Hej Maja. Jag är gravid i v 12 och har mått ganska sådär. Känner mig nervös och orolig – mest för vem jag ska bli och hur mitt liv ska bli. Samt om jag är redo? Sen såg jag din youtube o hittade dina gamla klipp från V6-v13 o det var jätteskönt. Du pratade om sådana känslor och att det är mest det negativa man tänker på och hur känslorna kan svikta även om man också är glad. Tänkte bara fråga när skulle du säga att du liksom kom till ro och kände mer lugn oså och såg fram emot livet?Och hur känns det nu? Känner du: hur kunde jag ens tänka så?Tack för allt! Du är bäst!

Hej fina fina du. Och stort grattis till BEBIS! <3 Alltså ÅH jag slungas tillbaka till dom där känslorna direkt nu när du beskriver dina tankar. Jag minns pirret!! Hur det enda man kunde tänka på var lille bebisen i magen. Lyckoruset blandat med total panik och ångest. Jag grät och grät och vet att personer i min närhet faktiskt var fundersamma över om jag var helt säker på det här. Jag tror att det kanske beror på vem man är som person? Jag har alltid varit väldigt självständig, ensamvarg och även om jag har varit med Victor så har jag alltid varit ”fri” och att bli mamma skulle ju innebära att jag nu satt fast med någon. Medan jag har vänner som omfamnat graviditeten och varit sååååå lyckliga för det enda personen vill är att vara bara mamma. Så jag tror alltså att reaktionen beror lite på vem man är som person? Och det är okej!

Jag vet att just känslorna av panik la sig efter ett tag. När jag började känna av Ted Louie i magen, sparkar och när magen började växa så blev det mer verkligt och även kärleken för honom blev mer verklig. Det är svårt att älska en liten nöt som man inte ens känner av i magen. Men när det helt plötsligt är en melon som väcker en på nätterna så landar man mer i de moderliga känslorna, tyckte iallafall jag. Jag svävade på moln sista månaderna och var så himla lugn, harmonisk och lycklig. Och kunde inte vänta på att Ted Louie skulle komma ut till oss.

Sen kom han. Och det var livets bästa stund. Men även otroligt chockartat. Jag tror att jag har nämnt det förut men det var ju Victor som första dygnet ”tog hand om” Ted Louie. Jag vågade knappt röra honom för det kändes som om att han skulle gå sönder, och jag kunde inte förstå att det var MIN bebis.

Självklart har man ju panik när man sitter där med en nyfödd och man vet inte vad man gör men allt det lär man sig med tiden såklart. Första tiden med bebis var fantastisk. Däremot måste jag faktiskt säga det att det kom en till stor chock när han var runt sex, sju månader. När bebisbubblan hade lagt sig och nätterna inte längre var mysiga utan mörka timmar av icke existerande sömn. Jag minns att jag tänkte att det var så mycket jobbigare än vad folk säger haha. Så jag vill kanske bara flagga för det! För det gjorde ingen för mig. Att under första året kommer det vara lite upp och ner, och det är okej. Det är en sån otrolig stor förändring att bli mamma och en stor chock och man tror typ att allt har lagt sig efter två månader men det är typ då det börjar. Tycker jag!! Att vara mamma till en fem veckors är jobbigt men jag tyckte det var betydligt jobbigare med en 7 månaders. Och det kan vara skönt att vara förberedd på det. Men allt det la sig efter att han fyllde ett år, då kände jag att jag hade hittat min roll som mamma ordentligt.

Idag är jag ju så otroligt glad över den där människan och jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom. Däremot kommer det absolut stunder, speciellt nu, efter att ha varit inlåst så länge, där jag känner vissa dagar att, nej, fy fan idag orkar jag inte vara mamma. ”Idag hade jag gjort vad som helst för att få vara gamla Maja igen”. Och jag kan verkligen avundas mina vänner som kan boka resor (innan covid), gå på middagar och leva på utan att anpassa hela livet efter en liten. Jag tillåter mig att känna så sen vaknar jag upp dagen efter och ser den där ruffsiga ungen och så har jag glömt att jag ens kände så. Allting är okej tycker jag.

Omfamna känslorna och kom ihåg att allting är OKEJ och det kommer att bli bra. Att vara mamma är det bästa som finns i hela livet. Du har det bästa framför dig <3.

14 kommentarer

  1. Hej Maja,

    Jag lever med min sambo idag och vi båda har väl helt okej löner, typ ”medel” eller vad man ska kalla det. Väldigt ofta tänker jag tankar som ”tänk om vi bara skulle haft mer pengar då hade vi kunnat köpa det här, göra det här, inte behöva spara eller snåla in på annat”, vilket jag tycker har blivit lite jobbigt att jag tänker hela tiden just för att jag tror någonstans att jag skulle vara lyckligare om vi hade mer pengar. Du/ni har ju det väldigt gott ställt idag, men så har ju du inte haft det hela tiden om jag förstått det rätt. Jag vet ju att pengar är en frihet och att det skapar mycket möjligheter såklart. Men upplever du nu när ni har mer pengar att du typ är ”lyckligare” för att du kan köpa vad du vill eller att det kanske aldrig blir tjafs om pengar eller att ni inte behöver tänka på det på samma sätt?

    Kanske luddig fråga, men du har alltid så kloka svar och det vore bara intressant att höra hur du tänker.
    KRAM

    • Åh, har ibland funderat över precis sådana här saker ibland. Skulle också gärna vilja höra tankar <3

    • Hej fina!! Jag tror att det är viktigt att känna inåt i såna här lägen. Vad är det som gör att du känner att du behöver mer pengar? Behöver ni en större bostad eller är det så att det kanske bara känns som alla andra har det så gott ställt. Många personer man ser idag på nätet lånar till sin konsumtion, fina bilar, väskor o t.om resor. Är det viktigt för er och din trygghet med mer pengar om du verkligen lyssnar inåt? Isåfall kanske någon av er ska utbilda sig till något mer högavlönat ifall det känns bra? Jag tror dock i många fall att lyckan inte sitter där utan mycket studier visar också att när du väl har nått en viss nivå, ungefär en medel standard så blir inte allting över det mer lycka utan du vill bara ha mer och mer. Tänk dem som har fina båtar, åh nej grannen köpte än ännu större och då är dem genast missnöjda med sin för 15 miljoner.. du förstår det e komplicerat detta. Så mitt tips är verkligen att lyssna inåt och att ni som par diskuterar vad som är viktigt för er och för att ni ska må bra. Kram <3

  2. Detta inlägg lugnade mig <3 drömmer om att en vacker dag ha barn men är så rädd för alla de där känslorna, att jag inte kommer klara av det etc. Har aldrig hört någon annan i min närhet prata om det. Tack den som ställde frågan och för att du Maja gav ett så fint svar <3

  3. Tack för svaret! Mår så mycket bättre nu! Det är så skönt med att få höra verkligheten ibland istället för att alla andras liv är så himla perfekta och lyckliga för allt!! Jag känner mig så mycket lugnare med mina känslostormar! Och måste säga jag gjorde det redan innan för jag gick tillbaka på din youtube och kollade dina vecka för vecka och dom är det bästa som finns! Tips till alla ❤️❤️❤️

    • Hej Anna!
      Vill bara säga att jag kände exakt likadant som du! Jag hade längtat efter att få barn men när jag väl blev gravid fick jag fullständig panik och ifrågasatte allt. Nu när jag är gravid igen med mitt andra barn kom samma känslor, men de var så mycket lättare att hantera för jag kände igen dom och vet att det kommer lugna sig. Sen är det precis som Maja så fint beskriver det går upp och ner, och vissa dagar vill man bara få vara sig själv och inte bara mamma. Jag vet att jag tyckte sådana känslor var jobbiga i början och undrade om jag verkligen älskade mitt barn tillräckligt eftersom jag ibland inte ville vara mamma. Med det vill jag säga att du kommer känna alla möjliga känslor som mamma men det kommer att lugna sig med tiden. Om du orkar så rekommenderar jag att läsa lite om den psykologiska förändringen som sker när man blir mamma, alla appar och tidningar fokuserar så på det fysiska men den största förändringen sker i huvudet och hjärtat.
      Stort lycka till! att få barn är det mest fantastiska äventyr du kommer få vara med om❤

  4. Gravid i v 7 och är så orolig att det ska bli ett MA/MF. Annars är jag överlycklig över att få vara gravid men samtidigt lite rädd/nervös hur man kommer bli som mamma. Som du säger alla känslor är ok. ❤

  5. Wow! Gravid i v27 och det kändes som en sten släppte efter att ha läst detta. Tack ❤️

  6. Nej men verkligen Maja!! Jag känner exakt samma. Gick nästan och gömde min graviditet i början för jag var så osäker och rädd hur det skulle bli. Att bli mamma är det största och bästa som hänt mig men samtidigt så vill jag vara bara Emma ibland också och det är sååå okej att känna så. Att bli mamma innebär inte att man måste ge upp på allt, det är en add on som gör en så mycket starkare i sig själv och livet blir mer betydelsefullt men man får inte glömma bort sig själv i det. Det är lätt att göra det första året för man lägger helt plötsligt all tankekraft och energi på någon annan men kom ihåg att ta hand om er själva och se till att göra saker som man själv mår bra av också. Det är så viktigt och något jag själv tappade bort mig själv lite i första året. Och alltså wow kvinnor är ju verkligen en naturlig urkraft, vi behöver verkligen inte tvivla på oss själva som mammor <3<3

  7. Hej Maja! Du har pratat väldigt mycket om din högkänslighet och det har hjälpt mig så mycket att förstå mig själv då jag också är det. Jag skäms ibland för att jag blir så involverad och upprörd över saker som såklart är viktiga ämnen men som andra kanske inte hade haft samma reaktion över. Har du känt samma och hur accepterar man den sidan av sig själv? Och har man rätt att ”förvänta” sig av sin partner att den ska förstå alla sidor vad gäller HSP och att partnern ska läsa på om HSP? Vill egentligen bara höra hur du och Victor har det med det, om du ”förväntar” dig att han ska förstå dig och ta allt vad HSP kommer med? Jag och min sambo tjafsar inte ofta men när vi gör det känner jag att det blir mycket missförstånd om just det här, hur jag ser på saker och att han väldigt ofta inte förstår mig. Så summan av kardemumman, hur får ni det att funka utan missförstånd? Tack för allt fina Maja!

  8. TIll insändaren:
    Jag började följa Majas under min graviditet, då vi väntade ungefär samtidigt. Läs igenom allt Maja har, det fick mig att reflektera så sunt på min graviditet.

    Jag hade nämligen en graviditetsdepression. Jag blev totalt överväldigad av känslorna och låste in mig hemma, kunde inte gå ut, kunde inte gå till jobbet, kunde ingenting – om min partner inte var där. Att hitta positiva inspirationer (som Maja) hjälpte verkligen att sätta perspektiv OCH att få professionell hjälp. Jag fick gå i terapi som min barnmorska ordnade. Det var helt kanon. Det finns hjälp att få om det helt plötsligt blir för mycket <3

  9. Hej Maja och alla andra fina!
    Jag kommenterar aldrig vanligtvis, men nu kände jag att jag behövde få lite input från alla kloka här på din sida.
    Jag har varit tillsammans med min kille i 8-9 år. Jag har fast jobb, bra lön och en väldigt bra ekonomi. Jag är 100% redo för barn och har varit det i något år nu, vilket jag påtagliga gånger talat om för min partner. Det enda jag vill i livet är att vara mamma, och det har jag drömt om sedan för alltid! Han har däremot inget fast jobb just nu, och är inte heller redo än enligt honom. Vi har 2 gånger tidigare planerat för en tidpunkt då vi ska börja försöka, vilket har lett till diskussioner och tjafs då vi har fått planera om båda gångerna. Nu har vi återigen ”planerat” för att börja försöka om några månader, men på något sätt så får jag lite dålig känsla i och med att det känns som att jag forcerar fram något som han inte vill. Hur hade ni gjort? Jag älskar honom mer än livet, men jag vill verkligen bli mamma NU, helst igår. Däremot så vill jag att han ska bli lika glad och lycklig som jag den dag vi plussar…
    Please help!

    Tack för en helt fantastisk blogg! <3

Skriv en komentar