ju inte alls växt sista veckorna så därför ville läkarna ta ut honom tidigt. Antingen en vecka från vårt möte med doktorn eller tio dagar. Tisdagen eller lördagen. Läkaren ville att jag skulle gå till vecka 37 och därför var målet lördagen. När vi åkte från vår läkare den där tisdagen så bröt jag såklart ihop i bilen. Allting blev så märkligt efter det beskedet. Vi trodde att vi åkte in på en rutinkontroll, jag berättade att jag hade haft lite ont i magen och att det kändes som om att saker och ting var på gång och förväntade mig att läkaren glatt skulle säga att jajjemen, nu har saker och ting börjat. Men så blev det ju helt andra besked. Så chocken var stor när vi åkte därifrån. Massor med känslor och tankar. Hur min graviditet snart skulle ta slut, att jag nu inte skulle få en ”naturlig förlossning” och framförallt att lilleman inte mådde bra. Jag brottades även med mycket tankar om just en igångsättning, jag hade hört så mycket negativt om det och tänkt att det absolut inte var någonting jag ville göra. Så det blev jobbigt för mitt huvud att tänka om, att tänka positivt.

Efter det väntade som ni vet märkliga dagar som var väldigt jobbiga för oss men sen la sig allting. Det blev okej. Den nya verkligheten hade vi accepterat och nu var det bara att tänka om. Att njuta av den sista tiden och att tänka positivt.

Jag blev ju väldig orolig dessa dagar så vi åkte in till sjukhuset flera gånger för att kolla bebisen, jag fick för mig att han inte rörde sig som han skulle och att vattnet hade gått. När vi åkte in sista gången bekräftades det att igångsättningen skulle starta på lördagen och att vi skulle planera efter det. Så där satt vi hemma och visste om, att om fem dagar, är vi föräldrar. Så märkligt och konstigt. Vi gick runt här hemma (Victor hade ju som ni vet tackat nej till landslaget och han fick ledigt av sin tränare i United) så han rådde om mig, vi packade väskan, la pussel och vilade upp oss med serier. En magisk stund i livet. Helt klart dagar jag alltid kommer att se tillbaka på med så mycket kärlek. Våra nära och kära visste ju om vad som var på gång så det var som om att vi delade den här stora hemligheten om att han snart skulle komma till oss här i världen. Minuter kändes som timmar och tisdagen, onsdagen och torsdagen kändes som månader. Men sen blev det äntligen fredag. Dagen innan det största i livet skulle sättas igång.

Medan jag låg i soffan och åt godis och mös stod Victor och stekte pannkakor till den stora dagen <3.

Vi var hemma hela dagen. Jag låg i soffan från morgon till kväll och Victor lagade matlådor till BB, packade det sista och så åt vi massa mat för att ladda upp. Pirret. Kärleken som låg i luften. Spänningen.

Jag har alltid undrar hur det känns att veta när man ska föda barn (planerat kejsarsnitt eller planerad igångsättning) och trott att halva grejen är att inte veta när det ska ske, vilket såklart även det är MAGISKT, men jag är väldigt glad över hur det blev för oss för den känslan vi fick var så kraftfull. Som dagen innan julafton när man är åtta år, fast såklart så ofantligt mycket större.

Det var jag och Victor, mot hela världen, i vår bubbla. Vetandes att om max några dygn är vi tre i familjen.

Lördagmorgon <3

Så blev det lördag. Alarmet ringde (okej jag hade redan vaknat vid fyra och kunde inte somna om förrens någon timme senare låt oss vara ärliga) men där vaknade vi, jag tog en dusch, tvättade håret, smörjde in mig medan Victor packade det sista. Vi pratade med låga röster, fina röster till varandra. ”Älskling, nu packar jag ner nyponsoppan här”, ”Okej älskling tack”. Haha. När jag tänker på den morgongen ser jag bara ett rosa moln, av kärlek, förhoppning och längtan. Ett minne jag kommer att älska föralltid.

Vi kom in till sjukhuset, fick vårt rum och vid 09.00 var det dags. Nu ska jag alltså skriva en förlossningsberättelse utan att veta några medicinska termer men jag får skriva på mitt sätt, och ni förstår säkert ändå. Jag fick ett hormon i pillerform helt enkelt upp till livmodern som skulle sätta igång allting. Skulle det inte göra sitt skulle jag få ett nytt sex timmar senare. Under den tiden spelade vi spel, jag vilade, vi åt lunch och tog det lugnt. Sex timmar låter som en väldigt lång tid men det gick undan, helt plötsligt var klockan 15, en ny kontroll gjordes där det visade sig att ingenting hade hänt så jag fick ett nytt piller. Och sen, en timme efter det andra pillret, framför Sverige-matchen, drog helvetet igång. Nej jag skojar, eller nja faktiskt inte. Min livmoder fick en chock av hormonerna och trodde helt enkelt att den var i förlossning. Så där låg jag, med värkar, lustgast och trodde att NU HÄNDER DET, VAMOS. Jag laddade ner en app som mäter värkar och jag var så glad över att se hur tätt värkarna kom, helt ovetandes om att det inte var normalt att ha så många värkar. Efter nästan två timmar av konstanta värkar (nu pratar vi mellan 8-10 värkar inom 10 minuter) och efter att jag hade proppsat på att jag inte behövde bedövning så får jag förklarat för mig att min kropp lurar mig och TROR att den är i förlossning fast jag i verkligheten inte alls är redo. Jag var enbart öppen 1 cm och inget vatten och ingen slempropp hade gått. Jag som tänkte att nu är det bara en tidsfråga innan dom ber mig att krysta he he. Här är klockan 17.00, Ted Louie kom 07.03 :))))).

”Maja, it is at least 12 hours left, you need to take something to have the strength to get through this”. WHAT????????

Då bad jag om allt jag kunde få. ALLT. ”Give me anything”. Herregud jag har aldrig mått så dåligt. Jag hann inte andas innan det var dags för nästa värk, och att få höra att det är en evighet kvar kändes fruktansvärt. Orimligt. Som någonting jag aldrig skulle klara av. Minns att jag hörde den där jäkla maskinen som hade koll på värkarna och hur pipandet alltid eskalerat när värken sattes igång, minns att det var tyst i bokstavligen två sekunder innan den började ticka på igen för att mäta nästa värk.

Sen väntar som en mörk bubbla. Timmarna kändes som år och samtidigt som minuter. Jag har ingen tidsuppfattning överhuvudtaget och jag fick fråga Victor om hur allting gick till nu när jag skulle skriva detta för jag har ingen aning (har inte fått en förlossningsjournal). Jag fick dels lustgas såklart men även en drog i drop som gjorde att jag vilade under alla dessa värkar som kom konstant. Victor berättade hur jag låg helt utslagen trots att monitorn visade hur värkarna kom och gick. Som en klubbad säl. I flera timmar låg jag bara och sov i princip medan min kropp försökte slappna av. Efter det fick jag epidural, dock så tog den bara på halva kroppen, så när värkarna kom blev smärtan nästan dubbel eftersom att det bara kändes i halva magen, otroligt märklig känsla. Jag minns hur jag satt på britsen mitt i natten, lamporna tändes och hur jag behövde sätta mig upp på britsen. Och narkosläkaren stod där som en mupp och pratade långsamt om alla andra alternativ som fanns när jag i nästan panik och desperat bara ville ha någonting som hjälpte mot smärtan. Och han pratade så långsamt att även Victor blev provocerad, även under värkarna fortsatte mannen prata och försökte förklara alla risker med att ta epidural igen. ”I DON`T CARE JUST HURRY UP PLEEEASE”. Den mest opedagogiska mannen jag har mött som absolut inte borde jobba med att ge kvinnor i förlossning sin bedövning. I efterhand har vi skrattat hur bisarr situationen var där 02 någonting i ett tänt rum och jag nästan gråter av smärta och hur mannen står där helt ostressad och lugn, på gränsen till sadist (jag överdriver inte). Men tillslut fick jag någonting i drop som tog mig till sjunde himlen. Herregud, jag vet inte om man får säga det men det var magi. Jag var i en annan värld. Jag fick trycka på en knappt när värken började dra igång och jag fick som shots av drogen var tredje minut, Victor berättade att jag i perioder bara tryckte och tryckte på knappen för att få i mig mer och att han pedagogiskt fick säga ”älskling, det är två minuter kvar tills du kan få igen”. Hahahahah, alltså om vi hade detta på film, det hade varit världens roligaste film. Som jag mådde dessa timmar, oj oj oj mina vänner.

Tidigt på morgonen öppnades jag från två centimeter till nio på en kort stund och då var smärtan olidlig (antar att kroppen slappnade av ordentligt när jag var i sjunde himlen timmarna innan). Vid två tillfällen under natten blev det lite kritiskt och man fick göra blodprov för att se om det fick bli akut kejsarsnitt (sista gången skrapade dom i TLs huvud för att få blodprov och minns att hon sa att han inte hade något hår), det blev en sådan morot och minns att Victor stod bredvid sängen och upprepade det. ”Älskling han har inget hår, jag sa ju det”. Det blev verkligt allting (nu hade han ju hår men barnmorskan kan inte ha känt det då) . Att förstå att det faktiskt var någon där inne som skulle komma ut. Hur som helst, i efterhand såg man att han hade navelsträngen runt halsen och därför sjönk hans hjärtljud ibland.

Det jag minns sen är att vår läkare kommer in, kollar läget, väcker mig lugnt och säger att nu är det dags. Nu ska du krysta. Under natten hade jag bett Victor lägga upp hans lilla overall och mössa på soffan framför sängen och nu blev det återigen som en helig stund. ”Nu kommer han älskling” sa Victor och framför mig såg jag hans lilla mössa. Ted Louie skulle komma nu. Jag krystade i tio minuter, jag hittade tekniken väldigt fort och tyckte inte alls att det var svårt. Och sen sa det ploff, och sen var han där. Och vi bara grät. Där var han. Vår Ted Louie som vi har längtat efter så länge.

Det var den vackraste stunden i livet.

Han var så lik mig de första timmarna. Det var nästan obehagligt haha. Det var som om att en mini-Maja låg där och stirrade på mig. Vi bara grät och skrattade, han låg på mitt bröst lugn och tyst och bara tittade på oss. Som om att han funderade på vart i hela friden han hade hamnat. Victor la sig i sin soffa, och jag antar att luften gick ur honom för när Teddis var en kvart gammal så somnade Victor och sov i två timmar HAHAHAH. Det var en tuff natt för honom också ju. Men han var världens bästa stöd och jag vet inte hur jag skulle kunnat klara av den där natten utan Victor där. När han bara sprang iväg och köpte lite snacks under dagen fick jag nästan panik över att han inte var där så jag kan inte alls föreställa mig en helt förlossning utan honom, usch vilken tanke.

Sju timmar gammal och redo för att åka hem<3

Ted Louie var 47 cm lång och vägde 2.8 kilo när han kom ut däremot funderar vi faktiskt om om dom kan ha vägt han fel. Förra veckan vägde han 2.5 och sist vi vägde honom 2.8 kilo och då ser man att han är betydligt större än vad han var när han föddes, nu börjar äntligen kläderna passa vilket dom inte ens var i närheten av att göra första två veckorna.

Det var min historia. Och jag som var så positiv innan och skulle göra allting så naturligt som möjligt, tji fick jag. Det känns som om att allting som kan gå fel gick fel men jag gjorde det och jag skulle göra om det imorgon igen. För även om det var så otroligt jobbigt så var det det finaste jag har varit med om i livet. En otrolig upplevelse. Häromdagen hade vi tillochmed möte med en barnmorska och hon frågade hur förlossningen var, varpå jag svarade ”Very good, it was amazing” och Victor ba äh Maja, har du slagit i huvudet eller. Men det är väl så, man glömmer ju bort hur tufft det är då belöningen är det vackraste man kan få.

Första natten hemma <3

Att föda barn är det häftigaste jag har varit med om någonsin. Och att få föda ut Ted Louie och att få bli hans mamma är det bästa som hänt mig i livet.

Rekommenderade inlägg

104 kommentarer

  1. Men åh! Det har gav mig så sjukt mycket pepp! Kommer antagligen också att bli igångsatt om inget sker före det.. tack för peppet 😍

  2. Tack för att du delar med dig av er fantastiska historia! Vilka kämpar ni är alla tre! <3

  3. Så fint och ärligt skrivet! Kan du inte också va ärlig som du är på ditt sätt med hur man mår efteråt också. Känns som att man ibland är ensam kring hur man mår och känner sig. Är livrädd för känslan efteråt med min ångest att jag inte ska känna mig som mig själv. ❤️❤️

    • Jo det ska jag! <3 och du!! Det blir vad man gör det till! Jag är REDAN Maja igen, bara en lyckligare version <3

  4. meg nu:
    * UGLY CRY!!!!!!!*

    <3 <3 <3 <3 <3 <3

    (Og som norsk: go Ole G som fatter at noen saker er viktigere i livet enn j**vla fotball!!!)

  5. Hej Maja <3 tack för att du delar med dig av er fina upplevelse. Blir helt rörd när jag läser vad du skrivit och jag önskar er all lycka i livet <3

  6. Älskade underbara MAJA och Din fina familj. Fy farao vilken grym kvinna du är som delar med dig av en av dom finaste födelse storys ja hört . Varför ? Jo ja kan relatera hur man får ett dåligt besked är nervös och vill göra allt naturligt men sen inte kan pga all smärta ! Ja har aldrig gillat en människa så mycket som ja inte känner men du MAJA är så underbar ! Äkta med skinn på näsan och från Vässan som mig själv ☺️ Du är verkligen speciell och hade jag kunnat ha dig i mitt liv hade ja blivit ångest fri och den lyckligaste tjejen 💕 Kram och all kärlek Christelle

  7. Maja tack för att du delar något så fint och något som får mig och gilla dig ännu mera . Du är den absolut vackraste kvinnan enligt mig och din charm och attityd gör dig så jäkla cool ! Du är vacker du rockar och du är från vässan (som mig ) och de finaste ja kan säga är att skulle du finnas i mitt liv så skulle ja va ångest fri💕

  8. Så fint!! Aldrig fruktat samtidigt som längtat efter min egen förlossning mer !

  9. Alltså Maja!!! Har suttit och gråtit en lång stund, så fint skrivet allting! Tack för du delar med dig! Så fint att ni har varandra, nu är det ni tre mot världen föralltid! <3

  10. Ååå vilken fantastisk förlossningsberättelse, både jag OCH min kille grät nu när vi läste den. Vi står också inför liknande situation med ev planerad igångsättning och jag är så rädd, men detta var fint att läsa, fint att du delar med dig, TACK💕 kram!

  11. En igångsättning kan vara tuff vilket din verkade vara! Shit vad du är stark. Jag har fött 3 st. Nummer två blev jag igångsatt med men min var helt annorlunda!
    Lille Ted Louie är ju bara sååå söt!!!

  12. Vad fint att du delar med dig av din förlossning berättelse! Jag läste vissa delar högt för min mamma och vi båda skrattade högt åt ”har du slagit i huvudet”-delen.

  13. Anna Nylen Liedner Svara

    Kära Maja! Min dotter fyller 19 år om en vecka och sonen 17 till sommaren men när jag läser om din förlossning känns det som igår! Minns varje ögonblick, varje detalj, skulle kunna skriva ner mina båda förlossningsberättelser rakt av (om nån bad mig). Så är det, det största i livet etsas in i medvetandet för all framtid. Är helt fast för din blogg sen ett par veckor tillbaka, helt oväntat för mig som är en ”tant” på drygt 50 😉. Men du skriver så nära och personligt, jag blir så berörd. Och när jag läste om Ted Louies födelse kom tårarna i ögonvrån. Allt gott till dig och hela er lilla familj! ❤️❤️❤️

    • Vilken fin kommentar! Tack tack tack <3och det är precis som du säger, är helt övertygad om att jag kommer att minnas varenda SEKUND för resten av livet <3, så magiskt.

  14. Både skrattade rakt ut och grät så mycket åt denna text!! Du är så bra på att skriva, wow maja. Och största grattiset i världen, tror ni kommer bli de bästa föräldrarna och ska bli så roligt att följa <3

  15. Wow Maja sitter och gråter vilken förebild du är! ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  16. Vilken bra text och som ni kämpa, grymt jobbat 💪 ska bli spännande att följa er. Var själv timmar ifrån ett bli igångsatt, men min flicka (vi visste inte vad de var) ville till slut själva komma i början på mars i år. Stort lycka till med familjen och ta hand om varandra.

  17. 😭😭😭 Sitter här och ser knappt vad jag skriver pga tårar överallt. En förlossning alltså – omöjligt att förstå och beskriva innan man varit med om en själv. Mina två förlossningar har varit fruktansvärda smärtmässigt. Hatade båda. Mitt värsta är 0-4 cm. Blääää. Men belöningen 😍😍😍

    • HAHA verkligen! Har aldrig förstått grejen med förlossningsberättelser innan och NU VILL JAG LÄSA ALLT OCH GRÅTER ÅT ALLT. <3 Stor kram

  18. Tack för att du delar med dig, så fin förlossningsberättelser ❤️
    Din förlossning påminner mycket om min- du skriver om intensiva värkar (jag hade 8-9 stycken på 10 min), epudralen som bara tog på halva sidan och 10 minuters krystvärkar. 10 minuters relativt ” ”lätta” krystvärkar innan min lilla Loui, som idag är 11 veckor, gjorde entré ❤️

  19. Magi <3 Tack för att du delade med dig av er fina historia, och vilken powerkvinna du är! Så himla stark. Stor kram <3

  20. Alltså Maja, så fint ❤️ jag sitter här och gråter för är själv i vecka 37 och bara längtar! Så härligt att höra att det ändå kan kännas helt underbart även om det inte alls blir som man tänkt sig. Jag är så taggad nu ❤️ Va härligt att ni mår bra och Ted Louie må vara det sötaste jag sett! Stort grattis till er 💕❤️

  21. Emelie Johnsson Svara

    Förstår dig till 100%, – Hade själv igångsättning, sen ryggbedövning som bara tog på höger sida (tog om den 3 ggr och blev inte bra, en jobbig man som gjorde detta helt oförstående), långdraget och slutkört. Men ut kom Olle❤️ Heja dig/er Maja, du är fantastisk! Kram

  22. Åh, så fint skrivet! Det är så mysigt att få följa er och att du är så öppen och ärlig. All lycka till er ❤️❤️

  23. Tog mig en halvtimma att ta mig igenom texten.. bara grinar å småskrattar för du är så duktig på att skriva så det känns som att jag är där med er. Vilken krigare du är, och vilken fin kille/stöttepelare du har. All lycka till er!👪❤️

  24. Åhhh jeg gråter. Blir helt rørt av å høre hvor fin opplevelse det var for dere begge. Jeg håper alt går bra med dere alle 3. Hilsen fr Norge <3

  25. Jag blir helt rörd och tårögd, så fint skrivet Maja och vilken kämpe du/ni var.😍❣️

  26. Så fint berättat! Nu kan väl absolut ingen tycka att VNL borde varit hemma och motat rumäner istället :).

  27. Louice Larsson Svara

    Wow vilken historia, gråter här när jag läser. Starka ni. Stort grattis till er❤️

  28. Stort stort grattis finaste Maja & Victor! Otroligt fin berättelse!!! Både lipar & garvar åt dina texter. Du är så jävla rolig & skön, samtidigt som du har sådant djup & sådan talang för att skriva och utrycka känslor. Stor kram!!

  29. Alltså my god va jag lipar! du skriver så otroligt fint och rörande Maja. Livets liv är barn och ni är så fina er lilla familj ❤️ Njut nu av bebisbubblan. Puss!

  30. Herregud. Är själv gravid och fick både pulspåslag och drabbades av gråtattack av denna fantastiska berättelse. Så starkt att få ta del av! <3

  31. Jag känner igen mig i dina ord om att förlossningen var magisk. Jag hade själv en ganska långdragen förlossning som slutade med sugklocka men sen den stund han kom ut så var förlossningen magisk 😍 Skulle lätt göra om det alla dagar i veckan 😍 Stort grattis till er fina son ❤

  32. Maja. Så fint skrivet. En förlossning blir aldrig som man tänkt sig, jag har fött 4 döttrar så jag vet.
    Vi tror vi kan styra allt och planera men just en förlossning kan vi inte styra över och det är så häftigt!
    Lycka till med allt!
    Kram

  33. Så fint Maja o Viktor!! (Mina barn har oxå varit små.Maja 2740 och Kalle 2640, men då är dom såååå fiiiina o smytttesmå och ”bebisar” ) men dom repar sig…. kan jag lova❤️

  34. Åh Maja, fällde några tårar här. Födde själv barn i England, Stoke närmare bestämt i Augusti 2017. Fick bli igångsatt jag med och känner så väl igen det du beskriver, mitt slutade med akutsnitt men i efterhand så tyckte även jag att allt hade varit fantastiskt. Knäppt egentligen hur man glömmer.

    Önskar er verkligen all lycka i världen.

    Förresten när jag ändå kommer ihåg, om du behöver färsk jäst till fler bullbak i framtiden så finns det i kyldisken på Morrissons, typ vid smör o sånt! 👌😉❤

  35. Wow så fint skriver! Sitter här på min föreläsning med tårar i ögonen. All lycka till er <3

  36. Blev mamma i lördags i v 35+1 till också en liten Ted, 47 cm och 2700 g. Kusligt likt jag själv skulle beskriva min förlossning i många avseenden och samtidigt helt magiskt att läsa detta inlägg. Så vackert! ❤️

  37. Nämen herregud Maja, sitter på en uteservering i Costa Rica och skulle bara läsa ikapp det jag missat från din blogg och nu sitter jag här och lipar. Detta är så fantastiskt vackert ❤️

  38. Vad fint skrivet! ❤️ Att bli- och vara mamma är verkligen det finaste i livet!
    Känner så väl igen det där du skriver om att titta ner på en miniversion av sig själv. I början, varje gång jag såg mig i spegeln, såg jag liksom inte mig själv, bara alla sätt min son var lik mig på 😄 Svårt att förklara, men det var en sjuk känsla 😍

Skriv en komentar