Maja Nilsson Lindelöf

God eftermiddag lördag! Jag har gått runt i pyjamas hela dagen, lekt med Ted Louie, jobbat, SKICKAT IN EN VLOGG, och myst. Och nu tänkte jag svara på lite frågor innan datorn stängs igen och jag ska ta mig ett bad.


Hej Maja! Sitter och lyssnar på gamla avsnitt av livet på läktaren (så himla bra podd på alla sätt, så ledsen att ni la ner men förstår er såklart), och känner att jag kan relatera till era liv på så många olika sätt. Jag lever inte med en idrottsman men med en man som lever för sitt jobb och sin karriär inom ett mycket välkänt företag i Sverige, vilket innebär både flyttar till olika städer i Sverige och en del ensamtid hemma för mig. Jag har en utbildning och ett fast jobb så jag är inte på något sätt beroende av min kille förutom att jag vill leva med honom såklart. Något som dock är ett av våra största problem i vårt förhållande är min känsla av att han tar mig för givet, att jag uppoffrar stora delar av mitt eget liv för någon annans dröm och att jag egentligen inte känner att jag får något ”tillbaka” för det. Jag planerar och håller koll på i princip hela vårt liv privat, jag fixar och donar i hemmet och bokar in mysiga weekends för oss att åka på. Det som gör mig ledsen är att jag inte känner att min kille gör samma saker för mig, att han inte anstränger sig för att jag ska tycka att det är ”värt” att göra såna stora uppoffringar som jag gör.

Är det något som du också kan känna ibland och hur har du gjort då? Jag har försökt prata med min kille om det här men jag känner mig inte förstådd, utan jag får till svar att jag valt att leva mitt liv med honom och då är det såhär.. jag känner ofta att han väljer jobbet före mig och att på nåt sätt förväntar sig att hans privatliv ska anpassa sig efter det. Hur gör du och Viktor för att du ska känna dig inkluderad i hans karriär, och inte bara bli överkörd och behöva anpassa dig till hans liv?

Tack för en väldigt klok och rolig blogg, stora kramar till dig och Ted Louie

Hej fina du! Åh. Usch jag fick en klump i magen av att läsa din kommentar. Jag tror att det är en svår balansgång mellan att flytta med någon, känna sig delaktig och med på tåget och att bara sitta i passagerarsätet. Jag har faktiskt turen att vara gift med en man som är en professionell fotbollsspelare (och allt vad det innebär med flytt och liknande) men som alltid har sett vilken stor del jag har haft med det här att göra. Även om han såklart skulle vara framgångsrik ändå, så är både jag, han och våra familjer övertygade om att jag har en del med saken att göra. Och det är fint. Och viktigt för vårt förhållande. Att det är ömsesidig respekt. Och det har de varit från start.

Victor har alltid förstått att hans tid är nu, men alltid pushat mig till att göra exakt det jag vill nu och efter hans kärriär, så är det min tid. Jag får bestämma vart vi ska bo, vad vi ska göra och liknande. Och nu, när vi i princip lever Victors liv, så är han även duktig att tacka mig för uppoffringarna jag gör, och lika duktig är jag på att visa tacksamhet för livet och äventyret jag får tack vare honom. Hade han däremot aldrig visat tacksamhet mot mig, hade jag nog dock inte varit så nöjd med situationen och absolut inte lika tacksam tillbaka. Precis som du skriver så har du din egen karriär vilket är så viktigt (tror jag) för ens självkänsla. Jag tror att det är viktigt med en tillhörighet för många människor (inte alla) (märker ni att jag är pk). Och därför är du inte beroende av honom, vilket han kanske nästan lite tror med tanke på hur han bara tar förgivet att du ska hänga med på tåget.

Jag tycker att du verkar vara väldigt klok och förnuftigt och förtjänar all kärlek i gengäld, få en spontanresa en helg, röda rosor en fredag eller någon som hjälper till med hushållet. Det är 2019, inte 1940. Så även om du har pratat med honom så tror jag och upplever genom din kommentar, att det här är mycket större än något du bara ”ska leva med”. En relation handlar om ömsesidig respekt, om kärlek och att man rår om varandra. Inte att en gör vad hen vill och den andra ska bara anpassa sig. Du har valt att leva med honom, inte hans jobb och det verkar han inte riktigt ha förstått.

Även om Victor har haft en stor match i ett annat land och kommer hem sent så förväntar jag mig fortfarande att vi delar lika på såväl sysslorna i hemmet som omvårdnaden om vår relation dagen därpå. Att han har haft en match är helt orelevant för mig och framförallt mina känslor. Och samma sak gäller ju när jag har haft ett stort jobb. Det är våra jobb, men vår relation är en helt annan grej, en mycket viktigare grej.

Det är viktigt att formulera det man känner, och gud vet att jag alltid måste prata och ventilera. Och har vi hamnat i en situation genom åren när jag har känt mig förbisedd eller tagen för given så har jag sagt det. Kommunicerat ut det flera gånger. Någon gång flög jag hem ett tag för att få distans till allting. Men skillnaden då, är att han lyssnade på mig och vi både gjorde förändringar för att båda våra liv inte skulle kretsa kring jobb och allt vad det innebär. Det är trots allt bara ett jobb. Och livet är för kort för att allt det andra ska bli lidande pågrund av det, ett jobb.

Alla förtjänar en fin partner, som gör små gester och rår om en. Och framförallt vill lyssna och vill göra en förändring. Och när man flyttar med någon sådär så förtjänar man faktiskt respekt för det. Hur kul hade dom haft dom där männen, när dom kommer hem efter en lång dag till ett skitit tomt hus med lite matrester i kylen och en dålig film på tvn. Helt ärligt nu. Du förtjänar credd, konstant. Och rosor. Och säg det till honom, att ditt liv tro det eller ej, inte kretsar kring hans jobb. Utan kring honom, och att du saknar just det, honom.

Relationer är så olika så egentligen vet jag inte vad jag ska svara för att det ska bli rätt, men främst så hade jag pratat med honom. Visa att du menar allvar. Och kom ihåg ditt egna värde och vad just du vill ha i en relation.

Massa kärlek.

Hej Maja!
Måste först och främst säga att du är en sådan fantastisk förebild för mig och många andra!
Blir alltid lika glad när du lagt upp något!
Nu till min fråga, finns det någon baktanke med Ted-Louies namn, syftar då på just Ted eftersom Victor spelar i Manchester UniTED hehe;)
Kram<3

Hej och TACK! Hahah NEJ GUD NEJ. Jag skulle aldrig döpa mitt barn efter ett fotbollslag, Victor kanske, men inte jag. Vi gillade namnet Louie, och jag gillade namnet Ted. Men båda namnen lät lite tråkiga var för sig så en dag kom jag på den briljanta idén att man kunde slå ihop namnen! Det var typ fyra år sedan och det har jag tjatat om varje gång barn har kommit på tal! Och sen kom han, och han var en riktig Ted Louie.

Hej fina Maja!
Jag sitter här med en två månaders bebis och är så himla nyfiken (och främst ute efter tips) på era sovrutiner för TL? När började ni försöka få in rutiner, hur, sov han hos er osv.
Hoppas på svar.
Kramar <3

HEJ! <3 OCH GRATTIS! SÅ MYSIGT. Jag har fått flera frågor om TLs rutiner och hur vi gjorde. Vi började strikt med rutinerna efter sommaren, så när han var fyra månader ungefär! Innan det kändes det lönlöst och svårt, speciellt eftersom att vårt liv i somras var så virrigt och att han fortfarande var så liten. Det blev även lättare vid den åldern eftersom att (iallafall här i England) det finns gröt till 4-månaders. Så vi började göra varje kväll likadan, gröt, ligga naken lite i gymmet, smörja in ibland bad, på med en ren pyjamas, släcka ner sovrummet, sätta på en vaggvisa i hans babymonitor och ge honom en flaska som vi balanserar på ett gosedjur (är vi i rummet tittar han bara på en och kan inte fokusera). Det gick väldigt fort och vi märkte att han mådde bra av rutinen så vi har fortsatt. Däremot har vi ändrat tiderna lite, så idag blir det gröt vid halv sex, sex och ner i sängen vid halv sju, tjugo i sju! Så idag går nattningen väldigt snabbt, han vet ju vad som väntar liksom såfort han ligger i sin säng och låten åker på. Han sover fortfarande i en sidecrib men hans spjälsäng kommer i oktober och då ska han sova i sitt egna rum! Just nu tycker vi att det är ganska så skönt att ha han nära eftersom att han fortfarande äter en liten skvätt runt 12 på natten! Lycka till och stor kram <3

Åh klänningen du har på dig när du är på afternoon tea, vart ifrån??

Gammal från Zara! <3

 

Hej Maja <3 Jag undrar om du skulle kunna göra ett inlägg mamma-dotter-relation? Hur man får den att funka så bra som möjligt, hur man kan lösa konflikter osv? Jag är 22 år och har bott med min mamma hela livet (varannan helg hos pappa när jag var liten) och tyvärr så blir det en del tjafs och vi kommer inte överens gällande en hel del saker, vilket vi båda tycker är jobbigt såklart. Det blir lite abstrakt att försöka förklara såhär, men jag hoppas du förstår. Kram

Hej! <3 och vilken bra fråga! Hmm, jag tror att jag och min mamma fick en riktigt bra kontakt när min bror blev sjuk. Innan var vi också vänner iochförsig, och jag älskade vardagarna med henne. Vi satt upp i huset vi bodde i och tittade på Big Brother, åt apelsiner och hon masserade mina fötter he he, varje kväll var likadan he he. Men efter hektiska år av att min pappa blev sjuk i cancer, sen skilsmässa på det och min brorr fick psykos så liksom valde vi nog att vara bästisar. För resten av familjen var liksom borta just då. Det var vi som var kvar av kärnfamiljen och för att klara av att ta oss igenom Albins sjukdom så valde vi varandra. Jag vet inte om hon håller med men så känner jag. Efter det har vi nog pratat om allt mellan himmel och jord. MEN det beror nog också på att vi faktiskt inte bor ihop, det är KLART att man tjafsar då. Att jag har blivit äldre och att min mamma bara är 52 år, och att vi, som jag sa tidigare, har varit med om en hel del tillsammans. Idag ses vi på ett mer ”vuxet” sätt. Äter en god middag och delar en flaska vin, går på stan och köper barnkläder eller tittar på en film i soffan. Det blir ju inget vardagsgnabb då som man har när man lever under samma tak. Sen har vi nog också accepterat att vi är olika och möter varandra i det. Och omfamnar dom sakerna vi har gemensamt eller är lika på. Så jag tror att det är ganska så naturligt att ha en relation när man tjafsar när man bor under samma tak, bara det tycker jag också är ett tecken på att man faktiskt är nära varandra. Att man kan tjafsa! Det gör vi lite då och då fortfarande, det hör ju till. Så egentligen har jag väl inga konkreta tips förutom att jag verkligen tror att det blir bättre desto äldre man blir, och att man kanske ska göra lite grejer ihop. Boka in en mysig middag eller boka en tjejhelg tillsammans. Stor kram.

Hej fina du!! Tack för en superhärlig blogg. Du verkar vara en underbar och klok tjej! En (kanske knäpp) fråga; Vad drick TL ur för flaska när han ligger i sängen och dricker själv? Någon droppfri variant? Min dotter som är lika gammal som TL vill gärna hålla sin flaska själv men då hamnar ersättningen överallt förutom i hennes mun hehe. Har testat ge henne en pipmuggsvariant, mem den förstår hon sig inte riktigt på;) Kram på dig!

Hej! <3 Vi har flaskorna från MAM både 1an och 2an, och den balanserar vi mot ett gosedjur eller bullar upp en filt! Sen tappar han den såklart ibland och då går vi tillbaka och stoppar tillbaka den! Skulle vi inte göra på det sättet så ligger han bara och skrattar och busar med en så det är bästa alternativet för oss, och dessutom tycker vi att det är nice att han lär sig redan nu att somna av sig själv! <3 KRAM

10 kommentarer

  1. Hej Maja! Så härligt med lite uppdateringar och kloka ord! Sååå kul att det är en vlogg påväg, sitter aktivt och väntar hehe.. du har verkligen saknats på den plattformen, hoppas du och Teddan haft en bra helg!
    Kram<3

  2. Så kul när du gör sånna här frågestunder, blir så
    Inspirerad❤️❤️

  3. Kan du inte skriva ett inlägg om hur Ted Louie sover och äter på en dag, tider och vad. Har en liten själv så skulle vara väldigt intressant 🙂

  4. Åh- får en ont i magen av första frågan…kan relatera till att han en man vars jobb styr livet!
    M E N jag skulle aldrig tillåta det om det inte var så att han uppskattade det jag gör och att vi var ett team – att hans framgång också var min framgång och att han är en del av vardagen och dom sysslorna också (men inte till lika stor del som jag men när vi båda är hemma).
    Sen kan jag också ärligt säga att för mig är det självklart att vi också lever av samma pengar…hade vi inte varit ett team i både mot- och medgång hade jag aldrig orkat!

  5. Har för mig att du sagt att du gick ekonomi på gymnasiet. Hade du inte kunnat berätta lite om hur det var?

  6. Tack för kloka ord och tips kring mamma-dotter och för att du tog upp det <3

  7. Hej maja.
    Har kommer en kommentar från en nybliven mamma som inte lyckas med amningen. Precis som din älskling så vill inte/orkar inte hon amma. Hon var en liten sköris när hon föddes och vi var från start tvinga att väcka henne varannan timme och amma – detta var 40 min av skrik och sen lyckades vi men hon blev aldrig riktigt mätt. Efter bara några dygn var jag helt slut och har aldrig upplevt sån sorg som när hon bara skrek i min famn.
    Jag kom ihåg att du hade svårt att amma och googlade inlägget. Efter det vände allt och jag bestämde mig för att ge oss en paus och börja pumpa. Nu lever jag och min sambo en underbar vardag med vår lilla bebis.

    Evigt tacksam,
    Julia.

  8. Hej fina Maja. Jag har en fråga till dig, som jag hoppas att du kan svara på, så klok som du är! Jag bor sen 2 år tillbaka också i England, då min kille jobbar här. Min relation till vissa vänner och familj har tyvärr försämrats då jag inte alltid haft tiden eller ekonomin att kunna åka hem så mycket som jag hade velat. Min pappas sida av familjen har till och med slutat bjuda in mig på större event som studenter och kalas, för att jag snällt tackat nej de gångerna jag inte alls haft chansen att ta mig hem. Detta har sårat mig något fruktansvärt, och jag mår väldigt dåligt över detta. Nu till min fråga, har du under dina år utomlands, känt dig ”utanför” eller liter bortglömd av din familj eller vänner just för att du inte alltid kunnat vara med på diverse event för att du bott utomlands? Jag har på sistone känt mig så ensam och ledsen över detta, då jag så gärna hade velat vara med på allt, och kunnat åka hem varje månad, men så är inte min verklighet. Tänkte att du kunde komma med lite tips eller om du har egna erfarenheter av just detta. Jag vet inte hur jag ska tackla att en del av min familj och vissa vänner inte förstår min situation och tror att jag medvetet ”missar” släktträffar och fester. Jag hoppas att detta inte blev för flummigt och att du förstår min fråga. Massa kärlek från mig.

  9. Åhh jag tycker att frågan om att ha en man som gör ”karriär” eller har ett ”krävande jobb” var så otroligt bra. Det är sånt genuint och äkta svar från dig Maja.

    Ni har ett fint och bra mått på kärlek som andra kanske inte riktigt har. Skulle personen frågat en kompis eller person med en medioker relation (vet inte hur jag ska beskriva det, men en relation där man visar relativ stor respekt för varandra) skulle svaret kanske inte varit samma. Men ni har ett vackert mått på kärlek! Vad som förväntas av den andre osv.

    Jag minns när du svarade på en fråga om avundsjuka. Du skrev något som i vissa ögon kanske skulle uppfattas som… jag vet inte hur jag ska säga det.. men mindre mellanmjölk? Mindre PK kanske? Men du vågade kräva mer av relationen och jag vågade då faktiskt utmana min egna relation. Jag vågade kräva mer respekt och omtanke i den frågan som jag tampades med: avundsjuka. För att jag insåg att jag förtjänade det.

    Jag tycker det är fint att du försöker balansera svaret i slutändan: att alla är olika. Men jag tycker att ditt sätt att våga vilja mer i en relation är det som inspirerar.

    TACK FÖR DET! <3 <3

  10. Hej Maja! Här kommer svar/lägesuppdatering från mig som skrev den första frågan, hon som flyttade för en man vars liv kretsar kring jobbet.

    Jag funderade många vändor på ditt svar, läste det om och om igen. Det som jag fastnade för var det sista du skrev om att veta sitt eget värde och vad jag kräver i en relation. Det satte igång massa tankar hos mig, vilket ledde till att jag satte mig ner med min kille och sa som det var: att jag ifrågasatte huruvida det var värt för mig att göra såna stora uppoffringar när han inte såg dem eller uppmärksammade dem. Detta i sin tur satte igång tankesnurror hos honom, och vi har nu separerat. Jag pendlar mellan att må skit och gråta tills jag inte får någon luft, till att känna ”girlpower” i att jag nu ska vara på helt egna ben. Jag har ingen aning om vart jag ska bo eller vart jag ska ta vägen för tillfället. Men det kommer att bli bra. Huvudsaken är att jag nu är med mig själv och får må bra, istället för med någon som inte uppskattade mig och vad jag gjorde för vår relation.
    Du är fantastisk Maja och för min del hjälpte faktiskt ditt svar till att inse att jag faktiskt är värd bättre. Stor kram!

Skriv en komentar