Hej från gymmet. Här sitter jag i restaurangen och har precis haft möte i en timme och nu väntar jobb i ytterligare några timmar. Mitt jobb går väldigt bra just nu och jag kämpar med att istället för att bli stressad se det som roliga möjligheter. Helt klart någonting med min prestationsångest att göra, jag blir så stressad ibland när jag vet vad som komma skall. Men det är någonting jag aktivt jobbar med, varje dag. Det läskiga med att vara egenföretagare är just den känslan att allting jag gör speglar mig. Lovar jag ett bra jobb då är det enbart upp till mig att det blir det, ansvaret ligger inte på någon annan tillskillnad från i många andra jobb där man arbetar i team. Nu när jobbet verkligen rullar på bra så tror jag att A och O är planering från min sida. När jag kommer hem till Sverige kommer jag att ha inspelningar eller viktiga möten varje dag men jag tänker att så länge jag själv har kontrollen och tror på mig själv så kommer det att gå galant. Samtidigt så blir jag väldigt stolt över mig själv när jag skriver nya anteckningar varje dag i min kalender. ”Inspelning 10 till 14”, ”Möte om livepodd”, ”Samarbete med X ska upp”, ”Kollektionen med Daisy Grace ska in”. Äntligen har det släppt för mig och jag känner att det här jobbet verkligen utvecklar mig och låter mig göra det jag tycker är roligt. Jag har ju funderat fram och tillbaka att sadla om helt men idag känner jag att jag är precis där jag ska vara. Just nu ska jag jobba med det här. Det gör mig glad.

Jag tror att det handlar om att hitta sin grej i livet. Och att våga tro på det. Och våga tro på sig själv. Och att inte jämföra sig med andra. Ofta är människor duktiga att påpeka att jag inte alls har det så jobbigt när jag skriver om mina tankar och känslor här i bloggen och det är som om att regeln i Sverige är att den det är värst för, den vinner. Den som måste hämta och lämna på dagis, jobba hela dagen, sen tvätta och laga mat och få ihop allting vinner ”Hela Sverige Klagar” och det ska alla andra gärna veta om. Att den har det tuffast. Och jag har aldrig fattar det där. Att jämföra sin egna olycka med andras. Istället för att bara gör någonting åt saker. Och jag har alltid haft den grundtanken. Enda sedan jag var liten och det är därför jag vågar skriva om det här, för jag tror på det så starkt. Jag ville vara nöjd med min tillvaro och sen skita i vad andra gör. Och jag har aldrig velat hamna i ekorrhjulet. Det är ingenting fel med det hjulet, för vissa personer passar det. Och för andra inte. Även om man i Sverige ofta tycker att ett sätt är rätt och att ett sätt är fel. Men jag tror ju verkligen att viljan och ambition gör att om man inte vill så behöver man inte hamna där. Jobbar man med det man tycker är kul så är det ju inte jobbigt att jobba hela dagarna och man jämför sig inte med andra. Skaffar man barn så måste man hämta och lämna på dagis. Och vill man äta mat så måste man storhandla. Jag har aldrig fattat det där med att klaga över det till andra än de i sin närhet. Att jämföra sitt tuffa schema med någons annan. Vad är poängen? Jag är fullt medveten om att jag kommer att ha mycket mer att göra när barnet är här, och jag är orolig över det. Men tar jag på mig jobb, skaffar barn och har ett hushåll att hålla reda på så får jag ju acceptera det. Helvete vad jobbigt det måste vara att skapa sig en vardag som man sen måste gräma sig och jämföra sig med andra över varje dag. Det är som om att jag nu i april får en bebis, och från den dagen och fram ska jag alltid klaga på att Victor har mycket matcher och att jag kommer vara ensam med barnet. Och sedan jämföra det med mina andra nära som har en man som inte spelar fotboll och kommer hem varje dag och sällan är borta i längre perioder. Det vet jag ju om redan nu, så det vore ju idioti om jag väljer att lägga min energi på det då. Jag kommer välja att se det positiva, för min egna skull och för mitt barns skull, och det är att han väldigt ofta kommer att komma hem betydligt tidigare än många andra pappor som arbetar på dagarna. Det handlar om mindset.

När jag bodde i Oslo så jobbade jag som servitris och det avskydde jag. Det var ett alldeles för stressigt jobb för mig. Och timmarna var inte alls bra för mig att jobba. Då minns jag att jag insåg att kvällsjobb inte är någonting jag i framtiden kan ha för min hälsas skull. Att komma hem från jobbet 01 gick inte ihop med mitt psyke. Och jag insåg att jobba med stress på det sättet inte alls passade mig. Och jag bara bestämde mig. Och visualiserade hur jag i framtiden ville jobba. Med mina egna tider, på mitt egna sätt. Och det ska jag idag skämmas över eller ursäkta. Jag råkade träffa Victor och sen råkade jag komma in på det här spåret. Men jag vet att hade jag inte gjort det hade jag bott någon annanstans i världen och jobbat med kanske det heller eller någonting annat, men jag hade sett till att jag inte jobbade natt eller med ett så stressigt jobb. Så jag hade levt ett liv jag gillade ändå. För att jag alltid har trott att det blir vad man gör det till. Och det ser jag hos alla i min närhet. Jag vet inte någon som inte trivs med sitt liv. Som klagar på det sättet folk har klagat i mail till mig eller i kommentarer. Så man kanske blir som man umgås trots allt. Min mamma fick nyss ett nytt jobb för hon ville ha någonting nytt och sökte ett nytt jobb.  Min storebror har fått jobb efter år av behandlingar och är så glad över det. Min bästa kompis ska snart börja söka in till högskolan och plugga det hon har drömt om sedan hon var liten och köpa lägenhet med sin pojkvän. Min svägerska valde att ändra riktning helt och har på några månader gått från att jobba på dagis till att ha blivit PT på ett nytt gym i Västerås och min kusin har precis bokat en resa till New York. Ingen klagar. Alla bara lever det livet, just dom vill leva. Och ingen jämföra sina problem med den andras. Och nu när jag tänker efter så är det ju självklart att det även påverkar mig. Omringar med sig med positiva människor blir man själv positiv. Man ska solla ut allt det negativa, för det påverkar ens liv mer än vad man tror. Jag skulle aldrig kunna ha en person i mitt liv som skulle jämföra sin sorg med min. Alla är olika.

Nu spårade jag iväg, och nu skriver jag om någonting som är enkelt att misstolkas och jag vet att jag kommer få några mindre trevliga kommentarer. Och jag kommer säkert känna att jag uttryckte mig klumpigt men ibland måste jag bara få skriva vad jag känner för. Och inspirerar det någon idag att kanske göra en liten förändring eller ändra sitt tankesätt om sin vardag så är det alltid något. Jag skulle lika gärna kunna puttra här varje dag och skriva om kläder eller skönhet och slippa chansen att bli missförstådd men vad fan, dom som vill förstå kommer att förstå.

Man måste göra det man kan för att leva det livet man vill leva. Och har man gjort det men det ändå inte går. Då får man klaga hur mycket man vill, för livet kan vara orättvist, men man kan inte klaga och jämföra sin olycka med andras. Det har jag sett tydligt i min storebror. Han har aldrig klagat eller klankat ner på andra personer och deras liv trots att han har det tufft men alla kan inte vara lika bra som han heller.