Imorgon går flyget hem till Sverige, och jag är som vanligt vid den här tiden på året väldigt känslig och drabbas av stor separationsångest. Det är en märklig känsla att packa ihop väskorna och inte veta när man kommer tillbaka. Det här är ju ens hem nu, man är van vid gatorna och lukterna. Man har sin rutin och trygghet här. Och nu väntas månader av att leva i en resväska och på vift. Självklart ska det bli kul med semester också, vi har mycket inplanerat och jag ser verkligen framemot allting. Men ändå, idag gör det lite ont i hjärtat.

Victor har sin sista match i eftermiddag. Alla familjer ska ses redan vid tolv på arenan för att gemensamt åka ut med buss för att grilla och umgås innan matchen klockan fem. Så jag satt klockan på sju imorse och gick ut och sprang en timme. Det är ofta svårt att springa här men idag är det söndag så det är dött på gatorna så pass tidigt. Jag sprang ner till stan och vår gamla lägenhet, förbi alla kvarter där vi bodde. Såg vår gamla mataffär och pizzeria, fiket där vi satt första dagen vi hade flyttat in till stan och backen som alltid var så tuff att ta sig upp för efter en lång dag i skolan.

Det här är vår gamla gata, vi bodde längst upp till höger och i den gula byggnaden satt det alltid en man som tittade på TV. Det spelade ingen roll vilken tid på dygnet det var, det blev ett internskämt hemma. ”Gissa vad mannen på andra sidan gör?”

Jag sprang förbi gymmet och upp mot en park väldigt nära oss. Och där satt jag i en kvart. Stängde av musiken och bara lyssnade på vattnet och fåglarna. Försökte ventilera och andas. Tänka positiva tankar. Ladda batterierna. En magisk stund för mig själv. Mobilen tog slut på batteri tillochmed, jag tror att det var ett tecken. Liksom att nu, räcker det.

Nu ska jag hoppa in i duschen, fixa till mig och fortsätta packa mina väskor. Just nu ligger det grejer i hela sovrummet, det är ett projekt det där med att behöva packa både till solsemester, festival och en sommar i Sverige.

4 kommentarer

  1. Jag har inte läst din blogg speciellt länge, hittade din twitter av en slump för någon vecka sedan och har läst en stor del av dina inlägg. Jag vet inte hur jag ska förklara det utan att låta löjlig men jag ville berätta att jag verkligen tycker om din blogg. Du skriver inte bara om allt det där ytliga som alla andra gör och man kan känna igen sig i det du skriver. Utan att vet om det så har du gett mig lite bättre självförtroende och du fick mig känna mig lite mindre ensam med ångest och dippar i livet. Häromdagen klippte jag mig och frisören klippte betydligt mer än jag ville (har ungefär axellångt hår nu) men när gick in på din blogg idag och såg att du också klippt dig och fick jag en liten boost som sa: kan Maja rocka sitt korta hår, så kan jag också! Tack för att du är du. Du är grym! Ha de gött, hej!

    • majanilsson Svara

      Jag blev så OTROLIGT glad av din kommentar. Jag läste den på flygplanet och var tvungen att visa Victor med ett stort flin i ansiktet så fint du hade skrivit till mig. SÅ glad blev jag. Stor kram till dig. <3 <3 <3 LOVE

  2. Hej Maja!

    Jag har sett att du har en Iphone 7 plus. Jag undrar vad du gör med den när du tränar? Eller om du lyssnar på musik via något annat? Ska oxå införskaffa mig en Iphone plus men vet inte vart jag ska ha den ”på” mig när jag springer/gymmar osv. Hur gör du?

    Kramar

    • majanilsson Svara

      Hej Hanna!! Jag använder mig av trådlösa hörlurar, tycker det funkar sååå bra! När jag är på gymmet lägger jag bara telefonen åt sidan när jag kör styrka exempelvis. När jag springer ute och inte bara kan lägga telefonen i facket på springbandet så har jag telefonen i handen, jag tycker inte att det är så bökigt. Kram 😘😘

Skriv en komentar