God morgon! Klockan är halv tio här (var när jag började skriva inlägget he he) och vi vaknade för kanske en halvtimme sen, det var ändå en härlig känsla att vakna upp hemma men framförallt bredvid Victor. Just nu sitter jag i köket och dricker mitt kaffe, utanför strålar solen och på gräsmattan ligger lite frost. Victor är på övervåningen och packar väskan till träningen och matchen i London imorgon, allting är som det ska helt enkelt. Det är en vanlig tisdag a lá Victor och Maja. Mysigt och jag är väldigt glad över det. Idag ska jag ta dagen som det kommer men jobba av en hel del, gymmet ska besökas ( OJ vad det ska springas idag, så länge sedan nu), sen har jag och Victor en del att ordna upp angående bröllopet, antar att vi får göra det över telefon iallafall eftersom att han åker direkt efter sin träning. Sen ska jag jobba här på bloggen, SPELA IN MIN FRÅGEVLOGG till er och köpa hem fräsch och god mat. Idag blir det ensamtid för Maja och jag är helt pirrig, inte varit själv på en månad.

Igår flög jag ju hem från Spanien, jag var nära på att bryta ihop i tårar när jag pussade barnen men Sanna och John började tjafsa lite så ögonblicket dog kan man säga, vilket var bra för annars hade jag aldrig slutat gråta. Kändes skumt att åka därifrån, vi hade verkligen fått in en vardag och man tänkte inte riktigt på hur fort dagarna gick förbi. Jag åkte ju dit med inställningen att här ska jag vara och att jag absolut inte skulle bidra med någon stress för varken Sanna eller John. Sen ville jag ju dessutom vara där vilket dom förhoppningvis märkte av. Det jag menar är att ingen dag blev krystad eller jobbig, utan det var som om vi alla alltid hade levt sådär. Med mig i ett extrarum och just därför kändes det så konstigt att åka hem.

Victor hämtade mig på flygplatsen och jag kom hem till blommor. Han hade tillochmed köpt tulpaner bara för att jag har tjatat om att ”våren är här” och ”nystart”. Så himla fint. Det blev väldigt mycket känslor för mig att komma hem igår, en kombination av min stora saknad efter Victor, att ha fått vara med i John och Sannas bebisbubbla och lite pms. Victor har ju varit ensam här hemma och när man är hemma ensam i ett sånt stort hus vi lever i har ju inte mycket gjorts. Han har rört sig mellan köket – kontoret – toaletten – sovrummet. Detta har ju gjort att det nästan luktade museum när jag kom hem, dessutom var alla julsaker borta vilket hade gjort huset så mycket mer mysigt under hela december. Jag fick så mycket ångest, som en käftsmäll och jag kunde inte sluta gråta. Jag har förstått att det kan vara svårt att förstå mig när det gäller just det här, jag vet att det är få förunnat att vi bor i ett stort och fint hus men om huset inte känns som ett hem spelar ju det absolut ingen roll hur fint eller lyxigt man har det. Jag har inte känt mig hemma förutom i lägenheten i Västerås sedan vi flyttade från Portugal i maj och att komma hem i tron om att det nu var en ”nystart” och ”vår” för att sedan inse hur mycket ångest jag får av vårt hus gjorde mig ledsen. Jag var ju så inställd på att allting skulle kännas så underbart bra att komma hem och så blev det inte så.

Jag tror att det hänger ihop med att jag är en känslomänniska. Jag plockar upp min omgivning. Jag plockar upp allt. Och lägger jag mig varje dag i ett sovrum jag inte alls tycker om, så blir det som en tyngd på bröstet som bara växer och växer. Nu pratar jag inte om att det måste vara fina saker överallt, jag kände mig som hemma när jag bodde i ett litet litet rum i Oslo i ett kollektiv just för att det var mitt rum, med mina saker. Jag pratar om att det måste kännas som hemma. Lite som hos mamma, vi har inte samma inredningssmak, men att komma hem till henne är alltid hemma. Samma hos Victors mamma, eller hos Louise. För det är deras saker överallt, deras soffa speglar deras person, deras lakan har dom valt i butiken och deras köksbord är just som jag försöker förklara, deras.

Vi håller på att leta efter ett nytt hus, eller om jag fick bestämma en lägenhet inne i stan. Dessutom ska det köpas våra egna möbler nu som vi alltid tar med oss. Jag tror jag har hittat soffor jag vill ha (måste bara kolla med Victor) och så ska det köpas nya mattor och dylikt. Jag märkte sådan stor skillnad hemma hos Sanna och John, även om dom hade bott i deras lägenhet i 12 timmar när jag kom så kändes det som deras hem just för att det var deras möbler som stod där i lägenheten. Den här hösten har ju rullat på hur snabbt som helst för oss och även om jag har velat ta tag i saker så har jag inte orkat eller hunnit, det blir ju så när man inte mår så bra, man orkar inte ta tummen ur. Nu tror jag dock inte att allting hänger på möblerna och just därför letar vi efter en ny bostad. Jag känner mig inte trygg i det här huset och det är inte ett hus som passar våra personligheter, det här är nog mer ett ungkarlshus där man kan ha feta fester. Inte ett hus där man tänder ljus, spelar monopol och äter korvstroganoff.

Hur som helst efter mitt breakdown tände vi ljus och lagade tacos. Låg sedan sked i soffan och tittade på How to get away with murder. Har ni sett den? Den börjar ju spåra ur totalt och blir som Prison Break, det händer nya saker heeela tiden att man nästan blir lite matt. Men vi kan inte sluta kolla för det, man blir ju som besatt.

Nu ska jag göra frukost och sedan bär det av till gymmet, det är bra väder här idag och jag känner mig efter gårdagen väldigt fylld med energi. Jag vet ju att det mesta i livet blir vad man gör det till så idag ska jag styra upp saker, hålla kvar i min positiva energi och vara produktiv. Det här ligger enbart på mig och vad jag väljer att göra åt situationen och inte. Nu ska jag göra ett hem åt oss, för Victor förtjänar det lika mycket som jag. Nu kör jag. Tar tjuren vid hornen helt enkelt.