Maja Nilsson Lindelöf
Kategori

Tankar om livet

Kategori
Så var den påskhelgen över.

Så var den påskhelgen över. Eller det är ju röd dag idag med men Victor har träning och jag ska jobba ikapp nu. Det var skönt med lite påskledigt, men nu är jag taggad på att ”ta tag i saker”. Jag insåg nu när jag skulle berätta för er om helgen att jag i princip bara har samma bilder som på min insta-story. Jag har ju valt att vara mer offline från mitt jobb och tar därför en bild på varje händelse och låter telefonen sedan vila. Det resulterar ju i att mitt arkiv blir mer eller mindre detsamma på instagram som här i bloggen, hmm, visserligen blir det ju mer text och historia här men ändå. Måste klura på hur jag ska balansera det.

Det är ju väldigt svårt att jobba så mycket med alla sina sociala kanaler, dessutom har jag ett rörligt projekt på gång så jag vet att jag kommer att vara tvungen att solla ut lite. Att vara aktiv på instagram, bloggen, podden och i rörligt kommer ju inte att hålla i längden, det handlar om att dela upp sitt content så det jag skriver om här kan jag inte riktigt prata om i podden eller i det rörliga, då blir det för mycket av allt. Just nu fungerar det men jag vet att jag kommer att vilja välja några projekt bara och lägga min energi fullt ut på det, än att göra alla lite halvdant.

Jag tycker ju verkligen om mitt jobb och det är otroligt tacksamt. Jag tjänar pengar på att vara mig själv och jobba kreativt med sånt som jag tycker är kul. Det är ju inte illa pinkat. Dessutom har mina sociala kanaler lett till att jag just nu har tre, fyra grejer på gång som jag alltid har velat jobba med. Och tack vare exempelvis min blogg kan dessa projekt växa betydligt snabbare än om jag inte hade sociala kanaler.

Men jag är en perfektionist och har stort kontrollbehov, fast i det här sammanhanget är det någonting positivt. Man kan ofta förminska ”influencers” som numera är ett själsord men jag som många andra i den här branschen lägger ner väldigt mycket tid och engagemang i våra kanaler. Jag lämnar ingenting åt slumpen och jag avskyr när saker och ting blir halvdanna. Man kan inte säga att ”oj nu blev det så” utan man måste sätta sig ner och fundera på varför resultatet inte blev bra. Hur vill jag att mitt varumärke ska synas och vad ska jag göra för att nå dit. Jag tror att dom som lyckas inom den här branschen är just dom personerna, de som gör saker halvdant kommer att sollas bort så det gäller att fortsätta att fokusera.

Jag är just nu väldigt målmedveten med det jag gör, jag har bestämt mig för några delmål men även ett stort som jag kommer att se till går i uppfyllelse. Jag känner att jag äntligen får utlopp för allt jag någonsin har velat göra och jag vet att allting ligger hos mig just nu. Det är upp till mig och ingen annan. Jag känner mig hög på jobb och det har gjort mig så motiverad till allting här i livet. Men samtidigt märker jag hur en annan sida av mig kommer fram, jag har märkt att det här är så viktigt för mig och hur businesskvinnan i mig har väckts till liv. Jag är fortfarande Maja Nilsson privat, men när det kommer till mitt jobb just nu är jag stenhård. Jag kommer inte att acceptera att något eller någon kommer att påverka mig negativt när det kommer till min framgång. Jag behöver positiv energi och människor som vill växa med mig i det här. Jag kan inte vara snälla privata Maja när det kommer till mitt arbete, för det här är ju som mitt barn nu och det är jag som måste skydda det och se till att det växer.

Häftigt tycker jag. Att ha hittat sin grej i livet för just nu och helhjärtat tro och gå in för det.

Jag tror att det är så med alla människors drömmar när det kommer till just karriär. Vill du plugga till lärare måste du omringa dig med människor som bara kommer att bidra till positiva studentår för dig, vill du jobba heltid på IKEA måste du ha bra arbetskollegor och vill du starta ditt egna företag måste du anställa människor som du tillsammans kan växa med. Men ibland kommer livet emellan och man kan inte alltid välja, då gäller det att gå in i sig själv och bestämma sig för att köra sitt egna race istället. Och att inte ta någon skit. För man får bara ett liv, och det ska man leva för sig själv. Man ska aldrig höra att ens drömmar är för stora eller orimliga, allt går, bara man bestämmer sig. Och jobbar hårt.

Oj nu blev det här inlägget väldigt långt, jag antar att jag behövde skriva av mig. Ni får bilder från helgen i ett annat inlägg istället <3.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Hanna

    Jag tror att jag har skrivit det förut, men trots att det nästan är tjoho år mellan oss så ser jag dig som en stor förebild och inspiration. Har skrivit en bucketlist nu där en av punkterna är min blogg som jag nu ska lägga in en högre växel för och efter att ha läst det här blev jag ännu mer peppad!

    Kram ❤️

Jag har ju skrivit en del om hur jag mår här i bloggen, skriver en del kring mina tankar och vad som försiggår i mitt huvud.

Jag har ju skrivit en del om hur jag mår här i bloggen, skriver en del kring mina tankar och vad som försiggår i mitt huvud. Att mitt mående är upp och ner är ingenting jag skäms över utan jag ser det som ett problem i mitt liv som jag måste lära mig att hantera. Jag är ju inte deprimerad men har väldigt lätt till mina känslor. Det är sällan det är 100 % bra i en hel vecka, likadant som det sällan är 100 % dåligt i en vecka. Ni har ju tipsat mig en del här i bloggen vilket jag är så tacksam över och ett ord som har varit återkommande är just ”känslomänniska” eller ”högkänslig”. Jag har tänkt att jag är det och funderat en kring på det men sen har det inte varit mer med det. Sen så slog det mig häromdagen när jag och Victor var på ett bageri här i stan. Jag sprang in för att köpa bröd medan Victor väntade i bilen. Bakom disken stod två unga tjejer varav en av dom hjälpte en man som skulle köpa bröd samt två bakelser. Jag är den enda i kön och ser som i slowmotion hur tjejen råkar tappa brickan med bakelser innan den andra bakelsen var på plats i kartongen som mannen skulle få ta med sig hem.

Jag ser hur hon blir så stressad. Hela hennes blick skrek ”FAN I HELVETE DEN HÄR DAGEN KAN DRA ÅT HELVETE, nu vill jag bara gråta” men hon behöll såklart lugnet och bad om ursäkt, frågade om mannen önskade någonting annat istället. Han var uppenbarligen en olycklig människa som blev väldigt förbannad vilket uttryckte sig i en sarkasm och spydighet. ”What a waste of time coming here”, ”No I just wanted that so now I am good but thanks for asking”. Otrevlig gubbjävel helt enkelt. Jag ser på den unga tjejen hur hon skäms och vill brista ut i gråt. Det var så tydligt.

När jag var tillbaka i bilen med Victor och vi åkte hem kunde jag inte släppa den känslan. Ångesten. Det var som om att jag hade tagit hela hennes ångest och fört över på mig. Jag andades tungt i bilen och kunde inte släppa tanken på henne på flera timmar. Victor förstod ingenting, visst det var synd om henne men alla har en dålig dag. Men jag kunde inte släppa det.

Och där och då slog det mig. Jag är, utan tvekan, en känslomänniska och det är någonting jag måste lära mig att hantera.

Jag plockar upp energier. Jag kan åka hem från en middag med ett sällskap och känna mig helt uttömd när jag kommer hem. Victor kan ha varit på samma middag och inte uppfattat det som jag överhuvudtaget medan jag känner mig helt dränerad. Som om att någon bara tog min energi. Samma sak om jag ringer en kompis som är lycklig, jag minns såväl när Malin ringde mig och berättade att hon hade kommit in på skola i LA. Hela den dagen vändes till någonting positivt för även mig och jag svävade på moln. Jag tar ofrivilligt över energier vilket kan bli väldigt jobbigt ibland, som en bergochdalbana. Jag vet ju inte vad min energi är den dagen utan kör på på den energin som jag har plockat upp istället.

Jag gråter när jag är glad och arg. Jag gråter mer eller mindre hela tiden. Åt en fin film, åt en sorgsen historia, åt gamla minnen, jag gråter när det både är bra och dåligt.

Jag kan inte dölja mina känslor. Är jag irriterad visar jag det, oavsett om jag vill eller inte. Victor brukar nämna det ibland, det spelar ingen roll hur väl jag än spelar teater hela min aura osar irritation eller ilska. Men det är samma sak när jag är glad, jag sjunger, visslar, dansar runt och skrattar. Det finns sällan ett mellanting.

Jag vill vara alla till lags. Jag vill vara den bästa vännen och flickvännen, bästa dottern och arbetskollegan. Jag prioriterar ofta andra högre än mig själv och jag vill hjälpa alla. Jag kan ligga på nätterna och grubbla över min storebror exempelvis, i timmar kan jag försöka hitta en lösning eller plåga mig själv med saker jag borde ha gjort. Än att bara låta det vara, acceptera hur det är och hitta lyckan i det. Jag får ont i hjärtat av att jag inte har ringt mamma på länge eller inte hunnit ringa det där samtalet till en vän. Och det tär på mig, tanken att alltid behöva finnas någon annanstans än där jag är. Tanken att jag inte är tillräcklig. Ibland måste det ju också få vara okej att det är mycket i livet och att prio just nu är att få balans i min vardag här borta.

Jag är perfektionist. Allting jag gör ska vara 100 % bra annars kan det kvitta. När jag lagar en middag ska köttbullarna vara från grunden och städar jag garderoben ska det rensas, hängas i färgordning och sorteras på ett sätt bara en pedant människa kan göra. Därför tror jag att det är oftare stökigt än rent runtomkring mig för jag vet att när jag väl börjar kan jag inte sluta. Det här gör ju också att min hjärna går på högvarv. Speciellt nu med bröllopet i fokus. Jag vill vara perfekt. Och om det betyder att sitta i timmar på nätet och leta efter ett par skor så är det så. Än att bara tänka, att det blir bra oavsett vilka skor jag har på mig.

Jag måste ventilera konstant. Jag ringer och pratar hål i huvudet på människor i min närhet, det blir som mitt lyckopiller. Jag får sällan en känsla eller tanke som jag behåller själv och sen släpper det eller låter det vara. Utan jag måste prata med någon, få höra andras åsikter och tankar för att lugna min egna hjärna. Så himla konstigt.

Jag har även svårt att vara omringad av många människor speciellt under en längre tid. Ibland när vi får gäster är det som en mardröm för mig. Jag är så beroende av min egentid och tystnad. Att kunna sitta ensam och dricka en kopp kaffe och veta att ingen kommer att störa mig just nu. Ingen energi kan påverka mig, det är bara jag och min kaffekopp. Även nu när jag vet att en hektisk vecka i Stockholm väntar kan göra mig ängslig. Som tur är ska jag bo hos Sanna och hon känner mig, där kan jag bara vara.

Höga ljud gör mig rädd och orolig. När det är mycket stim och stoj runt omkring mig kan jag nästan få panik (det tror jag också hänger ihop med när jag omringar mig med mycket människor). Tappar Victor någonting och skriker till blir jag skärrad eller sätter han på hög musik kan jag ibland få panik. Jag vet inte varför det blir så egentligen, men höga ljud gör mig väldigt ängslig.

Jag ska verkligen försöka hitta lösningar på det här. Balans. Jag ska beställa böcker och ta hjälp. För att leva såhär är väldigt jobbigt för mig. Det tar ju även ut sig på Victor. Han är motsatsen till mig och han försöker ofta hjälpa mig på sitt sätt men att förklara för en ångestfri person vad ångest är är ju väldigt svårt. ”Sluta tänk på det”, ”släpp det nu”, ”du överanalyserar” är ofta meningar jag får höra. Vilket jag förstår att man säger. Men problemet, eller snarare diagnosen är ju just det, att jag inte bara kan släppa det, hur mycket jag än försöker. Och det börjar göra mig smått galen och ledsen.

Jag ska därför verkligen försöka hitta en teknik som fungerar för mig. Men trots allt detta så är jag ju hellre en människa med för mycket känslor än för lite, men jag måste lära mig hur jag ska hantera de negativa känslorna. Få ett stopp. Kunna säga till mig själv att ”nu räcker det” och verkligen mena det. Är det någon som är likadan? Har ni tips till mig? Det känns lite jobbigt att skriva om det här, jag vet inte varför. Som om att jag ska låta helt knäpp men precis innan jag tänkte arkivera inlägget så tänkte jag vad fan, om inte jag skriver det kanske några av er sitter hemma och tänker att ni är helt ensamma om det här. Så kanske kan vi känna oss lite mindre knäppa tillsammans nu.

I decide my vibe.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Lisa

    Fint inlägg Maja, du är verkligen en förebild som visar dina känslor, många har svårt för det. Att ta på sig andras känslor är verkligen på gott och ont. Isabella Löwengrip skrev ett väldigt bra inlägg för inte så länge sen om hur hon aktivt jobbar med sin energi hela dagarna för att orka köra på i det tempo hon gör. Något jag märkt är att man med åren(jag är 31) slappnar av mer. Jag lägger inte lika mycket tid och tankar på andra utan på mig själv. Jag måste vara prio ett i mitt liv om jag ska må bra, och kanske är jag inte alltid världens bästa sambo, vän eller dotter men jag är det så ofta jag kan och alla mina nära älskar mig ändå. Jag är övertygad om att din familj och vänner älskar dig oavsett. De har hellre en glad Maja än en stressad Maja och bara därför kommer ingen bry sig om hur ofta du hör av dig. För övrigt är er pod och din blogg sååå underhållande ?

    1. Josefine

      Jag är också en känsloperson ända ut i fingerspetsarna, är väldigt medveten om och känslig inför andras energier och mående. Det tar förstås mycket energi, och jag kan bli så trött på att någon annans ångest blir min egen. MEN jag håller absolut inte med om om att man ska lägga mindre tankar och tid på andra, och mer på sig själv, samt att man själv ska vara prio ett i livet.

      Jag tycker generellt att idén om att man ska sätta sig själv först är alldeles för vanligt nuförtiden. I min värld tyder det bara på att vi – i detta redan väldigt individualistiska samhälle (där alla ska förverkliga sig själva) – sätter oss själva före gruppens bästa.

      Självklart ska prio ett vara att må bra i sig själv, då det annars blir svårt att vara en välfungerande person liksom en bra förälder/partner/vän osv – men jag tror inte att svaret är så enkelt som att vara ”prio ett i sitt eget liv”. Jag tror inte att man blir lyckligare för att man bryr sig mindre om andra, mer om sig själv, tror snarare att det kan ha motsatt effekt.

      Jag är SÅ tacksam för att jag är en känsloperson, då det har lett mig in på så många sjukt fina/viktiga samtal, lett till att jag kommit mina vänner otroligt nära, att personer i min närhet gärna vänder sig till mig för att prata/resonera, samt att det är så jävla fett att känna mycket. Tänker att de som är känslomänniskor känner sig mer lyckliga än andra i vissa stunder, älskar mer intensivt osv. Man ska inte vara rädd för att känna – trots att det stundtals kan kännas övermäktigt.

  2. Emelie

    Känner igen mig så. Speciellt med tjejen på bageriet. Jag får ångest bara av att läsa det. Ibland känns det som man är som en svamp som drar åt sig alla dåliga energier som finns i närheten.

  3. Ebba

    Hej Maja! Jag brukar aldrig kommentera på bloggar, men känner verkligen igen mig i varenda ord du skriver. Samlar också på mig andras energier på samma sett som du beskriver och är en allt eller inget person.
    Jag har alltid tyckt spiritualitet och sånt varit väldigt flummigt, men det är faktiskt det som har hjälpt mig att sortera min ångest och alla tusen tankar och känslor som passerar i min kropp varje dag. Ett tips är att börja kolla på spirituella dokumentärer och söka på meditation på youtube och testa dig fram vilken meditation som funkar bäst för dig. Jag har börjat med ”chakra meditation”, men det är såklart individuellt vad som får dig att må bäst. Och det är okej att vara skeptisk i början! Eller bara orka ”hålla fokus” någon minut i meditationen. Det blir enklare för varje gång man mediterar. Väldigt lång text, men jag är kass på att hålla mig kortfattad haha. Hoppas allt löser sig för dig! Massa kramar

  4. anna

    OMG känner igen mig i vartenda ord!! så viktigt att du vågar dela med dig, det gjorde min dag att man inte är ensam med att känna såhär!!

Visa alla 95 kommentarer
Idag är det Internationella kvinnodagen!

Idag är det Internationella kvinnodagen! Heja oss kvinnor! Jag tycker att det är så himla bra och viktigt med en sån här dag. En dag att påminna alla om varför vi ens behöver en egen dag från första början. Jag tycker nästan att det blir ännu tydligare hur stora klyftorna blir en sån här dag, kränkta män är duktiga på att påpeka på att man inte alls behöver vara feminist för att tycka att alla är lika värda eller så påpekar dom och undrar varför vi ens behöver en egen dag om det nu ska vara ”jämställt”. Skrämmande att många än idag är på opålästa och naiva, eller kanske rent av tycker att män är värda mer, vad vet jag.

Jag har växt upp med både en mamma och en pappa som aldrig har gjort skillnad på mig och min storebror vilket jag är väldigt tacksam över. Jag har aldrig märkt av hemma hos oss att män skulle vara mer värda eller sitta på fler samt bättre egenskaper. Det var inte förren jag kom upp i tonåren som jag märkte av att det kunde vara skillnad på tjej och kille, men även om jag märkte en skillnad så har jag alltid omringats med fantastiska män som alltid har respekterat mig. I gymnasiet hade jag massor av killkompisar som jag en idag tycker är helt fantastiska. Och sen träffade jag ju Victor, som låter mig vara den starka och högljudda kvinnan som jag är. Han skulle aldrig vilja tysta mig utan tvärtom, han har alltid min rygg och påminner mig ofta om att fortsätta försöka påverka på det sättet jag kan.

Jag lyssnade på Emma Watsons tal och blev väldigt berörd häromdagen. Och jag tyckte att hon sa det så himla bra, ni hittar talet här. Att feminism idag är ett väldigt laddat ord som folk knappt vågar kalla sig själva för med risk att hamna i konflikt. Men i slutet av dagen så står ju just feminism för att män och kvinnor är lika värda, varken mer eller mindre, och jag tror att alla vettiga människor håller med om det idag. Hon pratar också fint om hur feminism behöver finnas för det manliga könet, hur även killar ska få växa upp med att det är okej att visa känslor och att gråta, man slutar inte vara ”macho” för det. Ett helt otroligt tal som jag rekommenderar alla att lyssna på, speciellt ni som kanske läser det här och inte håller med mig överhuvudtaget.

I was appointed six months ago and the more I have spoken about feminism the more I have realized that fighting for women’s rights has too often become synonymous with man-hating. If there is one thing I know for certain, it is that this has to stop.

For the record, feminism by definition is: “The belief that men and women should have equal rights and opportunities. It is the theory of the political, economic and social equality of the sexes.”

Because the reality is that if we do nothing it will take 75 years, or for me to be nearly a hundred before women can expect to be paid the same as men for the same work. 15.5 million girls will be married in the next 16 years as children. And at current rates it won’t be until 2086 before all rural African girls will be able to receive a secondary education.
 

Byxor här / T-shirt här (adlinks).

Här hemma firar vi med att jag fick välja middag så ikväll ska det tändas ljus och ätas tacos.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Jonna

    Lyssnade på avsnittet ”Woman” för tredje gången igår ute på en långpromenad i det fina vinterväder. Vet inte vad jag ska säga men WOW vilket avsnitt det är!! Så otroligt grymma ni är, blir så inspirerad!
    Avslutningslåten kan vara den finaste jag hört. Vad heter den?

    Fortsätt vara precis som du är, för du är grym!! <3

Och så var man hemma i Manchester igen.

Och så var man hemma i Manchester igen. Jag har faktiskt lite semesterblues idag. Jag stängde av alla notiser på min telefon och öppnade Whatsapp en gång under hela resan. Instagram uppdaterade jag men jag la upp bilden och sedan lät jag det vara. Befrielsen. Insikten i vilken tid det tar att alltid vara tillgänglig. Jag har just nu 30 konversationer på Whatsapp att ta tag i och 45 mail. Dessutom en del viktiga missade samtal som ligger där och lyser rött på telefonen. Jag fick mersmak i Paris, att bara vara i nuet med Victor och inte bry sig om vem som försöker få tag i en eller att man måste få upp någonting här på bloggen. Att bara få vara. Jag vet ju att det bara är det här ”första dagen tillbaka från semestern” känslan (jag hopppas iallafall det) men att lägga ner allt med sociala medier har aldrig varit mer lockande och att leva ett annorlunda liv. Suga in livet. Det blev så tydligt när vi satt på en uteservering första dagen och jag försökte för mitt liv ta den bästa bilden på pastan jag hade beställt in. ”Jag ska göra tips i Paris på bloggen så jag måste få bra bilder”. Och så insåg jag när Victor bad mig att lägga ner kameran för tredje gången att han hade ju helt rätt. Där satt vi, solen lös i våra ansikten i Paris och det dracks champagne och åts hummerpasta. Och jag tog knappt in det, för jag var tvungen att ta bra bilder. Jag la ner kameran och i samma stund satt jag telefonen på flygplansläge, ingenting skulle få förstöra mer. Jag blir tillochmed ledsen när jag skriver det här. Hur sorglig den insikten kändes, sorg över att veta att det inte var första gången. Jag hade allt jag kunde begära i livet just den lunchen, men jobbet och det andra tog över. Och det kommer aldrig någonsin att få göra det igen.

Jag är nu hemma och har bestämt mig för att frånochmed nu alltid leva mer i nuet. Jag ska vara här och nu, resten får vänta. Att jobba med det här kräver väldigt mycket, bilder måste vara relevanta och jag måste uppdatera i stunden. Det är därför folk följer mig, men nu ska jag hitta mitt sätt att göra det på. Jag lever hellre livet på riktigt än att leva det halvt men iallafall få upp stunden på sociala medier. Jag lever hellre i stunden och riskerar att allting går lite sämre och lite långsammare för mina kanaler. Jag kommer inte längre komma hem från en semester och känna mig stressad över att ni än inte har fått se bilder från Paris, ni kan ju se lite på instagram och nu får det vänta tills i eftermiddag när kameran har laddats färdig. Ni blir ju inte irriterade över det, och även om ni hade blivit det så måste ju jag få jobba på det sättet jag vill och känner är bra för mig. Jag måste ändra hela min syn på det här tror jag. Måste landa i hur jag vill ha mina sociala medier. Det låter ju flummigt nu och är såklart svårt att förstå, jag vet ju knappt själv. Jag är ju också väldigt ny i den här världen och måste hitta mitt sätt att kunna jobba med det, jag vägrar se tillbaka på de finaste stunderna i livet med vetskapen om att fokuset låg på att ha bra dokumentation av stunden. Jag måste förändra någonting för att bli helt lycklig i mitt liv, jag känner det i hela kroppen.

Nu ska jag ta mig ut i snöstormen, jag behöver springa av mig lite energi innan jag ska ta tag i inkorgen på mailen.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Maria

    Det är ju dessutom det som gör att jag läser din blogg. Att den inte är ”perfekt”. Alla de där proffsiga bloggarna (nu säger jag inte att din är oprofessionell) känns så urvattnade och tråkiga. De lägger upp bilder och text för att de ska. Deras bilder på perfekt inredning är ju dessutom så lika varandra att man blir trött. Ett tag hade alla den där rutiga mattan som de köpt på ellos (undrar varför alla helt plötsligt insåg att ellos var da shit) och klongvasen, som ju egentligen är jättefin står fortfarande stadigt på ett marmorbord med snygga böcker. Nä, lägg upp dina bilder som faktiskt visar hur du har det. Skriv om hur du har det och vad du känner för. Det är så mycket roligare och vettigare. Tycker jag.

  2. Mathilda

    Du verkar så klok Maja. Vi läsare finns kvar här när bilderna kommer, ingen press 🙂 Därför vi gillar dig ju, för att du är äkta.

  3. Agnes

    Du är så klok, att du väljer att prioritera på så sätt visar så fint om vem just du är. Det är ju därför man inte kan sluta läsa din blogg, den är på riktigt. Älskar det du gör och hur du resonerar. Prioritera alltid dig själv först. Kram

  4. Cornelia

    Det är EXAKT detta som gör att man vill fortsätta läsa. Du är äkta och genuin och även om det kommer innebära färre inlägg från ex. semestrar så är det kvalité på det du gör och du har vår fulla förståelse. Samtidigt vill man ju självklart att du ska uppdatera 5 inlägg om dagen för att du inspirerar så jäkla mycket, men gör din grej till 100% så kommer du gå hur långt som helst!

  5. Mimmi

    Tror jag talar för alla när jag säger att vi följer dig för att du är du, och ingen kräver live-uppdateringar! Det gör absolut ingenting om du uppdaterar om den där middagen, eller vad det nu kan vara, i efterhand. Hellre, att du fortsätter i samma genuina spår som nu, kvalitet framför kvantitet helt enkelt.

Visa alla 13 kommentarer
Nu när jag har växt socialt så får man ju både ris och ros, jag tar ytterst sällan åt mig längre vilket är väldigt skönt.

Nu när jag har växt socialt så får man ju både ris och ros, jag tar ytterst sällan åt mig längre vilket är väldigt skönt. Enda gången jag kan få ångest eller känna mig dålig är när någon i min närhet kan påpeka vad jag har skrivit eller lagt ut, vilket är ytterst sällan som tur är. Men iochmed att jag har växt socialt så har jag märkt en märklig grej. Frågorna om jag har gjort skönhetsoperationer har strömmat in, varje dag får jag mail eller kommentarer på instagram om vart jag har gjort min läppar, tuttar eller vart i ansiktet jag använder botox. Många tjejer frågar vilka kliniker jag rekommenderar eller vad jag tycker är det bästa och sämsta med alla mina påstådda operationer. Ibland går jag kommentarer som ”men jag gick tillbaka i arkivet och såg att du alltid har haft stora läppar” som om att det ligger en vikt i det. Att jag får ha stora läppar för det föddes jag med. Så jag har konstaterat att folk är duktiga på att lägga värderingar och åsikter i ens utseende. Antingen vill man veta vad jag har gjort eller så vill man sätta dit mig för det man tror att jag har gjort.

Men förutom det så får jag lika ofta kommentarer om hur jag borde förändra mitt utseende. Jag får kanske runt tiotal meddelanden efter varje selfie eller instastory där min leverfläck under läppen syns. Vissa är bara spydiga som ”Men är det en leverfläck eller piercing? Kan inte sluta titta” eller så är det mer konkret ”Get rid of that fucking mole it looks disgusting”. Jag har alltid tyckt att min leverfläck är charmig, om jag ens har tänkt på den. Jag föddes med den och med åren har den växt, skulle den bli stor som ett blåbär skulle jag självklart ta bort den men just nu bryr jag mig inte. Och det är så märkligt att man får så mycket kommentarer om någonting som idag anses som en defekt. Jag är inte perfekt och det ser man tydligt på mina selfies och det ska jag få höra. Det jag har kommit fram till är att desto större man blir socialt desto mer objektifierad blir man. Men jag vet ju att alla egentligen blir det, bara de att är man en privatperson får man förmodligen inte tusentals meddelanden från främlingar som skriver åt en att förändra ens utseende.

Jag menar inte att jag är en narcissist och bara vill höra bra saker om mig själv, jag tänkte på det – att jag är så glad över att jag är trygg i mig själv och har inte lagt en tanke på att jag kanske borde ta bort leverfläcken då så många säger det till mig. Men självklart får man sig en tankeställare när man får så många kommentarer om det. Men det jag vill ta upp är hur märklig den här världen är? Tänk att vi lever såhär? Och undra varför så många av oss vill förändra oss själva. Om det så är att man slutar äta mat och springer milen varje dag för att gå ner i vikt, klipper av håret för att det nu är inne eller köper dyrt löshår för att alla nu rekommenderar hairtalk. Man vill alltid ha de senaste modet eller de bästa produkterna för att ha en fin hy. Vi lever ju i ett samhälle där man aldrig är nog, och jag har sett det så tydligt nu och antar att det här bara är början för mig vilket känns okej för jag mår väldigt bra i mig själv. Men jag kommer vilja försöka bidra till att någonting förändras, hur vet jag inte, men alla kan göra något.

Det blev kanske ett flummigt inlägg, jag vaknade vid sju och smuttar fortfarande på första koppen kaffe men kände att jag ville skriva av mig lite när jag vaknade till så många knepiga meddelanden imorse. Jag blir lite ledsen, inte för min egna skull, utan när jag funderar på varför det är såhär. Varför så många unga tjejer ser en offentlig person och genast vill göra allt för att se ut som personen, och jag blir ledsen när jag tänker på att så många får höra åsikter om ens utseende och tar åt sig. Jag blir genuint ledsen. För hur klyschigt det än låter, alla är vackra precis som dom är och det är ”felen” som gör oss vackra. När jag började blogga ville jag inspirera i form av tankar och psykisk ohälsa, jag hade aldrig trott att det två år senare skulle vara tjejer som skulle skriva till mig för att fråga hur jag gör för att se ut som jag gör. Det är så märkligt för mig, så kanske borde jag bjuda på mer osminkade bilder så ni ser att även jag både har finnar, rynkor och allt det där som alla andra i hela världen har. Kanske borde jag vara mer tydlig med att även om jag lägger upp en fin bild på mig själv i en leopardklänning så ser det inte så perfekt ut när man tittar nära.

Mitt födelsemärke gör mig till Maja, alla mina nära och kära säger det – och jag vet att det är Maja. Och det är de viktiga. Länge leve mitt födelsemärke, och länge leve mig själv.

Här är en bild från exakt just nu. Akrylnaglarna är slitna och alldeles för långa, uppe på kinden har jag två stora finnar som gör jätteont och mascaran från igår tvättades tydligen aldrig riktigt av. Och det är Victors gamla blåa slitna t-shirt jag har på mig.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Linnéa N

    Du är fantastisk och tycker du har så bra värderingar, fortsätt med det ! Det är faktiskt sorgligt hur speciellt tjejer ser på andra och sig själv idag.. Älskar din blogg, insta och podd, skrattade för övrigt sönder och spelade upp din super bowl film för min kille typ 20 ggr och skrek ”men skratta då, det är ju aaaaskul” 😉 KRAM

  2. Lisa

    Världens bästa Maja. Du sätter verkligen ord på det.
    Inte nog med att du är så vacker rent utseendemässigt, så är du så jävla vacker på insidan och i dina åsikter.
    Alla borde ha en egen Maja som en vän.
    Kärlek! Många kramar.

Visa alla 55 kommentarer