Maja Nilsson Lindelöf
Kategori

Tankar om livet

Kategori
Tänk.

Tänk. Om tre veckor åker jag hem för sommaren. Förr hade jag alltid ångest varje sommar innan vår semester.Grovångest. Jag tror att det var för att jag kände mig så osjälvständig. I Portugal hade vi vårt liv och vår rutin, vi hängde med varandra på dagarna och jag hade typ ingenting för mig. Att komma hem till Sverige bidrog ju då till förvirring för mig. Vad händer nu, vem är jag, vad gör jag på dagarna när Victor ska träna eller vara med sina vänner. 

Usch, jag minns också att alla mina vänner bodde i Oslo då dessutom så det var väldigt jobbigt att komma hem. Jag blev den där tjejen jag aldrig hade kunnat tänka mig att jag skulle bli, ”Vad ska du göra idag?” ”Ska vi ses sen älskling?”. Victor tyckte ju inte att det var jobbigt det var mer jag som kände en stor stress. Jag ville planera mina dagar så att jag inte skulle känna mig ensam istället för att bara ta dagen som den kommer som jag gör idag. Idag lever vi tillsammans i vår lägenhet, ska han iväg och sparka boll då tränar jag, jobbar eller möter upp mamma eller vänner på stan. Vi lever med varandra fast våra egna liv vilket jag verkligen tycker om. Sen att vi är ett team oavsett är ju en annan sak.

På en uteservering i Stockholm i somras med tjejerna.

Jag har aldrig sett fram emot en sommar såhär mycket som jag gör nu. Imorse när solen lös utanför så påminde det mig om veckorna innan studenten. Sånt pirr har jag i min kropp just nu. 

Dagen vi fick nycklarna till vår lägenhet i Västerås <3.

Att få flytta in i lägenheten i Västerås och packa upp väskorna. Köpa hem svensk mat och ha sina vänner runt hörnet. Kunna ta en middag med mamma och svärmor på stan eller åka ut till Hökåsen för att träffa mina kusinbarn. Allt det här varvat med jobb och en tillhörighet som jag nu har. Ett normalt liv i Sverige för några månader helt enkelt. Dessutom ska ju VM, ett bröllop och en smekmånad upplevas också. Åh, jag känner mig verkligen bortskämd idag. Vilket liv vi lever ändå. Att få bo här och uppleva allt detta men att veta att om tre veckor är jag hemma i ett betydligt varmare och soligare Sverige. Sitter på en uteservering och prata om brudbuketter med en glas bubbel i handen med mina bästisar. Fint.

Här vill jag sitta just nu. Här satt jag och mamma och delade på en flaska bubbel. Vi kom in på alltifrån min morfar som gick bort när jag var liten och om hur det nya livet i Manchester skulle bli.
Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Amanda

    Hej bästa maja,
    Hoppas du mår bra ❤️
    Jag tycker att man märker när de är något med dig som inte står rätt till.. jag har själv mycket ångest och känner igen mig i dina svackor.
    Att ena dagen känna sig on the top of the world och nästa dag fylld med ångest.
    Heja dig du är bäst och sprider så mycket glädje och motivation i mitt liv

Så var den påskhelgen över.

Så var den påskhelgen över. Eller det är ju röd dag idag med men Victor har träning och jag ska jobba ikapp nu. Det var skönt med lite påskledigt, men nu är jag taggad på att ”ta tag i saker”. Jag insåg nu när jag skulle berätta för er om helgen att jag i princip bara har samma bilder som på min insta-story. Jag har ju valt att vara mer offline från mitt jobb och tar därför en bild på varje händelse och låter telefonen sedan vila. Det resulterar ju i att mitt arkiv blir mer eller mindre detsamma på instagram som här i bloggen, hmm, visserligen blir det ju mer text och historia här men ändå. Måste klura på hur jag ska balansera det.

Det är ju väldigt svårt att jobba så mycket med alla sina sociala kanaler, dessutom har jag ett rörligt projekt på gång så jag vet att jag kommer att vara tvungen att solla ut lite. Att vara aktiv på instagram, bloggen, podden och i rörligt kommer ju inte att hålla i längden, det handlar om att dela upp sitt content så det jag skriver om här kan jag inte riktigt prata om i podden eller i det rörliga, då blir det för mycket av allt. Just nu fungerar det men jag vet att jag kommer att vilja välja några projekt bara och lägga min energi fullt ut på det, än att göra alla lite halvdant.

Jag tycker ju verkligen om mitt jobb och det är otroligt tacksamt. Jag tjänar pengar på att vara mig själv och jobba kreativt med sånt som jag tycker är kul. Det är ju inte illa pinkat. Dessutom har mina sociala kanaler lett till att jag just nu har tre, fyra grejer på gång som jag alltid har velat jobba med. Och tack vare exempelvis min blogg kan dessa projekt växa betydligt snabbare än om jag inte hade sociala kanaler.

Men jag är en perfektionist och har stort kontrollbehov, fast i det här sammanhanget är det någonting positivt. Man kan ofta förminska ”influencers” som numera är ett själsord men jag som många andra i den här branschen lägger ner väldigt mycket tid och engagemang i våra kanaler. Jag lämnar ingenting åt slumpen och jag avskyr när saker och ting blir halvdanna. Man kan inte säga att ”oj nu blev det så” utan man måste sätta sig ner och fundera på varför resultatet inte blev bra. Hur vill jag att mitt varumärke ska synas och vad ska jag göra för att nå dit. Jag tror att dom som lyckas inom den här branschen är just dom personerna, de som gör saker halvdant kommer att sollas bort så det gäller att fortsätta att fokusera.

Jag är just nu väldigt målmedveten med det jag gör, jag har bestämt mig för några delmål men även ett stort som jag kommer att se till går i uppfyllelse. Jag känner att jag äntligen får utlopp för allt jag någonsin har velat göra och jag vet att allting ligger hos mig just nu. Det är upp till mig och ingen annan. Jag känner mig hög på jobb och det har gjort mig så motiverad till allting här i livet. Men samtidigt märker jag hur en annan sida av mig kommer fram, jag har märkt att det här är så viktigt för mig och hur businesskvinnan i mig har väckts till liv. Jag är fortfarande Maja Nilsson privat, men när det kommer till mitt jobb just nu är jag stenhård. Jag kommer inte att acceptera att något eller någon kommer att påverka mig negativt när det kommer till min framgång. Jag behöver positiv energi och människor som vill växa med mig i det här. Jag kan inte vara snälla privata Maja när det kommer till mitt arbete, för det här är ju som mitt barn nu och det är jag som måste skydda det och se till att det växer.

Häftigt tycker jag. Att ha hittat sin grej i livet för just nu och helhjärtat tro och gå in för det.

Jag tror att det är så med alla människors drömmar när det kommer till just karriär. Vill du plugga till lärare måste du omringa dig med människor som bara kommer att bidra till positiva studentår för dig, vill du jobba heltid på IKEA måste du ha bra arbetskollegor och vill du starta ditt egna företag måste du anställa människor som du tillsammans kan växa med. Men ibland kommer livet emellan och man kan inte alltid välja, då gäller det att gå in i sig själv och bestämma sig för att köra sitt egna race istället. Och att inte ta någon skit. För man får bara ett liv, och det ska man leva för sig själv. Man ska aldrig höra att ens drömmar är för stora eller orimliga, allt går, bara man bestämmer sig. Och jobbar hårt.

Oj nu blev det här inlägget väldigt långt, jag antar att jag behövde skriva av mig. Ni får bilder från helgen i ett annat inlägg istället <3.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Hanna

    Jag tror att jag har skrivit det förut, men trots att det nästan är tjoho år mellan oss så ser jag dig som en stor förebild och inspiration. Har skrivit en bucketlist nu där en av punkterna är min blogg som jag nu ska lägga in en högre växel för och efter att ha läst det här blev jag ännu mer peppad!

    Kram ❤️

Jag har ju skrivit en del om hur jag mår här i bloggen, skriver en del kring mina tankar och vad som försiggår i mitt huvud.

Jag har ju skrivit en del om hur jag mår här i bloggen, skriver en del kring mina tankar och vad som försiggår i mitt huvud. Att mitt mående är upp och ner är ingenting jag skäms över utan jag ser det som ett problem i mitt liv som jag måste lära mig att hantera. Jag är ju inte deprimerad men har väldigt lätt till mina känslor. Det är sällan det är 100 % bra i en hel vecka, likadant som det sällan är 100 % dåligt i en vecka. Ni har ju tipsat mig en del här i bloggen vilket jag är så tacksam över och ett ord som har varit återkommande är just ”känslomänniska” eller ”högkänslig”. Jag har tänkt att jag är det och funderat en kring på det men sen har det inte varit mer med det. Sen så slog det mig häromdagen när jag och Victor var på ett bageri här i stan. Jag sprang in för att köpa bröd medan Victor väntade i bilen. Bakom disken stod två unga tjejer varav en av dom hjälpte en man som skulle köpa bröd samt två bakelser. Jag är den enda i kön och ser som i slowmotion hur tjejen råkar tappa brickan med bakelser innan den andra bakelsen var på plats i kartongen som mannen skulle få ta med sig hem.

Jag ser hur hon blir så stressad. Hela hennes blick skrek ”FAN I HELVETE DEN HÄR DAGEN KAN DRA ÅT HELVETE, nu vill jag bara gråta” men hon behöll såklart lugnet och bad om ursäkt, frågade om mannen önskade någonting annat istället. Han var uppenbarligen en olycklig människa som blev väldigt förbannad vilket uttryckte sig i en sarkasm och spydighet. ”What a waste of time coming here”, ”No I just wanted that so now I am good but thanks for asking”. Otrevlig gubbjävel helt enkelt. Jag ser på den unga tjejen hur hon skäms och vill brista ut i gråt. Det var så tydligt.

När jag var tillbaka i bilen med Victor och vi åkte hem kunde jag inte släppa den känslan. Ångesten. Det var som om att jag hade tagit hela hennes ångest och fört över på mig. Jag andades tungt i bilen och kunde inte släppa tanken på henne på flera timmar. Victor förstod ingenting, visst det var synd om henne men alla har en dålig dag. Men jag kunde inte släppa det.

Och där och då slog det mig. Jag är, utan tvekan, en känslomänniska och det är någonting jag måste lära mig att hantera.

Jag plockar upp energier. Jag kan åka hem från en middag med ett sällskap och känna mig helt uttömd när jag kommer hem. Victor kan ha varit på samma middag och inte uppfattat det som jag överhuvudtaget medan jag känner mig helt dränerad. Som om att någon bara tog min energi. Samma sak om jag ringer en kompis som är lycklig, jag minns såväl när Malin ringde mig och berättade att hon hade kommit in på skola i LA. Hela den dagen vändes till någonting positivt för även mig och jag svävade på moln. Jag tar ofrivilligt över energier vilket kan bli väldigt jobbigt ibland, som en bergochdalbana. Jag vet ju inte vad min energi är den dagen utan kör på på den energin som jag har plockat upp istället.

Jag gråter när jag är glad och arg. Jag gråter mer eller mindre hela tiden. Åt en fin film, åt en sorgsen historia, åt gamla minnen, jag gråter när det både är bra och dåligt.

Jag kan inte dölja mina känslor. Är jag irriterad visar jag det, oavsett om jag vill eller inte. Victor brukar nämna det ibland, det spelar ingen roll hur väl jag än spelar teater hela min aura osar irritation eller ilska. Men det är samma sak när jag är glad, jag sjunger, visslar, dansar runt och skrattar. Det finns sällan ett mellanting.

Jag vill vara alla till lags. Jag vill vara den bästa vännen och flickvännen, bästa dottern och arbetskollegan. Jag prioriterar ofta andra högre än mig själv och jag vill hjälpa alla. Jag kan ligga på nätterna och grubbla över min storebror exempelvis, i timmar kan jag försöka hitta en lösning eller plåga mig själv med saker jag borde ha gjort. Än att bara låta det vara, acceptera hur det är och hitta lyckan i det. Jag får ont i hjärtat av att jag inte har ringt mamma på länge eller inte hunnit ringa det där samtalet till en vän. Och det tär på mig, tanken att alltid behöva finnas någon annanstans än där jag är. Tanken att jag inte är tillräcklig. Ibland måste det ju också få vara okej att det är mycket i livet och att prio just nu är att få balans i min vardag här borta.

Jag är perfektionist. Allting jag gör ska vara 100 % bra annars kan det kvitta. När jag lagar en middag ska köttbullarna vara från grunden och städar jag garderoben ska det rensas, hängas i färgordning och sorteras på ett sätt bara en pedant människa kan göra. Därför tror jag att det är oftare stökigt än rent runtomkring mig för jag vet att när jag väl börjar kan jag inte sluta. Det här gör ju också att min hjärna går på högvarv. Speciellt nu med bröllopet i fokus. Jag vill vara perfekt. Och om det betyder att sitta i timmar på nätet och leta efter ett par skor så är det så. Än att bara tänka, att det blir bra oavsett vilka skor jag har på mig.

Jag måste ventilera konstant. Jag ringer och pratar hål i huvudet på människor i min närhet, det blir som mitt lyckopiller. Jag får sällan en känsla eller tanke som jag behåller själv och sen släpper det eller låter det vara. Utan jag måste prata med någon, få höra andras åsikter och tankar för att lugna min egna hjärna. Så himla konstigt.

Jag har även svårt att vara omringad av många människor speciellt under en längre tid. Ibland när vi får gäster är det som en mardröm för mig. Jag är så beroende av min egentid och tystnad. Att kunna sitta ensam och dricka en kopp kaffe och veta att ingen kommer att störa mig just nu. Ingen energi kan påverka mig, det är bara jag och min kaffekopp. Även nu när jag vet att en hektisk vecka i Stockholm väntar kan göra mig ängslig. Som tur är ska jag bo hos Sanna och hon känner mig, där kan jag bara vara.

Höga ljud gör mig rädd och orolig. När det är mycket stim och stoj runt omkring mig kan jag nästan få panik (det tror jag också hänger ihop med när jag omringar mig med mycket människor). Tappar Victor någonting och skriker till blir jag skärrad eller sätter han på hög musik kan jag ibland få panik. Jag vet inte varför det blir så egentligen, men höga ljud gör mig väldigt ängslig.

Jag ska verkligen försöka hitta lösningar på det här. Balans. Jag ska beställa böcker och ta hjälp. För att leva såhär är väldigt jobbigt för mig. Det tar ju även ut sig på Victor. Han är motsatsen till mig och han försöker ofta hjälpa mig på sitt sätt men att förklara för en ångestfri person vad ångest är är ju väldigt svårt. ”Sluta tänk på det”, ”släpp det nu”, ”du överanalyserar” är ofta meningar jag får höra. Vilket jag förstår att man säger. Men problemet, eller snarare diagnosen är ju just det, att jag inte bara kan släppa det, hur mycket jag än försöker. Och det börjar göra mig smått galen och ledsen.

Jag ska därför verkligen försöka hitta en teknik som fungerar för mig. Men trots allt detta så är jag ju hellre en människa med för mycket känslor än för lite, men jag måste lära mig hur jag ska hantera de negativa känslorna. Få ett stopp. Kunna säga till mig själv att ”nu räcker det” och verkligen mena det. Är det någon som är likadan? Har ni tips till mig? Det känns lite jobbigt att skriva om det här, jag vet inte varför. Som om att jag ska låta helt knäpp men precis innan jag tänkte arkivera inlägget så tänkte jag vad fan, om inte jag skriver det kanske några av er sitter hemma och tänker att ni är helt ensamma om det här. Så kanske kan vi känna oss lite mindre knäppa tillsammans nu.

I decide my vibe.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Leonora

    Snälla maja! Svara på det här meddelandet, det skulle betyda allt för mig. ALLT, för att jag står inte ut med mig själv längre.

    Jag känner igen mig på ALLT du skrivit förutom det här med höga ljud, jag blir stressad av höga ljud om jag själv inte har bestämt att ha sterion på högt tex.

    Men snälla säg att du har kommit på en lösning ? Berätta den för mig ! Jag håller på att ”känsloar” ihjäl min familj och mig själv. I bland känner jag inget hopp. Jag står inte ut med mig själv. Jag kan inte solla bort det ”jah inte bör känna”. Jag ser alla människors känslor och jag känner med dom, alla.

    Hoppas du hör av dig. Känner mig så ensam.. vill bara bli förstådd..

  2. Maya

    Kommenterar aldrig, men började gråta när jag läste det här för det kändes som du var i min hjärna. Exakt så är det för mig med, detta påverkar min skolgång mycket då jag ofta behöver emotionella vilodagar. Kan ha haft roligaste helgen fullspäckad med kompisar och festligheter, sen på måndag när jag har skola är min mentala energinivå på 0 och jag kommer inte upp ur sängen.

  3. Hanna

    Så jävla viktigt, modigt och stort av dig att du vågar dela med dig av det här! Det är många gånger svårt att sätta ord på sina egna känslor och tankar, men du lyckas bannemig beskriva exakt hur jag själv känner och tänker kring detta. Tänk att det kan göra så mycket av att veta att man inte är ensam om saker och ting man går och grunnar på dagarna i ända.
    Tack för allt du delar med dig av! FÖREBILD är rätt ord.

  4. Johanna

    Jag är exakt likadan, jag tar in andras energier och känslor vart jag än är och har gjort det hel mitt liv. Jag höll på att bli knäpp, har nog med min egen skit 😉 hehe jag fick ett tips att då jag känner att jag tar in nån annan så ska jag säga/ tänka ”det här är inte mitt, försvinn” låter sjukt flummigt men det funkar ta mig fan! Och försvinner det inte så är det oftast mitt och då brukar jag försöka ”titta” på vad det är, vilka känslor som väckts. Bara ett litet tips som må låta flummigt men har ändrat hela mitt liv!

    Tycker det är fantastiskt starkt av dig att ta upp detta och berätta hur du funkar och upplever saker. Du hjälper nog otroligt många som känt/känner samma sak.
    Kram

  5. Marie

    Jisses! Jag känner så väl igen mig i dina ord att det nästan är otäckt. Det bästa är att Du formulerar känslorna på sånt vis jag själv inte kunnat göra. Jag förstår-via Dig-mig själv och varför jag reagerar på ett visst sätt. Du är fantastisk och TACK för det!

  6. Anna

    Så fint och ärligt skrivet! Jag känner igen mig så mycket. Ser att många har skrivit att du är introvert vilket kan låta ”missvisande” då du också verkar vara väldigt social. Men det är ju just i hämtadet av ny energi som man kan vara introvert eller extrovert. Dvs antingen fylls man på av att umgås med andra eller så fylls man på av att vara med sig själv.

    Jag jobbade på ett säljbolag tidigare där vi ofta fick göra olika personlighetstester. Vi gjorde ett omfattande Myers Briggs test för att se om man var intro- eller extrovert. Jag och en till var de enda av ca 50 st som fick resultat av att vara introvert, dvs hämtar energin inifrån. Min chef var helt säker på att det måste ha blivit något fel på mitt test eftersom att jag är så utåtriktad och social. Med det sagt så behöver man alltså inte vara en ”enstöring” för att man är introvert. Man kan vara supersocial och utåtriktad samtidigt som man är introvert.

    Nu är jag 35 år och kan ”embrcea” min personlighet på ett helt annat sätt än för typ 10 år sedan. Då trodde jag att det var något ”fel” på mig men med nu äger jag det fullt ut. Älskar när mannen tar med sig barnen och åker ut så att jag får några timmar för mig själv, spela hög musik, lyssna på podd, laga mat eller städa ostört. Och sen älskar jag ännu mer när dem kommer hem och jag har samlat kraft till att vara världens bäst mamma.

    Tycker att du är så himla klok, älskar att läsa sånna här ärliga inlägg.

    Kram på dig!

  7. Emmy

    Jag känner igen mig varenda ord du skriver. Det där att man tag över någon annans energi på gott och ont är något jag väldigt ofta gör. Ibland när mina syskon exempelvis har problem kan jag må mer sämre än vad de gör för jag vet hur jag själv har känt i samma problem, sen är de jue mina småsyskon så man vill jue bara hjälpa till att få deras liv att bli perfekt. Jag var så illa med mina känslor att jag höll på att gå in i väggen strax innan jul. Men tack vare att jag började gå hos en kurator i höstas och vid nyår åkte iväg på en skidresa med härliga människor så började jag bli mer öppen. Nu döljer jag inte mitt mående längre, och skäms inte över att ha en dålig dag. För jag vill alltid att mitt liv, precis som du, ska vara perfekt. Ska jag damma av min lilla 1:a så tar det mig hela dagen, allt ska rensas och dammas annars ”räknas” det inte som städat. Nu har jag börjat prioritera, vad måste jag göra och vad vill jag göra. Så här bra som jag har mått detta året hittills har jag aldrig mått!! Tack för att du delar med dig, du är bäst på alla sätt för att du får mig att känna mig ”normal”❤️

  8. Helen

    Meeen va att det är så många som känner igen sig!!!! Kände mig också ensam i detta! Jag går alltid in i ett ”vilorum” på rasten på jobbet för o komma ifrån människor. Jag kommer alltid senare till förfester för jag vill vila innan o samla energi. Kan hålla på hur länge som helst. Skönt med fler! ❤️❤️

  9. Minna

    En lite annorlunda programide kanske, men; kan inte du och sanna intervjuva en psykolog någongång om det här ämnet? I den här tråden finns ju en massa ”självhjälpstips”, men det vore roligt att höra vad den psykolog skulle säga. Be den läsa igenom den här kommentarstråden innan.

    Jag arbetade tidigare med insatser till vuxna som växt upp i familjer med missbruk och eller psykisk sjukdom, och en del beskrev just hur dom fortfarade som vuxna intuitivt läser omgivningens känslor – men har betydligt svårare att hantera sina egna känslor; fokuset är utåt (läsa andra) mer än på att förstå och stabilisera sig självt, och därmed blir gränsen mellan den egna personen och den andra lite flytande. (Som vuxen kan det tex medföra risk för medberoende).

    Men i den här tråden så kan ju inte alla ha en sån bakgrund. Däremot finns det ju en annan gemensam nämnare – alla är tjejer. Vad drar man för slutsatser av det? Tycker det skulle vara intressant att få höra ett samtal mellan dig, sanna och en psykolog om det här kommenarstältet…? Det du upplever verkar väcka ett så oerhört starkt gensvar hos tjejer… ?

    Bara ett tips.

  10. Hanna

    Tack för att du delar med dig av detta. Jag känner igen mig i i stort sett vartenda ord du skrev och det blev så starkt att jag kom på mig själv med att sitta och gråta. Tack för att du sätter ord på dina, mina och andras tankar. Du är fantastisk!

  11. Selina

    Hej Här kommer en till
    Känslo människa…
    Som känner igen sig i mycket av det du skrev ..
    Hade ett tjafs med min man angående att
    När jag blir sur, så känns de av i hela hemmet…
    Tack och lov la du upp detta inlägg
    Och jag kunde med svart på vitt visa att jag inte är en UFO!
    O tack till alla kommentarer här
    Som kunde intyga att det finns många som känner såhär.
    Love u!

  12. Ida Fjägerås

    Hej Maja!
    Jag är exakt som dig, tankar och känslor är något som utgör hela dygnet! Har känt igen mig i dig redan från början när jag började läsa din blogg och lika när jag lyssnar på podden. Jag såg någon tidigare kommentar där en tjej tipsade om en bok, jag skulle också vilja tipsa om en extremt bra och hjälpsam bok! Den heter ”Drunkna inte i dina känslor” det är en bok som beskriver varför och hur vi fungerar som vi gör, man får en större förståelse av både hur vi och andra tänker. Dessutom finns det bra tips för både oss och för dem vi lever med!
    Fortsätt vara ditt grymma du! Ha en fin dag, kramar!

  13. Siri

    My good, du är jag, en exakt kopia haha! Tack för du delar med dig, jag länkar ditt inlägg på min blogg. Behövde detta så mycket! Ibland tror jag verkligen att jag är ensam av att känna så mycket hela tiden haha. Bästa Maja. Kram på dig!

  14. Yasmine

    Hej Maja,
    Jag vet exakt vad du pratar om då jag har varit på det sättet så länge jag kan minnas. Jag fick ofta höra att jag måste sluta vara så känslig, skärpa till mig helt enkelt men jag har ju äldre jag blivit förstått att jag ska omfamna och vara stolt över att vara en ”känslomännniska” eftersom vi har förmågan att snappa upp och förstå saker som andra människor lätt kan missa. Finns många namn för oss: HSP, empath, sensitivt begåvad mm.
    Vill tipsa dig om en bok som både får en att skratta samt ger en alla dessa AHA upplevelser för det är som att plötsligt så skriver någon om allt jag känner och tänker, någon förstår och det är ”Drunkna
    Inte i dina känslor” – en fantastisk bok! Och Maja, var stolt över att du är en person som känner mycket, vi behövs här i världen även om vi också får det skitjobbigt många gånger just pga. Våra känslor.

    Kram

  15. Lovisa

    Hej! Vill man börja och förändra själv kan jag tipsa om podden ”The Life coach”, som trots namnet är på svenska. Lagom korta avsnitt på 10-15 min att lyssna på och börja förändra sitt tankesätt.
    Kram!

  16. J

    Hej Maja! Har aldrig kommenterat någon blogg tidigare, men märker hur allt fler individer lägger mycket skuld på sig själva. Läser till socialpsykolog, och jag personligen är väldigt emot ”diagnostisering” som blivit allt vanligare idag. Jag vill bara att du ska veta att det inte är konstigt att du och så många andra upplever ångest, stress och oro. Detta är inte på grund av DIG utan ett resultat av det stressfyllda samhälle vi lever i idag, som vi inte är anpassade till. Du, jag och många andra påverkas av detta. Det jag skulle rekommendera som blivit allt vanligare är terapi(helst någon som inte diagnotiserar, utan enbart fungerar som bollplank), mindfullness och yoga. Hoppas att du finner rätt verktyg för att lära dig hantera den stressfyllda tillvaron!

  17. M

    Det här är inte riktigt samma sak – MEN, jag hade förut otrolig bakisångest. Alltså då menar jag riktigt ångestpåslag efter jag druckit även fast jag inte gjort något galet eller dumt alls. Den här ångest eskalerade alltid i mitt huvud och kunde sen sitta i sig i dagar (!). Jag läste på och lärde mig att när alkohol går ur kroppen kan det skapas som en ”kemisk” ångest vilket innebär att man känner ångest fast man egentligen inte gör det. Detta har gjprt att jag kan separera mig från den ångestrn och liksom tänka att det inte är ”riktigt” ångest.

    Ett liknande tankesätt skulle kanske kunna funka för dig. Som med tjejen på bageriet, att du kan plocka upp hennes känslor men rent intellektuellt tänka att ”det jag känner nu är inte MINA känslor” och på så sätt separera dig från det. I grund och botten är det ju en fin egenskap att vara känsliga för andras mående och känslor men man måste också hitta redskap att hantera det.
    Ta hand om dig.

  18. A

    Hej Maja!
    Jag går mitt sista år på psykologprogrammet och vill bara rekommendera att söka till en KBT psykolog som både jobbar med beteende och det kognitiva. Helst någon som även är vidareutbildad i klinisk psykologi och psykoterapeut. Försök att inte lyssna på hobby-psykologer eller journalister om ”high sensitive person”, det är inget personlighetsdrag så länge du inte har autism eller ADHD. Det finns som sagt bra hjälp att få för personer som upplever ångest. Jag har alltid levt med ångest, perfektionism och varit en extrem ”overachiever” och tänkt att det var en del av mig. Men efter 26 gånger under en längre period med en riktigt grym psykolog är mitt liv HELT annorlunda. Idag kan jag både prestera på topp och må jävligt bra på vägen! Många psykologer jobbar även via Skype, så är inget problem att du inte bor i Sverige. Jag hade dock inte rekommenderat att försöka lösa det själv, trust me jag har gjort det misstaget. Det är mycket bättre att investera i någon som du får bra allians med och verkligen vet den mest effektiva vägen för att hjälpa just dig. Någon med gedigen utbildning och erfarenhet! 🙂 Och kom ihåg, psykologiskt arbete tar tid! Ge inte upp direkt för att du inte ser resultat, jag märkte inte skillnaden förens ett år senare när jag kom på mig själv med att göra saker utan att få ångest. Det gäller att hitta en psykolog man litar på, som har kompetensen och sedan bara jobba med sig själv varje dag!! Det finns verkligen JÄTTEMYCKET evidens och forskning för att en bra KBT-psykolog hjälper vid ångest och det du beskriver, så ta chansen! Kram på dig!

  19. Eva

    Jag känner igen mig i väldigt mycket! TYP allt. Ska köpa en bok om HSP – högkänslig person. Det är ingen diagnos utan 20% av befolkningen som bara har detta personlighetsdrag. Och jag är helt säker på att jag är en av dom. Jag känner att jag måste försöka lära mig att hantera det. Jag är tacksam för den jag är men det är stundtals tufft. Därför ska jag ge boken en chans och eventuellt gå till kurator eller psykoterapeut för stöd och bearbetning. Finns det något bättre man kan göra för sig själv än det?! Jag tror inte det. Att ge sig själv tiden till att gå till psykolog måste vara det bästa som finns.

    Kram på dig. Tack för att du delar med dig. ❤️

  20. Louise

    Jag känner igen mig så väl. Tusen tack för att du fått mig att förstå.
    Jag börjar grina när jag bränner maten. So what. Det gör inget. Men jag känner en sån stor ”fail” inom mig. Att jag misslyckades. Kan bli illa till mods av andras bemötanden, har lärt mig att det ska rinna av mig. Jag jobbar på det. Blir bättre, varje dag.

    Tack!

  21. Matilda

    Du tar orden ur min mun, otroligt fint formulerat och jag känner igen mig i allt.
    Mina tips är böcker, poddar, terapi. Jag gick även till ett medium som jag fått tipsat om som också bor i det lilla samhället jag bor i, för att komma närmre mina känslor och lära känna mig själv på ett bättre sätt samt att försöka förstå mina känslor på ett annat plan. Hjälpte mig väldigt mycket. Fick ett lugn inombords.

    Tack för att du tar upp just detta ämne.
    Var rädd om dig, kram.

  22. Amanda

    Vad glad jag blev när du skrev det här inlägget. Har länge känt mig konstig och inte vetat vad det är har varit för fel. Det kvittar om jag är glad eller ledsen så kan jag gråta väldigt lätt.
    Kommer du på vad man kan läsa eller göra för att hitta en balans får du gärna dela med dig.

    TACK för att du väljer att dela med dig och jag är så glad att jag har hittat din blogg. Fortsätt med det du gör! Du är en grym förebild.

  23. Catarina

    Feel you sister. Terapi har hjälpt mig att låta de värsta känslorna ta mindre plats, men att fortfarande få bry mig och ta hand om plus att fortfarande få känna sån innerlig glädje. En känsla jag trodde skulle försvinna (om inte dalarna är djupa kan inte topparna vara lika höga). Men det stämmer inte. Och visst kommer det jobbiga dagar fortfarande men de drar inte undan mattan för mig längre. De bara puttar mig ur balans. Det är såhär livet ska kännas. Nu vågar jag mer, saker jag gör blir bättre men alla känslor är fortfarande kvar. Att gå i terapi var som att få verktyg för dessa känslor. Precis som verktyg för hantverkare. Varför ska du slå in en spik i väggen med handen, fortsätta slå, börja blöda och må dåligt när det finns hammare? En sista viktig sak! Om du inte klickar med terapeuten så byt. Jag tror det är extra viktigt för känslomänniskor.

  24. Minna

    Och en till liten kommentar; gud vilka relevanta (nödvändiga) inlägg du gör. Det är som att du liksom ställer in dig på en frekvens inom dig – en frekvens som en massa andra tjejer också uppfattar/hittar inom sig själva – och som du sen kanaliserar i skrift på ett känsligt, djupt personligt och djupt berörande sätt. Så fint.)

  25. Lina

    Jag känner så igen mig i det du skriver, det är jobbigt att vara utan filter och ta över andras känslor. Men det har även fördelar även om det är så överväldigande. Jag hade en chef som sa att det han tyckte var min bästa egenskap var att jag visade vad jag tyckte och kände, vare sig det tog uttryck i glädje eller äledsamhet Jag har under så lång tid sedan jag varit liten önskat att jag kunde skaffa en fasad, men inser nu att detta är en del av den jag. Att ha nära till känslor och att jag får jobba runt det och gå undran ibland även bara för 10 minuter och bara hitta ett lugn. Tack för ditt inlägg och din ärlighet! Du är bäst och är en så stor inspiration!

  26. Ellen

    ALLTSÅ dra på FAN vad du sätter ord på mina tankar!! Har tyvärr inget bra tips att ge , är själv en människa med lika mycket frågor kring denna personlighetstyp som många andra verkar vara.
    Men fortstätt med det du gör, våga prata om det och inspirera. För jag får sån jävla POWER varje gång jag är inne och läser din blogg, och gång på gång känner jag igen mig i det du skriver. Bara att känna att man inte är ensam i sina livsfilosofier är till stor hjälp i min och många andras personliga utveckling!
    DU ÄR BÄST

  27. Ida

    Då måste jag verkligen tipsa dig om boken ”lev livet fullt ut” med Eckhart Tolle! Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver & fick tips att läsa denna bok & den hjälper mig galet mycket med hur man ska tänka & framför allt att man inte ska identifiera sig med sina tankar utan att man själv har makten att styra vad man ska tänka på och inte. STORT tips till dig! 🙂 (jag lyssnade på den på bookbeat)

  28. Sofia

    Hej!
    Min mamma är precis som du, jag upplever att hon utstrålar trygghet som mest när hon är ute i friska luften, i naturen, när vi har bott på ställen som hon trivs på och där hon finner harmoni. Ett harmoniskt hus i England kan vara ett steg på vägen. En bok som jag inte har läst själv men hört en del om är
    Tough Love : det mentala träningsprogrammet som maximerar din potential, den skulle nog passa toppen med tanke på vem du är Maja. ”Med Johannes som din mentala personliga tränare får du lära dig att bli uppmärksam på, och bryta ner, dina försvarsmekanismer, utmana dina rädslor, formulera dina målsättningar, sätta rätt ambitionsnivå och göra din personliga framtidsplan. Du får även ta del av smarta strategier för att få mer gjort på mindre tid och hur du bättre kan hantera stress, återhämta dig och bemöta motstånd eget och andras.”

    Lycka till!

  29. Savannah

    Oj vad intressant att du verkligen sätter ord på det här. Jag har nog aldrig funderat över varför jag är på ett visst sätt, varför jag reagerar på exakt allt och kan gråta av att se en gammal farbror gå på stan och funderar över om han har någon att gå hem till eller om han är alldeles ensam. Det är som att känslorna sitter utanpå mig, vilket jag inte riktigt kan förklara. Det var befriande att läsa det du skriver, att det finns fler som är precis som mig och att det inte är konstigt utan just ett sätt att leva på. Tack för dina ord! ❤️

  30. Åsa

    Vad fint du skrev. Du är helt klart HSP och introvert. Jag insåg för ett par år sedan att jag är introvert och den lättnaden jag kände när jag insåg att det inte är något fel på mig för att jag inte gillar att träffa människor i grupp (föredrar 2-3 personer åt gången) och att jag trivs i mitt eget sällskap var obeskrivlig. Ett annat kännetecken för oss introverta är att vi grubblar, ältar och analyserar väldigt mycket, vi kan inte bara släppa det. Det är något som kan bli väldigt jobbigt i längden, men å andra sidan finns det väl ingen som har så sgtor självinsikt som vi introverta (det blev väldigt tydligt i din egen text, du har verkligen analyserat dig själv grundligt):-D Jag läste boken ”Den tysta revolutionen” av Linus Jonkman, själv introvert. Har nog aldrig fått så många aha-upplevelser som när jag läste den och det var såååå skönt att känna att man inte är ensam eller konstig på något sätt. Läs den, man kan inte släppa den förrän man läst klart. Också ett tips till extroverta om de vill få en större förståelse för introverta.

  31. Sassa

    Maja!
    Ovanstående text är som om det kunde varit skrivit utav mig själv.
    På pricken.

    Vill varmt rekommendera en bok där igenkänningsnivån dyker upp redan på de första sidorna.

    The Chimp paradox av Steve Peters.

  32. Therese

    Oj det var verkligen som att läsa en text om mig själv. Maja, du är verkligen inte ensam om att känna såhär. Jag är precis som du en highly sensitive person, eller HSP som det kallas. Utöver det har jag lärt mig att jag också är introvert vilket inte alls är kopplat till något dåligt, snarare tvärtom. Jag lärde mig att introverta personer (till skillnad från extroverta) hämtar energi i sin inre värld, alltså i egentid. Precis som du säger att du blir trött av att ha människor på besök. En extrovert person får energi av att vara runt andra människor, medan för introverta så tar det istället energi. Jag kan känna precis som du att om jag varit runt människor en hel dag så är jag helt slut. Precis som du söker jag också på en lösning för detta, eller kanske inte en lösning för det är inte ett problem så går att fixa, men kanske ett sätt att hantera hela biten. För mig är det väldigt kopplat till min självkänsla, att jag hela tiden vill att alla ska tycka om mig och vrider och vänder på mig för att vara alla till lags.

    Jag har egentligen inget tips, annat än att kommunicera med dina nära och kära och berätta exakt hur du känner. Jag tror att alla måste hitta ”sin” grej. Som någon tipsade om ovan så har Michaela Fornis bok hjälp mig mycket och vad jag förstår så har yoga varit hennes grej. Det har hjälpt mig så mycket att kunna veta vad det är som gör att jag känner såhär, att det finns någon typ av definition och att veta att man inte är ensam.

    Tack för en fantastisk blogg och tack för att du skriver om såna här viktiga saker. <3

  33. Lisa

    Oj, vilken igenkänning jag känner i allt du skriver. Får lite gåshud när jag läser. Vilkrt kanske inte en ”normal” hade fått utan vi mer känslömässiga. Inte vet jag. Jättebra att du skriver om detta.
    Jag försöker läsa drukna inte i dina känslor och känner redan igen mig jättemycket fast jag inte kommit så långt i den.
    Men hur som helst, jag tror att det bästa man kan försöka göra är att acceptera den här känsliga begåvningen hos sig själv. Att inte se det som något negativt som man vill ändra på/ träna bort. Jag har tänkt mycket på att jag inte vill vara såhär känslosam och känna såhär mucket. Inte kunnat accepterat aatt sån här är jag. Vilket resulterat i att jag mått ännu sämre. Och jag har alltid varit känslig och sugit åt mig mycket av andras känslor/energier redan när jag varit väldigt liten när jag tänker tillbaka. Har varit med om mycket jobbiga år med mina känslor utan att rikigt förstå själv hur jag kam känna så ”mycket” och har lätt fastnat i alla jobbiga känslor. Utan att kunna hantera eller förstå mig själv. Framförallt inte accepterat att jag är känslosam som människa. Men ändå stark.
    Va snäll mot dig själv. Jag försöker. Att acceptera att såhär är vi.

  34. H

    Hej Maja,
    Jag lyssnade på er senaste podd och började gråta, sen får jag se det här och börjar böla igen. Det var som att du beskrev mig också. Jag vill bara säga att jag upplever att det blir bättre och bättre ju äldre jag blir och ju mer jag blir tillfreds med att jag kanske behöver anpassa mitt liv till hur jag mår och att det är okej. Och sen ett tips, jag vet att du reser mycket och har en vardag där det kanske inte skulle funka. Men för mig funkar mina hundar som mitt andningshål. Djur har en fantastiskt förmåga att lugna, trösta, pigga upp eller vad man än behöver just då. Kram på dig!

  35. Desirée

    Hej!
    Känner igen mig i EXAKT varenda sak du beskriver. Fick veta i höstas att det är något som räknas som ett personlighetsdrag, och heter HSP – High Sensitive Person. Det var så många polletter som trillade ner när jag fick klarhet i mycket, och förklaringar på varför jag känt som jag gjort kring många saker. Just stimmiga miljöer kan göra mig väldigt stressad och obehaglig till mods. Men nu vet jag varför jag reagerar som jag gör, och försöker att hantera det därefter. En sådan situation var igår när jag gick ut med två vänner, vi åt mat och gick till en pub. Matsalen var hemskt bullrig då det var en väldigt naken lokal, och pubar är som de är. Blev helt mosig i hjärnan, men gjorde valet att ändå gå med, för vill inte missa umgänget heller. Men känner också att jag allt mer föredrar att vara själv många gånger, för det är faktiskt dränerande att plocka upp andras energier, många gånger tänker man inte på det. Men vetskapen om att jag är en HSP, gör ändå att jag kan tänka om i vissa situationer, veta varför jag kan få ångest fast jag egentligen har en rätt bra dag (någon annans känsla), och det är lättare sagt en gjort – jag vet, men det är guld när man börjar kunna släppa lite på känslan att man behöver hjälpa eller rädda alla som mår sämre.
    Och nej, vi är inte knäppa i huvudet, våra hjärnor fungerar bara lite annorlunda ❤️

    Kram!

  36. Sanna

    Ja jag är likadan. Jag har lärt mig att veta vad som är återhämtning för mig. För vissa är det att t ex gå ut med massa folk omkring sig men för andra är återhämtning att vara själv, vara hemma osv. Kroppen behöver egentligen lika stor del återhämtning som ansträngning på en dag.
    En annan sak jag använder mycket är spikmatta. Speciellt när man får tung andning och stress i kroppen. Den får musklerna att slappna av och fungerar nästan varje gång. Stor kram!

  37. Jennifer

    Wow Maja! Det här träffade mig som en käftsmäll. Suger åt mig andras energier och känslor som en svamp och jag försöker aktivt hitta strategier för att kunna känna av när det händer, stanna upp, och tänka ”Hit, men inte längre”. Jag reflekterar över energin men jag försöker att inte låta den ta över. Intressant är också det du skriver om att du blir skärrad när Victor tappar något och höjer rösten; jag är precis likadan. När min sambo höjer rösten, även om det inte ens är mot mig, så får jag en klump i magen och sätts ur balans. Oförutsedda ljud är det värsta! TACK för den här bloggen och för att du är du!

  38. Tess

    Är precis samma typ av känslo-människa. Tar på mig folks energier, trycker ner mig själv väldigt lätt för tror att det är alltid jag som gjort fel (fruktansvärt självkritisk) och oroar mig så sjukt mycket för allt. Men jag har gått hos flera psykologer och den senaste jag gick hos, bara för ett par veckor sen avslutade jag sista besöket och mått bättre än någonsin psykiskt. Slutade även med p-piller i januari och märker sjukt stor skillnad över hur jag mår osv. Men det jag vill tipsa om är att söka på andningsankaret på youtube, göra yoga, lyssna på podcast, boken ”fri från ångest, oro och fobier”. Min psykolog tipsade mig om den och har faktiskt hjälpt mig en hel del. Sen även Michaela Fornis bok ”jag är inte perfekt tyvärr” är också väldigt bra och igenkänningsfaktorn är hög. Ett annat tips jag har fått med mig från alla psykolog-tider är att hela tiden säga hur jag tänker/känner för min kille och vänner, att det inte ska bli så att jag samlar på mig massor med känslor och sen exploderar det. Hoppas det här gav lite hjälp! Går just nu igenom en väldigt jobbig period men kan tack vare dessa tips och alla timmar hos psykologen hantera det någorlunda (tror jag, får se när det här är över..). Du är en stor inspirationskälla och du behövs i den här världen!! <3

  39. Lina sköld

    Det är som att du beskriver mig. Helt otroligt men är precis likadan och förstår dig till 100%.
    Viktigast för mig är att verkligen prioritera min egentid, för att ladda om. Och sedan att ventilera känslorna, bara få ut dem för att sedan kunna släppa det litegrann iaf. Sen är det viktigt tror jag, att se det fina i det hela. Även om det är jobbigt ibland. Sålänge man är medveten om hur man är och mår kan man alltid utvecklas och acceptera. Kram på dig du är grym!

  40. Julia

    Jag är också HSP och agerar tyvärr inåt istället för utåt. Sluter mig, sätter upp en stenhård vägg runt mig, istället för att adressera problemet. Jag tar konstant in andras energier. Om jag sitter på en middag och någon bråkar bredvid mig så kan jag inte längre koncentrera mig på mitt sällskap. Jag tar konstant in ”rummet” vilket gör det väldigt svårt för mig att koncentrera mig i offentliga rum. Jag tror det kommer från när jag var liten och växte upp i en miljö där jag hela tiden var tvungen att stämma av situationen eftersom den påverkade mig så mycket – kanske har du växt upp i en liknande miljö? Men jag tycker det är något fint med, man bryr sig mer om andra och man märker på en sekund när ens kompisar har det svårt, jag tycker till och med det blir lättare att märka av djurs humör. Kanske därför min bästa plats på jorden är stallet. Vi ska bara lära oss balansen mellan att vara inkännande och låta andras energier totalt påverka en! Tack för en fin blogg bästa Maja. <3

  41. Louise

    Hej Maja,
    Va fint och modigt av dig att dela med dig! Så viktigt och starkt. Det du skriver stämmer mycket bra i på min person också. Jag går i terapi och gjort det flera år. Det är den bästa investeringen jag gett mig själv. Jag har lärt mig mycket om mig själv och fått en förståelse varför jag fungerar som jag gör. Också verktyg för att hantera ångesten och inte låta den dominera på det sättet den vanligtvis varit van att härja fritt på. Att få prata och ventilera bidrar till ett långsiktigt arbete. Det låter som du också är motiverad till att komma framåt i det här vilket är en viktig faktor, för parallellt med alla professionella samtal behövs eget arbete. Och just det egna arbetet är en process som kräver tålamod och förståelse för att snabba resultat inte ges. Men ju mer du lägger tid på det, desto större resultat kommer du se i längden. Det är aldrig för sent att påbörja en sådan process. Investera i dig själv. Du är den viktigaste! Och för att orka visa alla andra omsorg omkring dig behöver du börja med att ge dig själv den största omsorgen! Stor kram till dig och lycka till

  42. Cassandra

    Känner exakt igen mig! Vart utbränd i augusti men har kört yoga, lärt mig accetera och bejaka och lugna oroliga tankar. Har lättare att andas nu. Förr kändes det som om rösterna i huvudet aldrig ville sluta/stanna, jag vart galen, men nu kan jag sortera och mer välja vad jag lägger energi på. Dock har jag firtfarande lätt att bli påverkad av andras känslor.. men se har vart intressant och skönt att bli medveten om HSP som ja läste om för ngt år sedan. Man får mer förståelse för sina känslor och skönt att känna igen sig. Jag läste någonstans att vi HSP var en cäldigt viktig egenskap förr i tiden eftersom vi tar in stämningar och ljud så bra att vi ofta var den som varnade flocken mot faror och gjorde oss till bra överlevare, så coolt ju!
    Men jag känner ofta att vi vårt samhället är det svårt stt leva som högkänslig, mobilen tar vi upp intryck hela tiden, bilar som låter jämt och tutar, jobb/plugg/tillgängligheten till den får aldrig hjärnan att sluta… sen jag vart utbränd har jag blivit ännu känsligare för ljud, lyssnar sällan på musik på tunnelbanan för de är redan så mkt att ta in. Tittar sällan på filmer/serier som är för mkt ljud och ångestladdade personer i eller olyckliga scener, som våldtäckter, får hjärtklappning av det!
    Min kille är precis som Victor och är som en ångestmagnet, han drar ur min ångest ur kroppen och hjälper mig mycket, de är jag så tacksam för<3 De är så viktigt för mig att omge mig av människor nära som honom. Även fast jag blir väldigt insprerad av HSP så behöver jag ofta människor runt i kring mig som är tvärtemot. Kram och hoppas du hittar ett sätt att sortera tankarna! Men kom alltid ihåg att de är så vackert att känna allt så djup! Även om man blir galen mellan varven;)

  43. S

    Jag förstår exakt vad du menar. Varenda ord fastnade och jag kunde känna igen mig själv! Ett tips som har funkat för mig är när allt blir för mycket att bara stanna upp och ta djupa andetag. Att bara ta en minut (eller längre) lite då och då under dagen. Är det för många runt omkring (min största panik källa), finns det möjlighet ursäkta dig själv och gå in i toan i nån min, eller ett annat rum. Så man får känslan av att ”jag har andats idag”, man kanske inte har gjort mycket annat för just en själv som människa men man har andats. Sakta men säkert, sånt här tar lång tid. Försök inte stressa fram något resultat bara, även ifall man vill bli bättre snabbt! Det säger jag till min kompis som börjar känna samma sak. Att komma ihåg att andas när allt blir för mycket kan ibland vara svårt. Ta en minut i vardagen och bara djupa andetag, även ifall du ibland måste tvinga dig själv göra det. Hoppas det hjälper på nåt sätt! 🙂

  44. Jonna

    Jag kommenterar aldrig bloggar men jag måste nu. Fick tårar av detta inlägg Maja, hur du kunde sätta ord på det mående jag har men inte kan sätta ord på själv. Känner igen mig i vartenda ord du skriver och önskar jag kunde komma med tips eller någon lösning men det kan jag inte än. Tack för att du publicerade det här, det var så skönt att få läsa att någon är i samma situation. Alla styrka och kärlek till dig Maja, du är en förebild.

  45. Erika

    EXAKT sån här var jag när jag åt P-piller. (Yasmin) Efter att jag slutade med dem så har jag blivit en helt annan människa. Är så klart fortfarande en känslomänniska men inte alls på samma sätt. Om du eller någon annan som läser den här kommentaren äter p-piller så borde ni överväga byta till ett alternativt preventivmedel. Prata med din läkare om råd. Kanske du inte tål hormoner.

  46. L

    Gråter just nu floder när jag läser detta inlägg högt för min pojkvän haha <3 JAG KÄNNER IGEN MIG SÅ MKT DET ÄR SJUKT! Är verkligen också fast i en känslomässig bergochdalbana styrd av andra. Jag bär andras ångest så lätt att jag till och med har riktigt svårt att titta på uppträdanden/live-tv (är så rädd att de ska göra bort sig å må dåligt!? Helt orimlig känsla jag vet!). TacktacktacktackTACK för att du postade detta inlägg ändå. Jag brukar aldrig heller ha förebilder men du har nog faktiskt blivit min första.

  47. Josefin

    Tack snälla Maja för att du vågar skriva detta inlägget!
    Så skönt att veta att man inte är ensam. Jag känner igen mig i det du skriver och min kille är precis som du beskriver Victor. Första gången jag försökte förklara min ångest för honom, trodde han det var en känsla över att ångra något.
    Men han ger mig allt stöd han kan utifrån sin situation.

    Tyvärr har jag själv inte hittat lösningen, men om jag kan ge något tips så är det att skriva ur dig det du känner. Jag brukar sätta mig ner och skriva handskrivna brev, sen när det är ute så försöker jag intala mig själv att nu måste jag släpp det. Var faktiskt en lärare i lågstadiet som först visade mig det, när hon lät oss elever skriva ner våra känslor och sen eldade vi upp våra brev och på så sätt släppte känslorna fria.

    Du ska i alla fall veta att du är en extremt stark kvinna!

  48. Evelina

    Sen tror jag att just Du måste hitta dina knep för att handskas med dina demoner. Men tänk på att ingen av dina nära och kära mår bättre av att du ligger och mår dåligt för deras skull.

  49. Evelina

    Maja! Läs Åsa Nilsonnes ”Vem är det som bestämmer i ditt liv?”. Extremt enkel att läsa för en amatörpsykolog och som självhjälpsbok om man är i behov av lite medveten närvaro. Den hjälpte mig väldigt mycket. Nu är den som min bibel som jag slår upp i för att påminna mig själv om att inte drunkna i mina grubblerier. Kram

  50. Frida

    Igenkänning till 100%. Önskar att jag hade tips att ge, att vara såhär mycket känslomänniska blir verkligen övermäktigt ofta! Känner precis som du så enormt stort behov av att bara få vara ensam ofta, kanske för att för en gångs skull bara få känna av sin egen energi? Kommenterar aldrig annars men vill tacka för detta inlägg, är så skönt på något sätt att se att fler har det såhär ❤️ I mitt jobb som förskollärare har jag ofta nytta av mitt sätt att kunna läsa av människor och plocka upp energier, så visst finns det mycket positivt också! Men att inte bli totalt socialt dränerad i min strävan att vara alla till lags och som du beskriver ”den bästa för alla”, dit har jag inte kommit… och det vill jag verkligen lära mig.

  51. Sabina

    Åh vad du verkligen satte ord på det jag känner… Det är så mycket utav det du beskriver som jag känner igen mig i. Att ha/få ångest och framförallt med att plocka upp andras energier, att vara ensam är ibland det bästa då <3 Du hjälper SÅ många genom att berätta öppet om sånt här Maja, du BEHÖVS <3 <3

  52. Hanna

    Fint skrivet och starkt av dig att dela med dig. Har du funderat på att prata med en psykolog? Ibland kan det vara svårt att på egen hand försöka ändra invanda mönster och beteenden och man kan få massor av hjälp med olika tekniker för att hantera ångest.

    Jag förstår att det kan kännas svårt att gå till en i England, men det finns psykologeri Sverige, i alla fall här i Stockholm som kan ha sessioner via Skype eller FaceTime. Kanske kan var nåt.

    Kram och trevlig helg!

  53. Maria

    Att vara känslomänniska behöver ju inte vara negativt. När vi gifte oss sjöng två kompisar ”Your Love is the place where I come from” av Teenage Fanclub. De sjunger om någon som inte kan dölja sina känslor. Otroligt fin låt med mycket känslor i både text och röst. Väldigt likt mig som gråter för ALLT, mest till sporten, när det går bra för någon jag gillar. När Anja vann, när mitt lag vann CL. Ja, typ alltid.

  54. Amanda

    Så sjukt. Har alltid trott att ingen förstår hur jag mår eller hur jag fungerar. Men, jag känner igen mig exakt i allt du skriver. Det får mig att känna att jag faktiskt inte är ensam, att jag kanske inte är så konstig som jag faktiskt har trott. Jag har tyvärr inga tips, för jag känner mig nog lika förvirrad som dig. Men bara att få veta att fler är som mig, får mig att må bättre. Fortsätt vara den du är, för du är en stor förebild.

  55. Camilla

    Jag känner igen mig såååå väl i det du skriver! Jag känner av stämningar, energier, toner i röster (som ingen annan verkar uppfatta) och kan verkligen känna andras känslor FÖR mycket. Jag försöker embraca det och bara acceptera att jag är sådan som person och att det trots allt är en väldigt fin egenskap. Men när det går för långt brukar jag försöka göra lite mindfullnessövningar, bara vara för mig själv och typ dricka en kopp te. Det hjälper lite (ibland). Tack för en superbra blogg och en sån underbar podd! Kram!

  56. Pia

    Hej Maja! Så bra skrivet, fantastiskt! Här kommer det bästa tipset, en bok som heter Den högkänsliga människan av Elaine N. Aron, läs den!!! kram Pia

  57. Felicia

    Precis SÅ. Känner oftast mer för andra än mina egna känslor. Tar liksom över andras känslor. Känner mig aldrig nöjd eller lycklig om inte alla i min närhet är lyckliga. Kan också leva mig in i personers liv runt omkring mig, typ på bussen. Om någon står och skrattar till någon podd kan jag bli lycklig inombords. När någon ser tårögd ut kan jag inte låta bli att ta till mig det i hjärtat. Fastän jag egentligen borde fokusera på mig själv, kan jag inte låta bli att påverkas av alla runtomkring mig. Vet inte heller hur jag ska hantera det…

  58. Charlotte

    Åh, jag känner SÅ väl igen mig! Är också en högkänslig person och just det där du beskrev i början om tjejen som tappade brickan skulle lika kunna vara jag. Jag kan verkligen få ONT i hela mig av sådant där och precis som för dig så försvinner inte känslan. Det är verkligen på både gott och ont att vara högkänslig! <3

  59. anni

    Hej Maja! Så fint att du delar med dig! Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver och lider av liknande problem. Jag har dessvärre inga konkreta tips förutom meditation och yoga som har hjälpt mig mycket med min ångest och även hjälpt mig hantera energier runt om mig. Men vet att du inte är ensam och jag tror vi är många (främst tjejer) som känner igen oss i det du skriver. kramar

  60. Ida

    Jag känner igen mig. Så mycket. I allt. Att ta på sig andras känslor är extremt påfrestande men också en väldigt fin egenskap. Det svåraste är att få andra att förstå varför man känner som man gör när man inte riktigt förstår själv. Men jag brukar säga att jag hellre känner allt, tusen gånger om – än att vara känslokall.

  61. Denise

    Hej Maja!
    Tack för ett så öppet och ärligt inlägg. Du skriver på ett fantastiskt sätt och jag vet att så många uppskattar det.
    Jag känner så otroligt igen mig i det du beskriver och tror att vi är många som bär på denna ångest.
    Jag tror att det viktiga är att lyfta frågan – så som du gör och våga prata om detta med sin omgivning. Det som är det härliga i alla detta är att man inte ensam bär på detta.
    Stor kram till dig, DU är verkligen en förebild!

  62. Elin

    Känner verkligen igen mig till punkt och pricka! Du skriver och formulerar dig så himla bra och man kan verkligen relatera till allt du skriver! Brukar aldrig kommentera bloggar men vilken fantastisk grym tjej du är! Älskar verkligen din unika blogg, you go girl!

  63. Hanna

    Jag brukar inte kommentera på bloggar men just efter jag läst det här inlägget kände jag att jag lärde och ville. Fyfan va jag känner igen mig i det du skriver, hela inlägget. Det är jobbigt att vara en känslomänniska, men det är ju något fint med att vara det med. Din blogg är bra rakt igenom. Fortsätt med det du gör. Kram

  64. Linnea

    Jag kan också relatera till din text något enormt Maja, och till alla andra tjejer/kvinnor som kommenterar här.

    Mitt mående påverkas varje dag av andra människor, inte hur jag mår själv, för att jag tar åt mig av min omgivning. Det kan vara minsta lilla sak som händer någon annan, bra eller dåligt, och då påverkas hela jag och hela min dag.

    Precis som du kan jag inte släppa saker och jag bär på andras känslor, konstant. Om människor runtomkring mig mår dåligt, mår jag också dåligt.

    Jag tror jag är en HSP-person som människor skriver här att man kan vara. Och jag är så glad att du öppnar upp dig och alla andra som kommenterar, det är ett bevis på att vi inte är ensamma 🙂

    Tusen kramar till dig!

  65. Sofia

    Hej Maja, du är inte ensam. Jag kan se saker eller händelser som sedan bara tar över hela min kropp, precis som du beskrev med hon tjejen i bageriet och hur du reagerade. Jag satt på bussen i veckan och tankarna liksom skenade iväg och helt plötsligt kände jag typ allt som alla andra kände runt omkring mig. Det var liksom så fruktansvärt överväldigande att det bara knyter sig i bröstet av att tänka på det. Jag känner mig också dränerad av att spendera för mycket tid bland för många människor. Jag måste ha tid för mig själv och mina tankar, även om bara det kan vara lite jobbigt. Det jag gör är, precis som du tänker, att söa tröst i böcker och ord. Att scrolla genom citat på Tumblr är liksom min fristad. Att få se att andra känner och har känt samma sak, även om det var för 70 år sedan.

    Tack Maja för att du delar med dig. Det är faktiskt ovärderligt.

  66. Clara

    Hej Maja. Kan verkligen känna igen mig i att livet kan vara en enda stor känslostorm ibland. Att man vill känna mer och mer för varje humör man är inne i – är man lycklig lyssnar man på parttglad musik och blir ännu lyckligare, och när man är ledsen lyssnar man på sorgsen musik och gråter ännu mer. Och då blir känslorna ännu starkar när man lyssnar på det här (så oerhört vackert att man gråter av både lycka och sorg): https://instagram.com/p/Bdu9xJQF9IE/

    Tack för fint inlägg och ha nu en fantastiskt härlig fredag. Njut!

  67. Linn

    Åhh fina Maja, jag känner igen mig sååå mycket i vartenda ord du skriver. Skäms aldrig för vad du känner, det är dina känslor som gör att du är Maja! Men viktgaste av allt glöm aldrig att du aldrig är det du gör, du är den du är!! Du är exakt lika mycket värd oavsett hur många middagar du lagar eller hur många telefonsamtal du ringer! Du är UNIK och en helt fantastiskt fästmö, syster, vän och dotter. Love yourself!!!!❤❤❤❤

  68. Mary

    ❤❤❤I identify so much with your situation!
    When I see someone sad, it seems that I absorb this sadness for me and for a while I get anxious and very bad about myself.
    Thank you for your words, I feel to read your words and the comments, I feel better, to know that I am not the only one in this situation.
    I think the same, I’m afraid of not being the best friend, the best mate, the best daughter, but my family and my friends love me as I am, and when I think about it, I feel a little more comforted.
    And Maja I’m sure the people around you love you just the way you are and I’m sure all the people who read your blog, like you Maja!
    Because you are a great model for me and I identify with you so much!
    Thank you so much for sharing your feelings, it really means a lot!
    Thank you so much for everything Maja!
    And a little tip, that really works for me, when I’m sad and feel bad about myself, I try to get good memories in my mind, I try to think about the best moments of my life, remembering how good they were!
    A big kiss!
    PS: I leave a link of a video that is really good and I try often to see these videos, they make me feel better, I hope it helps you too https://youtu.be/MS1fDKToTuU ❤❤❤

  69. Sally

    Oj,detta var ju som att det var skrivet av en själv. Har också fått hört att jag aldrig kan släppa saker ,att jag är ”överkänslig” och bryr mig allt för mycket. Men kan tycka att det ligger lite fint i de,att jag bryr mig så mycket som jag gör. Men självklart blir det för mycket till slut, så allt brakar. Du får gärna dela med dig om du har några tips❤️

  70. Therese

    Hej fina Maja! Min man är precis som du är och jag fungerar mer som Victor. Han säger dock till mig att jag ska säga ifrån när han ältar och har ångest över saker. Typ ”nu räcker det, jag ser på hela dig att du inte har släppt det du ventilerade för flera timmar sen. Släpp det nu, ingen tackar dig för att du lägger den energin nu”. Typ säga till på skarpen. Då har han lättare att komma ur det. Han kan som du också vara helt slut efter vissa sociala sammanhang medan jag själv är upprymd och fattar nada vad han ens pratar om. Han är känslig för när jag har annat tonfall och vill veta om något är fel medan jag knappt märkt själv att jag haft det. Tror ändå han och kanske även du? mår bra av att ha en relation där man är varandras motsatser. Vi brukar ha självdistans och skoja om våra olikheter också så någonstans så lär vi oss att leva med det och stötta varandra. Tycker ändå lite synd om honom ibland för det verkar jobbigt att vara en ”känslig” person. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, du är varken ensam, eller konstig eller onormal. Vissa är så här helt enkelt och du duger precis som du är. Och du är en helt amazing tjej med massa kvaliteter, driv som ska tro på dig själv och att du räcker till. Det finns alldeles för många känslokalla människor på jorden så hellre någon som har känslor ”all over the place”. Kram på dig!

  71. Minna

    Gud vad jag känner igen mig. tack. (Och så klassiskt – jag började gråta lite när jag läste det här. Men inte för att jag blev ledsen, utan för att jag blev tagen. Typiskt)

    jag har kört väldigt mycket yoga, och det funkar finfint – blir grundlugn av det. Det där snacket om ”inre frid” stämmer verkligen. (Och jag är alltså inte det minsta religios eller nyandlig, tvärtom faktiskt). Tfror det har att göra med att man utvecklar en sorts muskel inom sig, som härbärgerar alla ens känslor. (Svår att förklara). Och ett till tips; med hjälp av yoga kan man också få stöd att upplösa perfektionism, genom acceptans; ”acceptera läget som det är”.

    (Hm. Du kanske skulle ta och köpa några privatlektioner av en riktigt vässad yogalärare? Och berätta att du vill få hjälp att träna just acceptans – bli av med perfektionism/idealism/höga krav. Om du har en PT för kroppen, kanske du skulle investera i en yogalärare för sinnet också? 🙂

    Allt gott fina du!

  72. Linda

    Känner igen mig precis allt Det du skriver. Får ångest av att tänka på tjejen på bageriet, fyfan. Men jag har lärt mig att acceptera att det är jag, jag försöker lära mig leva med det varje dag.

  73. Engla

    Hej Maja! Jag är precis likadan, en högkänslig person och kanske är det lite pga. det jag tycker så mycket om din blogg. Jag skulle nästan kunna vara din mamma men känner igen mycket av det du skriver om och tycker om att du gör din grej! Jag är 35 år och har tre barn och jag kan inte säga att det finns någon magisk lösning på att allt ska fungera även om man blir med medveten om HUR man fungerar och varför. Man får man försöka prioritera vad man lägger sin energi på, innan den tar slut. Jag tror att det är lättare som högkänslig att bli utmattad eftersom våra känslor är all over hela tiden. Det är viktigt med återhämtning, och att få fokusera på det som ger en energi också. Ibland hamnar jag i tankar som liksom äter upp mig inifrån. De tar verkligen energi, som om jag sprungit ett maraton. Och det är så jag fungerar. Men jag kan också bryta negativa tankemönster snabbare idag, jag skriver listor och skriver ner sånt som upptar mina tankar på papper för att hjärna och hjärta ska få ”vila”. Ibland får man helt enkelt lura sig själv lite för att få lugn.

    Stor kram och jag tycker du är fantastisk & modig som skriver om ditt mående <3

  74. Frida

    Jag känner igen mig SÅÅ mycket, som att det nästan var jag själv som skrivit inlägget. Tack för att du delar med dig och jag lovar dig att du inte är ensam om att känna såhär.

  75. Malin

    Hej Maja! Dina texter har alltid rört mig och jag känner mig oftast träffad, men det här är första gången jag kommenterar. När jag läste din text nu slog det mig, jag är ju också en känslomänniska. Jag är inte deprimerad, jag har bara väldigt lätt att ta över någon annans ångest och vill alltid vara tillgänglig för alla. Min kille säger att jag är som en öppen bok, när jag är ledsen eller arg syns det direkt, oavsett om jag vill eller inte. Samma när jag är glad. Tack för att du sätter ord på mina känslor också. Fortsätt med det du gör, du är så modig! Kram

  76. Elin

    Åhhh känner verkligen igen mig. Tar alltid upp energier och gråter ofta….men framförallt det där med att bli påverkad av andra i min närhet. Jag är precis som dig, jag har en lista på personer jag ringer för att ventilera. Stackars mamma så mycket upprörda och förtvivlade samtal hon fått tagit emot i sitt liv 🙂 har inget bra tips tyvärr, men ska också kolla upp det där med HSP. Annars kanske det gäller att acceptera och lära sig deala med situationerna. Kram <3

  77. Joanna

    Jag är precis likadan. Känner av alla stämningar. Om jag ser att någon annan blir ledsen så kan det förstöra en hel dag eller i allafall flera timmar.

  78. Dina

    Fina Maja!
    Vill bara säga såhär: det är en fin egenskap du har som lägger märke till omgivningen och ser saker. Alla kan titta och lyssna men att se och höra är egenskaper som få människor har. Det är stor skillnad. Du tar verkligen in intryck och du behöver bara se på det på ett annat sätt.

    En annan sak är att allt i livet handlar om vanor och tankemönster. Vissa tankar kommer alltid finnas där men det handlar om att bli medveten om dom och se över dom. Jag förstår precis den där känslan av att fastna i situationer men jag försöker tänka på det ur ett större perspektiv. Så fort jag får en negativ tanke tänker jag ”å det där var bara självdestruktivt” och försöker göra något annat, byta miljö eller tänka ”sluta tänk så”. Det kräver träning men det är just det mindfulness handlar om, VARJE TANKE! Att inte låta sina tankar styra ens vardag. Tankar är huller om buller och vissa saker i livet kommer aldrig försvinna. Man måste bara acceptera och se annorlunda på det. En övning jag brukar köra är att jag tänker att mina tankar är som bilarna som kör nedanför gatan. Jag ser på dom. Tex å där är den tanken om att jag har en uppsats att skriva och oj där är tanken om att jag inte ringt min mamma på ett tag. Etc. (det handlar om medvetenhet). Anledningen till att medvetenhet är viktigt är för att när man exempelvis för höra av en vän att en kommentar man sagt är taskig så har den vännen gjort en medveten och då kommer man förmodligen sluta säga så för man har blivit MEDVETEN. Det funkar precis på samma sätt. Sen får du påminna dig själv: Du lever och tiden går? Du måste släppa saker och ting. Hade du brytt dig om dom sakerna om du visste att det var din sista dag på jorden? Ingen kommer döma dig om du har skor från hm eller Gucci. Du som sätter den pressen på dig själv och om någon gör det är det endast pga Avundsjuka. Du duger, du är vacker, du är smart, du är stark!

  79. Natali P

    Wow vad jag känner igen mig! Tack för du satte ord på det. Har alltid funderat varför bara jag håller på sådär upp och ner hela tiden med känslor.Tack tack tack för det finns fler som känner så här!

  80. Sanna

    Känner igen mig SÅ väl på din beskrivning!
    Något som gett mig mer förståelse kring mig själv är när en terapeut sa åt mig att jag är en hsp-person. Fattade nada först men det förklarade mycket när jag läste på!
    Så tips! Läs på om HSP (high sensitive person)! 🙂 det finns hemsida, ”tester” och maaassor av böcker! Såg att en annan tipsat om ”drunka inte i dina känslor”, jättebra! Den är lättläst och läsvärd 🙂

  81. anna

    OMG känner igen mig i vartenda ord!! så viktigt att du vågar dela med dig, det gjorde min dag att man inte är ensam med att känna såhär!!

  82. Ebba

    Hej Maja! Jag brukar aldrig kommentera på bloggar, men känner verkligen igen mig i varenda ord du skriver. Samlar också på mig andras energier på samma sett som du beskriver och är en allt eller inget person.
    Jag har alltid tyckt spiritualitet och sånt varit väldigt flummigt, men det är faktiskt det som har hjälpt mig att sortera min ångest och alla tusen tankar och känslor som passerar i min kropp varje dag. Ett tips är att börja kolla på spirituella dokumentärer och söka på meditation på youtube och testa dig fram vilken meditation som funkar bäst för dig. Jag har börjat med ”chakra meditation”, men det är såklart individuellt vad som får dig att må bäst. Och det är okej att vara skeptisk i början! Eller bara orka ”hålla fokus” någon minut i meditationen. Det blir enklare för varje gång man mediterar. Väldigt lång text, men jag är kass på att hålla mig kortfattad haha. Hoppas allt löser sig för dig! Massa kramar

  83. Emelie

    Känner igen mig så. Speciellt med tjejen på bageriet. Jag får ångest bara av att läsa det. Ibland känns det som man är som en svamp som drar åt sig alla dåliga energier som finns i närheten.

  84. Lisa

    Fint inlägg Maja, du är verkligen en förebild som visar dina känslor, många har svårt för det. Att ta på sig andras känslor är verkligen på gott och ont. Isabella Löwengrip skrev ett väldigt bra inlägg för inte så länge sen om hur hon aktivt jobbar med sin energi hela dagarna för att orka köra på i det tempo hon gör. Något jag märkt är att man med åren(jag är 31) slappnar av mer. Jag lägger inte lika mycket tid och tankar på andra utan på mig själv. Jag måste vara prio ett i mitt liv om jag ska må bra, och kanske är jag inte alltid världens bästa sambo, vän eller dotter men jag är det så ofta jag kan och alla mina nära älskar mig ändå. Jag är övertygad om att din familj och vänner älskar dig oavsett. De har hellre en glad Maja än en stressad Maja och bara därför kommer ingen bry sig om hur ofta du hör av dig. För övrigt är er pod och din blogg sååå underhållande ?

    1. Josefine

      Jag är också en känsloperson ända ut i fingerspetsarna, är väldigt medveten om och känslig inför andras energier och mående. Det tar förstås mycket energi, och jag kan bli så trött på att någon annans ångest blir min egen. MEN jag håller absolut inte med om om att man ska lägga mindre tankar och tid på andra, och mer på sig själv, samt att man själv ska vara prio ett i livet.

      Jag tycker generellt att idén om att man ska sätta sig själv först är alldeles för vanligt nuförtiden. I min värld tyder det bara på att vi – i detta redan väldigt individualistiska samhälle (där alla ska förverkliga sig själva) – sätter oss själva före gruppens bästa.

      Självklart ska prio ett vara att må bra i sig själv, då det annars blir svårt att vara en välfungerande person liksom en bra förälder/partner/vän osv – men jag tror inte att svaret är så enkelt som att vara ”prio ett i sitt eget liv”. Jag tror inte att man blir lyckligare för att man bryr sig mindre om andra, mer om sig själv, tror snarare att det kan ha motsatt effekt.

      Jag är SÅ tacksam för att jag är en känsloperson, då det har lett mig in på så många sjukt fina/viktiga samtal, lett till att jag kommit mina vänner otroligt nära, att personer i min närhet gärna vänder sig till mig för att prata/resonera, samt att det är så jävla fett att känna mycket. Tänker att de som är känslomänniskor känner sig mer lyckliga än andra i vissa stunder, älskar mer intensivt osv. Man ska inte vara rädd för att känna – trots att det stundtals kan kännas övermäktigt.

Visa alla 95 kommentarer
Idag är det Internationella kvinnodagen!

Idag är det Internationella kvinnodagen! Heja oss kvinnor! Jag tycker att det är så himla bra och viktigt med en sån här dag. En dag att påminna alla om varför vi ens behöver en egen dag från första början. Jag tycker nästan att det blir ännu tydligare hur stora klyftorna blir en sån här dag, kränkta män är duktiga på att påpeka på att man inte alls behöver vara feminist för att tycka att alla är lika värda eller så påpekar dom och undrar varför vi ens behöver en egen dag om det nu ska vara ”jämställt”. Skrämmande att många än idag är på opålästa och naiva, eller kanske rent av tycker att män är värda mer, vad vet jag.

Jag har växt upp med både en mamma och en pappa som aldrig har gjort skillnad på mig och min storebror vilket jag är väldigt tacksam över. Jag har aldrig märkt av hemma hos oss att män skulle vara mer värda eller sitta på fler samt bättre egenskaper. Det var inte förren jag kom upp i tonåren som jag märkte av att det kunde vara skillnad på tjej och kille, men även om jag märkte en skillnad så har jag alltid omringats med fantastiska män som alltid har respekterat mig. I gymnasiet hade jag massor av killkompisar som jag en idag tycker är helt fantastiska. Och sen träffade jag ju Victor, som låter mig vara den starka och högljudda kvinnan som jag är. Han skulle aldrig vilja tysta mig utan tvärtom, han har alltid min rygg och påminner mig ofta om att fortsätta försöka påverka på det sättet jag kan.

Jag lyssnade på Emma Watsons tal och blev väldigt berörd häromdagen. Och jag tyckte att hon sa det så himla bra, ni hittar talet här. Att feminism idag är ett väldigt laddat ord som folk knappt vågar kalla sig själva för med risk att hamna i konflikt. Men i slutet av dagen så står ju just feminism för att män och kvinnor är lika värda, varken mer eller mindre, och jag tror att alla vettiga människor håller med om det idag. Hon pratar också fint om hur feminism behöver finnas för det manliga könet, hur även killar ska få växa upp med att det är okej att visa känslor och att gråta, man slutar inte vara ”macho” för det. Ett helt otroligt tal som jag rekommenderar alla att lyssna på, speciellt ni som kanske läser det här och inte håller med mig överhuvudtaget.

I was appointed six months ago and the more I have spoken about feminism the more I have realized that fighting for women’s rights has too often become synonymous with man-hating. If there is one thing I know for certain, it is that this has to stop.

For the record, feminism by definition is: “The belief that men and women should have equal rights and opportunities. It is the theory of the political, economic and social equality of the sexes.”

Because the reality is that if we do nothing it will take 75 years, or for me to be nearly a hundred before women can expect to be paid the same as men for the same work. 15.5 million girls will be married in the next 16 years as children. And at current rates it won’t be until 2086 before all rural African girls will be able to receive a secondary education.
 

Byxor här / T-shirt här (adlinks).

Här hemma firar vi med att jag fick välja middag så ikväll ska det tändas ljus och ätas tacos.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Jonna

    Lyssnade på avsnittet ”Woman” för tredje gången igår ute på en långpromenad i det fina vinterväder. Vet inte vad jag ska säga men WOW vilket avsnitt det är!! Så otroligt grymma ni är, blir så inspirerad!
    Avslutningslåten kan vara den finaste jag hört. Vad heter den?

    Fortsätt vara precis som du är, för du är grym!! <3

Och så var man hemma i Manchester igen.

Och så var man hemma i Manchester igen. Jag har faktiskt lite semesterblues idag. Jag stängde av alla notiser på min telefon och öppnade Whatsapp en gång under hela resan. Instagram uppdaterade jag men jag la upp bilden och sedan lät jag det vara. Befrielsen. Insikten i vilken tid det tar att alltid vara tillgänglig. Jag har just nu 30 konversationer på Whatsapp att ta tag i och 45 mail. Dessutom en del viktiga missade samtal som ligger där och lyser rött på telefonen. Jag fick mersmak i Paris, att bara vara i nuet med Victor och inte bry sig om vem som försöker få tag i en eller att man måste få upp någonting här på bloggen. Att bara få vara. Jag vet ju att det bara är det här ”första dagen tillbaka från semestern” känslan (jag hopppas iallafall det) men att lägga ner allt med sociala medier har aldrig varit mer lockande och att leva ett annorlunda liv. Suga in livet. Det blev så tydligt när vi satt på en uteservering första dagen och jag försökte för mitt liv ta den bästa bilden på pastan jag hade beställt in. ”Jag ska göra tips i Paris på bloggen så jag måste få bra bilder”. Och så insåg jag när Victor bad mig att lägga ner kameran för tredje gången att han hade ju helt rätt. Där satt vi, solen lös i våra ansikten i Paris och det dracks champagne och åts hummerpasta. Och jag tog knappt in det, för jag var tvungen att ta bra bilder. Jag la ner kameran och i samma stund satt jag telefonen på flygplansläge, ingenting skulle få förstöra mer. Jag blir tillochmed ledsen när jag skriver det här. Hur sorglig den insikten kändes, sorg över att veta att det inte var första gången. Jag hade allt jag kunde begära i livet just den lunchen, men jobbet och det andra tog över. Och det kommer aldrig någonsin att få göra det igen.

Jag är nu hemma och har bestämt mig för att frånochmed nu alltid leva mer i nuet. Jag ska vara här och nu, resten får vänta. Att jobba med det här kräver väldigt mycket, bilder måste vara relevanta och jag måste uppdatera i stunden. Det är därför folk följer mig, men nu ska jag hitta mitt sätt att göra det på. Jag lever hellre livet på riktigt än att leva det halvt men iallafall få upp stunden på sociala medier. Jag lever hellre i stunden och riskerar att allting går lite sämre och lite långsammare för mina kanaler. Jag kommer inte längre komma hem från en semester och känna mig stressad över att ni än inte har fått se bilder från Paris, ni kan ju se lite på instagram och nu får det vänta tills i eftermiddag när kameran har laddats färdig. Ni blir ju inte irriterade över det, och även om ni hade blivit det så måste ju jag få jobba på det sättet jag vill och känner är bra för mig. Jag måste ändra hela min syn på det här tror jag. Måste landa i hur jag vill ha mina sociala medier. Det låter ju flummigt nu och är såklart svårt att förstå, jag vet ju knappt själv. Jag är ju också väldigt ny i den här världen och måste hitta mitt sätt att kunna jobba med det, jag vägrar se tillbaka på de finaste stunderna i livet med vetskapen om att fokuset låg på att ha bra dokumentation av stunden. Jag måste förändra någonting för att bli helt lycklig i mitt liv, jag känner det i hela kroppen.

Nu ska jag ta mig ut i snöstormen, jag behöver springa av mig lite energi innan jag ska ta tag i inkorgen på mailen.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Madelene

    Instämmer med alla som redan kommenterat detta inlägg!!! Du är så härlig och äkta! Du har så sunda tankar om livet, vill bara bli din BFF! ?

  2. Mary

    ❤❤❤Maja, your blog is fantastic, because you are a humble person and your blog really shows the wonderful person you are.
    Never forget that first, is you, your travels, your family … and only then is your blog.
    We will never put any pressure, the important thing is that it was an unforgettable trip for you and that you made the most of it !!!
    Thank you so much for your blog and for being the AMAZING person you are!
    Big kiss and a rest of a good day!❤❤❤

  3. Jonna

    Håller med varenda en här över! Det är precis därförjag läser din blogg Maja. Ingenting är framtvingat och allt kommer från hjärtat. Det är inte 3 outfits inlägg om dagen med sponsrade inlägg, inte en massa reklam/samarbetena som kommer varje dag. Du har en underbar blogg och du har rätt till semester lika mycket som vi alla andra har det. Och många stänger av telefonerna på semestern, varför skulle inte du göra de?? Rätta takter!! Keep up with ur good work girlie!

  4. Ellie

    Håller med alla kommentarer!! Du bestämmer själv hur mycket bilder du vill lägga upp. Du ska njuta på dina resor!!!! Du är bäst.

  5. Jessica

    Så himla rätt Maja! Fan vad jag gillar dig och din blogg, du e en sån förebild o förtjänar att endast fota och dokumentera det du vill/hur mycket du vill. Älskar att du är mer personlig och att inte allt är 100% perfekt utav det du visar. Tack Maja och keep up the good work i din egen takt och vad du blir glad av

  6. Elin

    Precis som de andra kommenterat! det är därför man älskar din blogg, för att du är så härlig och igenkännande och ärlig. vet inte hur många gånger jag suttit för att ta den perfekta bilden och sen blivit ledsen för att jag misslyckats och sen glömt att njuta. nej skärpning på oss alla! bara för att du har en stor blogg behöver du inte vara som alla andra ”perfekta” influensers! va bara dig själv, då kommer man aldrig lessna <3 kram!

  7. Mimmi

    Tror jag talar för alla när jag säger att vi följer dig för att du är du, och ingen kräver live-uppdateringar! Det gör absolut ingenting om du uppdaterar om den där middagen, eller vad det nu kan vara, i efterhand. Hellre, att du fortsätter i samma genuina spår som nu, kvalitet framför kvantitet helt enkelt.

  8. Cornelia

    Det är EXAKT detta som gör att man vill fortsätta läsa. Du är äkta och genuin och även om det kommer innebära färre inlägg från ex. semestrar så är det kvalité på det du gör och du har vår fulla förståelse. Samtidigt vill man ju självklart att du ska uppdatera 5 inlägg om dagen för att du inspirerar så jäkla mycket, men gör din grej till 100% så kommer du gå hur långt som helst!

  9. Agnes

    Du är så klok, att du väljer att prioritera på så sätt visar så fint om vem just du är. Det är ju därför man inte kan sluta läsa din blogg, den är på riktigt. Älskar det du gör och hur du resonerar. Prioritera alltid dig själv först. Kram

  10. Mathilda

    Du verkar så klok Maja. Vi läsare finns kvar här när bilderna kommer, ingen press 🙂 Därför vi gillar dig ju, för att du är äkta.

  11. Maria

    Det är ju dessutom det som gör att jag läser din blogg. Att den inte är ”perfekt”. Alla de där proffsiga bloggarna (nu säger jag inte att din är oprofessionell) känns så urvattnade och tråkiga. De lägger upp bilder och text för att de ska. Deras bilder på perfekt inredning är ju dessutom så lika varandra att man blir trött. Ett tag hade alla den där rutiga mattan som de köpt på ellos (undrar varför alla helt plötsligt insåg att ellos var da shit) och klongvasen, som ju egentligen är jättefin står fortfarande stadigt på ett marmorbord med snygga böcker. Nä, lägg upp dina bilder som faktiskt visar hur du har det. Skriv om hur du har det och vad du känner för. Det är så mycket roligare och vettigare. Tycker jag.

Visa alla 13 kommentarer