Det kommer och går, det där värkande hjärtat man får samma sekund som man blir mamma. Paniken över att tiden går för fort. 

Ted Louie är två år nu och jag har nog aldrig varit mer kär i den där lilla människan. När man sitter hemma med en nyfödd, eller när man inte har barn alls så tänker man ju att det gulligaste som finns är ett litet spädbarn och att barnen aldrig blir så söta som första tiden. Och man tänker att tvååring är en stor heffaklump som springer omkring och är lite jobbig. Men ack så fel man har (tycker iallafall jag).

Alla åldrar och faser är otroliga och att få vara mamma och att se ens barns utveckling är den vackraste gåvan i världen. Men denna åldern är helt klart min favorit. Varje dag skrattar vi här hemma, han är så gullig att jag inte kan få nog av att pussa hans kanske lite för runda kinder. När han säger help please mamma HOPPAR mitt hjärta bokstavligen till och när han härmar Victor likt en papegoja får jag nästan tårar i ögonen. Häromveckan beklagade sig Victor över någonting och sa ”ÅH jag orkar inte” och la huvudet mot bordet och en sekund senare ser man Teddan mumla något som låter som ”orkar intee” och lägger huvudet mot bordet. Det är så otroligt underhållande och häftigt att se.

Helt plötsligt har man inte ett litet barn hemma utan en liten människa. En liten människa som har kommit till tack vare oss. 

Det händer någonting i en när man får se en oförstådd liten bebis växa till någon som har sin egna röst. När han sätter armarna i kors vid matbordet, puttar bort sin tallrik med mat och säger ”no mat Mamma, nooo mat mamma” vill jag liksom krama ihjäl varelsen. Eller när jag försöker pilla bort snor ur hans näsa och han tittar surt på mig, tar upp fingret och mumlar noo mamma och går till Victor istället. Eller när han smyger upp till en och viskar ”glaaaass” i ens öra i hopp om att det nog ändå är fredag trots allt. Min hjärna klarar inte av hur GULLIG han är och jag kan skriva en hel novell om saker han gör just nu. Varje dag nya upptåg och nya upptäcker. 

Idag när jag lämnade av Ted Louie på förskolan vid nio började jag gråta. Han sprang in i sin nya Teddy-jacka, vinkade och ropade Byee mommy och där stod jag, med hela dagen framför mig och mitt barn var överlycklig över att få vara på förskolan, utan mig och med sina kompisar istället. 

Tiden går för fort. Och det är ingenting man kan ta till sig förrens man själv har barn. Jag tror verkligen inte det. Men minst en gång per dag sticker det till i mitt hjärta för att jag vet, att jag en dag kommer att se tillbaka på just dom här dagarna, och önska att jag fick ha den där sprudlande tvååringen bredvid mig igen. Haha jag gråter när jag skriver detta, det är en sån dag idag. 

Min lilla älskade fina Ted Louie. Så ömsint, snäll och iakttagande. Smart och klipsk och samtidigt så busig och skrattig. Må han aldrig sluta HOPPA upp ur soffan när han hör en bra låt och ropa DAAANS och dra oss alla upp för att stå bredvid honom och dansa. Jag vill frysa den stunden och kunna uppleva den om, och om, och om igen. Jag vill stanna tiden. Och ha det såhär ett tag nu. Jag vill hinna njuta av utvecklingen som sker nu och inte hoppa direkt till nästa nya grej han har lärt sig och glädjas över det. Jag vill inte att han ska lära sig dansa ordentligt, utan jag vill att han alltid ska stå där och ”dansa” på sitt lilla tvååriga-vis.

Jag vill stanna tiden. Men det kan jag inte. Så istället hämtade jag honom lite tidigare idag, och så gick vi ut på stan och fikade tillsammans. Bara han och jag. En sak jag lärt mig är att den här känslan inte kommer att försvinna, och att det enda jag kan göra för att lätta den är att verkligen vara i nuet. Lägga undan mobilen, och vara med Ted Louie. Det gör att det går att hantera känslan lite bättre iallafall. Får mig att känna att jag suger ur det sista ur varje sekund tillsammans med honom. Och det får mig att känna mig trygg i att jag inte kommer att se tillbaka med sorg senare i livet.

38 kommentarer

  1. Jaha då sitter man här med tårar i ögonen 😭 så fint skrivet!!!! Och jag relaterar så himla mycket, trots att min lille kille bara är tre månader. Älskar att se han utvecklas med varenda liten ny grej men vill samtidigt stoppa tiden för jag vet att jag bara kommer hinna blinka så är han tonåring istället. MEN jag tröstar mig med tanken på att det bara blir roligare och roligare ju mer människa han blir ❤️

  2. Åh, spot on Maja, så känner jag också med min älskade, inte längre så lilla, varelse! Fick tårar i ögonen, vad fin du skriver. Kram <3

  3. Åh vet du vad det bästa är? ALLA åldrar kommer kännas så nu. Jag hade också mycket ångest över tiden med barn 1, men han är strax 5 år och han blir liksom bara mer fantastisk varje dag (går det ens???). Mini fyllde 2 år i tisdags och han är UNDERBAR men jag är lugnare nu, för jag vet hur mycket otroliga stunder vi har framför oss tillsammans. Om du diggar 2åringen ska du få se på kärlek när du ser din 3-4-5 åring. Wow. Alltså wow. Stressa inte över tiden, du förlorar ingenting- du vinner ny!

    • Alltså vad fint skrivet att man inte förlorar tiden utan vinner ny! Bra att tänka på när det känns som att det bara susar förbi och att man inte kan njuta tillräckligt!

  4. Min lilla kille är 2,5 månad. Grät så mycket när jag insåg att han har vuxit ur storlek 56 i kläder 🙈 Vill aldrig att han ska bli stor samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka på vilken liten person han kommer att utvecklas till ❤️

  5. Halloj!
    Underbart det du skriver. Som tur är kommer du att upptäcka att varje ålder är fantastisk. Att se dem utvecklas till mer och mer självständiga individer, att se dem flytta ut och längta hem t.ex Det är bra betyg till oss som föräldrar
    Ha en härlig helg
    Kram

  6. Så så fint skrivet, känner igen mig så mycket. Tack för att du delar med dig. Kram Maja ❤️

  7. OJ vilket inlägg, relaterar till 10000%. Haft så otroligt mycket tidsångest för min 15 månaders men gud vad allt bara blir roligare och roligare. Tack för att du lyfter detta, och på ett sätt skönt att se att man inte är ensam om dessa ibland stressande känslorna att man måste maxa precis allt och att det blir en prestation att vara mamma när det ska bara vara relation.

    KRAM

  8. Brukar aldrig kommentera och har inte själv barn ännu (förhoppningsvis i framtiden), men fick tårar i ögonen för att det var så fint skrivet <3

  9. Så fint och så sant ! Mina är nu 13, 9 och 7år gamla och jag känner fortfarande den där fantastiska känslan men den ändras med tiden ❤️ man bara njuter och älskar allt som gör. Det är lika varmt i mamma hjärtat när min 13åring går iväg till högstadiet, när min 9åring första gången gick hem från skolan på egen hand och min 7åring fortfarande vill sova i mammas säng, mysa i min famn när det äntligen är fredags mys ! Barn är fantastiskt, kärleken till sina barn är magiskt. Så mycket kärlek så lite ord för att kunna förklara ☺️🥰

  10. Oj, om jag grät innan vad gör jag då nu. Sitter och har precis tackat ja till förskoleplats till min dotter, hon är 8 månader nu och tänkt ska börja när hon är 1 år och 3 månader. Plötsligt blev allt väldigt jobbigt och man funderar på om det är rätt att börja då eller ej. Att man ska behöva ta dessa stora beslut så långt innan det ens är aktuellt känns omänskligt i Mamma hjärtat… 💔😩

    • Men hon kommer att älska det! Även om jag vet hur jobbigt det känns och det spelar ingen roll vad någon säger. MEN jag är helt övertygad om att TL är så utåtriktad, cool och modig tack vare förskolan och att han redan har börjat! Barn behöver andra barn ❤️❤️❤️ kärlek från en blödig mamma till en annan

  11. Den bästa beskrivningen jag läst på länge. Jag sitter här med min sovandes 10 månaders pojke i famnen och håller på att spricka av kärlek. Kloka tankar ❤️

  12. Så fint skrivet! Men jag tänker att det är bara för dig att gå igenom dina gamla inlägg om TLs utveckling, så kommer du förstå att det blir bara bättre och bättre hela tiden. Jag tror inte du skrivit ett enda inlägg om TL utan att säga att den åldern han är i nu är ”den bästa hittills” ❤️

  13. Åhh, sitter här och är helt gråtfärdig (är gravid i vecka 17 så extra känslig).. Du är en sån underbar mamma till Ted-Louie, känns som att du alltid har ork och tålamod! Så fint att se. Jag föder i september och har redan lite ångest för att lämna på dagis.. Kanske att jag då kommer förstå när mina egna föräldrar ser på mig och tänker ”jag kan inte fatta att min lilla dotter är 27”. Galet! Ha en fin helg <3

    PS. Hoppas på en vlogg snart (en bakvideo eller matlagningsvideo kanske?! :))

    • Åh så fina ord. Och JAG FÖRSTÅR dig dock så tycker jag att utvecklingen dom får via förskola gör att det är så värt det. Man gör det liksom för deras skull, igår lekte dom hela dagen med vatten och sopa och efter det hade alla dansat i ring till musik. TÄNK vad roligt det var för TL, mycket roligare än att vara hemma med sina föräldrar en hel dag. Så jag tröstar mig med det och det kommer du också att göra. Plus att man faktiskt då och då uppskattar lite egentid. STOR KRAM så spännande med bebis ❤️

  14. Åh <3 Mina tre grabbar är fantastiska men alltså det var nåt visst med tvåårsåldern! Så oförställt glada och nyfikna med glittrande ögon. Inga problem i världen och allt är nytt och underbart! Nu är problemen större, de är medvetna om att omvärlden kan såra och att kraven är höga. Högsta vinsten är inte längre att få gosa med mamma och de går inte att avleda ledsamheter med en pruttpuss.

    Jag läste en gång en bloggare som frågat en vän som fått sitt fjärde barn varför de valde att skaffa en fyra. Han svarade att hur skulle vi kunna leva utan en tvååring i huset <3

  15. Ååååh vad jag känner igen mig i allt du skriver. Min son fyller två år imorgon och jag gråter så mycket idag haha😅 stanna tiden !

    • Hahaha jag grät KONSTANT dagen innan Teddans födelsedag, min mamma visste inte vart hon skulle ta vägen. Stanna tiden!

  16. Grinar ihjäl mig. Har en 6 månaders son! Har haft det rätt tufft med höga skrik och tuffa kvällar å nätter, å dagar ibland. Men han är fan ändå bäst i världen!

  17. Ja inte trodde man att dom skulle kunna bli gulligare än när dom är en lite bäbis, men det blir dom ju😍 Vi har en som snart blir tre år och alltså, det blir bara roligare och roligare ju äldre han blir… Sen en liten på tre månader också och hon kan man ju äta upp också❤️

  18. Lisa Johansson Svara

    Min bebis är 16 dagar och jag känner redan att tiden går så fort! Strl 50 börjar bli litet 😭

  19. Vårt barnbarn Viktor fyllde 2 den 11 mars så han är nästan lika gammal som Ted Louie och jag känner igen allt du skriver. Du beskriver så fint hur denna tiden är. Man vill verkligen att tiden ska stanna, för nu är dom helt underbara trots att det kommer fler och fler nej. Att testa gränser hör ju till åldern. Lycka till i framtiden med familjen 🤗

  20. Cecilia Granqvist Svara

    Alltså nu rinner tårarna ner för mina kinder♥️ förstår dig precis!!! Var på 3-årskontroll med min Nils idag & hjärtat svämmade över & jag blev alldeles tårögd när han gjorde alla övningar & pratade med sjuksköterskan. Det här med att vara Mamma är så jäkla mäktigt & man önskar så att tiden kunde gå lite mer långsamt & man vill frysa så många ögonblick & spara i sitt hjärta♥️♥️♥️ nu blev det kanske lite svammel😂 Önskar er en härlig helg☀️♥️

  21. Det är är nog den finaste texten jag någonsin har läst🥺🥺💞💞🥰🥰😭😭😭😭❤️❤️❤️

  22. Så fint skrivet Maja. Relaterar så mycket. Har en 11 månader och tänker varje dag på av att njuta och att tiden går för fort. ❤️❤️

  23. Åhh… Då sitter man här och tårarna bara rinner 😢 känner precis som dig. Du skriver så otroligt fint Maja! ❣️ Jag längtar till att vara hemma hela sommaren nu med min snart tvååring och man. Ska verkligen njuta 🥰

  24. Hej Maja (och alla andra fina läsare här inne)

    Jag skulle vilja ha hjälp med att hantera avundsjuka (och kanske lite bitterhet).

    Jag, min bästa kompis, min kusin och min närmsta kollega blev alla gravida ungefär samtidigt i början av året (alla känner inte varandra men jag känner de alla). Jag mådde så dåligt i 10 veckor, kräktes och var såååå trött. Sen plötsligt en dag precis när jag skulle gå in i vecka 12 började jag blöda på jobbet. Åkte upp till akuten (själv pga Corona) fick reda på att jag fått MA, skrevs in direkt och fick mediciner som skulle hjälpa kroppen att ta hand om missfallet. Efter 1,5 dygn hade medicinerna inte fått ut allt utan jag fick opereras. 3 dagar senare fick jag en hemsk infektion i livmodern och dubbla antibiotika kurer (som slog ut mig). Allt blev så traumatiskt att jag knappt hann hantera att jag fått missfall, förrän nu 5 veckor senare.

    Och nu känner jag för första gången avundsjuka och bitterhet. Jag möter mina vänner varje dag som ”klagar” över gravidkrämpor och bara pratar om det och jag kan bara tänka på att jag skulle ta allt för att få fortsatt vara gravid. Jag är såklart såååå glad för deras skull men mitt hjärta går sönder när jag tänker på att vi egentligen skulle fått barn och varit föräldralediga tillsammans. Jag visar såklart inte för dem att jag är ledsen. Men vad ska man göra? Nu håller jag humöret uppe för all hela dagarna men känner mig så ledsen och irriterad på kvällen (min sambo får alltså ta smällen). Hur kommer man över det här?

    Kram till er alla!

    • Vill skicka en stooor kram till dig! En otroligt jobbig situation där du får vara avundsjuk tycker jag! Jag tycker också du får visa dig ledsen inför dem. Jag tycker också kan visa dig lite respekt och inte bara prata om graviditet osv när de vet vad du helt nyss gått igenom!
      All styrka till dig <3

Skriv en komentar