Maja Nilsson Lindelöf
Kategori

Barn & familj

Kategori
Vi försöker vara relativt duktiga med rutiner just nu (vill ni läsa mer om det?

Vi försöker vara relativt duktiga med rutiner just nu (vill ni läsa mer om det? Jag kan tycka att det är lite svårt ibland det där att balansera bloggen som den var förr och inkludera min nya favoritperson utan att jag ska bli en mamma-bloggare) hur som helst, rutiner, och en av dom är att såklart, att bada. I början testade vi att bada med honom i vårt stora badkar men det gillade han inte alls, så vi testade hans lilla badkar som han ÄLSKAR. Så där ligger han och somnar i princip alltid, så gulligt.

Jag tyckte att det var svårt med produkter till honom då i princip alla från mataffären var på tok för starka i lukterna och kändes inte alls bra för hans hud. Han fick mycket utslag och knottror av alla oljor och tvålar så jag letade efter någonting mer enkelt för honom, något mer naturligt. Och jag måste bara tipsa om Estelle & Thilds produkter. Vi missbrukar framförallt deras olja varje dag och på en gång lägger hans rodnader och knottror som han kan få under dagen av vad jag antar allt möjligt. Framförallt gillar jag att det inte tar bort bebislukten som alla andra gjorde, utan det är produkter utan doft vilket jag älskar. Till kroppen i badet använder vi deras kroppstvätt och just nu behövs ju inte så mycket schampo men SNART! Tips!

Inlägget innehåller adlinks.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Ida

    Jag läser jättegärna fler ”barnrelaterade” inlägg. Ditt sätt att skriva och uttrycka dig om både graviditet, känslor och livet har hjälpt mig massor och tror att det kan göra det framöver också. Är själv beräknad om en månad och jag kan säga att mycket av det du skrivit i din blogg har fått mig att förstå att jag är ”okej”, att vad som än väntar är okej och jag känner mig PEPPAD.

  2. Maria Pettersson

    Finaste Maja! Födde en son den 27:e mars så därför älskar jag såklart att läsa i läggen om er vardag med den nya favoritpersonen! Känns konstigt om du skulle skriva om smink och kläder bara då det finns ett nytt intressant ämne i livet <3 Lycka till med resan till Sverige. Stor kram

  3. Sofia

    Tycker absolut du kan skriva fler såna inlägg!! Jag har inga barn, är inte gravid och planerar inte att bli det närmsta tiden, MEN jag läser gärna!! Jag följer dig för att du är DU, för ditt sätt skriva och bilder. Det är klart att du ska inkludera din nya favoritperson <33333

  4. Lena

    Leser gjerne mer om din nye hverdag, følger deg for at du er du<3.. og da blir det en naturlig del for deg å skrive om tenker jeg 😊

  5. Hanna

    Gärna mer såna här inlägg! Älskar att dina inlägg aldrig är dömande och inte heller innehåller pekpinnar till andra mammor utan bara den ärliga verkligheten. Har en tre månaders kille här hemma och märker hur lätt man blir påverkad av de man läser och känner sig som en ”sämre” nybliven mamma, men aldrig här inne.

    Är dessutom så nyfiken på hur stor Ted Louie är nu? Du är grym!

Visa alla 19 kommentarer
Jag sitter as we speak med en bebis vid tutten och en man sovandes bredvid mig, eller åtminstone när jag börjar skriva det här inlägget, och jag tänkte dela med mig av min förlossningsberättelse för er.

Jag sitter as we speak med en bebis vid tutten och en man sovandes bredvid mig, eller åtminstone när jag börjar skriva det här inlägget, och jag tänkte dela med mig av min förlossningsberättelse för er.

Vi fick ju en planerad igångsättning. Det stod mellan två datum beroende på hur mycket han skulle växa den sista veckan, i magen hade han ju inte alls växt sista veckorna så därför ville läkarna ta ut honom tidigt. Antingen en vecka från vårt möte med doktorn eller tio dagar. Tisdagen eller lördagen. Läkaren ville att jag skulle gå till vecka 37 och därför var målet lördagen. När vi åkte från vår läkare den där tisdagen så bröt jag såklart ihop i bilen. Allting blev så märkligt efter det beskedet. Vi trodde att vi åkte in på en rutinkontroll, jag berättade att jag hade haft lite ont i magen och att det kändes som om att saker och ting var på gång och förväntade mig att läkaren glatt skulle säga att jajjemen, nu har saker och ting börjat. Men så blev det ju helt andra besked. Så chocken var stor när vi åkte därifrån. Massor med känslor och tankar. Hur min graviditet snart skulle ta slut, att jag nu inte skulle få en ”naturlig förlossning” och framförallt att lilleman inte mådde bra. Jag brottades även med mycket tankar om just en igångsättning, jag hade hört så mycket negativt om det och tänkt att det absolut inte var någonting jag ville göra. Så det blev jobbigt för mitt huvud att tänka om, att tänka positivt.

Efter det väntade som ni vet märkliga dagar som var väldigt jobbiga för oss men sen la sig allting. Det blev okej. Den nya verkligheten hade vi accepterat och nu var det bara att tänka om. Att njuta av den sista tiden och att tänka positivt.

Jag blev ju väldig orolig dessa dagar så vi åkte in till sjukhuset flera gånger för att kolla bebisen, jag fick för mig att han inte rörde sig som han skulle och att vattnet hade gått. När vi åkte in sista gången bekräftades det att igångsättningen skulle starta på lördagen och att vi skulle planera efter det. Så där satt vi hemma och visste om, att om fem dagar, är vi föräldrar. Så märkligt och konstigt. Vi gick runt här hemma (Victor hade ju som ni vet tackat nej till landslaget och han fick ledigt av sin tränare i United) så han rådde om mig, vi packade väskan, la pussel och vilade upp oss med serier. En magisk stund i livet. Helt klart dagar jag alltid kommer att se tillbaka på med så mycket kärlek. Våra nära och kära visste ju om vad som var på gång så det var som om att vi delade den här stora hemligheten om att han snart skulle komma till oss här i världen. Minuter kändes som timmar och tisdagen, onsdagen och torsdagen kändes som månader. Men sen blev det äntligen fredag. Dagen innan det största i livet skulle sättas igång.

Medan jag låg i soffan och åt godis och mös stod Victor och stekte pannkakor till den stora dagen <3.

Vi var hemma hela dagen. Jag låg i soffan från morgon till kväll och Victor lagade matlådor till BB, packade det sista och så åt vi massa mat för att ladda upp. Pirret. Kärleken som låg i luften. Spänningen.

Jag har alltid undrar hur det känns att veta när man ska föda barn (planerat kejsarsnitt eller planerad igångsättning) och trott att halva grejen är att inte veta när det ska ske, vilket såklart även det är MAGISKT, men jag är väldigt glad över hur det blev för oss för den känslan vi fick var så kraftfull. Som dagen innan julafton när man är åtta år, fast såklart så ofantligt mycket större.

Det var jag och Victor, mot hela världen, i vår bubbla. Vetandes att om max några dygn är vi tre i familjen.

Lördagmorgon <3

Så blev det lördag. Alarmet ringde (okej jag hade redan vaknat vid fyra och kunde inte somna om förrens någon timme senare låt oss vara ärliga) men där vaknade vi, jag tog en dusch, tvättade håret, smörjde in mig medan Victor packade det sista. Vi pratade med låga röster, fina röster till varandra. ”Älskling, nu packar jag ner nyponsoppan här”, ”Okej älskling tack”. Haha. När jag tänker på den morgongen ser jag bara ett rosa moln, av kärlek, förhoppning och längtan. Ett minne jag kommer att älska föralltid.

Vi kom in till sjukhuset, fick vårt rum och vid 09.00 var det dags. Nu ska jag alltså skriva en förlossningsberättelse utan att veta några medicinska termer men jag får skriva på mitt sätt, och ni förstår säkert ändå. Jag fick ett hormon i pillerform helt enkelt upp till livmodern som skulle sätta igång allting. Skulle det inte göra sitt skulle jag få ett nytt sex timmar senare. Under den tiden spelade vi spel, jag vilade, vi åt lunch och tog det lugnt. Sex timmar låter som en väldigt lång tid men det gick undan, helt plötsligt var klockan 15, en ny kontroll gjordes där det visade sig att ingenting hade hänt så jag fick ett nytt piller. Och sen, en timme efter det andra pillret, framför Sverige-matchen, drog helvetet igång. Nej jag skojar, eller nja faktiskt inte. Min livmoder fick en chock av hormonerna och trodde helt enkelt att den var i förlossning. Så där låg jag, med värkar, lustgast och trodde att NU HÄNDER DET, VAMOS. Jag laddade ner en app som mäter värkar och jag var så glad över att se hur tätt värkarna kom, helt ovetandes om att det inte var normalt att ha så många värkar. Efter nästan två timmar av konstanta värkar (nu pratar vi mellan 8-10 värkar inom 10 minuter) och efter att jag hade proppsat på att jag inte behövde bedövning så får jag förklarat för mig att min kropp lurar mig och TROR att den är i förlossning fast jag i verkligheten inte alls är redo. Jag var enbart öppen 1 cm och inget vatten och ingen slempropp hade gått. Jag som tänkte att nu är det bara en tidsfråga innan dom ber mig att krysta he he. Här är klockan 17.00, Ted Louie kom 07.03 :))))).

”Maja, it is at least 12 hours left, you need to take something to have the strength to get through this”. WHAT????????

Då bad jag om allt jag kunde få. ALLT. ”Give me anything”. Herregud jag har aldrig mått så dåligt. Jag hann inte andas innan det var dags för nästa värk, och att få höra att det är en evighet kvar kändes fruktansvärt. Orimligt. Som någonting jag aldrig skulle klara av. Minns att jag hörde den där jäkla maskinen som hade koll på värkarna och hur pipandet alltid eskalerat när värken sattes igång, minns att det var tyst i bokstavligen två sekunder innan den började ticka på igen för att mäta nästa värk.

Sen väntar som en mörk bubbla. Timmarna kändes som år och samtidigt som minuter. Jag har ingen tidsuppfattning överhuvudtaget och jag fick fråga Victor om hur allting gick till nu när jag skulle skriva detta för jag har ingen aning (har inte fått en förlossningsjournal). Jag fick dels lustgas såklart men även en drog i drop som gjorde att jag vilade under alla dessa värkar som kom konstant. Victor berättade hur jag låg helt utslagen trots att monitorn visade hur värkarna kom och gick. Som en klubbad säl. I flera timmar låg jag bara och sov i princip medan min kropp försökte slappna av. Efter det fick jag epidural, dock så tog den bara på halva kroppen, så när värkarna kom blev smärtan nästan dubbel eftersom att det bara kändes i halva magen, otroligt märklig känsla. Jag minns hur jag satt på britsen mitt i natten, lamporna tändes och hur jag behövde sätta mig upp på britsen. Och narkosläkaren stod där som en mupp och pratade långsamt om alla andra alternativ som fanns när jag i nästan panik och desperat bara ville ha någonting som hjälpte mot smärtan. Och han pratade så långsamt att även Victor blev provocerad, även under värkarna fortsatte mannen prata och försökte förklara alla risker med att ta epidural igen. ”I DON`T CARE JUST HURRY UP PLEEEASE”. Den mest opedagogiska mannen jag har mött som absolut inte borde jobba med att ge kvinnor i förlossning sin bedövning. I efterhand har vi skrattat hur bisarr situationen var där 02 någonting i ett tänt rum och jag nästan gråter av smärta och hur mannen står där helt ostressad och lugn, på gränsen till sadist (jag överdriver inte). Men tillslut fick jag någonting i drop som tog mig till sjunde himlen. Herregud, jag vet inte om man får säga det men det var magi. Jag var i en annan värld. Jag fick trycka på en knappt när värken började dra igång och jag fick som shots av drogen var tredje minut, Victor berättade att jag i perioder bara tryckte och tryckte på knappen för att få i mig mer och att han pedagogiskt fick säga ”älskling, det är två minuter kvar tills du kan få igen”. Hahahahah, alltså om vi hade detta på film, det hade varit världens roligaste film. Som jag mådde dessa timmar, oj oj oj mina vänner.

Tidigt på morgonen öppnades jag från två centimeter till nio på en kort stund och då var smärtan olidlig (antar att kroppen slappnade av ordentligt när jag var i sjunde himlen timmarna innan). Vid två tillfällen under natten blev det lite kritiskt och man fick göra blodprov för att se om det fick bli akut kejsarsnitt (sista gången skrapade dom i TLs huvud för att få blodprov och minns att hon sa att han inte hade något hår), det blev en sådan morot och minns att Victor stod bredvid sängen och upprepade det. ”Älskling han har inget hår, jag sa ju det”. Det blev verkligt allting (nu hade han ju hår men barnmorskan kan inte ha känt det då) . Att förstå att det faktiskt var någon där inne som skulle komma ut. Hur som helst, i efterhand såg man att han hade navelsträngen runt halsen och därför sjönk hans hjärtljud ibland.

Det jag minns sen är att vår läkare kommer in, kollar läget, väcker mig lugnt och säger att nu är det dags. Nu ska du krysta. Under natten hade jag bett Victor lägga upp hans lilla overall och mössa på soffan framför sängen och nu blev det återigen som en helig stund. ”Nu kommer han älskling” sa Victor och framför mig såg jag hans lilla mössa. Ted Louie skulle komma nu. Jag krystade i tio minuter, jag hittade tekniken väldigt fort och tyckte inte alls att det var svårt. Och sen sa det ploff, och sen var han där. Och vi bara grät. Där var han. Vår Ted Louie som vi har längtat efter så länge.

Det var den vackraste stunden i livet.

Han var så lik mig de första timmarna. Det var nästan obehagligt haha. Det var som om att en mini-Maja låg där och stirrade på mig. Vi bara grät och skrattade, han låg på mitt bröst lugn och tyst och bara tittade på oss. Som om att han funderade på vart i hela friden han hade hamnat. Victor la sig i sin soffa, och jag antar att luften gick ur honom för när Teddis var en kvart gammal så somnade Victor och sov i två timmar HAHAHAH. Det var en tuff natt för honom också ju. Men han var världens bästa stöd och jag vet inte hur jag skulle kunnat klara av den där natten utan Victor där. När han bara sprang iväg och köpte lite snacks under dagen fick jag nästan panik över att han inte var där så jag kan inte alls föreställa mig en helt förlossning utan honom, usch vilken tanke.

Sju timmar gammal och redo för att åka hem<3

Ted Louie var 47 cm lång och vägde 2.8 kilo när han kom ut däremot funderar vi faktiskt om om dom kan ha vägt han fel. Förra veckan vägde han 2.5 och sist vi vägde honom 2.8 kilo och då ser man att han är betydligt större än vad han var när han föddes, nu börjar äntligen kläderna passa vilket dom inte ens var i närheten av att göra första två veckorna.

Det var min historia. Och jag som var så positiv innan och skulle göra allting så naturligt som möjligt, tji fick jag. Det känns som om att allting som kan gå fel gick fel men jag gjorde det och jag skulle göra om det imorgon igen. För även om det var så otroligt jobbigt så var det det finaste jag har varit med om i livet. En otrolig upplevelse. Häromdagen hade vi tillochmed möte med en barnmorska och hon frågade hur förlossningen var, varpå jag svarade ”Very good, it was amazing” och Victor ba äh Maja, har du slagit i huvudet eller. Men det är väl så, man glömmer ju bort hur tufft det är då belöningen är det vackraste man kan få.

Första natten hemma <3

Att föda barn är det häftigaste jag har varit med om någonsin. Och att få föda ut Ted Louie och att få bli hans mamma är det bästa som hänt mig i livet.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. My

    Så fint och ärligt skrivet! Kan du inte också va ärlig som du är på ditt sätt med hur man mår efteråt också. Känns som att man ibland är ensam kring hur man mår och känner sig. Är livrädd för känslan efteråt med min ångest att jag inte ska känna mig som mig själv. ❤️❤️

Visa alla 107 kommentarer
Han heter Ted Louie!

Han heter Ted Louie! Det hela började för flera flera år sedan och vi hade bestämt oss för att får vi en dag en son, då ska han heta Louie. Sen blev det Sveriges mest populära namn 2017. Jaha nehe, tråkigt. Ted då? frågade jag. Nej sa Victor. MEN VÄNTA, NU VET JAG VICTOR!!! VI SÄTTER IHOP NAMNEN!! TED LOUIE??!!!! Nej, sa Victor. Aldrig. Min son kommer inte att heta Ted Louie.

Så på nästan skämt har jag fortsätt att säga Ted Louie under flera år, och då antar jag att det växte på Victor. Han har ju trots allt hört det till och från i kanske tre år nu. Våra familjer har vetat om namnet i flera år och när vi fick reda på att det var en pojke då fanns det inget annat alternativ. Ted Louie. Utan mellannamn. Ted Louie Nilsson Lindelöf. Hans farbröder kallar honom för TL och jag för Teddis. Min älsklings-Teddis. Sen kanske han kommer vilja slå oss när han är stor, att ha två efternamn är jobbigt nog, nu fick stackarn två förnamn också.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Alva

    Sååå fint och gulligt namn!! Hade faktiskt gissat på just detta namn, enda sedan jag hörde Sanna och Johns låt till er💕

Visa alla 64 kommentarer
Bebiskläder är ju livets grej, åh det är så mysigt och nussigt.

Bebiskläder är ju livets grej, åh det är så mysigt och nussigt. Jag får inte nog. Går runt varje dag och tvättar någonting, pillar lite i hens garderob, viker små cardigans som är lika stora som min handflata typ. Njuter av den här tiden. Så magiskt att jag får köpa och vika barnkläder till mitt första barn som snart är här.

Här kommer lite inköp jag har gjort, ni frågade på instagram så här kommer det!

Cardigan / Byxdress / Strumpor

Tights med jordgubbar

Grå stickad byxdress (på rea nu)/ Beige byxdress

Byxdress

Inlägget innehåller adlinks!

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Ellen

    Så mycket fint! Vill tipsa om I dig denim, dom har såå mycket fina och lite coolare barnkläder i toppen kvalite!

  2. Anna

    Nu är det ju dock helt och hållet klart att ni får en tjej!<3 En mini-Maja, näääääe vad gulligt<33 Grattis!

  3. M

    Om du inte vill visa könet på er bebis kanske du inte skulle lagt upp dessa bilder.. de skriker nämligen flicka.. ingen tvekan längre

  4. Ole Morten Talberg

    Hei😊 jeg er United fan. Men det handler ikke om det. Du kom opp på sportsnyhetene på tv2.no. Ang din fødsel.. jeg har full respekt for deg og din familie. Og gratulerer med barnet som er på vei! 😍 All lykke til dere😍 Men vær så snill å slutt å syt! Unnskyld for språket! Men du vet ikke hvor godt du har det virker det som! Det finnes så mange som ikke engang har mulighet til å kjøpe en ny seng til barnet sitt. Og du har bestilt 3 madrasser!? Wtf. Tenk på alle de som ikke har madrass engang. Vær så snill😊 Vær litt mer ydmyk😍 Ønsker dere alt godt i fremtiden🤩

Visa alla 11 kommentarer
Planen var att blogga och jobba massa igår men efter spa och ett besök hos läkaren så gick musten ur mig så jag låg i sängen redan vid 18, somnade vid 20 och vaknade nu vid 06.

Planen var att blogga och jobba massa igår men efter spa och ett besök hos läkaren så gick musten ur mig så jag låg i sängen redan vid 18, somnade vid 20 och vaknade nu vid 06. Oh well, så kan det gå. Jag vet att jag bara är gravid i vecka 36 men det känns som vecka 42 vissa dagar.

Mitt mående: Jag mår bra men är trött. Börjar bli orolig, känslig och det är många tankar i mig samtidigt som jag är inne i en eufori av att det snart är dags och njuter av att hemmet börjar bli i ordning. Men faktumet att jag lever tillsammans med ett fotbollsproffs har slagit mig och det gör mig känslig och ledsen. Man får ofta höra att man är lite orolig att mannen inte ska vara hemma och att jaaa det är vad man har att förvänta sig som fru till en idrottsman, ”hinner han till förslossningen?” är en vanlig fråga som jag har insett nu är helt sjuk, att det ens är ett alternativ. Känns omänskligt. Det finns ingenting i världen som skulle vara viktigare än min förlossning av vårt barn och att det här ens är frågor vi behöver planera efter känns tufft för mig, finner ingen prestige i det överhuvudtaget och vill typ skjuta alla män i hela världen som har prioriterat någonting annat än att vara med sin fru på sin förlossning. Skamligt och pinsamt.

Att vi behöver se över hans schema och diskutera alla möjligheter beroende på vilket LAND han kommer att befinna sig i när jag är här ensam höggravid. Jag vill gärna tro på kraften i min kropp och att bebis känner när pappa är hemma och inte men jag är orolig. Och det gör mig ledsen, hela situationen faktiskt. Har överlämnat så mycket praktiskt till Victor så som vägen till sjukhuset, numren till läkarna, matlådorna som ska fixas och vattnet som ska packas ner i kylväskan. Det skulle bli för mycket (och vilken kvinna som helst) att göra det här ensam. Och jag kan såklart ringa hit mamma eller en vän, men det handlar om att jag vill göra det här med Victor, min man och pappan till barnet, inte med någon annan. Skulle han inte vara med skulle mitt hjärta gå sönder.

Mina hormoner: Sådär. Allt går mig lite på nerverna om jag ska vara ärlig. Har börjat skriva fyra fem inlägg här inne som jag inte har publicerat för att dom är för provocerande. Stör mig på människor, gråter över allt och känner mig less. Känner mig ledsen, glad och arg på samma gång.

Mina cravings: Allting har tagit lite stopp. Är inte så hungrig eller sugen på någonting egentligen? Isåfall frukt. Och så är jag törstig, vill bara hälla i mig vatten konstant.

Min vikt och kropp: Tung. Nu har det liksom slagit till. Jag är inte så svullen men det är som om att jag har gått upp fem ytterligare kilon på bara en vecka. Magen har gått från att vara normal till att bli gigantisk. Jag kan knappt röra mig ibland och att ta mig upp från vår nya låga soffa är typ omöjligt. Känner mig svag och trött.

Övrigt: Jag har ont i magen, konstant. Som mensvärk och kramp. Den spänner och spänner. Vaknar på nätterna av att jag drömmer att någon sitter på magen för att det gör så ont. Härom natten trodde jag att Victor i sömnen kramade magen på tok för hårt så jag vaknade av att inse att nej, det bara är magen som jobbar av sig själv. Som en konstant molande värk. Och bebisens rörelser har börjat göra ont, som om att hen nästan är för stor nu. Det gör verkligen ont ibland när hen förlyttar sig där inne och häromdagen fick jag putta till bebisen för att det gjorde så ont. Och magen har sjunkit rejält. Och jag vet inte om jag får för mig, eller om det är någon som kanske vill titta ut snart. Och om inte så gör det mig lite nervös att jag ska må såhär i en månad till faktiskt. Känner mig lite svag om jag ska vara ärlig.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Emma

    Heier på deg, Maja! <3 Tenk, 4 små uker igjen til du har den lille i armene dine! Jeg er sikker på at babyen kjenner av hvilket tidspunkt det er ok å komme, når både mamma og pappa er hjemme<3 Jeg tror hen kommer dagen når Victor er ledig (dagen efter en match). Håper de siste ukene går fort! Stor klem<3

Visa alla 83 kommentarer